söndag 12 juni 2011

Nej men det är helt enkelt så, att mitt liv inte längre ska skrivas...

Men snälla alla
Jag mår bra. Har inte återgått till gatlivet.
Om korpen kraxar så är det om någon annan eller i en annan tid. Hon är litterär den fågeln.
Det är bara det, att nu är jag mamma. Och då passar det dåligt, att ha en blogg som handlar om saker som barn inte ska behöva veta att mammor brottas med.

I en annan tid, när barnen är stora och somliga Ebbor klär sig i domarkläder kan det hända, att det kommer en bok. Eller en annan sida med livsförunderligheter.
Till dess får ni nöja er med de gamla noteringarna.
Det är historia.

Men en sak måste jag nog skriva - egentligen väldigt stort.
Jag älskar er som läst, uppmuntrat och skrattat.
Tack !
Verkligen innerligt tack!

Och vem vet... en vacker dag träffas vi på gatan någonstans utan att veta vilka vi är, och så ler vi mot varandra sådär som svennar ler. Med icakassen i ena handen och en liten snorunge i den andra.
Det är drömmen det.
En såndär sanndröm.

/Ebba

måndag 25 april 2011

om att äta harägg



Hemma hos oss har vi hittat en sorts speciella ägg som harar lägger när dom ska få ungar. Harar kommer i olika varianter nämligen. Och den sort som inte däggar äggar.
Det är väldigt praktiskt för att de små äggcellerna som ska bli harar är formade av alla möjliga sorters stärkelse som spjälkats i, för sinnena relativt aptitliga former.
Skelettet kommer i gelatinform tillsammans med bindväv och en lång rad sockerarter som nog ska ge energi åt det lilla fostret. Det som om ägget i stället för att vara indelat i äggvita och äggula har blandat alla ingredienser och gjort smådelar som nog så småningom ska transformeras och bli en liten harunge.
Om man inte hittar äggen och kokar och äter. De kokar redan i rumstemperatur, så den detaljen behöver man inte tänka på.
Vi har hittat ett tiotal i olika färger och storlekar - inomhus - harar är lite dumma så de kan lägga dem nästan vartsomhelst och låta dem koka så att fostret dör. Man får väl tänka sig, att de ägg som läggs före påsk, under vinterhalvåret, och då hamnar under granar och på andra lite kyligare ställen, klarar sig bättre. För det är ju helt klart så, att påskharar är rätt vanligt förekommande ändå. Med tanke på antalet ägg som hittas.

En sak ska man tänka på när man samlar, och det är, att för mycket frossande kan medföra ett visst illamående.
Och att gammalt sparat ägginnehåll i allmänhet inte alls smakar hare.

....

söndag 24 april 2011

Bara en stor jävla häck

Ja jag minns ju hur det var för bara några år sedan när sommarvärmen kom och man kunde kasta bort vinterkläderna.
Jag kastade alltid mina i någon container. Sen plockade jag på mig sommarkläder. Alltid lika lätt att få tag på om man ser ut som folk.
Om man ser ut som en jävla gathora är det svårare. Så på slutet var det i princip tji att gå in och stjäla på dom vanliga ställena.
Men tvättstugor kan stå öppna eller gå att öppna. Och en del folk liksom vill att man ska plocka grejjer från deras bilar. Jag menar, om dom lämnar vrålåket helt öppet.

I år plockar jag fram sommarkläder ur en blåmålad garderob och börjar storgråta.
Sen försöker jag sätta på mig ett par byxor som inte går om baken och fattar att här har samlats kilon. Fast jag spytt galla dom tre senaste veckorna.
Och så tjuter jag igen.
Jamen hajja då. Hur kul är det att hela livet bara är en enda jävla omöjlig historia att få ihop så att upp blir upp och ner blir ner.
Jag har landat i ett stort hål där allt är som jag drömde att det skulle vara.
När jag var tolv. Typ.
Men vem är jag mitt i alltihop? En jävla tjackhora som leker svenne eller någon som lyckats med något som antagligen är rätt häftigt. Som man kan beundra om man skulle vara böjd åt det hållet.
Eller bara vara tacksam över om man är böjd åt ett annat håll.

Och suget då?
Kommer och går. Det sägs att det kan komma och gå i femti år.
Ungefär som herpes.
Plötsligt är det där. Och man kan bara lägga på lite salva och se glad ut.

Sen är det mitt i en massa tentamensskrivningar och inlämningsuppgifter och föräldrarträffar och möten och fan och hans morfars far som ska klaras av utan att man har någon bruksanvisning.
Det är rätt tight.

Men jag har ju inte glömt er.
bara det att det är en massa annat i vägen.

söndag 20 mars 2011

på bred yfront...

- Hjälper han till hemma?
Frågar hon och jag hoppar högt. Eller får hicka eller något.
Det är en jobbkompis som frågar, lite äldre än jag, men inte mycket äldre. Hon är gift och har två barn och en karl hon ständigt klagar på.
- Vaddå hjälper till hemma? Såklart han inte gör. Säger jag och ser att hon nästan svimmar av ... lust?
För sen kommer hon riktigt igång.

-Nä såna är dom. Ligger bara och väntar på att man ska servera. Och så går dom ut och roar sig. Allt ska man göra själv.

- vaddå sadu?

- Ja allt ska man ta hand om medan dom där är ute och fan vet vad dom gör. Ligger.

- Gör din karl det? Ligger med andra?

- Inte vet jag men hjälper till hemma gör han inte.

- Nej det gör inte Erik heller. Vi delar liksom. Ingen hjälper till. Båda gör allt. Typ.

- Guuud så nuttigt. Vänta bara tills ni gift er och skaffat egna småttingar. Då får du se. Hur det blir.

- Och hur blir det då då?

- Det får du väl se. Kärleken. Kärleken... ja kärleken!!!! Håll i den där typen hörru, han kanske går att få till.

-Va?

Ja och så går hon på sådär, med att man ska hålla fast dom som är bra och sparka ut dom som är dåliga och se till att lära dom att diska och aldrig släppa dem till tvättmaskinen för att då blir allt rött.

Hon är inte klok.
Men rätt gullig faktiskt och en jävel på att hacka lök.

