lördag 31 oktober 2009

Det här med bön igen.... i ett samhälle borde det väl finnas en bunt kloka människor som verkligen förhåller sig till något större än finanskrisen, fetmaepidemierna och senaste modet.?
Som har vigt sitt liv åt att hitta samklangen med det där större (som kanske kan kallas gud) människor som skulle kunna vara någon sorts "tyngd" för hela kulturen. Präster borde vara såna människor. Och munkar och nunnor såklart. Och i andra kulturer och religioner finns mullor och lamor och allt vad de nu kallas.
Människor som helt enkelt är samhällets kalibrerare.
När det fungerar.
Men... gör det det?
Vilka är våra andliga kompisar? Eller lärare? Vem ska man gå till för att prata om sånt som är större?
Jag har av och till slunkit in i kyrkligheter, svenskkyrklighet, frikyrkor, new agesammanhang... och funnit små små oaser ibland av något som verkligen känts spännande. Där det samtalats och gnuggats. Och funnits människor som kanske inte sagt så mycket men som helt klart med hela sig varit tydliga i sin "bön" Alltså den där verklighetsförankringen som är större....
Tänk om det fanns lite mer av sånt.
Hm.
Frågade förresten min lilla tjej om hon ber.
- Till gud menar du? sa hon.
- Ja eller till nåt, sa jag.
- Äh, den där gud vet jag inget om. Ifall det är en farbror borde han ramla ner och om det är en tant skulle hon ju ha bröst.

Ja det var ju en tanke....

Sen fortsatte hon
- Men du Ebba.
- mm
- Förut när jag inte visste vem du var. Då pratade jag med dig varenda kväll.
- Oj
- Det gör jag nu också.
- Öh
- För vi pratar ju i telefon ju! (och så fnissar hon som en galning) Så om man pratar med gud kanske han kommer på riktigt sen.

Over and out!

torsdag 29 oktober 2009




Jag har en beundrare...

De där blommorna kommer alltså från en karl som inte kan slita sina blickar från min vackra nuna, som påstår att han älskar mig och att marken där jag går doftar rosor.

Han är inte riktigt som andra.

Idag när jag kom hem efter ett långt besök på biblioteket där jag rivit mina vackra händer blodiga på hyllor som betats med spikar och sylvassa stickor i jakten på juridiska specialutgåvor, så stod det inte bara ännu en blomma vid dörren utan också en påse apelsiner och en förlägen man. Den där beundraren alltså.

Han heter inte Urban, men här i blogen får han heta så. För man lägger inte ut beundrare hur som helst i cyberrymden. Inte ens om de är fullkomligt galna.

Urban ville inte följa med in och ta en kopp te. Han dricker inte te nämligen. Men han upplyste mig om att vanlig mjölk är bättre än grädde om man dricker kaffe. Som han inte gör.
Däremot gick det bra med lite juice. Apelsinjuice med många c-vitaminer.
Så vi gick in och drack lite juice.
Efter en stund frågade han chans på mig.
Japp.
Exakt så. Och jag kommer ihåg att det var så det gick till nångång i forntiden när pojkar och flickor inte umgicks annat än via ombud.
Vad svarar man?
"harkelhum"
Och sedan en kram och ett litet anförande som både innehöll betydande tacksamhet över uppvaktningen och ett försiktigt avvisande men också en inbjudan till en mer vänskaplig kontakt i framtiden.
Varpå Urban reste sig, skakade på huvudet och avfyrade ett jätteleende.
"Då ses vi på måndag" sa han.

Så det gör vi säkert. Och faktiskt, jag ser redan fram mot det och tänker baka en sockerkaka att bjuda på till juicen.


Av någon anledning är jag omåttligt intresserad av andliga saker. Sånt som man nog inte tänker sig att en avdankad hora ska fundera på. Till exempel det här med att be.
Om man ber tror man väl att det finns någon sorts gud. Alltså... jag ber rätt mycket, i alla fall tror jag att det är det jag gör. Och då tror jag väl att det finns någon sorts gudomlighet. Inte en gubbbe i himlen som delar ut mercedesar men något som är större än atomer och galaxer.
En sorts urkraft, eller ett sorts förhållande.

Tänk om det här med att tänka i ting bara är en sorts förklaring eller ett sätt att handskas med sånt som sinnen inte kan ta in. Att vi alltså måste ha bilder, dofter, smaker och ljud för att kunna handskas med något som egentligen inte går att fånga in så.
Jag menar, att en biff kanske inte finns på vårt sätt annat än för att vi måste se och känna den som en biff. Egentligen kanske det bara är en sorts energi eller något helt annat (för energitänkandet är ju också bara en sorts klantig förklaring) som vi måste göra en bild av för att kunna handskas med.

