tisdag 29 maj 2012

nej det syns inte på utsidan

Det finns rätt mycket den sorts människor som kallas perversa typer. Man känner inte igen dem, bara så ni vet. Det går inte att titta på en människa och veta vad han eller hon gillar att göra i sängen eller någon annan stans. Man ser inte på utsidan det som finns på insidan. Och förresten är det väl en del av det man kallar perverst som inte är så perverst, bara annorlunda.
Om man köper sex av en som ser ut att vara halvt döende av abstinens kanske man borde fundera över sina val. Speciellt om man inte använder kondom.

Och dom som finns omkring den där mannen som köpte sex av tjackhoran  har antagligen inte en aning om att han skulle kunna göra något åt det hållet.
Han kanske har en fru som han också har sex med utan kondom.
Och så ligger dom där bådatvå med en sjukdom som antagligen får åtminstone henne att skämmas. Om hon upptäcker den.

Numera när jag inte längre går omkring som en levande magnet för diverse udda typer vet jag ju en del som vanligt folk inte vet utan att dom vet att jag vet det.
Jag menar, man presenterar sig ju inte som "Ebba, pensionerad tjackhora" typ.
Och inte tar man upp ett samtal med "ja på den tiden jag gick på gatan så var det ju mest breda slag på kavajerna"
Nej.
Man gör inte det men man vet ju saker och ting om sånt som ibland diskuteras.
Som det där med att det skulle synas på folk om dom köper sex eller misshandlar hustrur eller utnyttjar barn. Det syns inte. Man kan inte lära barn att undvika vissa sorts män för att de är såna som skulle utnyttja dem. Man kan inte säga, att alla män som bjuder på godis är onda. Eller att dom som tycker om att leka med barn egentligen vill ligga med dem. Men man kan inte heller säga tvärtom, att alla som bjuder på godis och är snälla inte vill något annat.
Man vet helt enkelt inte sånt.

Jag visste inte heller när jag plockade upp en kund om det var en jävel som skulle skära halsen av mig. Jag har varit med om sånt. Inte att någon skurit halsen av mig alltså, men att bli skuren.
Och slagen, och bunden och inlåst. Piskad och rånad. Allt man kan tänka sig.
Men mest har det varit rätt hyggliga karlar som helt enkelt köpt sex. Inget mer med det. Sex och lite vänlighet. Rätt ofta vill dom veta att dom är bra i sängen så att till och med en hora gillar det dom gör.
Och dom flesta är inte poliser eller läkare heller.

Men det finns såna också. Alla sorter. Med övervikt på dom som har pengar såklart. Man måste ha något att betala med om man ska köpa sex.
Eller ja, alltså det går bra med annan valuta också. I den värld som var min gav jag gärna bort min kropp mot att jag fick en sil och en säng att sova i ett tag.
Grejjen var väl bara att då fastnade man i den där sängen och fick gno ihop käk och pulver till fler än en.

Ja jxxlar.
Här sitter man och småttet sover och resten av familjen är ute på sitt och solen skiner. Och så lallar man in på horgatan.

Nån gång ska jag väl vakna utan att behöva minnas den där hungern. Suget och skiten.
Fast nu suger det i kaffegommen.
Och det är helt lagligt att göra något åt det.  Yepp!

måndag 28 maj 2012

sömnigt värre


En del nätter får man göra om till dagar. Problemet är bara att dagen som kommer efter inte går att göra om till natt när man har en liten och en halvstor och en som anser sig vara helstor.
Sur och tvär fräser somliga Ebbor att det går bra att ta kvällsmat själv ur kylen. Och ur frysen och ur skafferiet. Vadsomhelst bara det blir tyst och magarna blir mätta.

Och sedan kommer man in i köket och hittar två fnissiga tjejtrasor som ätit två liter glass med cornflakes och jordgubbssylt. Och är påväg att öppna nästa tvålitersburk.
- Jamen du sa ju vadsomhelst. Och det här är väl vadsomhelst.

Ja just.

Guud vad jag måste hålla mig för skratt.

lördag 26 maj 2012

Man kan få saker i fötterna i det här gamla huset

I vårt kök finns en massa skåp som folk vill ha. Femtitalsskåp säger dom och himlar med ögonen.
Fast jag vet inte, jag tror dom är äldre. Sånadär som är smalast nertill och bredast upptill, med skjutdörrar av masonit. Det ryms nästan inget alls i dem så man får se till att inte ha mer än man behöver.

Det finns ett skafferi också. Ett sånt man kan gå in i och stänga dörren om sig och känna dofterna från sjuttio års matkultur i. Jag älskar det skafferiet.
På golvet ligger en gammal korkmatta med svarta och vita rutor. Det är förresten inte kork utan linoleum -tror jag det heter.
 En sorts blandning mellan linolja, kork och trämjöl och lim. Urstarkt. Såna golv kostar massor och jag skulle vilja ha dem överallt. Men i köket har dom som bodde här innan lagt en ful plastmatta och i resten av huset ligger det parkett och vanliga trägolv, såna man måste slipa och måla eller göra något annat med. Man får stickor i fötterna om man inte passar sig.

Man kan få annat i fötterna också om man går omkring barfota.
Jag vaknade mitt i natten och måste upp och göra saker och ting man gör på natten när man vaknar.
Och gissa vad jag fick i foten?
Jodå, en såndär liten vass sak som håller ihop den där sortens klädnypor som är av trä.
Fast jag inte äger en enda sån klädnypa. (men har plockat kläder från torkvindor med såna nypor, jag vet exakt hur de ser ut de där metallsakerna)
Hur hade den hamnat i vårat sovrum? Och hur kunde jag lirka in den i fotsulan i ett enda fotsteg?

