onsdag 29 juli 2009

När jag fick mitt andra barn var jag så hög på heroin att jag trodde jag födde en fisk.
En guldfisk i en skål och vattnet som forsade åt alla håll var beviset på att skålen gått sönder. Jag blev fullkomligt galen på sjukhuset eftersom de spräckt skålen och mitt barn.
Som alltså var en fisk.
När jag kommit ur den värsta abstinensen ville jag få in lilltjejen och amma och förstod inte att hon aldrig skulle bli min och att mjölken var farlig för henne. Jag gick ut till gatlivet, drogade mig genom ett par år och kom ut levande utan att egentligen veta att jag var mamma.
Det var jag väl inte heller.
Borde jag skämmas? Det kan väl hända.
Men mina barn har det bra. De har var sin familj som älskar dem.
Och eftersom jag har svårt att ljuga måste jag säga, att jag inte gör det. Jag känner dem inte.
Den dag de väljer att träffa mig kanske vi måste handskas med det. Att vi inte älskar varandra.
Det är OK. Inte roligt. Men OK.
Ifall det är så.

2 kommentarer:

Comvidare sa...

Sånt här hugger tag i mitt hjärta och nyper i det så att det gör ont. Det är endast nu som jag förstår vad droger gör mot en människa. Jag har alltid trott att kärleken är starkast. Att moderskärleken är så intensiv och självklar att allt annat skulle tappa värde. Jag och mitt barn först. Allt annat sen.

Det är oerhört skrämmande för mig det du beskriver. Din verklighet passar inte in i min bild av hur saker och ting ska vara.

Tack för att du skriver.

Ebba G sa...

För att klargöra - kärleken från min sida handlar numera om att respektera, att jag aldrig kan bli den mamma jag skulle varit. Och att aldrig sätta mina behov före barnens. Och vill de aldrig träffa mig är det så det är. Jag kan tänka mig att låta familjerna adoptera dem. Om det är bäst.
Sådan är kärleken. Den begär inget men ger allt.... tror jag.
Men i drogvärlden finns ingen kärlek. Bara begär.