Och då tänker jag vidare...
när jag ber föreställer jag mig att det jag uppfattar som mig själv, finns som en del av det stora som inte går att föreställa sig. Och bön är för mig att jag liksom stämmer med det stora.
Att hitta någon sorts jämvikt.
Flummigt???
Jo, det kanske är rätt flummigt. Men för mig fungerar det. Och hur löjligt det än kan verka, så händer det att jag liksom kalibrerar mig sådär när jag måste göra något svårt. Hittar den där samstämmigheten när jag prövar olika alternativa handlingsmöjligheter eller sätt att handskas med saker. Jag liksom tänker mig vad jag kan göra - som när någon skäller ut mig - då kan jag tänka att jag ger en örfil och stanna i tanken och "ta reda på" om det stämmer med det där stora. Och så kan jag stanna i tanken att jag i stället tar emot skället och ber om ursäkt eller att jag går därifrån eller att jag försvarar mig med ord eller att jag helt enkelt bara skiter i det... och så kollar jag "jämvikten" i alla de där bilderna. Blixtsnabbt. Sen litar jag på att det som är mest i linje med balans är det rätta och så gör jag det. I alla fall vill jag att jag ska göra så. Ibland funkar det, ibland är jag för snabb med att bara reagera utan att tänka. Man blir ju arg....

Nä jag menar inte att man inte får bli arg. Såklart måste man bli arg. Men det jag menar är att det inte alltid är så bra att spotta och fräsa.
Och för mig är det där med bön ungefär detsamma som att man får tid att hitta ett sätt att vara mänsklig. ... och jag inbillar mig att det är lååååångt från de där högtravande kyrkliga orden man mest bara känner sig sårad av. Fast vad vet jag, de där orden kanske är högborgelighetens sätt att zooma in balansen

Nu har jag verkligen bloggat ut mig... tror jag.
Eller?
Vad tänker vanligt folk om bön egentligen???

onsdag 28 oktober 2009






Ibland när man står i löken vill man veta vad den ska bli när den blir stor... och då får man gå till kocken och säga att det luktar så gott att man helt enkelt inte kan låta bli att skvätta saliv omkring sig och att det enda som hjälper är att få en smakbit och helst ett recept dessutom.
Då får man det.
Sen går man helt enkelt hem och praktiserar i eget kök. Kladdar och bränner och mixtrar.
Och lär sig vad som är lätt och vad som är svårt.
Det här är mellanlätt.
Ett tips är att verkligen sänka värmen innan man blandar i riset
... och att ha väldigt het panna när man steker tacos - men se upp, det blir jättefort kolsvart. Men har man för sval panna blir det inte gott.


Chimichanga eller Friterad burrito.

För 4 personer:
ca 3-4 dl kokt Ris
4 skivor Lövbiff (eller så mycket man nu har att använda)
ett par deciliter kokt Majs
1 gul Lök
minst 1 Vitlöksklyfta, gärna mer.
1 grön Paprika
1 msk Spiskummin
2 tsk Cayennepeppar
1 msk Oregano
ca 2 dl riven Cheddar
Salt & Peppar
Olja
8-12 Tortillabröd
Tillbehör:
Gräddfil
Salsasås
1. strimla kött och paprika, skär löken i skivor
Stek i olja på hög värme tills allt fått färg. Sänk då värmen till mycket låg och blanda ner riset, krydda med spiskummin, cayenne, oregano, salt och peppar.

2. Lägg en klick av ris och köttröran på varje tortilla, tillsammans med lite ost. Vik över kanterna och sätt igenom en tandpetare eller något så fyllningen inte rinner ut.

3. Stek de fyllda bröden gyllene i en het panna på bägge sidor, var försiktig så de inte bränns. Servera på en gång tillsammans med guacamole, gräddfil, salsa och något kallt att dricka.
Bjud hem en granne eller ta någon från gatan, smaska högt och njut väldeliga!!!

tisdag 27 oktober 2009



Här är den.

Som en ananasblomma nästan. Men gul och vacker. Lite köttig.

Okänd avsändare.

Mysteriet är precis sådär olöst som mysterier ska vara för att de ska hålla en människa vaken hela natten. Och gissa om jag spanar efter blommor när jag närmar mig ytterdörren!!!

När jag berättade för A. att någon ställer blommor utanför min dörr fick hennes fantasi en skjuts. Hade jag väntat mig något annat? Näe, just det.

-Två blommor?

-Ja, två stycken.

- Är dom giftiga kan det ju vara en mördare som har blivit kär.

- Ja just det. En förälskad mördare! Såklart!!!!

Hon är inte dum min lilla. Stora tjejen menar att jag ska ligga lågt med fantasier om beundrare och sånt. Hon sa helt krasst något i stil med att blomsteraffären blandat ihop adresser och att domdär blommorna nog var till någon tant som fyllde sjutti. Eller femti. I alla fall inte mindre. För när man fyller tretti får man inte töntiga krukväxter och fyrti fyller man inte frivilligt. Typ.