Förresten hittade jag en gammal femöring instucken bakom en tapetvåd också en dag.
Den hamnade inte i min fot och det är jag ju glad för.
Och på vinden ligger drivor med gamla tidningar. Lokalblaskor från fyrtiotalet och DN från 1967.
Allers från 1956-1978 instoppade i mappar.

Roligaste saken jag hittat hittills är ett par mamelucker med spets längst ner och inte hopsydd i grenen. Fast det var väl så de såg ut, man hade kjol och kunde helt enkelt slippa dra upp kjolar och ner byxor när man skulle kissa.
Numera är osydda grenar till för annat. Ingen kommer väl på tanken att sätta på sig såna bara för att man ska slippa dra ner dem på toa.
Eller är det jag som är miljöskadad? Har ni grenlösa trosor till vardags?

Undrar en rätt trött småttingmamma som måste laga kvällsmat illa kvickt innan somliga blir odrägliga.



fredag 25 maj 2012

Du - om du ska få hjälp att sluta droga måste du hålla dig ren i sex månader först. bara så du vet det.

Jamen herregud igen då.
Man slutar aldrig att bli förvånad och förbannad.
Det finns folk som går och ber om hjälp att lägga av med saker som man måste lägga av med om man ska leva ett svenneliv. Oavsett vad man tycker om det där svennelivet så är det nödvändigt att lära sig att leva det om man ska slippa gå på gatan eller riskera att svälta ihjäl eller något ännu värre.
Ja och då är det ju bra att det finns någonstans man kan gå och få hjälp.


- Ja alltså jag måste få hjälp att lägga av med skiten. Säger den som ber om hjälp.
- Jaha, hur länge har du varit drogfri då? Svarar den som ska hjälpa till.
- Öh. säger den som vill ha hjälp.
- Ja om du ska kunna följa vårt program måste du ha varit drogfri i sex månader förstår du.
- Men alltså jag behöver hjälp att lägga av nu. Inte sen när jag lagt av alltså.
- Jaha, ja men våra regler är såna. Du får gå och lämna urinprov här och då träffar du ju någon varje vecka ändå.  Och lär känna oss här och vi får se vem du är.
- Men.
- Ja du kan komma varje dag mellan nio och tio.  Utom onsdagar.
- Men jag måste få hjälp att sluta. Förstår du. Jag kan inte lägga av om jag inte får hjälp att lägga av.
- Behöver du avgiftning?
- Nä. eller kanske. Eller inte. Fan.
- Välkommen på torsdag då så skriver vi in dig här så kan du börja behandlingen om sex månader ifall du är ren.
- Men jag måste ju ha hjälp nu. Matpengar, någonstans att bo. Hur fan ska jag kunna lägga av på gatan?


Men alltså något svar på det får han inte.

Ska han bo på en parkbänk och byta livsstil lär det ta ett helt liv innan han får någon behandlingshjälp.
Är dom helt tomma i huvudet dom där som ska finnas när man behöver dem?
Eller förresten. Jag tror jag lärde mig på någon kurs att det inte är behandlarnas problem egentligen. Utan politikernas. De välmående buksvågrarna som menar att man ska låta drägget fortsätta vara drägg. Och satsa på dom som har egen styrka. Dom som lyckas.
ja fy fan.

....

torsdag 24 maj 2012

Mopsar och andra världsgåtor




- Här är ett par joggingskor hörrdu. Springer du?
- Haha. Ja. Nio kilometer bara.
- men är inte det lite mycket?
- nja, det var ju bara en gång. Du vet, jag är ju lite otränad.
- öh.

Jamen tänk efter alltså. Man hittar joggingskor hos en människa som har problem med att hitta fötterna. Och tror på allt hon säger.
Sen berättar man för folk att hon kan springa. Jodå. Och en massa annat hon också sagt. Men vet man egentligen vad man pratar om?

Hon säger många saker som är fullkomligt geniala. Så länge det handlar om teoretiska sammanhang och hur saker sitter ihop.  Men när det kommer till kropp och omvärld, den sorten som inte har med teorier att göra, då kan man vänta sig bilder. Och dom där bilderna måste man se som beskrivningar. En sorts ritningar eller teorier. Har man inte förstått det så fattar man inget alls.

Hon och jag ska bara vara idag. Sitta under min syrenbuske och vänta på att blommorna ska slå ut. Lösa världsgåtor och reda ut hur det är med saker och ting i den mera reala verkligheten. Tycka om varandra och gosa med liten.
Det känns bra att få ge något tillbaka. För den där människan har räddat livet på mig många gånger. Och ringt till soctanter och familjehemsmammor och sett till att saker och ting har fått ta tid. Förklarat sammanhang och varit osentimentalt fyrkantig och obegripligt oåtkomlig.
Nu fattar jag ju mer av varför. Och tänker att det är åt helvete med världen om den sortens människor inte ska få plats och möjlighet att leva. För vår skull och för deras.

Idag ska vi i alla fall finnas. Och jag ska laga mat och se till att den äts också om det blir som att mata en motsträvig mops!

...mopsbild: Peter Trautner

tisdag 22 maj 2012

Att göra- listan


Någon dag ska jag ta tag i en massa saker.
Jag ska städa i källaren där det fortfarande finns saker kvar efter den som bodde här förut. För att vi lät dödsboet lämna det. Och tänkte att det skulle vara enkelt att städa. Jodå. Det var ju en del saker vi ville överta blandat med en massa skräp. Och en del som vi inte vill ha fast det inte är skräp och då kan man ge bort det eller sälja det.
Det är bara det att man ska göra det också.
Och när man väntar smått är det liksom inte läge att göra det. Sedan när man har smått. Då är det inte läge då heller för att det där småttet tar all tid.


Men nu är småttet lite större så nu. Någon dag.
- jamen Erik då? är det väl någon som invänder. Kan inte han?
- Jodå men Erik har också fått smått sörru.

