fredag 31 juli 2009

solen sken...

En annan av alla torskar satte sig med ärslet över mitt ansikte, analen bekvämt tillrätta över min utsträckta tunga. Och jag kvävdes av skinkjävlarna.Jag vet inte om det var medvetet eller bara en reflex när jag fick loss ena handen och grabbade tag i pungkulorna som jag klämde till hårdare än jag hade kraft till.Gubbjäveln skrek och satte hälen mellan benen på horan som väl var jag.Då trodde jag att jag var en död hora
Men han lämnade tvåtusen spänn och kom aldrig tillbaka.
Just den dagen var jag lättad eftersom silen var räddad och solen sken.

det var ett liv det.

onsdag 29 juli 2009

När jag fick mitt andra barn var jag så hög på heroin att jag trodde jag födde en fisk.
En guldfisk i en skål och vattnet som forsade åt alla håll var beviset på att skålen gått sönder. Jag blev fullkomligt galen på sjukhuset eftersom de spräckt skålen och mitt barn.
Som alltså var en fisk.
När jag kommit ur den värsta abstinensen ville jag få in lilltjejen och amma och förstod inte att hon aldrig skulle bli min och att mjölken var farlig för henne. Jag gick ut till gatlivet, drogade mig genom ett par år och kom ut levande utan att egentligen veta att jag var mamma.
Det var jag väl inte heller.
Borde jag skämmas? Det kan väl hända.
Men mina barn har det bra. De har var sin familj som älskar dem.
Och eftersom jag har svårt att ljuga måste jag säga, att jag inte gör det. Jag känner dem inte.
Den dag de väljer att träffa mig kanske vi måste handskas med det. Att vi inte älskar varandra.
Det är OK. Inte roligt. Men OK.
Ifall det är så.

tisdag 28 juli 2009

att leva under broarna i en stad som kallar sig stor... kanske låter det romantiskt för någon som levt sitt liv i romanform. Men om staden ligger så till, att den föder vintrar där minusgraderna kan räknas med tvåsiffriga tal är det inte romantiskt. Bara vidrigt.

Det finns människor som inte tror mig när jag berättar om mitt liv där under broar och i tunnlar, soprum och vindskontor. "Sånt har vi inte i Sverige, det är bara dom som inte vill ha egna bostäder som lever så"
Och på sätt och vis är det kanske ett val, man väljer bort något som är omöjligt därför att något i livet, personligheten, erfarenheterna eller vad det nu är, inte är förenligt med det samhället kräver av en människa för att hon ska passa in.

För min del var det inte ett val att inte passa in i de vanliga normerna för hur man ska vara när man är ett barn. Jag valde inte att ha fotografiskt minne och en begåvning som nog hade krävt specialklass. Om man klarar av att räkna volymer när man är sju år och förstår sig på andragradsekvationer innan man börjar mellanstadiet då är man annorlunda. Fast det räknas inte. I det skolsystem jag blev ålagd att följa, skulle jag klara av att arbeta själv eftersom jag hade så lätt för mig. Jag fick inte mycket undervisning eftersom undervisningen handlade om sånt jag redan kunde.
Redan där lärde jag mig att inte be om hjälp, inte fråga efter andras vägledning och att absolut inte kräva plats för mig själv.
Men jag klarade mig rätt bra de första sju åren i skolan. Fick högsta betyg i allt. Och förutspåddes en lysande framtid.
Sen sket jag i resten.
När hela sjuan handlade om att repetera samma skit som vi läst de föregående sex åren la jag av. När skulle skolan handla om något jag inte visste? Nej just det. Det skulle aldrig bli så. Inte i mitt rätt oerfarna perspektiv i vart fall.