Och så har jag lärt mig massor om hur väldigt många kvinnor ser på sina män. För det hon säger får jag höra i lite mindre uppenbar form från en förfärlig mängd kvinnor i alla åldrar och i alla sorters förhållanden.
Vilket jag faktiskt inte fattar. Varför kvinnor måste förtrycka karlar på det sättet.

Ibland tänker jag att vi får se upp vi som har bröst... för snart gör dom uppror.
på bred Y-front. (fast det är nog dom fulaste kalsonger jag vet)

Håren på våra kroppar

Om man har en tokig karl som älskar att vara utomhus får man vara med om saker.
Då kan det hända, att den där karln kommer hem klockan nio på kvällen och kastar fram ett förslag som inte ska röstas ner ens om man är tio mot en. Och det var vi inte.
A hade satt på sig pyjamasen och jag hade krupit ner under filten med en bok.
Och Erik säger:
- nu åker vi ut till bustugan och tittar på fullmånen.



Bustugan är det där ödsligt liggande huset man måste gå en mil för att ta sig till. (Ja jag vet, jag ljuger värre än en häst äter havre)
-Jaså.
Sa jag medan A. vrålade att det skulle vi inte för att nu skulle vi myyyyysa i soffan.
Men Erik är en lurig typ. Så han sa helt enkelt att han hade köpt världens godaste kvällsfrallor och pringles och såndär juice som A älskar. Men att alltihop var i bilen och måste ätas i månskenet.
- för annars kan det hända att man vaknar hårig.
Sa han. Och A spärrade upp ögonen.
- Nähä!
- Jo. Det kan bli så. Sa han. Och sen sa han, att det här är så sällsynt, att månen är så nära jorden, att dragningskraften på hårstråna blir så stark att man måste gå ut. Så att håren ska mjukna av ljuset. Om man är inne kan dom liksom fastna i utdraget läge så man får ståpäls i nitton år tills nästa gång månen är såhär nära. Och full.

Då skulle jag såklart ha dementerat och sagt något om paragrafer. A. älskar paragrafer.
Men det gjorde jag inte. För jag tänkte, att det kanske skulle vara rätt fint med månen ändå.
Så vi åkte.

En helt annan väg än vanligt. För att man kunde åka bakvägen när skotrarna gjort upp spår och man kan ta vägen över tjärnen. På spåren.
Jaha.
Och inga ficklampor behövde vi heller.

Så nu har vi varit ute och sett till att håren ligger mjukt och fint på våra kroppar.

Kan tillägga att huset var iskallt och att vi eldade utomhus och fick tina upp hemma i våra egna sängar för att någon måtta får det vara på äventyr.

så det så.

lördag 19 mars 2011

Men vad gör man med föräldrar som skapar monster?

Nix.
Jag gillar inte ungar.
Jo A. och hennes kompisar älskar jag ju. Och över huvud taget barn (eller vuxna) som jag lär känna och vet vilka dom är, brukar jag tycka om.
Men barn i allmänhet. Eller vuxna i allmänhet, gillar jag inte bara sådär rakt av.
Ska man det?
Nä.
Speciellt gillar jag inte ungar i skolålder och uppåt som beter sig som treåringar. Fast då är det ju föräldrarna och andra medfostrare jag borde ge mig på.
Nä, jag ger mig nog inte på någon alls.
Fast... när ett åttaårigt barn inte tål att föräldrarna pratar med andra vuxna utan att barnet måste lägga sig i precis hela tiden....
Kräver total uppmärksamhet, till och med tar tag i förälderns ansikte och VRIDER det så att det bara kan se barnet och inget annat. Mitt i när föräldern pratar med en annan vuxen alltså.
Nä.
Det kan jag helt enkelt inte se på utan att undra vad i helvete som pågår.
Det barnet kommer att få major problems.
Är jag säker på.

För att inte tala om barnets omgivning.
A säger att hon hatar att vara med det barnet. För att man måste lyda hennes minsta vink. Annars springer hon till fröken och hittar på någon historia om att hon inte får vara med och bestämma. Och fröken går på det. Jodå, det är den där brevlådefröken jag skrivit om tidigare.
Ungen är intelligent. Kreativ. Och kan argumentera som en bra mycket äldre unge. Så det är lätt att tro, att det är ett socialt välanpassat barn om man bara hör på orden.
Men sen ser man.
och hör man

Men vad gör man?
Föräldrarna har bara ögon för sitt FANTASTISKA barn.
Minsta lilla frågetecken, minsta lilla försiktiga undran kring hur barnet leker med andra barn - leder bara till en lång harang om hur FANTASTISKT duktig ungen är. Och att andra barn kan ha lite svårt att hänga med.
Jahaja. Det har dom helt klart. Inte för att det är så svårt rent intellektuellt men för att det inte är roligt att vara slav.

-Jamen det är ju synd om den ungen. Fattar hon inte det? Säger A och skakar på huvudet när fröken pratar om att hon måste få vara med.
...och fortsätter
- det är ju ingen som vill va me na. (så säger dom här när dom menar vara med henne) för då får man alltid skäll av dig. och så pekar hon på brevlådefröken som blir helt knallröd.
Och det är ju sant.
Men så får man väl inte säga? eller?

Ja vad ska man göra?
Som mamma. Eller som vanlig vuxen som väl borde bry sig. Eller?

egoknappen

Det ringde på dörren.
- Hej är A hemma
- Ja hon är på rummet kliv in du.
- nej hon vill inte att jag kommer in
- va?
- hon är sur på mig
- är hon sur? Vad har hänt dårå?
- Jo för jag tog likadana bilder och la fram och sen la hon sina bredvid fast det var hon som kommit på det och fröken sa att det var bra till mig men inte till henne.

Ojdå. Här har visst någon blivit petad på sitt lilla själviskhetscentrum.



- Men du, jag ropar på A så kan vi prata om det här. För ni är ju kompisar ju. Och såna ska prata när det blir såhär.

Och A hade liksom ingen chans att säga nej till det här. Man ska inte ha det. Jag tror att mammor är såna som inte låter barn komma undan med att bli sura när deras bästisar får beröm utan att dom själva får det. Sånt måste redas ut och pratas klart.
Fast hon hade ju inte speciellt mycket lust.