En annan gång ska jag berätta att jag inte har så värst länge kvar till min fyrtiårsdag (nä inte i år och inte nästa år heller men... tja, nästa födelsedag i alla fall) och att jag hade tänkt fira ordentligt med multitårta och hopsparad semesterresa. Men OK, man firar inte fyrti. Så jag får väl tänka om. Och köpa en begonia och låtsas som om inget hänt.

Men alltså, mysteriet kvarstår.


Ett plus ett är två... brukar man ju säga. Men när det inte blir två då? När alla siffror motverkar varandra, förklaringarna tar ut svängarna men aldrig kommer till resultat och löken bara vissnar utan att man hittar kärnan...

Om man tänker efter... är lite ärlig alltså ... så är väl verkligheten ungefär en gång i livet sån, att ett plus ett verkligen blir två. För det mesta blir det åtta eller ett eller inget alls. Typ.

Och så kommer folk och tittar på resultatet.

Skakar på sina huvuden och suckar.

Liksom visar med hela kroppen, att "nänä det här har du misslyckats med. Det här är inte rätt, nu får du börja om från början. Två ska det bli"

Och så håller man på med att försöka uppnå det där två. Som inte stämmer överens med verklighetens levande ekvationer på en enda fläck.


Lite blygt undrar jag då...

- om man skulle räkna på ett annat sätt...??

- vaddå annat sätt?

- ja om man tillexempel skulle låta siffrorna bli människor och gå omkring.... typ.

- men snälla du... siffror kan inte gå. Har du tagit något? Få se, kissa här i burken. Hm.


Och så håller man på sådär och gör folk till suspekta missbrukare för att de vägrar se kejsarens fina kläder.

Eller för att de vägrar fatta att det finns ett facit som alltid har rätt.


Ja jag säger då det.

Men blommorna har jag ingen aning om varifrån de kommer. Ett plus ett blir inte ett dugg mer än två blommor.

Och jag vet inte ens vad de heter.



måndag 26 oktober 2009

Vad gör man när det står en blommma utanför dörren? En såndär som folk får när dom fyller år eller har slutat jobbet eller fixat en examen eller nåt. En dyr alltså.
Jo man tar ju upp den i famnen och söker efter ett kort eller något som antyder varifrån den kommer.
Så det gjorde jag. Tog upp den i famnen och sökte efter ett kort.
Men där fanns bara inget alls.
I alla fall tog jag in den, lät den stå på köksbordet och tänkte väl inte så mycket på den medan jag packade upp mjölk och tomater och sånt man behöver för att göra lite enkel middagsmat.
Så lite senare skulle jag in en sväng till min granne E.
Och vad hittar jag då? Jo en blomma till utanför min dörr.
Märkligt.
Vem ställer blommor utanför min dörr?
Jag bara undrar.



söndag 25 oktober 2009


En helkväll i löken... och det stinker om händerna, ångar upp mellan brösten, visslar lök genom näsborrarna och... tja formligen väller ut genom varenda por.
Herregud vad jag har handskats med lökar denna afton.
Jag minns andra tider med andra lökar...
Nångång skulle det vara... roligt??? nä, kanske inte roligt, men möjligen intressant, att bjuda in alla män jag känt (i betydelsen man läser in i ordet i 1917 års bibelöversättning) och liksom ställa dem mittemot varandra och låta dem berätta för varandra vad det var som gjorde att de föll för att använda just lilla Ebbas mutta för att tillfredsställa sina lustar.
Undrar om de skulle svara och hur.
Inte var det väl för att jag var så bra på lök... för det har jag blivit först under de senaste månaderna.
Förresten frågade min sköna granne E. om det möjligen fanns någon gammal trevlig torsk att förmedla. Gammal trevlig!!! Ja jävlar.
Nog kände jag en eller annan lite äldre herre.
En av dem, Börje kanske han hette, eller Björn.... var säkert fyllda sjuttifem men såg ut som nitti. Jag var lika rädd varenda gång, att han skulle dö under själva akten. Men han överlevde och såg ungefär lika förvånad ut han som jag.
Och en annan... Tage tror jag han hette, han är död nu, det vet jag för jag var på hans begravning... han var en riktig goding. När han fyllde sjuttinio var jag där som gästhora, dvs han hade bjudit in sina bridgegubbar, en bror och ett par vänner till och så fick jag strippa. Det var faktiskt riktigt gulligt med farbröderna som klappade händerna och ville klappa lite på rumpan och tuttarna. Bra betalt var det också...
Men nej, min goa granne får nog hitta sig en gubbe nån annan stans än bland mina gamla kunder. Har man en gång betalat för sex så har man bytt status. En torsk är en torsk är en torsk. Och E. är värd något bättre än en slemmig fisk.
Basta.
Och med det har jag surrat färdigt och ska in i duschen för att byta lökdoften mot vänt doftande rosenvatten.
Hundra
Jag fyller hundra inlägg idag. Det är alltså nästan hundra dagar sedan jag började skriva egen blog. Nån dag har det nog blivit två... eller tre.
Tanken .. tre månader och allt har hänt. Eller inte allt. Men det som betyder något på riktigt. Mina ungar. och livet.
Som om mitt liv har blivit viktigt. Inte bara för att jag lever utan för att jag har andra som lever.