Nej jag skyller inte på skolan när jag i nästa andetag berättar att jag fastnade i amfetamin och sedan heroin och horeri.
Men jag tror att jag har en del erfarenheter som kunde vara till hjälp för dem som nog vill väl när de tänker sig att man inte ska ha elitklasser men som missat hela poängen med de där klasserna. Vi som har lätt för teoretiska ämnen behöver specialundervisning för att må bra. Vi har lika mycket rätt till undervisning på vår nivå som de som har lätt för gymnastik eller musik eller något annat man kan få specialfördjupning i. Och kanske är det så att jag skulle besparats mycket om någon hade förstått min ensamhet och försökt möta mig där jag var i stället för att försöka vika ihop mig till något jag inte alls passade in i.
Jag knycker en väns uttryck - jag var utvecklingsstörd, åt fel håll....

söndag 26 juli 2009

Det kan hända att jag överdriver när jag pratar om gatlivet. Det är möjligt att jag inte höll på att frysa ihjäl eller att jag räknar fler torskar än jag träffat.
Lika överdriven kan jag bli när jag berättar om min egen lya. Den som ligger högst upp i ett litet hyreshus nästan mitt i stan. Med sjöutsikt, balkong och öppen spis. Jag tror det är den absolut finaste våningen i hela stan.
Det är så med mig förstår du, att jag kan aldrig hålla mig innanför gränserna. Inte ens när jag var liten kunde jag fylla i prinsessornas klänningar i målarböckerna. Det blev alltid kladdigt och en massa färg utanför strecken. Eller inget alls.
Jag tyckte det var roligare att läsa än att måla förresten. Men inte heller läsningen kunde jag sköta på ett professionellt sätt. Jag bläddrade alldeles för fort sa fröken. Det var fusk sa hon för ingen kunde läsa så fort.
Nähä, det kunde ingen. SÅ jag var väl ingen då.
Eller ta det här med matematik. Inte kunde jag räkna som folk. Nejdå, jag måste krångla till det och räkna ut hur många bordtennisbollar det rymdes i en skolåda och förvånat utropa det lilla antal jag fick fram. Min snälla skolfröken frynte på näsan och sa att jag hade livlig fantasi. Tro inte att jag nöjde mig med det. Nädå, jag tog med mig en skokartong och en massa vita trestjärniga bollar (som jag stal från sportaffären) och bevisade min uträkning och kunde också trumfera med metoden som innefattade ett antal oändligt uppstyckade trianglar.
Alla ytor var gjorda så, och alla volymer, hävdade jag bestämt medan fröken såg mycket besvärad ut.
Så där har det varit hela livet. Jag har aldrig gjort rätt fast jag gjort så rätt jag kunnat.
Och det är klart att jag är stolt över det på något sätt. Skitstolt över att ha ett huvud som fungerar.
Fast i morse satt jag två timmar och försökte komma ihåg hur man gör när man räknar ut hur många bordtennisbollar det ryms i en skokartong med hjälp av ett oändligt antal trianglar.
Och jag måste erkänna att det kom jag inte ihåg.
Det grämer mig faktiskt att jag tappat bort det jag visste helt instinktivt när jag var nio år.
Ibland tror jag att folk är som klokast i den åldern.
i alla fall tror jag att jag var det

fredag 24 juli 2009

Den grillade kycklingen och påsen med nonstop ryms lätt under jackan. Cocacolaflaskan tar jag helt öppet genom kassan, betalar och går ut genom dörrarna medan grilldoften sipprar upp genom halslinningen.
Stegen bakom mig låter som en armé på jakt efter en spion. Utan att se mig om börjar jag springa, rundar hörnet, springer nerför trapporna till T-banan och tar mig genom spärren utan att stanna. Jag visar upp mitt gamla leg som ser ut som ett månadskort och ingen stoppar mig. Tåget ska just gå när jag slinker in genom nästan stängda dörrar.

När jag, för att fira middagen, ville bjuda mina medpassagerare på nonstop flyttade de på sig.
Kycklingen hade jag ätit upp långt innan bagarmossen. Sen var det bara att ta tåget tillbaka. Vad skulle jag i bagarmossen att göra?
Torskarna går till i city.
I alla fall var det så på den tiden. Innan internet. Numera lägger man ut näten lite vartsomhelst. En gammal gathora som jag skulle kunna bo i en liten stuga på landet och ändå få kunder. Helt anonymt, praktiskt och lättsamt.
En del av de obegripliga kvinnomord som inträffar på de mest oväntade platser kanske i själva verket är den sortens mord som får vissa fula fiskar att stöna av vällust. De kan göra det på ett helt annat sätt numera. Med kvinnor som nog aldrig skulle ställa sig på gatan.