- Nej tänkerjaginte för honärdum.
- Är hon inte alls det. Hon är här för att hon är ledsen. Och inte rår för.
- Är hon inte alls det för hon har härmat och sen sa hon inte att det var jag som kom på det.
- Hur viktigt är det då? Att det var du som kom på det? Det viktiga var väl att det var bra?
- Nähä.
- Joho. Kom nu.

Ja och så kom hon då.
Och dom två blängde på varandra så man kunde koka soppa på blänget.
Sen var det plötsligt över.
Bara helt utan någon förvarning tittade dom på mig bådatvå och sa att nu räckte det kunde jag gå så dom fick leka ifred.

Så då gick jag.

Jorå. Man är väl morsa. Nån sorts i alla fall.

tisdag 15 mars 2011

Man är så jävla fri att man kan välja slaveri. typ.

Pratar med en korp om det här med frihet.
Om att man tror att man väljer själv när det egentligen nästan alltid är så att man väljer det som är möjligt att välja utifrån en massa annat än de egna inre möjligheterna.
Vi är totalt utlämnade åt varandra när vi väljer våra liv.
Man kan inte välja att vara hemma med sina barn om man inte har ekonomi till det. Är man fattig måste man ju få ihop till sitt dagliga bröd typ. Och då är det lönearbete som gäller.
Om man inte bor på landet och kan odla och ha en get. Men vem kan det? Man kan knappast köpa ett litet hus med en liten markplätt utan att ha pengar till det? Lån? Nä glöm det om man är fattig. För den som är fattig finns bara dyra alternativ.


Om man tror att det är frihet att vara utanför hela samhället, om man är så dum att man tror att det går... ja då kan man ju försöka vara utan jobb, utan bostad, utan pengar och utan socialförsäkringsskydd. Tro mig. Det är ingen frihet. Det är slaveri.
Förresten det är väl det man ser hända runtomkring. Det där med slaveri.
Fas tre.
Typ.

Jo korpen kraxar något om det där med att välja det man måste.
Att man kan välja det värsta om det bara är det som finns att välja. Så att man kan vara fri mitt i slaveriet.
Då vill jag bara skrika.
Inte kan man vara fri som slav.
Idiot!


Men sen fattar jag ju.
Om man ska dö. Om man alltså nästan är död. Om man har en sjukdom som man ska dö av snart.
Då vet man att man måste välja att leva med en sjukdom som man ska dö av. Utan att sluta leva medan man lever med det man inte kan bli fri från.

- Precis.
säger korpen. och fortsätter
- och du ska ju också dö. Så det är väl lika mycket din sanning?

-Att jag också skulle välja det här livet som det ser ut? Jamen jag vill ju inte att det ska fortsätta precis såhär hela tiden. Jag vill mer!
- ja men det är väl inget som hindrar? Idag väljer du att läsa vittnesskydd och att hacka lök och snyta en sjuk unge och pussa på en Erik. I morgon kanske du måste välja något annat. Eller. I morgon måste du välja något annat. Som du inte vet vad det är.
- vet jag väl?!
- Jamen du kan ju bli överkörd av en buss?

Herregud vad den där korpen är positiv då.

Fast hon har ju rätt. I morgon kan jag bli överkörd av en buss. Eller av en rattfull bilist. Sånt händer ju.
Vet jag ju. Eller bli knivad av en jävel som hatar mig. Eller pussad av en karl. Eller nerstänkt av spyor av en sötunge som fått vinterkräksjuka.
Och då måste jag ju välja det. Om jag inte vill bli fullkomligt instängd i omständigheter jag inte vill.
Herregud.
Frihet handlar inte ett dugg om att bestämma det som händer. Det handlar om att välja det som händer.

Och korpen kraxar.
Jag älskar den där jävla korpen på något sätt.

söndag 13 mars 2011

Konstiga bassänger...typ

Om man bortser från att våren inte alls bodde i Pest - och inte i Buda heller, så kan man säga, att det här med att gå omkring i vårkläder i en gammal stenstad inte är så tokigt.
Fast kallt.
Iskalla vindar, till och med lite snö, inte mycket till värmeledningar och helt fel skor.
Brrrrrr.
Men vaddå, man kan hyra en bil och åka iväg till ställen som ser ut som slott där man tar av sig alla kläder, får en badrock, handdukar och en biljett med konstiga ord som betyder att man ska gå till en tjock tant som har som yrke att skrubba huden av turister och dessutom skålla dem.
Att man sedan får gå ner i underliga bassänger som ser ut som grottor och in i fullkomligt ogenomtränglig ånga innan man så småningom får återvända till den tjocka tanten som då fångar in sin turist och lägger henne i ett badkar med lera.... ja det är väl inget konstigt med det.... typ.

A och D fick såklart också varsin tjock tant, fast A:s tant nog var den tjockaste.
Sen var det världens godaste mat och på hotellet älskade dom barn och delade ut söta efterrätter i så stor mängd, att A tvingades ta med ett par tre byttor upp på rummet. Bara ifall hon skulle bli sugen mitt i natten alltså.

Vi var ju tvungna att värma upp oss rätt ofta.... så vi är väldigt rena nu.

Fast det är faktiskt skönt att vara hemma igen.
Hitta lägenheten som vi lämnade den, ta fram böckerna och datorn som fick stanna hemma.
Åsså  packa upp alla konstiga saker som på något outgrundligt sätt hamnade i våra väskor.
Små armband, sjalar, korvsnuttar och kryddblandningar.


Inte dumt alls!

Och bilden här bredvid...Sandor Bortnyiks målning... jorå, det är så man känner sig.
Typ.
Lite underlig.

fredag 4 mars 2011

Tåbira

- Är det i morgon vi ska åka till Peststaden?
- Budapest
- Jamen du har sagt pest hela tiden och det är en stad säger Erik och då, fortsätter A, är det en Peststad för att dom var sjuka och dog enmiljonstycken för hundra år sedan och sen fick dom börja om med Adam och Eva sörru.

Jaha. Det är undervisning hemma morgonen innan vi ska åka med stora flygplanet.

- Men i kväll när vi tar tåget till hotellet på flygplatsen ska jag sitta vid fönstret och D ska ha skorna på hela tiden för det luktar illa om hennes tåbira.
- Tåbira? Frågar Erik som inte kan alla orden.
- Ja det är öl som kommer ut från stortån.