Det finns annat att ta tag i också. Sånt som inte kräver muskler men ändå tar tid. Man ska rota i hur barnen har det och hur dom ska få det. Sommarlovet kommer fortare än en racerbil och kräver att man ska ta sig till badstränder och parker och jag vet inte vad. Och så måste somliga Ebbor tenta av en del oläst. Så det ska läsas.
Medan den där småttingen växer och tar all tid.

Sen har jag faktiskt tänkt åka till stora otäcka staden söderut och gräva upp lite historiska rester. Behöver få tag på ett par människor jag är skyldig pengar och ett par andra jag vill prata med om att dom slipper vara skyldiga mig något. Och sen är det ett par gravar och en plats jag måste få se för att få lugn i hjärtat.
Man måste göra sånt om man ska orka vara människa.

Förresten, om man orkar vara människa så kommer det aldrig att bli den där dagen när man städar källaren. Det finns så mycket annat som är viktigare.
Herregud om man fattade det hela tiden, att det är viktigare med människor man har omkring sig än med ordning och reda i källaren.
Vad mycket bättre det skulle vara då. Om man visste hela tiden det där med att människor alltid är viktigare.
Så att man alltid tänkte på hur det blir för människorna innan man tänkte på hur det blir för källaren. Eller vad det nu är man tror att man måste hålla på med.


Det är med att vara människa är så svårt och det är så lätt att göra illa en människa så...
Ja en dag har man bara en grav att gå till.
Och om det blir så i onödan. Ja, det är lätt att ställa till det. Och svårt att ställa tillrätta.
Man får tänka på det.

Och ta hand om dom små. Som ibland är rätt stora.

måndag 21 maj 2012

Tänker på sånt som kallas mening och gud och så....himla knepigt, tur man har blöjor att byta....

Det händer att jag tänker på sånt som andra kallar gud. Jag tror ju inte att det finns någon personlig gud, alltså någon sorts figur som bor i något jätteslott i något hörn av himlen.
Men jag tror ju att det finns en sorts ordning. Något som hänger ihop med mening och liv och som är större än det man kan förstå eller ens bevisa.

Det vore väl konstigt om allt som finns bara vore en slump eller något som egentligen inte hänger ihop i någon sorts meningsfullhet.
Så OK man kan kalla det gud om man vill. Men egentligen tror jag det vore bra att låta bli att kalla det något över huvud taget om man ska kunna tro på att det existerar.
För så fort man sätter ett namn på något har man väl gjort det till något man kan handskas med och ha makt över.
Och då kunde man ju själv lika gärna vara den där som kallas gud. Om man kan ha makt över den alltså.

Men det var inte det jag skulle skriva.
Det jag ville komma till var hur det där som hänger ihop egentligen hänger ihop. Alltså, vad är det som gör att saker och ting är som dom är.
Min lilla minsta tillexempel. Hon är unik. Men har samma uppsättning fingrar och tår som alla andra barn. Gör ungefär samma saker i samma ordning som andra ungar. Skapar samma sorts stolthet i mig som andra barn i andra föräldrar.
Varför?
Och hur?
Hur märkligt är det egentligen? För om det bara vore slump och oordning skulle det väl inte finnas upprepningar och likheter?  Mönster och mening hör väl ihop? Eller?

Gud vad jag blir djup då, tänker jag och inser att det är lögn. Inte blir man mer eller mindre djup av att tänka saker. Man är väl som man är.
Och sen kan man bry sig om att titta efter hur man är eller låta bli att titta efter.
När man tittar efter i ögonen på en liten ser man ju djupet där också. Fast den lilla inte kan säga något om det.
Vi kanske visste mer när vi var sådär små. Innan man lärde sig att använda ord för allt.
Antagligen händer det något när man börjar prata.
Att saker kan vara något annat än de är. Att man liksom kan prata om något som inte är närvarande och på det sättet ändå tro att det är närvarande.
Om jag säger kanelbulle så känner jag ju nästan smaken av den.
Innan orden måste man kanske smaka på den för att veta. Och när man slutar smaka och tror att man vet då har man tappat kontakten med verkligheten.

Vilken tur att man har en liten som avbryter sånt här tänk. Blöjor och kvällsmys.
Det kan man säga är själva meningen det.




söndag 20 maj 2012

Om hyror och annat boende

Det händer rätt ofta att folk vill veta hur det var att bo utomhus på vintern.  Och att dom vill höra att jag klarade mig under broarna och i trapphusen.
De flesta ryser när man berättar om tjugo minusgrader men fattar såklart inte. Dom som sovit utomhus på vintern har haft vintersovsäck och tänt brasor och så.

Jag har aldrig haft någon sovsäck. Men klarat mig med filtar och så får man ju vara vaken om man inte hittar en olåst port. Man kan inte sova när det är minusgrader. I alla fall kan inte jag det.
Fast för det mesta har jag ju sovit hos någon som fått betalt med kroppsliga tjänster.
Enkelt.
Men det vill folk i allmänhet inte veta så mycket om. Jag förstår dem. Vad ska de svara, för samtal betyder ju att man svarar på varandras utsagor.
- ja, jag betalade ju med mig själv alltså. Gångbar valuta i de här sammanhangen.
- Så... ja, hur mycket kostar en säng för en natt då?
- En avsugning brukar vara ett lagom pris. Och så får man ju finnas till hands om det behövs mer.
- Aha. Moms? Betalar man hotellmoms eller räknas det som att du säljer en vara, förresten vem säljer till vem i ett sånt här sammanhang?
- Nej du, vi kör svart. Eller vi gjorde det. Nu kanske man kan få RUT-avdrag.

Nej, det blir för svårt. Så i allmänhet låter det ungefär såhär
- Oftast fick man ju sova över hos någon kompis.
- Mhm, man hjälps väl åt.
- Ja. Delar allt liksom.
- Fint

Och liknande lögner. Man delar kanyler och sjukdomar. Det är vad man delar. Och såklart en sorts liv som är obegripligt för vem som helst som inte lever det.