torsdag 23 juli 2009

En enda dag i mitt liv har jag varit så fullständigt bortom allt att jag bara velat dö.
I alla fall kan jag bara minnas en enda dag.
Så mitt missbrukande handlade aldrig om att jag ville dö.
Jag tror faktiskt, att det var tvärtom. Jag försökte desperat hitta ett sätt att leva som höll mig på rätt sida om den där hopplösheten.
Varför jag ville dö?
Det har jag glömt.

måndag 20 juli 2009

Det här regnandet får mig att tänka på en sommar, kanske var det i slutet på nittitalet, jag bodde med en snubbe i solna som hade sju barn med sju olika kvinnor och jag blev den åttonde.
Han kunde inte tänka sig att ha något mellan sig och sin kvinna och inte heller kunde han tänka sig att destruera något han tillverkat. Det var så han uttryckte sig.
Han använde inte verktyg som vi andra, han nyttjade rena kanyler. Och vid regelbundna tider intog han en näringsriktigt komponerad meny. Allt han ägde var ordnat i rader och högar och han hade examen från tekniska högskolan med högsta betyg. Dem hade han prydligt inramade på väggen ovanför soffan.
Att han aldrig kunde hitta en arbetsplats som stod ut med de något irriterande egenskaper han gärna prackade på sin omgivning var nog inte så konstigt. Konstigt var det dock, att han lyckades snärja så många kvinnor. Själv var jag kanske inte förälskad i honom, men väldigt förtjust. Jag måste erkänna det. Han var nästan två meter lång och mjuk, otroligt mjuk mitt i allt det tvångsmässiga. Att han dessutom kunde räkna ut ytan på en romb eller innehållet i en oregelbundet formad behållare av vilken sort som helst imponerade storligen på mig som visserligen kunde räkna på samma sätt - men inte utan att anteckna siffrorna medan jag räknade. Och så förstod han vad jag menade när jag påstod, att allt i hela världen går att räkna ut. Det var gulligt.
Vårt gemensamma barn bor numera i en villa utanför Borlänge och lär ha högsta betyg i alla ämnen i skolan och lägger gärna böcker och annat i snörräta rader....
En dag ska jag åka och hälsa på henne.

lördag 18 juli 2009

Jag vet, jag borde hålla mig inomhus, inte visa mitt ärrade fejs och mina typiskt heroinmejslade anletsdrag. Jag kan inte ens gå som folk, jag trippar fram som om jag hade abstinens. Det har jag inte. Eller, jag kan ju inte ljuga om att det ibland känns som om det är fullständigt nödvändigt att trycka i mig ett eller annat ifall jag inte ska bli tokig. Men jag blir inte tokig.
Faktum är, att det är omöjligt att bli tokig ens om jag försöker allt vad jag kan. Ibland skulle det vara skönt att få flippa ut och tala i tungor eller om man nu inte ska vara så drastisk, bara drägla lite diskret och säga bababa.
I stället ser jag till att köpa näringsriktig mat och två stora lådor jordgubbar som jag tar med mig till badkaret och trycker i mig tillsammans med ett litet glas cacaolikör.
När allt kommer omkring kanske jag är galen.
i alla fall i jordgubbar.

onsdag 15 juli 2009

analen

Det är de där drömmarna.
När snuten tränger in i analen utan förvarning. Han kom för att han måste. Inte för spaning och inte för att hämta mig till förvar. Bara för att han måste. Det var så han sa.
Och i drömmen ringer han på dörren och har en flaska rödtjut i handen. Det hade han aldrig i verkligheten. Då kom han bara in och sa att han måste. Och vi drack en kopp java och rökte en cigg och sedan tog han mig på brösten och det vanliga sexet.
Men den gång jag drömmer om och om igen hade han uniformen och tjänstevapnet och trängde in i analen.
Jag gjorde inte såna jobb. Det var våldtäkt.
Men hur polisanmäler man en snut som vet vem man är och kan ordna gratis boende bakom låsta dörrar i ett antal år framåt?
Så visst, jag gjorde såna jobb åt honom. Utan tjänstevapen och uniform.
Men drömmen lämnar mig inte och det gör lika ont varje gång.
Mest i själen men- nej såna jobb gör jag inte, inte gratis och inte mot betalning.
Eller för att slippa sitta inne.