Om jag skulle gå tillbaka till mina kvarter, stenarna på gatan, folket med de små pupillerna.. pisslukten och jakten på kickarna... skulle det inte bara vara jag själv som valde bort det jag har. Jag skulle välja bort en mamma också för tre barn som inte skulle ha en suck. Jag har makten att ta ifrån dem en mamma. Fyfan.
Två av dem i alla fall. Den tredje har jag nog berövat en mamma redan. Oåterkalleligt. Försöker att låta bli att tänka på det och hoppas att han har det bra i sitt liv. Det han valt att inte dela med mig. Det är hans val. Och jag måste respektera honom för det. Han är stor nog att veta, att en tjackhora inte är att lita på. Att jag lika gärna som att vara OK skulle kunna förstöra livet för honom. Och då väljer han att inte ta risken.
Fullt förståeligt. Och antagligen är han skitförbannad. Och kanske ledsen.
Så.. jag vet. Jag måste leva med det jag ställt till med.
Och göra det jag kan. Men släppa det jag inte kan.
Andra kan finnas för honom. Hoppas innerligt att det är så.

Men alltså.
Hundra.

Ja jävlar.

lördag 24 oktober 2009

En anledning till att jag blogar, lever mitt liv med kontakt med barnen och har jobb och allt är att jag en dag på biblioteket satt och bläddrade på nätet bland sidor jag egentligen inte visste att jag var intresserad av.
Plötsligt hamnade jag på http://www.poeter.se/ och klickade mig in i en värld av helt galen karaktär. Där finns en massa riktigt bra poesi blandat med alltmöjligt annat av förfärande dålig kvalitet huller om buller. En otroligt stor mängd människor som sitter och plitar ihop ord av sina liv för att sedan publicera dem för varandra och andra som letar sig in i vimlet.
Inte vet jag vad som fick mig att tro att jag skulle kunna skriva poesi... men jag tänkte, att nä nu ska jag vara modig. Och så blev jag gratismedlem och började skriva. Med eget nick och allt... http://www.poeter.se/tantebba
Där på poeter fann jag en mentor (nicknamn Papillon) och en massa vänner... och på den vägen är det.
Jag kan nog säga, att utan Papillon hade jag nog haft det vådligt svårt att ta mig igenom nålsögat där drogerna skränade som värst och inte ville lämna kroppen utan kamp. Såna vänner skattas högt!!!
Men alltså som en följd av det beter jag mig ibland rätt underligt...
Numera kan man rätt ofta finna mig iklädd en enda sko, traskande runt i lägenheten högt ljudande på diverse rim - jag skriver gärna bunden vers i strikta mått.... mest när suget sätter in.
Det är faktiskt nästan lika skönt som en trip.
Ibland lyckas jag få till något jag faktiskt kan vara lite stolt över....
åsså rodnar jag och kopierar blygt från min egen poesisida...

hrmmm harkel.

Måttet liknar det som kallas terzin... men jag gör inte anspråk på exaktheten rent akademiskt... så... det är nog mest en lek med rytm och rim och den där vreden som sitter i magtrakten och nog inte bör levas ut som stryptag på småpojkar.... bättre med poesi alltså!


Så ska gatans stenar ropa (triumf)

Där växer under stenarna ett hjärta
av trampad vilja sekelfylld ur skam
Så döljer sig en kuvad mänskas smärta

Här faller gråt som krossad makadam
och täcker det som hånet ville visa
När välfärdspiskans svansar visas fram

dock:

Att rika män går livet att förlisa
ska gatans stenar ropa utan slut
när stadens domstol en gång ska bevisa

att svagheten är styrkans enda krut
som brinner med den kraft som kallas svärta
Och maktens tid ska äntligt rinna ut

..

fredag 23 oktober 2009

Iskall stryper jag barnet
med bara händer
skulle önska livet tillbaka till en punkt

Och jag upprepar mig gång på gång

Iskall stryper jag barnet
med bara händer

tillbaka till en punkt

Tillbaka

Hur kan barn vara så grymma? Hinner jag tänka innan jag förstår att jag själv är lika grym. Jag vill ju strypa det där barnet, som också har människor som älskar att det finns.

Det är såhär nämligen, att min lilla tjej ringde och sa att hon ville aldrig mer gå till skolan för att där finns den här pojken som slåss. Och så berättade hon att hon blir slagen, nypt och krokbenslagd och att idag hade hon ramlat i trappan och gjort illa sig så att hon fick åka till sjukhuset och få bandage.