Men liksom, jag levde ju utan bostad i massa år. Bodde hos folk, i trappor, under broar och ett långt tag i ett vindsförråd som faktiskt till och med tillhandahöll säng och lakan och allt. Det var säkert femti grader varmt där när solen låg på plåttaket ovanför på sommaren.
Det var ett bra ställe. Ingen kom dit på nätterna, det var olåst in till de där åtta förråden, bara tre användes till förvaring och i de två andra stod bara några gamla skåp och kartonger. In till mitt förråd var det en dörr med ett enkelt litet lås som satt fast i två böjda spikar. Bara att dra ut alltså.
Och där inne fanns en gammal säng jag kunde dra ut och en madrass och lakan och till och med ett täcke. Rent men dammigt tills jag hade solkat ner det med både det ena och det andra.
Man var inte så hygienisk på den där tiden.
En kväll var dörren till vindsutrymmet låst med ett nytt lås. Och jag kände mig vräkt och förlorade grejjerna jag lämnat där. Såklart.
Men det var ju skönt så länge det varade.

Herregud, nu sitter jag i ett hus och har egen vind där ingen bor. (Fast vi kanske ska inreda den, det finns plats för två små rum om man vill)

Livet blir inte det man tänker sig när man tänker efter.

lördag 19 maj 2012

Nej idag är jag inte svensk.


Jo man vaknar av att telefonen ringer. Det är en gammal vän - inte en från drogträsket utan en som alltid varit en som fixat alla samhällsregler och hållit sig på rätt sida liksom. Men hon ringer och gråter och är förtvivlad för att barnen inte har någonting att äta. Och för att hyran är obetald. För att hon har fått en sjukdom som inte går över på några månader eller ens på några år.
Hon kan jobba max två timmar om dagen om hon får ligga ner resten av dagen. Men kassan tycker att hon ska jobba heltid.
Vi pratar. En massa. Och sedan säger vi att vi ska ses i kväll. Det är klart att vi ska göra, och hon får komma hit med barnen och vi får äta något och ungarna får leka och sen då?

Arg är förnamnet.
Sedan finns det ett efternamn också som är onödigt att uttala.
Jamen alltså, man har haft ett liv bortom alla möjliga gränser och gjort saker som inte går att säga högt i möblerade rum. Träffat människor som väl har både den ena och den andra skavanken i själen och på kroppen också för den delen. Och sett baksidor.
Men jag har aldrig fattat att när man kliver in på "rätt sida" om gränser för det man talar om, så finns det saker och ting man antingen måste blunda för, kräkas på eller också. Nej jag vet inte.
Jag trodde ju att när man har det man behöver och kan jobba och plugga och bo och allt sånt, då har man en massa känslor för människor som inte har allt det där.

Men här i landet är det ok att använda våld, bara man har en titel med makt i.

Man får förtrycka, bara man har en tjänst som innehåller rätten att se till att människor som inte kan tala för sig får en mängd information och frågor de måste svara på med rätt sorts ord för att få rätt att leva.

Man får registrera och kontrollera människor bara man innehar en befattning som är sanktionerad av maktens människor - och till för att se till att maktens människor ska få fortsätta att ha makt.

Man får ta från de allra fattigaste och ge till de allra rikaste och förneka att de fattigaste och de rikaste finns.  Dom där som har det ungefär lika är ju flest. Så då behöver man ju inte räkna de fattigaste - eller de rikaste. Eller börja jämföra.

Och så får man tycka att i vårt land har vi egentligen ingen arbetslöshet om man bara låter bli att räkna med alla de där som inte har svenska efternamn - eller är lite för unga för att egentligen räknas, eller har olika typer av funktionshinder så de ju i alla fall inte är att räkna med.

Man ska vara frisk, stark, medelålders, helst av manligt kön eller åtminstone ska man sträva efter att vara som bilden av en man.
Alla andra får skylla sig själva.

Jag säger inte att det är bättre i drogträsket. Där skiter man i varandra om man inte kan utnyttja den man tror att man bryr sig om. För det är ju också sant, att man kan tro (eller vilja) att man är en väldigt kärleksfull människa som ser till att en medmänniska blir helt beroende av att man finns där med drogerna mot att man får den andras kropp eller själ. Man kan tro att man räddar en annan människas liv fast man bara gör den beroende av att man finns.
Precis som samhället säger att de räddar människor när de drar ner dem i fastreträsket och utförsäkringsdyn.
Tre goda vänner sitter utan bostad för att de inte kan betala hyran för att de är sjuka och inte klarar sig själva.
En vän har lyckats bli utkastad till och med ur fas tre. För att det fanns blanketter som måste fyllas i på en speciell dag. Och då hade han vinterkräksjuka. Det räknades såklart inte.
Jag känner till sex personer som varit drogfria men valt att börja droga igen för att det är lättare att leva det livet än det som kräver av människor med svåra personlighetsstörningar, neuropsykiatriska bokstavskombinationer och andra problem, att de ska klara av det regelverk som inte ens myndigheterna vet hur de ska tolka. Allt de där människorna gjorde så gott de kunde med, men inte lyckades sköta efter regelboken knuffade ut dem ur systemet.
Och jag som har för mig att det står i lagen att myndigheter har skyldighet att hjälpa medborgare att klara av just de där regelverken. Man ska alltså få hjälp att fylla i, besvara, överklaga osv. av myndigheterna man får blanketterna från.
Jo pyttsan!

Jag är inte stolt över att vara en del av den här skiten.
Och när man dessutom vet att vi exporterar vapen, sysslar med att stödja diktaturer, betalar hundratusen i månaden till människor som sägs arbeta för europas bästa men mest tycks åstadkomma ännu fler tvivelaktiga regelverk som syftar till att snärja människor så att det alltid ska gå att anklaga dem för något ifall de skulle hota makten.

