lördag 24 april 2010

Nej, det är inte så viktigt, att människor känner min historia.
Jag tiger om det värsta, delar med mig av det bästa och låter orden om det jag bär på utan att tala om bli bloginlägg som andas det jag vet att människor inte kan ta emot.

I vart fall inte utan avsky eller misstro.

På sätt och vis tror jag att jag delar en del med de flyktingar som kommer från sönderbombade länder.
Om dom berättar vad de levt för liv blir de ofta misstrodda av de myndigheter som har makt att låta dem stanna - eller låta dem åka tillbaka till våldet, ruinerna och ... ja, i någon aspekt - till döden.

Det jag delar är naturligtvis inte deras erfarenheter av krigsfasorna. Den sortens hot kan jag nog inte ens föreställa mig.
Men det finns en annan sida av saken.

Utanförskapet. Misstroendet. Det där att ha levt ett liv som är så olikt det "normala" att det "nog inte kan vara riktigt sant"

Och när det livet dessutom innehåller döda kroppar, ruiner, bomber - eller nätter av iskall förtvivlan som dövas med vitt pulver medan kroppsvärmen rinner bort i hemlöshet... ja då är det för hemskt för att riktigt få vara en del av den sanning man kan härbärgera.

Det är lätt att förstå.

Lite svårare är det att förstå - och bära - att människor måste hata det de inte orkar se.
I två dagar har jag varit i Stockholm - inte egentligen för att möta min historia. Inte alls för att återse de platser där jag samlat mitt livsnnehåll. Nej, jag åkte för att besöka miljöer jag mest sett från utsidan. För att jag lär mig om annat än gatans stenar.
Men återseendet.
Ja.

Som att kastas in i utanförskapet utan att ändå vara del av det. Att vara utanför utanförskapet men ändå inte på rätt sida för att slippa det där utanför.
Som att titta i en gammal spegel och upptäcka, att glaset inte reflekterar något annat än ett minne av någon som inte längre vet hur man värmer sig i doften av en skitig kartong.

Och när mina fötter inte ville annat än känna konturerna av de linjer som var mina under jorden. Då brast hjärtat mitt itu.
Och jag grät mig genom tider.

Men inte en enda gång sökte jag ruset.
Förvånat ser jag mig omkring.
Och orden jag säger rör mina läppar i den spegel jag själv hängt upp innanför dörren jag öppnat med egen nyckel.

Hemma.

Är där gråten äntligen får plats


Bilder: Jose Maria Sert och Nik Helbig



9 kommentarer:

Anonym sa...

Har ingen aning om hur jag ko in på din blogg!!!
Läste denna blogg och tyckte den var så bra att jag kommer att läsa resten
Lycka till med allt.
Rolle

Anonym sa...

GE FÖRFAN INTE UPP.............................
ROLLE SKRIKANDES

Cicki sa...

Det har varit mycket omkring dig nu med både fjunungen och gamla minnen. Du kanske behövde den här Stockholmsresan för att möta det gamla. Att det fick bli som en sorts reningsprocedur för att rensa ur de dåliga minnena och låta de fina minnena finnas kvar. Jag vet inte. Jag kanske är alldeles ute och cyklar.

I många år trodde jag att jag lärt mig acceptera och leva med sonens funktionshinder. Att jag rensat bort allt krigande och stångandes mot väggar. Tills jag skrev boken om allt som varit. Då insåg jag att det var inte ärr jag hade, utan sår med tunna sårskorpor som ramlade av en och en och värkte och sved. Vissa kapitel skrev jag hejdlöst gråtande. Men det var som att det skrivandet var renande. Idag är såren ärr, som visserligen fortfarande kan klia och ge vissa fantomsmärtor. Men det är i alla fall inga öppna sår längre.

Hoppas du också kommer dit en dag, när det går att minnas utan att världen rämnar. Kram

Ebba G sa...

Välkommen Rolle! Jag tror inte jag ger upp. Men jag lägger mig ner och dör ibland. Då kommer det då och då en Rolle och puffar lite i mig. Och.... ja ... tack!

Cicki - Tack för att du delar med dig. Jag får liksom lite perspektiv... Jag har friska härliga ungar. Och bara mig själv att resa upp. Så jag har nog väldigt mycket att vara tacksam för... och jo, det är jag också. Väldigt tacksam. Också. Kram!

Anonym sa...

Karin Boye har skrivit en dikt som heter "Där slagrutan sänker sig"
Jag tänker på den när jag läser din blogg. Den dikten finns bl a i en bok av Patricia Tudor-Sandahl "I tacksamhetens tecken".
Både dikten och boken kan rekommenderas.
Bästa hälsningar A

Anonym sa...

Kanske måste sorgen över allt det du aldrig kan få - det som är för sent och det som kanske var en omöjlig dröm få bli tydlig. Det du lämnade kan aldrig bli något annat än vad det var. Och vad var det? Jo, det var ditt liv. Som har lett dig dit du är nu.
Du har sagt det själv - att man måste älska också det i sig själv som man inte är så stolt över. Att man måste försonas med sig själv.
Jag tror man kan lägga till, att man faktiskt också sörjer det man lämnar- även sånt man inte är så stolt över. Att även en vidrig barndom eller ett liv i utanförskap är en bit av ett älskat liv. Och när man lämnar en bit liv bakom sig så måste man tillåta sig att sörja. Även om det verkar galet att sörja ett liv på gatan. ... Så gråt.. gråt och sörj och ... tja, kom hit vetja, sitt med mig och se den svarta sjöisen dö i kärleken till den fria solen....
/korpen

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
MonasUniversum sa...

Men vet du. Man väljer själv. Inte alldeles enkelt, men det är ett eget val. Och du har gjort ditt val. Ett bättre val. Utan att glömma tidigare, sämre val.

Är jag dum nu?

Ebba G sa...

Korpen - Jag kommer. Omgående. Kram!

Mona - Näe, du är inte ett dugg dum. Man väljer själv. Det är bara det att man inte fattar det förrän... typ nu.
Puss!