Och det är då jag vill strypa det där barnet
iskallt

Är det det som kallas kärlek? Eller är det bara maktlösheten som skriker?

torsdag 22 oktober 2009

Om det finns en eller flera gudar skulle jag ge vad som helst för att få träffa en eller annan.
Ta den där guden i örat och påtala det onödiga med sånt som fästingar, nazister och oförsonlighet. Vad i hela fridens namn är det som får människor att bli nassar? Är det en biverkning av svininfluensan helt enkelt? I så fall: VACCINERA genast.
Annars... ja vad är det som gör att folk väljer att likna gråbruna fästingar som iglar sig fast likt bölder på samhällskroppen? Och vad är det som gör att vi människor aldrig kan nöja oss med att vara lika mycket värda som alla andra utan ständigt måste se till att vara bättre?
Så om det finns en gud eller flera - come on nu! Här är en som vill ha svar.
Antagligen är jag lite dum.
I alla fall är jag inte klyftig nog att fatta hur man sätter in bilder från webben i blogen. Jag skriver adresser, klickar på knappar.... men inget händer.
Dessutom krånglar Google med mig så att jag får krupp halvfem på morgonen. Skulle söka rätt på en artikel men hur jag än trixar och fixar så kommer jag inte ens in.
Så här sitter jag utan bilder och utan den där artikelns författare - artikeln minns jag men som vanligt har jag låtit bli att se efter vem som skrivit.
Inte speciellt artigt att citera någon man inte namnger. Förresten, i den akademiska världen har jag fattat att det är en dödssynd.
Så jag låter bli.

Till något helt annat.
Här i de stora lärosalarna i den stora senapsstaden kan jag inte låta bli att tänka på andra stora salar av sten. Stationshus nämligen. I morse genomkorsade jag en, bråttom påväg till tåget, kände knappt fötterna undertill, så tidigt var det. Men i alla fall, jag hann känna doften. Pisslukten.
Och där låg, på de gamla vanliga träbänkarna, ett antal herrar med tidningssidor över sina kroppar.
Det hade kunnat vara jag, hann jag tänka innan jag ilade vidare genom dimmorna och mörkret.
In i tågvärmen trodde jag... men fick stå och vänta ett par minuter i kaffedoften utanför restaurangvagnen innan det klickade i dörren och det gick att vackla in och falla ihop på ett säte.
Varmt och skönt och mjukt.
Jag somnade faktiskt nästan direkt. Vaknade i Gävle och tänkte på träbänkar.
Piss och träbänkar.

Ja fy fan.

onsdag 21 oktober 2009

Min goa granne tog med sig nybakade bullar och kröp upp i min fåtölj framför brasan och propsade på att jag skulle plugga medan hon bara var till.
Och när hon säger något brukar det bli så.
Så jag har läst en massa papper och tänker ta mig till lärosätet i den stora staden med det bulliga slottet i morgon. Gäspar stort vid tanken på att kliva upp och åka tåg redan klockan fem. Men så är det när man ska bli stor. Man går upp och gnuggar sömnen ur ögonen.
Nu väntar jag bara på ett par sms.
Ett som det ska stå nattipuss på, det brukar komma halvnio.
Och ett annat som kommenterar mina inlägg här på blogen. Det brukar stå kloka saker i de där sms:en.
Igår tillexempel.
Då stod det att man ska skriva upp vilka kryddor man använder.
Jaha.
Salt och peppar och lite dragon.
Till pajerna alltså.
Och så kan man slänga i lite persilja och en aning muskot. Typ.
Nöjd så??