Nej
Jag är arg, besviken och trött på att vara Ebba som inget kan göra fast jag ser att mina ungar ska växa upp i skiten.
Kan man emigrera?
Och var finns i så fall den nation som bryr sig om att människor bara är människor?

....

Pizzabud?

Det ringde på dörren och vem stod där då?
Två utsända från ett halvkänt religiöst samfund, lite åt det där hållet som kallas för fanatiskt.
Och jag öppnade med en naken baby på armen och en för fanatiker mycket tvivelaktig klädsel för egen del. Halvöppen BH och avklippta jeans. Ungefär.
Och trodde det var pizzabudet som skulle leverera fyra platta kartonger. Jag känner pizzabudet, han heter Ola och är otroligt trevlig och tycker väldigt mycket om sin fästman och struntar fullkomligt i om man öppnar helnaken om det skulle vara så.

Men de där två... ja jag brukar inte bry mig, men de såg ut som något från farmors tidningar från 1952 Mannen var klädd i kostym och kvinnan i någon sorts kjolochblus. Välsminkad och prydlig. Till och med jag kände mig en aning naken.

- ja hej. Sa jag.
- vi kommer från xxxx och skulle gärna vilja prata lite med dig. Sa dom. Ungefär.
- Jaha. Sa jag. Och släppte in dem. Jag hade tråkigt, hade just satt på fjärde tvättmaskinen och väntade på de där  pizzorna som skulle bli middag.
Och faktiskt, jag har alltid varit lite nyfiken på vad dom har att komma med om man låter bli att argumentera. Liksom bara hör efter hur dom tänker.
Och det fick jag ju veta. De hade lärt sig alltihop utantill tror jag. Ungefär som de där som ringer från någon bokklubb.
Och det är ju rätt tydligt att det där med att gå på gatan och erbjuda sin kropp och att ringa på och bjuda ut sin tro har sina likheter.
Man säljer sex och man marknadsför tro. Och så vill man ha valuta. Jag ville ha pengar eller tjack. Dom vill ha ... tja, det är väl pengar där också, fast man lindar in det i medlemskap och kallar det gåvor. Och så tror jag dom får en kick av att människor blir beroende. Som att njuta av att se att andra är lika fast som man själv. Liknar den där kompisen jag skrev om igår. Som ville lura in mig i träsket.


Jag sa det.
Alltså, att gå på gatan och sälja sex är rätt likt att knacka dörr och bjuda ut religion.
Dom höll inte med.
Och det hade jag väl inte väntat mig heller.

Ja och så kom Ola med pizzorna då och de här två människorna tänkte gå. Det hade dom kanske tänkt göra ändå... Men alltså, ibland är jag nog inte riktig. Jag bjöd in dem att dela pizza med oss och sa att det nog skulle räcka om vi delade rättvist. Och så drog jag till med, att vi ju ändå var systrar och bröder.
Men vet ni.
Då gick det ännu fortare för dem att få på sig skorna och ursäkta sig. Dom såg helt enkelt livrädda ut och sa att det var bråttom om dom skulle hinna fast dom inte sa något om vad dom skulle hinna. Och jag som trodde att folk som har någon sorts kristen tro gillar det där med att dela.
Men dom kanske helt enkelt inte gillar pizza i det där samfundet?

Nåja. En annan gång får jag väl bjuda på grillat lamm.

Guuud vad jag är trött!

....

tisdag 15 maj 2012

Gamla linor...

Att man aldrig lär sig.
Jag kände en snubbe för länge sedan som höll mig med pulver mot att jag höll honom med en del kroppsliga tjänster. Inte ovanligt för min del. Jag hade en del såna kontakter.
Den där snubben, vi kan kalla honom Carl, var rätt trevlig när han var lagom påtänd. Lätt att prata med, rolig faktiskt. Och så hade han en massa intressanta teorier.
Fast det som gjorde att man fastnade för honom var nog att han såg till att man kände sig behövd. Han behövde prata. Han behövde tänka högt, han kom med fina ord om hur bra man kunde lyssna och vilka fina svar man hade.
Så han kom med sitt pulver och jag levererade sex och prat och kände mig rätt nöjd med sakernas tillstånd.
Carl försvann så småningom in i en annan sorts liv. Ett med lite mer glamourösa förtecken. Mycket pengar och lite finare horor.
Han fick inbjudningar till premiärer och kunde lägga linor på kristall. Helt öppet.

Jag såg honom utklädd till något som skulle lukta pengar men som mest stank dålig smak. Och sedan blev han åtalad för något och försvann ett par år.

Nu har han ringt flera gånger. Bett att få komma och hälsa på. Och sagt att han är både drogfri och fattig.
Så okej då. Kom då.
Och det gjorde han. Vi tog en fika på stan för ett par veckor sedan. Och skulle ta en till idag.
Jag kom med barnvagn och allt och tänkte att det skulle vara rätt skönt att sitta ute i solen en stund.
Men alltså, man ska inte tro att fan byter personlighet bara för att han bytt kläder.
Där sitter karjäveln och dricker kaffe med mig och barnvagnen och har mage att fråga om det skulle vara ok att byta lite tjänster. Som förr.
Jamen vad tror han.


Att man aldrig lär sig.
Om jag hade varit det minsta lilla mottaglig för något pulverliknande, om suget hade funnits närmare än fem mil bort, om livet hade varit det minsta lilla knepigt... då hade jag antagligen helt enkelt gått med på det och tyckt att javadfan.
Och suttit i skiten igen.

Usch. Fast den här gången hade han inget för att han försökte få mig att känna mig som hans enda räddning.
Jävla typ.


Förresten, förlåt alla fula ord. Vi har pratat om sånt jag och tjejjerna. Det där med fula ord och fina.
Och kommit fram till att man får använda såna ord när det handlar om fula saker.
Så det gör jag. Och tjejjerna också.
Tonåringen kom hem en dag och sa att en jävel hade tagit henne på brösten utan att fråga. Och det var ju en relevant benämning på någon som gör sånt.