tisdag 14 juli 2009

Det finns liksom inget som är fritt från tankar. Ärtsoppan lika lite som måsen. Någon gång måste de där tankarna uppstått. Ärtsoppstankarna och måstankarna. Förresten kan tankarna ha dofter bortom själva objektet. Ärtsoppstankar luktar vått ylle tillsammans med lök och den omisskänliga doften av just soppan. Och mås doftar som nyplöjd jord minst lika mycket som av hav. Och så ljuden... ärtsoppsljuden av lägret och sleven. Måsens rop och traktorn. Maskarnas doftande tystnad.
Det är väl när de där tankarna kommer samman från olika håll som det blir intressant. Vad gör måsen i ärtsoppan? Och varför hör jag en gammal tändkulemotor när jag ser en mås samtidigt som ärtsoppsdoften gör mig vrålhungrig.
Det är nästan så att man måste snika sig in i köket och se om det sitter någon skrattmås där på grytkanten.....

söndag 12 juli 2009

Tretton grader kallt stod det på digitaltermometern ovanför teliaskylten. Jag hade sumpat alla möjligheter att hitta en säng och centralstationen var inget alternativ, där cirkuleras alla som inte reser på annat sätt än kanylvägen. Jag hade inte en spänn, inte ett ligg och inte ett gram.
Och tretton grader är rätt kallt om man går klädd i jeans och bomullströja med en tunn kavaj ovanpå.
En bunt gamla tidningar och lite tur räddade den natten.
Låset till sophuset på sibyllegatan var trasigt. Pappersinsamlingen hade hoppat över ett par veckor såg det ut som och stanken var överkomlig.
Längst in i hörnet fanns till och med ett gammalt täcke som någon kastat. Eller kanske glömt. Vi är några stycken som bor på stadens mer okända hotell.
Om jag frös?
Ja, jag frös. Men inte mer än så. Nästa dag hittade jag ett par plånböcker och en sängplats för lite tjänster. Man klarar sig.

lördag 11 juli 2009

Och så var det Svenne som släntrade in varje fredag på fyllan. Jag bodde ett tag i en kvart i tensta med en snubbe som kände Svenne sen dagis. Svenne ville alltid ha ett munjobb gratis. Och snubben jag bodde med tyckte att det var något jag kunde bjuda på eftersom jag bodde utan hyra. Att jag drog in så det räckte till pulver och röka tänkte han väl inte på.
Så jag sög av pojkstackarn och bjöd på middag.
För några veckor sedan fick jag veta att han hade gift sig med en av de kvinnor jag ofta fick plocka med mig från plattan när hon fick frispel. Hon skrek och blottade sig och lockade snutarna till ställen vi inte ville ha dem.
Nu ska dom ha smått och har skaffat radhus i uppsala.
Lillsvenne ska bli pappa.
Och om jag förstod saken rätt har han rätat upp sig och gått och blivit kemist, i alla fall är han anställd på ett läkemedelsföretag och har eget telefonnummer förutom adressen i ett rätt fint område i utkanten av stan.
Ibland ler solen lite extra!

fredag 10 juli 2009

En av alla torskar jag minns...
Fredrik som var sopåkare och gift med en kvinna som tjänade mer pengar än han kunde drömma om. Som bodde i ett vackert hus med två fina barn och tre bilar (!) Man använde en av dem när hundarna skulle med någonstans.
Han ville mest prata. Få lite fika och prata medan han pliktskyldigast runkade av sig inför min nakenhet.
Det var lätt att ta emot den sorten. Men då måste man ha ett rum någonstans, en liten studio dit man kan dra folk utan att det märks.
Jag hade tillgång till ett sånt rum ett tag. Lite som en egen lya några timmar om dagen, med dusch och toa och trinettkök.
Det var nog då jag tänkte, att jag någon gång skulle ha eget. Då, när Fredrik kom och pratade och vi kunde leka att vi hette Svensson och bodde i Bagarmossen.