(hon tror inte på det, men driver med alla som tror att hon tror, tro mig!)

Men Erik som inte fattar att A kan dra iväg hursomhelst säger att han inte tror att D har tåbira och att man inte får det från fötter.
- sörru det finns krogar som bara har sån öl och där spelar dom hamburgermusik hela tiden och ingen får ta av sig skorna före klockan nio på kvällen sen gör dom ölen.
- Tror jag inte, säger Erik och höjer på ögonbrynet
- Kom får du se då. Säger A och börjar slita i Eriks strumpor.

Sen blir det brottningsmatch på köksmattan och jag tror jag ska få ett spel för man måste faktiskt gå till bussen för annars hinner man inte till skolan sista dagen före lovet. Och då kanske det inte känns så bra att få lov om man tar lov utan lov.
Men Erik är en riktigt knepig bonuspappa för han säger att det där med buss kan man glömma idag för han ska ändå åt skolhållet med bilen.
Så då var det ju inget med det och frukosten blev intagen och vips åkte dom och här står jag med alla väskorna som ska packas med det man behöver för att vara i en stad där det kanske är lite lite vår i alla fall.

Nä, det här med att vara en vanlig morsa är faktiskt inte så dumt. Men svårt.
Och roligt.
Och underligt och galet och allt går i ett enda huj så jag fattar inte att det redan är Mars och att det ska bli en hel vecka ledigt från allt. Allt. Och mina ben fungerar som om dom inte visste att man kan bryta dem och lökhackarhänderna svider inte längre av löken och alla tentor är klara. Och nu ska tant Ebba skriva liten pytteuppsats som ska vara klar sista mars och det ska bli skitkul.

Men nu.....till väskorna!

måndag 28 februari 2011

Pest är bättre än kolera

Så står man här med eget pass och biljetter och allt. För att det ska bli sportlov och några av oss har råd och kan åka iväg till ett sånt där ställe med omöjligt namn där dom pratar utrikiska.
Jag och mina två flickor och Erik och en kompis till honom. Flyg och hotell och allt.

Nej det blir ju ingen solsemester. Även om solen kan skina på oss så är det inte meningen att vi ska slappa på en strand. För att vi ska titta på grejjer som byggdes för massa år sen. Och om vi ska bada gör vi det någonstans inomhus.
Vi ska liksom iväg på någon sorts kulturgrej.
Fatta det den som kan.

En lökhackarebba med jur. kandambitioner och en ettagluttare, en fjortis (nåja) och två vuxna karlar som har fått för sig att det roligaste som finns är gamla hus.
Som om man inte fått nog av gamla hus.

Kommer att tänka på en annan snubbe som gillade gamla hus och som samlade på handtag. Ja men det är sant. Han hade en hel lägenhet fylld av sånt han hämtat från rivningshus i hela Stockholm.
Men en sorts handtag gillade han inte, nämligen sådana som sitter på fruntimmer.
Ja han kallade kvinnor för fruntimmer.
Mig tyckte han om för att jag saknade just de där handtagen. Och för att jag gick att köpa för en hel natt.
Han hade råd med det. Och bjöd alltid på skumpa.
Det var inte ens säkert att han ville ligga.
Undrar vem som ärvde alla hans handtag. Han dog för några år sedan. Och jag vet ju att han inte hade några barn. Bara en ruggigt raggig hund.
Och en massa stålar.
Ja jävlar. Dom stålarna skulle man haft. Fast då hade man väl bara skaffat sig en bråd död. Inte säkert så ond. Men bråd. Vitt pulver rätt in i himlen.
Och A hade fått bli kvar hos familjehemsmänniskorna. Hade gått det också.
Men jävlar vad glad jag är för att det inte är så.
Att jag inte fick ihop till ett storfixarliv.

Men alltså på Lördag drar vissa somliga till Pest.

Bättre än Kolera.

lördag 26 februari 2011

Här uppe har man grillparty på vintern.

Jo det är sant. Folk sätter på sig tjocka overaller och en sorts märkliga skor och far ut på en sorts motorcyklar som i stället för hjul har en typ av larvfot som snurrar så att man tar sig fram i tvåhundra knyck liksom ovanpå snömassorna.
Barn stoppar man in i små ombonade kojor som man hänger bakom de motoriserade fordonen. Äkta norrlandsbarn är nästan födda i den sortens kojor.
Sen, nånstans mitt i ingenting stannar man, tar fram en hopfällbar (!) spade och gräver fram en eldplats en och en halv meter ner i snön.  Det tar ett tag för man ska ju gräva en så stor plats att alla ryms liksom nere i något som så småningom ser ut som en mindre swimmingpool. Fast utan vatten då. Där lägger man ut skinn från döda djur. Renskinn alltså. Och så tar man fram sina påsar med råa köttbitar och mjölblandningar som späs med vatten.

Gissa vad man gör med degen?! Jo man snurrar upp den på en pinne och håller den över glöden. Då blir det fralla. Pinnfralla. Smakar bra det.

När solen skiner och det är fem minusgrader i luften kan man stå ut. Eller ska jag vara ärlig så är det bland det häftigaste jag varit med om.
Men när man sitter bakpå och det är arton minus, halvskumt och snöar småspik kan jag ju säga att jag heller sover under en bro en natt.

Erik har såklart en såndär apparat. Och nu har han rotat fram en till för att jag ska köra den och A ska kunna följa med. Hon kan sitta bakom Erik då. Så idag ska jag lära mig det där. Och skaffa körkort. Typ.
Man måste ha förarbevis nämligen. Och numera är somliga Ebbor noga med lagen.
Men alltså. idag ska vi ut ett helt gäng. Och A. får åka bakpå en kompismammas skoter.
Gissa om det känns bra.
Rätt.

Om man slipper brädbitar under fötterna är det rätt OK med norrland.
Typ.

....