Så jag har bestämt att jag använder de där orden när det behöver understrykas att det handlar om riktigt fula företeelser. Så att orden får behålla sin mening liksom.

...

måndag 14 maj 2012

Morgonbabysar och somliga mammor...

Små babysar vaknar tidigt och vill ha sällskap. Jo dom är hungriga också och har våta blöjor. Men när dom fått mat och torrt vill dom gosa och prata och sprattla och berätta om livet i magen och utanför.
Mammor förväntas fixa det praktiska och berätta om spännande saker som fanns utanför magen och alltså numera finns på samma sida som babyn vad gäller mammas hud. Innanför och utanför är viktiga saker.

Det märker man när det är dags att ta på tröjor och annat som gör att det känns som om man måste vara innanför innan man åter kommer ut. Det är inte populärt. Eller det har inte varit det. Igår hände det festliga, att den här fyrbarnsmamman kom på att man kunde leka tittut. Och att den lilla pyttisen tyckte att det var rätt kul.

Gissa om mamman blev varm inuti då! Och sen kom alla dom där känslorna som alltid kommer när man minns hur det var förra gången och förra. Och förrförra. Allt som inte blev. Allt man missade och allt ungarna tvingades svälja. Att mamman inte var där, inte var någon tittutmamma. Men en som försvann och aldrig tittade in igen. Förrän långt senare då, och att dom ungarna vill ha mig nu är ett mirakel.

Men alltså, mammor som vaknar klockan fem tillsammans med sina små sällskapssjuka babysar och tycker att det är det bästa som hänt dem kan inte vara riktigt kloka oavsett om dom är bra mammor eller inte.
Klockan fem!
Ska man verkligen behöva ha teparty med ett litet glitteröga vid den tiden på dygnet? Eller är det rimligt att lite småsurt byta och mata och sedan grymta något om att visserligen är det ljust och att pappa snarkar men man ska faktiskt sova färdigt innan man kliver upp.
Så vad gör en fyrbarnsmamma? Som väl borde vara erfaren nog att veta?
Jorå, hon tar den där lilla pladderungen till sängen och bäddar med kuddar och små mjuka nallar och annat smått. Sen halvsovs det. Till klockan åtta då den lilla behagar helsova just när mammans sovhormoner blivit helt utnötta och hela kroppen skriker efter frukost.

Jamen det kan ju vara rätt skönt att få lite egentid också. Tänker man och låter liten ligga kvar med snarkstor medan man går upp och fixar mackor och kaffe och väntar på att skolflickan och tonåringen ska vakna.
Sen inser man något.
Dom borde ha vaknat för länge sedan. Det är måndag. Och skolan. Och bussen och frukosten och fan också man är som en påse hö som inte tänker en enda självständig tanke.

Ja det är som det är med somliga mammor.

Fast nu är båda två iväg med var sin förlåtlapp till var sin skola.

Och inne i sovrummet snarkar liten ikapp med stor.


Suck.

söndag 13 maj 2012

Kommer ni ihåg min beundrare med de sneda ögonen och de fina blommorna?
Han som alltid ler mot mig och vet att hela världen alltid är beredd att vara vänlig.  Vi två är fortfarande bästisar. Han bor visserligen lite för långt bort för att kunna ta sig hit på egna ben men idag kom han hit med buss. Själv.

Han och jag kom alltså överens häromdagen om att äta lunch tillsammans hemma hos mig med barnen. Erik jobbar hela helgen så jag behövde verkligen en annan vuxen människa att få prata med en stund, och att få prata med snedögda glädjespridare är bäst i hela världen tycker både jag och flickorna. Till och med tonåringen valde att kliva upp ur sängen och vara med på våffelparty.
Här fnissades och lektes och tiden bara flög iväg, vips måste man springa fort till bussen för sen går det inga fler.

Och nu har dom åkt, tonåringen och min snedögde beundrare, in till stan för att titta i skyltfönster och ta en fika. För att tonåringen helt enkelt inte ville avsluta fnisskalaset.
Det gillar jag.
Det där att mina tjejjer lär sig att människor kommer i olika fasoner och modeller och att alla har en massa att dela med sig av. Det gäller bara att komma på hur man ska kommunicera.

- jamen man behöver inte komma på det, säger min före detta gluggunge.
- hur då menar du?
- äh, man bara gör det. man kommer överens sörru.
- Om man inte gör det då?
- Då får man fatta att man är dum i huvudet för man kan faktiskt skärpa sig om man inte är dum.

Jaha. Så enkelt är det.

Man får helt enkelt komma överens med folk eller inse, att man är dum i huvudet.
Och en sak vet jag. Om det är något min gentleman med de sneda ögonen är fantastiskt bra på så är det att hitta sätt att kommunicera med folk. Så antagligen är han väldigt klok.
Varm, god och klok.
Just så är det. Och jag hoppas tonåringen suger i sig av den klokskapen så mycket hon bara orkar!!






fredag 11 maj 2012

Om att svara i telefon

Ja och så är det ju dom där gamla snubbarna som hör av sig ibland för att dom vill ha pengar eller något annat.
Dom vill alltid ha något.
Jag vet hur det är. Man har ingen nytta av folk som inte kan ge något. Det är så det är i drogvärlden och förresten i en del andra världar också. Men jag vet ju mest om den.

Man blir väldigt duktig på att berätta varför man behöver något. Och kommer med långa förklaringar om hur man ska betala tillbaka eller varför det skulle kunna vara lönsamt för någon att hjälpa till.
Man ljuger och vädjar. Gråter om det behövs. Berättar hur eländigt det är. Och det är det ju.