Nattinatti då.
När det kommer till bokstävers plats i ord är jag nästan obeskrivligt säker. Det finns få ord jag inte kan stava till. Och likadant är det med ordens betydelse. Jag är som en ordbok. Det är praktiskt såklart, men också lite udda. Speciellt när man inte har just någon utbildning... ja alltså numera har jag ju läst in mina poäng, men jag har ju inte gått i skola så många år. Kanske sammanlagt sex-sju eller något ditåt. Det är inte i institutionsmiljö jag lärt mig stava alltså.
Där lärde jag mig mest att hålla mig undan.
Jo det är sant, jag var illa mobbad. Usch det svider som eld att skriva det.
Men jag inser att det nog är dags.
Från första klass till sjunde, när jag la av för gott, var jag utfrusen, osynlig och avskydd.
Inte bara av ungarna i klassen (kan inte skriva klasskamrater för det var dom ju inte) utan också av flera lärare. Det var inte populärt att veta mer än dom som skulle veta mest. Jag var som en levande uppslagsbok då också nämligen.
Hade läst focus uppslagsböcker från första till sista bandet och mindes i princip allt. Jag har ju fotografiskt minne. Det är klart att jag inte fattade allt.... men en hel del sorterade jag nog in i rätt fack. Och dräpte folk med.
Men det var ju inte för att vara elak jag sa vad jag visste. Jag trodde ju från början att det var ett plus att kunna läsa och skriva och räkna och kunna saker.
Sen fattade jag ju att man bara skulle kunna sånt som stod i läroplanen att man skulle kunna. I lagom mängd dessutom.
Och att lära sig något första gången man hörde eller såg det... nej det var på gränsen till kriminellt.
Så jag blev satt i fängelse, det där ordlösa osynlighetsfängelset som man bara kan straffa ut sig från genom att bete sig riktigt illa.
Det gjorde jag inte.
Jag bara sket i att gå till skolan. Och lyckades hålla mig osynlig i mer än en termin innan någon ringde hem en dag och berättade att jag skolkat ett halvår.
Jag fick stryk såklart.
Det var då jag bestämde mig för att skolka från att vara ett barn. Och eftersom jag också då var rätt handlingskraftig och en aning för smart för mitt eget bästa, så lyckades jag rätt snart skaffa försörjning och bostad.
Livet på drift började tidigt. Och när jag tänker på min stora tjej, och förstår att jag själv inte var så mycket äldre än hon när jag började tjäna mitt uppehälle... alltså började fnaska mig fram för mat och husrum...
Usch.
Och sedan gick det som det gick för mig.
Hamnade i klorna på socialtjänsten som satte mig i fosterhem hos en jävel som gjorde mig med barn.
Den ungen har jag ingen kontakt med. Än. Fast jag ska nog inte ge mig.... Och förresten är jag inte säker på att det är rätt pappa... för jag var rätt mycket ute i svängen. Rökte på och knullade runt.
HRRRMMM om du D. läser det här så ska du veta att det är inget jag är stolt över och inget du ska imitera.
Det där är historia och förresten tycks du fixa livet så att en morsa kan vara överstolt.
Så fortsätt med det!

Fick jag leva om livet skulle jag leva ett såntdär liv där man blir ihop med en go karl och skaffar precis så goa ungar som dom jag sumpade att få leva med från början.
Men ... det är helt ok att ha det som det är. För att jag står faktiskt ut med att det är bäst att få växa färdigt där man rotat sig.
Kanske kan jag vara lite stolt över det?

tisdag 20 oktober 2009

När det är frost på rutorna och sol ute och havet är som en trasig spegel fylld av blänkande prismor då är det rätt vackert.
Jag har upptäckt det nu när jag inte fryser.
Det är något särskilt med att inte frysa. Att vara varm överallt, ha varmt inne, varma kläder och varma skor. Mitt i kylan alltså. När det är kallt på näsan men varmt inuti.
Vi pratade om det jag och A. igår. Hon frågade om alltmöjligt som vanligt. Och jag svarade som vanligt med hjärtat i halsgropen. Vad ska en såndär liten veta och vad bör vila i väntan?
Men såklart vill hon veta allt om när hon blev till och var jag bodde och hur det såg ut och vem jag var när jag var liten och om jag brukade kissa på mig och om jag gillar surströmming och om jag är en fryslort.
Det visste jag inte vad det var.
Så hon berättade att man är en fryslort om man står still på samma ställe i stället för att leka "på ett berg" när det är snö.
Då sa jag att jag nog är en fryslort om jag inte har jättevarma kläder.
A. sa att jag ska ha skoteroverall.
Det visste jag inte heller vad det var.
- har du bott i skanör hela livet du? sa hon och kisade med ögonen.
- nej där har jag inte varit en enda dag i mitt liv, sa jag och kisade också med ögonen.
- då är du konstig, sa hon och skrynklade ihop sig till ett russin innan hon mötte min blick med de där otroliga ädelstenarna hon har mitt i ansiktet.
- OK jag är nog lite underlig, sa jag. Men berätta vad en sån overall är då!
- Haru sett en skoter?
- ja en sån som man kör på snö?
- just det (och så fnissar hon för hon tänker nog att jag inte är riktigt klok) Man har på sig en sån när man åker skoter fattaruväl
- Aha! Då är den varm såklart
- Jättevarm som en ugn. Man kan åka kana också och då blir det spår i snön.
- som när en utter leker?
- nä, som när en unge har kul sörru

Jahaja. Där fick jag.

- I vinter ska jag lära dig. säger hon och ser väldigt allvarlig ut.
- att ha kul?
- mm. som en unge.

Sen kröp hon upp i mitt knä för första gången och det kan jag ju säga att det kan jag inte berätta hur det var för då spricker jag av något som kanske kallas kärlek och ifall jag spricker rinner alla inälvor ut och jag kan inte läsa in ett nittiosidigt kompendium utan att kladda ner det med mitt innehåll och det vore inte så lyckat just nu när jag måste få in hela den där juridiska smörjan i huvudet. Man ska inte blanda andras smörjor med egen. Tror jag.