Ladda ner bilden och färglägg själv!

http://www.supercoloring.com/pages/dangerous-skiing/

söndag 20 februari 2011

Företaget the Sweden house

Hör med ett öra på tvprogrammet om phonehouse. Pratar lite med en korp. Säger mmm till A som frågar något jag inte hör och ser henne sedan med en jättetallrik med glass. GLASS. Det är typ tolv grader kallt ute. Igår var det tretti.
Men det var det där programmet jag skulle skriva om.
Och likheten med företaget Sverige.
Korpen kraxade något om att sätta på tv:n och jag klappade henne på vingen, lyssnade en sekund och blev skitarg.

Det där att alla måste jobba skiten ur sig. Att man drivs av rädsla för att misslyckas. Att man får på skallen när man gör så gott man kan. Att man inte kan säga ifrån för att då blir man hånad, hotad...
Och att man blir hyllad för att man trampar ner andra i jakten på att bli bäst.
Och till slut att man jobbar tills man springer rätt in i väggen. Kollapsar. Och vad händer då?
Man blir inte trodd.

Sånahär företag kan bara finnas i ett samhälle som tillåter det.
Och som själv kan utnyttja människor på samma sätt. Gränserna flyttas väldigt fort.

Jag orkar knappt se skiten på TV. En av mina grannar i huset bredvid har hängt sig. Gissa varför.
JO för att samhället svikit. För att han inte förstod sig på hur människor kommunicerar med varandra. För att han antagligen hade det man kallar aspergers syndrom. En lätt form av autism. En jävligt intelligent kille som förvägrades hjälp. För han ansågs kunna söka jobb som vem som helst.
Ett tag var han på våran restaurang.
Men han klarade inte av stressen. Ett annat tag fick han vara på ett ställe där dom renoverar möbler. Men han klarade inte av det heller. Han klarade inte av att vara med folk som inte fixade att han inte pratade med någon. Han gjorde inte det.
Och vad händer? Jo försäkringskassan och arbetsförmedlingen och soc kommer på den geniala tanken att om han inte får några pengar så ska han plötsligt klara av allt det där han inte klarat av under hela sitt liv.
Om man inte klarar av kraven i samhället blir man hånad, utstött och straffad.

Ska vi ha det så?

lördag 19 februari 2011

Hur gör man nu då?

Bild: Dan Krall
Min lilla unge har en lärare som ser ut som en brevlåda. En såndär brevlåda som har öppningen mitt fram. Då och då trillar det in ett brev och nån gång om dagen är det någon som tömmer det som trillat in. Då sätter man en säck undertill och låter det liksom flöda över från henne till säcken.
Jag har aldrig hört henne säga något som en enda människa behöver höra (utom för att bekräfta att hon finns).
Jag har varit på några utvecklingssamtal med den där läraren.
Och ett par föräldramöten.
Jag har frågat henne hur hon arbetar, hur hon tänker och vad hon har för mål med undervisningen.
Men inte fått ett enda svar.
Mer än att hon svamlar något om att barnen ska få utvecklas i sin takt. Fast när hon får frågan om vad hon menar med utveckling och hur hon bedömer varje barns takt så blir hon bara röd i ansiktet. Och vet inte vad hon ska säga.

Hur gör man då som mamma?
Ska man le och låtsas som om man tycker det är OK eller ska man gå vidare och kräva att få sån information som gör, att man kan värdera sitt barns skolgång - och se till att hon får det hon behöver om skolan nu inte kan ge henne det.
Har jag någon anledning att tro det?
Ja det har jag. En massa anledningar. Som jag ser det så får hon inte alls den stimulans och den hjälp hon behöver för att få utvecklas i sin takt.

Och jag blir fullkomligt vansinnig när jag förstår, att man tycker att hon är en så duktig flicka, att hon får sitta mellan två bråkstakar för att då jobbar dom mycket bättre. Bråkstakarna alltså.
Men när jag frågar om A också jobbar bätre då... Nej just det. Hon behöver ju inte jobba bättre för hon kan ju redan.
Så då får hon alltså inte utvecklas i sin takt. Säger jag och spänner ögonen i brevlådan.
Som får diarré och öser ur sig en massa som andra stoppat i henne.

Alltså vad gör man?
Ska det vara så här? Och hur kommer det att bli för A som fortfarande tycker att skolan är ett ställe man ska lära sig saker på men som redan börjat ifrågasätta om det verkligen är så. Efter bara ett år? Hur ska det då bli sedan?

Finns det skolor som bryr sig om det där med individuella förutsättningar om barnen har lätt för att lära?
Eller måste duktiga flickor bli barnvakter åt mindre duktiga pojkar?
Fortfarande?

Hjälp!

.....

tisdag 15 februari 2011

att vara tacksam mot folk man hade velat strypa

Det händer att man blir tacksam över saker som ser ut som om det bara är skit.
Som det här med mina ungar.
Att dom bott hos andra människor än med mig och sina pappor.
Jag är jävligt tacksam över att dom slapp växa upp bland kanyler och skitiga lakan.
Att dom skyddades från en mamma som drog hem torskar ungefär som andra tar hem käk.
Och att dom slapp skydda sig själva från djävligt äckliga fingrar som inte har några gränser för var på barnkroppar man söker sin egen tillfredsställelse.

Jag är helt enkelt jävligt tacksam för att några människor som jag hatade, som jag gärna hade rivit ögonen ur och satt en kniv i hjärtat på, orkade med att jag kände så och ändå såg till att ge mina ungar det dom såg att jag inte tänkte ge dem.

Det är sant. Jag tänkte inte ge dem ett bra hem. Jag tänkte ge dem en jävla knarkarkvart som jag kallade för ett tillräckligt bra hem. Jag tänkte ge dem en morsa som älskade sitt stål och sitt pulver mer än något annat på jorden. En morsa som kallade det kärlek att ge sig ut mitt i natten för att hitta stålar och pulver medan ungarna ändå sov. Jo jag vet att jag skulle kallat det omtanke.
Man är så jävla sjuk i den där världen.

När jag nu sitter här med min yngsta goaste unge som har valt själv att bo hos mig och som får åka och hälsa på i den familj som gett henne världens bästa hem då förstår jag vad jag missat.
Det är då jag känner den här vulkanen av tacksamhet välla fram som lava ur ett öppet sår.
Att hon slapp veta.
Att hon fick det hon behövde.