Och nu är jag alltså på andra sidan den där telefonlinjen. Den som får lyssna till alla de där berättelserna om att det kommer pengar på fredag och att man måste bara betala elen eller maten eller vad det nu är som är det man visar upp.

Och jag blir den där jxxxla moraltanten som säger att vadxxx, du kan väl vara ärlig mot mig i alla fall. Det är ju en fix du vill åt. Du har ingen hyra att betala och har du det så grattis. Men jag betalar inga hyror åt folk. Du kan komma hit och sova i gästrummet om du vill. Drogfri alltså. Jag har barn.
Säger jag och hör hur folk kippar efter andan och tar sats och sen kommer det något om gamla tider och vafan du kan väl ställa upp. Och det kan jag inte.
Men jag kan rekommendera ett bra diskjobb.

Jo jag har blivit en kärring.
En rätt lycklig kärring faktiskt.

Små rosa kort med foto på

Om man ska få ett sånt där litet rosa kort med porträtt och bokstäver på så måste man vara insatt i hur saker och ting fungerar i det här som kallas samhället.
Och nuförtiden har jag koll. Stenkoll faktiskt. Om någon följt med från början i den här bloggen så vet du hur det var. Jag hade inte en aning om något alls. Eller det hade jag väl, jag är ju inte dum. Men jag hade aldrig brytt mig.

Men nu har jag drömprinsen pussandes på örat och lilla fjärilen i famnen och stora flickor som kräver att mammor inte bara ska ha mjölk och se ut som folk utan också göra sånt som andra mammor gör.
Som tillexempel köra bil.
Så jag ska ta körkort är det tänkt. Övningsköra och läsa teori och alltmöjligt. Jo jag började med det innan jag fick för stor mage och innan mjölken rann till.
Men sedan har det varit lite för många blöjor ivägen.
Och förresten, man ska ju ha pengar också så att det räcker till bensinen och halkkörningen och några lektioner och så. Fast jag kör ju privat såklart.
Med en såndär blåljuskörare så får man lära sig att det gäller att ta det lugnt för om man inte gör det blir det mos av både människor och fordon. Och det vill vi ju inte.

Herregudihöjden alltså.
Fattarnivadjagskriver? Att jag tänker ta körkort och köra omkring i en bil och har mage att skryta om det också. Phuiiii.
Det känns som skryt i alla fall.
Fast sen får vi ju se om jag klarar det. Och hur länge det dröjer innan jag kan skaffa en egen plåtburk.
Och hur länge det dröjer innan jag vågar köra omkring i den med världens dyrbaraste last.
Fast....


En sånhär bubbelgumbil kan man kanske våga sig på ändå....

onsdag 9 maj 2012

Tider


Man har olika tider.
Morgontider och kvällstider och vår. Sen blir det antagligen sommar också, fast man inte kan tro det riktigt för maken till kall maj har jag då aldrig varit med om.
Mitt lilla knytt sover utomhus såklart, och jag har ju lärt mig, att man måste ställa vagnar i skuggan om man har pyttisar. Om det är soligt och inte längre vinter alltså.
Men i de här trakterna räknas Maj som en vintermånad. I alla fall i år. Så vagnen står där solen borde skina fast det gör den ju inte. Nejdå. Det snöar.
Eller i alla fall gjorde det det för några dagar sedan.

Och då kom gluggungen in med rosiga kinder och arga ögon, hon som numera inte längre är någon gluggunge utan en fantastiskt vacker och fulltandad superprinessa med grönt som älsklingsfärg i stället för rosa.
Men i alla fall, hon kom in och sa att nu fick det faktiskt räcka med snö för att om snön ska fortsätta att falla hela sommaren så kommer alla bilar att bli buckliga.
Och det har hon ju rätt i.
För här kanade en bil in i staketet och en annan snurrade fyra varv i slowmotion innan den hamnade i diket.
Fast det är fartbula och allt precis innan vårat staket börjar.

Jamen det är ju sant. Jag har alltså flyttat. Och har eget staket.
Ja alltså, vi har flyttat. Drömprinsen tyckte det skulle vara fint med gräs under knyttfötterna till sommaren och fick syn på ett hus som han tyckte var fint. Och vips hade ägaren dött och huset blev till salu. Och det är ändå så att drömprinsen är en sån sort som kör ambulans. Så man kan ju, eller det kan man inte. Men visst är det en makaber tanke att han.


Nåja.
Jag fick alltså världens finaste lägenhet högst upp i huset och ändå har vi flyttat. Till ett hus, ett helt eget hus med gräsmattor och rabatter och en massa snöskottning. På vintern alltså. För nu i Maj fick snön smälta själv fast det kom en hel decimeter. Nästan.
Jag som själv brukat stjäla trosor från trädgårdstvättlinor har nu en egen tvättlina där jag hänger mina dyrt betalade nytvättade trosor. Och vet att man kan bli av med dem för att det finns människor som saknar något att skyla murran med.
Och så har vi källartrappa. En otäck brant källartrappa med vassa trappkanter där superprinsessor testar sina superkrafter och lyckas ramla utan att slå ut en enda tand.
Väldigt spännande.

Häromdagen försökte jag hitta en nyckel till den där dörren. Den som leder till trappan alltså.
Det finns en skokartong full med nycklar i huset. Jag tror den stod här när vi kom och jag tänkte såklart, att det skulle finnas någon nyckel som passade.
Det gjorde det inte.
Så jag bytte blöja på knyttet och packade ner henne i vagnen och gick till den där affären som har allt och köpte en hasp som jag skruvade fast överst på dörren.
För att superprinsessor inte ska nå den.
Men superprinsessor löser sådant utan att ens tänka. Dom tar helt enkelt en byrå. Släpar fram den till dörren och vips är haspen avlyft.
Och tänk att tänderna klarade sig den gången också.