Men i alla fall hade jag en fantastisk dag. Och pajerna blev vådligt goda.
(gör en pajdeg, grädda den, bottna med någon god gräddsås, ett tunt lager bara, fyll den med lättkokt bladspenat - kokt med lite muskot - släng på en blandning av äggula och en massa god ost, och gör en annan paj med fyllning av köttfärssås och grekisk fårost. Grädda tills det ser färdigt ut och servera med sallad som består av alla goda grönsaker man har och lite dressing (helst såndär enkel vinäger-olja))

måndag 19 oktober 2009

- Vem har skrivit här?
undrar A. när vi tittar in på tantebbablogen.
Och jag får läsa kommentarerna om hur klok hon är min unge.
Gissa om hon växer!
Och så vänder hon sig till sin familjemamma och utbrister med hög klar röst: "vet du att man kan bli väldigt klok av att ha en mamma som har varit på gatan"

Hm.

Sen ilar hon iväg för att kika in i ugnen om pajerna har blivit färdiga. En med urkspenat och en med namnamröra.

Jag får liksom en sorts sendrag i mammamuskeln.
Hon är skön
och om jag inte hade varit så kär i henne hade jag kidnappat henne och sett till att ha dubbla lås på dörren och aldrig mer låtit henne försvinna.

Så är det.
Men nu är det dags att äta.
sådetså.
Idag har jag bråttom. Brabråttom.
Min lilla tjej ska komma hit med sin familj. Hem till mig alltså. De är på väg till IKEA för att handla skrivbord till A. och jag ska följa med. Och sedan ska vi hem till mig och äta något.
Har förberett pajskal, fyllt med godsaker och gjort maffesallad med massa goda saker i. Och bakat bröd som bara ska doppas lite hastigt i vatten och sedan in i ugnen på hög värme... det är ett knep för att få krispig yta på vetebröd som bakats dagen innan.

Det är lite underligt det här med mig i ett kök. Förut kunde jag knappt koka ägg. Jag köpte aldrig råvaror. Inte ens när jag hade tillgång till kök var jag intresserad av att laga mat. Eller rättare sagt, jag tänkte inte på att man kunde laga mat. Jag snöade in på att läsa på förpackningar, på färdigmatförpackningar alltså. Burkar och påsar och kartonger som kunde förvandlas till nyvärmda obestämbarheter.
Allt skulle ske genast.
Att vänta på något var liksom en omöjlighet. Det är väl så när man lever för att hitta fixen som släcker suget. Suget måste tillfredsställas nu. NU. eller helst lite innan NU. För att det bara skriker i hela kroppen att man måste. Alla behov samlas ihop till en enda drift som måste tillfredsställas. NU.
Det där suget...
Jag lever med det. Men har fattat att det går att ha det otillfredsställt medan man tillfredsställer behov som är lite mer svenne... att man blir hungrig behöver ju inte betyda att man får abstinens - alltså kan man laga mat och njuta av dofter, smaker, beröring... ja det där kreativa.
Suget är något annat än hunger.
Suget har inte med överlevnad att göra. Fast det skriker om att det måste bli tillfredsställt för att annars dör ... jag? Eller det? Undrar om suget dör om ingen bryr sig om det.

Har också tänkt lite på en del kommentarer som handlar om likheten mellan mitt sug och suget på mat när man har såna problem. Och jag tror det är ungefär samma grej. Man har ett sug - för den som kopplar det till mat gäller det väl att se skillnaden mellan hunger och sug? Precis som för mig - fast jag inte känt hunger förut, bara sug. Nu blir jag hungrig och inser vagt att det är något annat....
Kanske samma sak.

En av mina absolut bästa vänner är gravt överviktig. Fast jag har aldrig förut fattat att hon är det... har liksom inte sett hennes kropp, bara hennes själ. Häromdagen SÅG jag hur hon kämpade med att inte ta plats... för att alla ser henne. Hon tar plats rent fysiskt. Men hon tar också plats med sitt härliga psyke. Man måste skilja mellan utsida och insida. Och fatta att kroppen behöver sitt. Men att själen behöver något annat.
Usch vad jag svamlar

Nu ska jag snabba mig in i duschen så jag inte luktar skunk. För om en timme är dom här.
Min goa unge och hennes sköna familj.

söndag 18 oktober 2009

På förekommen anledning...
Jag äger rätt få grejjer. Till exempel har jag ingen dvd-spelare och egentligen ingen TV. Det är min granne Eva som äger den jag har stående i vardagsrummet. Hennes extraapparat - för hon tycker att vi kan titta på den hemma hos mig när vi lessnar på hennes vardagsrum.
Men för mindre än ett år sedan ägde jag liksom inget alls. Eller.. jo, jag hade en trunk. En såndär som fotbollsspelare har matchtröjan och handduken i. (Tror jag, för vad skulle annars finnas däri?)
Och i den där trunken fanns alltså allt jag ägde. Lite underkläder och ett par ombyten, tjocktröja och en mycket sliten ullfilt. Och såklart den lilla asken med verktyg. Sked och spegel och vasst stål... viktigaste ägodelen alltså. Under botten, i en tygpåse hade jag rätt ofta lite gräs. Annars visste jag att förvara pulver och annat stoff på en plats nära kroppscentrum.
Tandborste ägde jag också.
Och en del grejjer som inte fick plats i trunken. De låg hos folk. Ibland fanns de kvar när jag behövde dem. Rätt ofta fick jag stjäla nytt. Eller köpa ifall jag haft tur med fisket. Torsken går till när det närmar sig torsdag...