torsdag 9 juli 2009

Det har regnat hela dagen, blåst och regnat så där så att det inte går att hitta någon torr plats utomhus. Jag tänker på mina gamla vänner i storstaden. Alla som bor ingenstans. Som inte har något inomhus att gå till när det stormar och som får låta kläderna torka på kroppen när det är möjligt att hitta någonstans att torka. Som tar en sil för att livet är sånt.
Som får skylla sig själva eftersom ingen annan kan ta ansvar för att livet är sånt.
Och så tänker jag på varför jag själv sitter här i en egen lägenhet med tak över huvudet och vacker utsikt över det grådaskiga regnhavet. Med horisontlinjen krönt av en stor båt på väg in i diset.
Tillfälligheter skulle jag kunna säga.
Eller en sorts insikt om att livet är värt mer än att dö av en överdos.
Men varför just jag? Varför inte Elin eller Anders som också slipper frysa, inte för att de har en lägenhet utan för att de fått en urnplats på någon kyrkogård.

onsdag 8 juli 2009

i efterrätten

I efterrätten händer det... alltså, jag står i efterrätten, lägger upp jordgubbar och spritsar grädde och lägger dit ett litet grönt blad, mynta...
Då kommer tårarna.
Det är som om någon vridit på en kran och det bara forsar ut alla omöjliga grejjer ur huvudet. Som tårar.
Minsta ungen nyfödd på magen, blickarna från ambulansfolket när jag vaknade efter en överdos, en sorts vänlighet som - äh, jag bara bölar.
Gugge som basar i efterrätten slänger en blick åt mitt håll och hojtar över hela lokalen: "Ge Ebba en bakduk någon"
Då brister hela jag i ett stort jättesnorböl och ut slinker: "fanvadniärsköna" innan jag raskt tar mig ut till omklädningsrummet och en varm famn. Det är Gugge som kommer med en bakduk till.
Tro inte att jag tar ledigt. Närå, jag spritsar grädde till klockan ett och tar lunch som vanligt.
I eftermiddag ska jag vara i löken. Där kan jag gråta bäst jag vill utan att någon vet om det.
Man har kompisar.
Riktiga klippor.

tisdag 7 juli 2009

skulder och liv

Jag har ärr i ansiktet, illröda som stoppljus med vita kanter. Det är märken efter en obetald skuld.
En del andra ärr handlar om annat än skulder. De jag har i armvecken och på handlederna berättar bara om skitiga verktyg och dåligt pulver. Ett helt annat ärr är det som sitter på insidan. Osynligt skaver det på tilliten. Andra märker det mest på min blick som fastnar i de bleknade suturerna. Försöker du fånga in mina tankar känner du kanterna på det där ärret. Du kan lätt tro, att du vet vem jag är. Men det du vet är bara mina försvar.
Bakom dem lurar döden

Döden förresten, en kompis som låst in sig på toaletten medan jag går vidare i livet.
Jag kan sakna henne.
Fast vi lär väl ses även om jag hoppas det dröjer. Hade tänkt försvara några jämlikar innan jag lämnar in. Och det lär ta tid att komma dithän. Minst fem års studier och en massa hårt jobb.
Säger dom som vet. Så... hej livet, här kommer jag.

måndag 6 juli 2009

jordgubbar kostar extra

Jordgubbar kostar extra. Och grädde är ännu dyrare.
Vill man slicka godsaker från en hora får man räkna med att det syns på räkningen. Och vaddå, bara för att jordgubbarna inte är helfräscha får man inte vara ofräsch själv. In på muggen och tvätta snoppen tack.
Fyfan vad torskar kan vara äckliga.

söndag 5 juli 2009

Det är inte lätt att vara människa, inte att vara socialtant heller....

OK, det finns saker jag är stolt över. Sånt man antagligen borde gömma under lager av skuldkänslor och skam.