Sen läser jag den här bloggen igen och fattar ännu mer.
Att man kan visa på TV hur en vuxen utsätter barn för sexuella övergrepp utan att fatta att det är just det som sker.
Jamen gissa om den där tacksamheten jag känner blir ännu större. Att mina ungar slapp det helvetet också.
För det är klart att ingen i min omgivning skulle ha låtit bli porrfilmer eller extrainkomster i sexsvängen för att det fanns barn i närheten.
Och nu verkar det ju som att hela samhället har slutat låta bli.
Fy fan.

....

Bilder Francesco Moreto

lördag 12 februari 2011

Makt kan man aldrig erövra

Fan.
Ibland verkar det faktiskt som om man har rätt lite att säga till om.
För om det bara hängde på den egna förmågan att älska sig själv, då skulle det vara väldigt svårt att lyckas med något över huvud taget.
Oavsett vilken metod man skulle försöka använda.
Jamen tänk på det här med tjack och för all del alkohol och varför inte socker... Man är slav under världens diktator. Tjacket styr, alkoholen domderar och sockret är en jävla armé som piskar skiten ur en människa. Inte hjälper det att tänka att man ska gilla sig själv.
Och man kan gå tolvstegsprogram, KBT, få mediciner, insiktsterapi och fan vet vad.
Och visst. Få lite makt över sitt liv.
Men... vad händer när man liksom tror att allt går som på räls?
Jo man faller. Djupt. Diktatorn verkar större än någonsin, och straffet - omänskligt hårt.

Men ändå.
Om man är ärlig. Om man vågar känna. Om man arbetar hårt...
så.
Nej. Det räcker faktiskt inte. Man klarar inte av att leva utan andra människor som behöver att man finns.
Makten över sitt eget liv får man ur någon annan människas hand.
På sätt och vis.

Jag har hela makten över mitt liv bara om jag lever så att andra människor också har hela makten över mitt liv. Låter ju inte klokt när jag läser det.
Men det är sant.
För hur kan jag känna att jag är den jag vill vara om jag inte låter andra människor vara som de är och möter dem så att de känner att jag respekterar dem som de är?
Och då ger jag dem makt, eftersom jag låter dem påverka hur jag är mot dem. Att respektera någon är ju att försöka möta någon där den är, och alltså rätt ofta behöva välja att modifiera, anpassa sig så att den där andra känner sig komfortabel i mötet.
Jag har makt att låta andra bestämma eller i alla fall på djupet påverka hur jag är mot dem.
På sätt och vis är det väl den enda makt som är värd något.

Jorå.

Men alltså, det där med att leva sitt eget liv och göra som man vill och tro att det är att ha makt över saker och ting... det är som att vara i Egypten utan att reflektera över vad folket just nu uppnår genom att se det som är sant när det gäller makt.
Nämligen något som korpen kraxat ....att makt kan man aldrig erövra.
Den kan man bara förtjäna.

tisdag 8 februari 2011

Man måste läsa vissa bloggar. Så är det bara.

Jamen herregud.
Här tror man, att ett liv på gatan med inkomst från mer eller mindre sobra herrar med fiskmun skulle vara en ytterlighet svår att överträffa när det gäller förnedring och utnyttjande.
Men nu har jag förstått, att vanliga ringmärkta kvinnor med dubbelsäng från Mio möbler kan ha ett helvete värre än värsta gathoran.
En karljävel som kommer hem på fyllan och vräker sig halvnaken på soffan och kräver service.
Utan att behöva betala.

Och som samlar porr som andra samlar frimärken. Helt öppet.
Som sätter på de där filmerna med de små hemtillverkade barnen i soffan. Lika naturligt som han sätter på frun i samma soffa innan barnen gått och lagt sig.
Det finns en mycket klok kvinna som skriver om sånt. Läs henne! 

Borde man bli förvånad?
Egentligen inte. Karljävlar finns det lika många på dussinet som det finns skedar i en matsilverlåda.
I alla fall är det min erfarenhet.

Fast man måste ju vara ärlig.
det finns en annan sorts män också.
Den där sorten som kan skillnaden mellan makt och kärlek liksom.
Eller... jag vet en.
Och han är min!!!! Yeaahhh!

.....

onsdag 26 januari 2011

Utan nödbroms!

Man har ben. Och en jävla rumpa.
Det är det som finns kvar efter två timmar på hala brädbitar i iskall vispgrädde.
Resten ligger avdomnat i en hög under sängen. Benen och rumpan vibrerar ovanpå sängen, liksom skrikande efter någon sorts välgörande salvor.
Och man säger med djupt eftertryck, att den sortens övningar måste vara djupt oanständiga.

Alltså...
Iklädd nya konstiga trikåer med vidhängande mössa tar man sig ut till ett ställe som kallas start. Men lika gärna kunde ha hetat mål. För det var liksom till starten man kom när man kom till målet. En lång jävla utflykt helt i onödan alltså.
Nåja.
Där vid starten skulle man lära sig vad som är fram och vad som är bak på ett par smala brädbitar som visade sig inte alls vara bräder av trä utan mer en sorts plaströr man plattat till och lagt såpa under.
Mitt på rören fanns små piggar och en liten nypa man skulle ha kring stortån. Som knappt fick plats i det som minsann kallas pjäxor utan att ha ett dugg likhet med sådana doningar man i allmänhet förknippar med det jag trodde hette skidor.
Fast man fick säga löparskor också om man ville. Eller skidskor. Inte att förväxla med skridskor som är ett helt annat äventyr man nog tänker hoppa över.



När väl de där såkallade skorna klämts fast både runt fötterna och i de där sakerna på rören skulle man liksom röra sig framåt medan man tog stöd av ett par andra rör som skulle hållas i händerna. Längst ner på dem fanns (finns) såsslevar med hål i. Tamigsatan. Hur man ska få upp såsen kunde ingen förklara.
Man skulle bara koncentrera sig på balansen och strunta i såsen.
Ja. Så det var bara att grabba tag i rörgrejjerna, sno fast snöret runt handleden för att man skulle få med sig eländet, och så föra fötterna långsamt, en i taget - framåt i de där fördjupningarna som kallas spår. Och som ska hållas under fötterna.
Först gick det faktiskt riktigt bra. En fot i taget och en pendlande rörelse från höften och i motsatt axel. Men sen.
Jag kan berätta för sydligare belägna bloggläsare, att här, rätt nära något som heter höga kusten är det just precis så. Högt. Jag kan meddela, att man kan inte bli så hög på något alls man skjuter in i sina blodådror eller röker eller intar knaprande som de berg som skjuter i höjden i den här trakten.