Det är spännande att ha hus.
Och snart måste jag börja pendla igen. Det blir också spännande och lite tröttsamt för huset ligger liksom inte i city.
Men man kanske kan läsa lagen på bussen. Eller ha den på pakethållaren till tåget.
För det är klart, om man ska bli något här i världen får man gno.
På ett annat sätt än på gatan.

Jorå
Och tänderna ska lagas, ja inte superprinsessans men mina.
Fast jag inte ramlat nerför källartrappan en enda gång.
Men vet ni, jag har inte längtat tillbaka till plattan en enda gång sedan klockan tre på juldagen.
Det borde firas på något sätt.
Skriver jag och hör att det sprakar på ett välkänt sätt i en blöjbak som ligger på ett rätt olämpligt ställe om den skulle börja läcka.
Så man får återgå till plikterna och kärleken.

Det är inte så dumt det.




tisdag 8 maj 2012

Hur tänker folk?


Bild: Wendy Presseisen

Man sitter med en liten en i famnen och en lite större, som inte längre har några gluggar mellan tänderna, i soffan i ett hus med en helt egen gräsmatta som nästan blivit grön.
Och så har man en tonåring som bor av och till och slår i dörrar. Och en mansperson som strålar som supermånen när han kommer hem och hittar oss här fast han är tvungen att göra middag själv och allt. För att den där lilla i famnen har lagt beslag på både systrar och mamma.

Sedan äter man och pussas lite. Och tänker att man vunnit högsta vinsten i livslotteriet. Spelar liksom ingen roll att man fick vänta ett tag på vinsten. Och att det var rätt jobbigt att hitta själva lotten.
Och så gnyr det där lilla knyttet och ska ha mat det också. Och ny blöja och lite sällskap.
Man har inte så mycket tid över för något annat.
Det är nog bra det.


Men så kommer ett nödrop från en vän som mer än en gång räddat livet på mig.
En korp som kraxar som vore det hennes sista andetag.
En korp som har blivit lämnad med trasig fjäderdräkt och rivet bo, lämnad att klara sig bäst hon kan trots att hon varken hittar luftrum eller landningsplats.
Jag får veta, att de människor som funnits där, arbetat som hennes personliga assistenter för att hon inte klarar sig själv, de som har givit henne möjlighet att leva har vänt sig om och spottat. Bytt ansikte, visat sig vara idioter som inget begriper eller kanske ondskan själv i mänsklig gestalt? Korpen ska dö, så är det tänkt. Korpen ska buklanda och lämnas att dö. Hon ska inte ha någon hjälp, säger man och river av henne en handfull fjädrar. Ropar ut över taken, att här är en korp att hata, en korp som är en tjuv och bedragare.
- Kom och hjälp oss rycka fjädrar, kom och var med och se hur en medmänniska kämpar för livet, ni ska få se att hon klarar det, vi vet att hon bara ljuger, att hon egentligen klarar sig utan hjälp.
Jamen, hur tänker man då?
Att en människa som saknar minne och måste ha hjälp för att klara av att skilja mellan dag och natt och som är helt beroende av att andra håller henne i tiden, plötsligt står utan hjälp för att de människor som varit hennes minne, tid och muskler bestämt sig för att hon inte alls behöver dem. Och anmäler till försäkringskassan att de minsann sett att hon kan äta, gå och klara sig själv.
När vem som helst kan se, att hon visserligen kan äta, gå korta vingelsträckor och mer än de flesta kan uttrycka sig och bry sig om andras väl, men helt klart är fullkomligt vilse i pannkakan när det kommer till det där med att leva ett normalt liv.

Jamen hon kan sitta i femton timmar utan mat och sömn utan att fatta att det gått en minut.
Och man kan prata med henne om närapå vad som helst utan att hon har en aning om att hon pratat om det bara någon timme efteråt. Och vet inte om hon ätit eller sovit eller vem hon mött, om hon mött någon.
Hon byter namn och historia ungefär som vi andra byter kläder och hon berättar sin historia på det sätt som passar namnet hon just då bär.
Herregud, hon är ju multipel. Helt galen. Men vaddå, hon är min Korp! Och den klokaste människa jag känner.
Det spelar ingen roll att hon inte känner igen en enda människa om hon inte hör deras röst och att hon h inte hittar någonstans utan vägvisare även om GPS är en bra uppfinning -  Det är bara det, att den där GPS:madamen ljuger. Säger korpen. Och åker åt ett annat håll. Men hon är min korp och lika klok oavsett om hon hittar hem eller inte.

Hur är det möjligt att låta bli att se att den sortens korpar måste ha hjälp hela tiden?
Om dom ska överleva.


Man blir gråhårig. Grön över hela kroppen och jävligt förbannad.
Och försöker hitta människor som kan hjälpa till. Någon som kan bo med en enslig korp. Någon som kan stötta, som kan besvara myndighetsbrev och läsa papper med ord som korpar förstår men inte kan ta in.
Och som kan samla ihop korpfjädrar som ryker åt alla håll och blottar såriga ärriga hudytor som måste skötas noga om korpkroppen ska hålla ihop.
Man hittar henne någonstans i en trasslig hög, ser till att hon dricker något och får på köpet värma sig vid det där korphjärtat som aldrig slutar bry sig.


Min korp. Min människa. Som inte äter och inte sover om ingen ger henne tiden.
Herregud vad jag är förbannad, hjälplös och ledsen.

Vad kan man göra för att hjälpa till? Har man någon chans mot försäkringskassans gestapometoder som följer helt andra lagar än de vanliga där folk faktiskt har rätt att får hjälp att försvara sig och inte blir dömda innan allt är lagt på bordet och värderat.
Finns det någon rättvisa eller rättssäkerhet i det där försäkringssystemet där tjänstemän är satta som domare i livsavgörande mål. Faktiskt kan döma ut livstidsstraff och fälla domar som innebär att människor får sitta i dödscell och då kanske väljer att själva fullfölja själva dödsdomen.
Min korp.

Faan också.