Jo jag inser ju, att det där inte är begripligt för människor som lever sina liv som man ska. Och då menar jag verkligen inte att mitt liv varit bättre. Eller att det är löjligt att leva som man ska. Eller fel eller suspekt på något sätt. Jag menar bara att jag är stolt över att ha levt mitt liv som en hel person mitt i allt elände, och att jag aldrig glömt bort vem jag är.
Jag är såklart inte stolt över allt jag gjort. Men jag kan känna att jag är en värdefull människa som gjort en massa dåliga val och ställts inför svåra situationer som inte varit lätta att handskas med. Jag har inte hittat bra vägar, inte slagits för att bli respekterad för vad jag gör. Men jag har alltid respekterat mig själv och alltid försökt vara ärlig med min situation.
Det är jag stolt över.

Men samtidigt är jag helt klar över, att just det har varit en av de saker som gjort det omöjligt för mig. Det går inte att ta emot "hjälp" från de institutioner i samhället som ska ge hjälp om man är ärlig mot sig själv - och mot dem som så gärna vill hjälpa. Det fungerar inte så. Det går inte att återge verkligheten eftersom de som ska ge hjälpen ofta har valt att låta bli att se verkligheten. De ser ett mål, ofta ett bra mål, fint, socialt acceptabelt och kanske möjligt för dem själva- men ser inte att målet ligger utanför verkligheten och att vägen dit är en lögn...

Inte skulle jag klarat av att bo i en lägenhet i tensta med mina tre barn, återtagna från sina älskade fosterhem. Inte fanns det möjlighet för mig att hitta balans nog för att finnas till för dem när jag inte ens klarade av tre dygn med mig själv.
Jag insåg det och avvärjde alla försök till återförening. Alla inbjudningar till försök. Jag visste att jag inte skulle vara bra för mina barn. Och jag var säker på att de hade det väldigt bra där de var.
Resultatet - jo, jag fick såklart ingen bostad eftersom jag inte kunde tänka mig att ta hem mina barn. Och jag fick inget försörjningsstöd eftersom jag inte sökte jobb (eftersom jag inte hade bostad och pengar kunde jag inte komma till intervjuer ren och fräsch med nytvättade kläder...nåja, nu ljuger jag lite, hade jag kunnat fixa ett par veckor drogfri kanske jag klarat en eller annan intervju)
Och när jag gick på gatan och fixade livet åt mig och hallicken var det dygnetruntjobb... jag hade inte tid att gå till socialtanten heller.
Jo, det var ju mitt eget val. Mina egna steg. Mitt eget liv.

Men alltså.
Jag är stolt över att ha klarat av att bevara mig själv genom allt det här.
Dessutom har jag bra minnen av de där socialtanterna. Varma, härliga människor som gör vad de kan utifrån sin verklighet. Jag hoppas innerligt att varenda en av dem har anledning att vara lika stolta över sig själva som jag är. Det är inte lätt att vara människa!

fredag 3 juli 2009

Bakom en dörr på östermalm

Han låg på rygg i sin lägenhet, fint möblerad med äkta mattor och antika speglar. Och så en madrass på golvet. Han själv helt naken men insvept i något som såg ut som en snuttefilt i jätteformat. Ena fliken hade han i munnen, en annan kring ena handen.
Koden var tystnad.
Det var ett bra jobb, bra betalt, ett par tusen för att sätta sig gränsle över honom och kissa. Bara låta honom bli dränkt. Han ville ha munnen full, håret vått och om det räckte till delar av kroppen kunde det bli en extra hundralapp.
De där dagarna gick det åt mycket vatten.
Sprängfylld klev man in genom dörren utan att ringa på dörrklockan, han var noga med tiden, exakt klockan tre, eller exakt klockan fem.
Efter fem minuter var det bara att ta kuvertet som alltid låg på samma ställe på ett gammalt skrivbord.
Min hallick visste inget om det här jobbet, det var mina pengar. Min sil. Gud vilket lätt jobb.
men nu undrar jag
vem var han som svalde mitt kiss

Jo, jag gick in på Eniro och knappade in adress och efternamnet som stod på dörren
och
där står en titel

Herregud
Han är advokat den där mannen jag kissade i munnen

Och själv ska jag läsa juridik i höst. Antagningspapperen låg på dörrmattan när jag kom hem från semestern.
Nu söker jag i alla kurskataloger efter den delkurs som innehåller urinlapningsklausulen...