Just när pendelrörelsen kändes riktigt rimlig kom just en sådan höjd. Eller en liten stigning. Som han sa, den där jag är ihop med. En liten stigning. Jo pyttsan. Här talar vi bergstoppar. Ni som är insatta... K2... jag säger bara K3.
Och de tillplattade rören under fötterna är liksom inga spikskor med grepp för att ta sig uppför isbranter.
Nej.
Och spåren man skulle hålla fötterna i är inte försedda med krokar eller öglor. Inga rep ligger färdiga att fästa sig vid.
Här gäller något helt makalöst. Man ska saxa sig upp. Alltså inte ta fram en sax och klippa hål på berget som då skulle visa sig vara en kuliss i papp. Nej.
Man ska föra sig som en anka.
Liksom skära in skidjävlarna i isen. Vaggande från sida till sida utstötande hurtiga rop.
Det gör man inte.
Man svär en ramsa och tänker, att den som såpat in skidjävlarna ska få veta att han lever.
Men man tar sig upp.
Faktiskt.

Det är bara det, att sedan ska man ta sig ner också. Och då finns minsann ett par väl inkörda spår att hålla fötterna i. Men inga bromsar. Inget nödhandtag att dra i. Inget annat än en gäll stämma att yla med.
Och en relativt liten bakdel som inte duger till motvikt. Än mindre till dragg eller ankare.

Behöver jag säga mer?
Än att det var ett fem kilometer långt jävla spår genom den mest fasansfulla alpterräng man kan föreställa sig. Och att jag inte är lagd åt S/M -hållet när det kommer till tillfredsställande aktiviteter.

Och när jag tänker efter så minns jag den där gången i skolan när det var skidåkning. Jag gillade det inte den gången heller.

tisdag 25 januari 2011

inskannat och annat

När man läser till en tenta som man missat att ta reda på vilken litteratur som verkligen ska läsas in och det visar sig att man läst fel... Jorå.
Och så kommer man till sista föreläsningen innan själva tentan och inser det.
Skaffar rätt lunta.
Blåläser
och skriver mer än godkänt.
Då kan jag säga, att man är rätt nöjd med att vara född med en kamera i skallen.

När man sedan, för vilken gång i ordningen, måste förklara sig eftersom man lyckats svara på flera av frågorna med exakt samma ord som står i böcker och kompendier.... fast det torde vara uppenbart, att man i en övervakad tentamen inte kan smuggla med sig fem kilo böcker, bläddra fram rätt sida och rätt rad att fuska med... blir man trött. Och jag förbannar mitt dåliga omdöme. Jag kunde ju kastat om ord, lagt meningar i annan ordning. Använt synonymer. Som jag brukar när jag haft lite mer tid. Men nu kastade jag bara ner det jag läst. Rakt av.
Fan också.

Skiter i det nu.
Stoppar huvudet i nästa lunta och fotograferar paragrafer. Kan vara bra att ha dom inskannade. Skiter i om det blir nya frågor om fusk. En dag när jag sitter där jag tänker sitta, i rätten för att försvara någon människa eller för att döma i något mål om jag någonsin kommer så långt, då ska jag rabbla lagar och paragrafer ordagrant så att folk tappar hakan i ren förskräckelse. Typ.
Gissa om somliga Ebbor ska njuta av att ha brottsbalken i huvudet. Och kunna berätta vilken sida herrarna ska slå upp för att själva kontrollera riktigheten i formuleringen.
Och gissa om alla dom där tillämpningarna ska få ett eget fack i hjärnvindlingarna. Ha! Ja jävlar vad roligt det ska bli att dra fram något gammalt rättsfall och dra det ur huvudet innan man delar ut en utskrift a la gammal fin amerikansk deckare.
Nåja.
drömma kan man

Just nu är verkligheten en annan.
Nästa gång ska jag samla synonymer och stuva meningar.

Idag ska jag ut på ett par långa trägrejjer som heter skidor och som vissa byxklädda grodor har köpt och tror att en donna från storstan ska kunna få fart på.
Ska bli intressant. Man lär ska stå på mitten, föra dem framåt i ett par förpreparerade spår och .. ja sen vet jag inte. Man har ett par märkliga käppar att hålla balansen med.
Det blir att rapportera... kan jag tro.

Ha en bra dag hörrni!

fredag 21 januari 2011

©Ebbas dotter A.

Snor ord av A:

Jag har bländat solen
och gjort månens skugga
Alla molnen lyder mig
när jag andas ut

Jag har ritat träden
och gjort barken kritvit
Snön på marken smälter fort
när jag ropar vår

Jag är bäst i världen
jämfört med mig själv då
För att ingen annan kan
se det jag kan se


Nej jag har inte hjälpt henne med något annat än en sko. Och stavningen på världen. Sen har hon räknat stavelser och hittat på alltihop. Som hon skrivit med stora bokstäver på ett blädderblock.
Och så frågade hon mig om man fick göra så att två rader hörde ihop fast man bytte mitt i.
Som på sista två raderna alltså.

Fast det är klart, vi har skrivit massor av dikter tillsammans sen hon flyttade hit till mig. Massor med rim och massor med meter och massor av stavelser och sånt.
Så hon vet precis hur man räknar ut betoningar och stavelser. 

- Fast jag kan inte skriva på datorn sörru.
- Snart kan du
- och då ska jag ha en blogg
- eller ett konto på poeter?
- vad betyder det?
- att man har en egen sida på ett ställe där folk skriver poesi och där alla kan läsa.
- jaha. Det ska jag inte. För då kan vem som helst sno.

Jahaja. 
Så det är väl bäst att skiva ©Ebbas dotter A.





tisdag 18 januari 2011

snart så....

- Jag ska ha en egen blog som heter bästabloggenforever.
- och var har du lärt dig engelska då?
- på TV sörru
- och sen blandar du ihop det till svengelska?
- jupp
- OK
- Haha det är också engelska
- OK? Jahajajustdetja

Så snart har man en liten konkurrent här på nätet. En liten ettrig en. Och söt.

- Men då måste jag ha en egen dator.
- nä
- joho
- du får låna min ju.
- Då måste du säga lösenordet.
- Nix. Du ska få ett eget när du har lärt dig stava till multiplikationstabellen.
- haha det kan jag redan.

Just det. Det kan hon. Säg något en förstagluttare inte kan.

lördag 15 januari 2011

välja rätt

Min lilla prinsessa läser min blogg. Och säger att hon ska ha en egen när hon lärt sig stava till allt. Det har hon snart.
Men i går när hon läst vad jag skrivit sa hon att:
-Haha du fick välja!
- Va?
Sa jag då alltså, som inte förstod något alls som vanligt. Jag har märkt att morsor sällan gör det.

- Och så valde du rätt sörru.
- Öh?

Sen fick jag världens största kram och en liten röst viskade i örat att hon läst att jag skrivit att jag måste ta hand om henne i stället för babysen på nätet.

Jorå.
Man sköter sig.

fredag 14 januari 2011

hinner inte

Det är skit vad jag missköter den här babyn. Bloggen alltså.
Här ligger den obytt, skitig och tyst medan jag hoppar mellan lådor skåp och böcker.
Och försöker vara heltidsmorsa, student och restauranganställd på en och samma gång.
Jorå, det får plats en massa kärlek också.
Men bloggstackarn får vara.
Lessen...

tisdag 4 januari 2011

Grytlappar, Hannas och andra galenskaper


Man kan bli hög på nästan vadsomhelst. Eller vad sägs om den där mannen som samlade grytlappar. Det var det enda han kunde få orgasm av. En grytlapp (helst virkad) gniden mot snoppen.
Jorå. Och han blev helt till sig om man hade grytlappsstring. Jag fixade en sån på kul... lilla snöret inlirkat i virkningen bara... inte svårt.
Tror att han hade ett helt skåp fullt med olika sorter som han alltså inte använde i köket. Eller, jo, det gjorde han ju. Men inte till grytor, bara till annan sorts hetta. (för honom var det i alla fall hett)

Jag tänker på såntdär när jag packar upp i nya lägenheten. Alltså inte just bara på honom utan på hela mitt jävla liv. Alla märkliga människor jag träffat. Och alla konstiga platser jag sovit på. Alla underliga sätt man kan tjäna pengar på utan att bryta mot något annat än skattelagstiftningen.
Den kan förresten få mig att gå bärsärk.
Hur man bestämmer skatteuttaget i det här landet. Och hur man tänker när man pratar om vad de där pengarna ska användas till.
I någon del av svenska folkets historia måste man ju ha insett, att alla inte kan klara sig på eget arbete om de ska överleva och ha det någorlunda drägligt.
Närsynta, enarmade och allmänt skruttiga personer kunde väl knappast få mat för dagen i jägar- och samlar-samhället?  På den tiden ansågs det antagligen att det var fint att vara fet. Det brukar ju anses, att sådant som är svårt att uppnå är fint. Då var det fint att slippa röra på sig... man kunde anlita andra att jaga och samla, bära vatten och ordna ved...
Idag är det fint att vara mager. Det är svårt att uppnå... tydligen.
Det är de rikaste som kan vara magra.... De fattigaste är hänvisade till att äta sånt som är billigt.

Och då kommer ju det där knasiga inlägget i Hannas blogg (politikern ni vet, som pratar om att lägga skatt på övervikt... eller nja, han sa inte riktigt så, men innebörden blev ju sån) i ett annat perspektiv.
De fattigaste, de som inte haft tillgång till bra mat, sunda livsvanor (som är dyrt) ska alltså beskattas för att de är fattiga?
Ja... alltså den rådande politiken inom det borgerliga blockets aktiva blir ju på det sättet väldigt tydligt åskådliggjord.
Vi ska beskatta de fattigaste för att de är fattiga!
Bild: Fernando Botero
Så nu vet vi.

Säger hon som sovit under broarna men nu kommit upp sig och funderar över hur erfarenheterna av hur integritet och självrespekt på något sätt överlever också bland uteliggare och gathoror kan vara till nytta i ett liv som förmodligen hamnar på den sida av samhällsstrecket som befolkas av akademiker ... och möjligen rätt välbetalda sådana.
Nog är det en utmaning.

Men än ett tag ska somliga Ebbor skala lök. Och om akademikerlivet suddar ut solidariteten med dom människor som har det värst då är det bättre att vara lökhackare än att hacka i sig de fina salongernas jargonger.

lördag 1 januari 2011

Ebba nyårstalar ...oops!

Nej idag skulle inte jag heller rösta på sossarna. Om det var val och det såg ut som det gör med ett parti som spretar åt alla håll och inte har någon ideologiskt tydlig riktning och till det saknar en trovärdig partiledarkandidat.
Det är klart att siffrorna, de där som mäter hur många som skulle rösta på de olika partierna, avspeglar just det. Att socialdemokraterna liksom inte går att definiera som ett parti man kan tro klara av en regeringsställning.

Men det betyder ju inte, att man självklart skulle rösta på något annat parti. I alla fall inte något som befinner sig på andra sidan blockgränsen.
Inte heller betyder det, att man i framtiden skulle låta bli att rösta rosenrött.
Ifall ideologin blir synlig och tydlig. Och om det visar sig finnas en god stadsministerkandidat i den som partiet så småningom väljer till sin ledare.

Det är ännu ganska gott om tid till nästa val.
Det är dessutom så, att ett parti som hittar tillbaka till solidaritet och jämlikhet som grund för en ideologi som kan få växa fram och i lagom takt presenteras för ett folk, kan visa sig bli just det som behövs för att hjälpa folket att återfå hoppet om välfärdsstaten, den som bygger på allas lika värde i stället för det som nu sker - tvåtredjedelssamhällets utslagningsideologi.

Så låt oss inte tro, att socialdemokratin är på utdöende. Låt oss tillsammans bygga med de grundstenar som redan finns i partiet - bygga långsamt, hållbart och solidariskt.

Så kan vi nog gå in i det här året med hopp om en god framtid.

..