Ett tag levde jag ju i lägenhet med hallick och allt. Då var jag på sätt och vis rik. Köpte dyra kläder, svassade i högklackat och klirrade med guld.
Men det sket sig. Jag är ingen sån person man kan sätta på hursomhelst. En blåtira är alltid en blåtira för mycket. Och jag har aldrig blivit långvarig när det gäller att vara undersåte.
Så det har varit rätt mycket leva i trunk.
Märkligt nog är det få människor som fattar att det är att vara fattig, det där att leva utan hem.
Fattiga människor ska stå med mössan i hand, vara skötsamma - men fattiga. Ha slitna kläder, javisst, men rena. Lappade med omsorgsfulla stygn.
Jag vet inte vad det kallas det jag var.
Kanske får man skylla sig själv när man går i höga klackar och trunk.
vad vet jag.

Men alltså, när jag plötsligt fick flytta in i en helt möblerad lägenhet, där det till och med var gamla matrester kvar i kylen och obäddat i sängen... då fattade jag att jag missat en massa som andra tar för givet.
Som det där med att ha tidning. Snubben jag lånade lägenhet av hade en prenumeration som inte gått ut. Så det kom en tidning på hallmattan varje morgon. Gissa om jag blev skraj första gången.
Och sen... det fanns rena mattor, skinnsoffa utan spermafläckar, ett soffbord som saknade de obligatoriska ölringarna och ett kök med diskmaskin.
Jag visste inte hur man gjorde med den där maskinen.

inte nog med att jag fick bo..
vägg i vägg med lägenheten finns en restaurang som behövde diskhjälp en kväll. Jag bara gick förbi och blev tillfrågad av en svarthårig brunögd invandrare som väl såg på mig att jag inte var en svenne.... "diskar do" sa han.
Och det gjorde jag ju inte men fan flög i mig så jag sa att jag kunde göra det en kväll.
Han sken upp och vips var jag diskare.
Inte bara den kvällen utan flera.
Det kom fram papper, blanketter att skriva under och utan att jag fattade det var jag anställd. Lön... hade jag aldrig haft.
Och någon snackade om facket och försäkringskassan och en massa annat jag inte visste något om.
Nu vet jag.

Men underligast av allt är att nu sitter jag med eget kontrakt på en lägenhet i samma hus som den jag lånade. Hyresvärden kände restaurangkillen och ... tja det blev en ledig lägenhet och jag hade ju fast anställning och referenser.
Helt galet. Eller nej. Inte galet. Bara väldigt underligt.
Nu vet jag en del om hemförsäkringar också.

Men när jag flyttade från lånelägenheten till min egen hade jag alltså inget. Inte ens en madrass. Alla löner har gått åt till att fixa basvaror. En sängram från myrorna, madrass från IKEA och en otroligt skön fåtölj som kostade en halv lön.
Lyxen framför alla andra är min bärbara dator. Begagnad men bra.

Och som flitiga blogläsare vet så flyttade jag raskt från disken till löken... fast jag diskar ibland när det behövs. Och numera är jag faktiskt mest stationerad bland de lite ädlare såserna, efterrräterna och garneringarna.
När jag inte läser juridik alltså.

En fullkomligt osannolik resa från gatan till lyxen i en lägenhet i centrum av en stad som plötsligt blivit min.
Men alltså, dvd-spelare och mp3 och lavendelpåsar i linneskåpet saknas fortfarande. Liksom en massa onödor som ingen gett mig i födelsedagspresent och julklapp.
Så i mitt hem gapar skåpen med tomma hyllor.
Jo... jag har förstått att det är rätt ovanligt.
Men faktiskt, jag saknar inget.

kan man säga att jag är rik då?
jo
jag tror det.

lördag 17 oktober 2009

-en gång till och jag skär kuken av dig
- är du riktig du? Jag har ingen kuk
- ser jag väl
- men hur ska du skära då?
- skit i det du

En del människor minns man helt enkelt. Den som skulle skära kuken av mig minns man.
Han hade långt rött hår och en knallblå väst.
Och dessutom var han paranoid.
Han var en av alla som inte längre var inlåst på en psykavdelning. I stället bodde han tillfälligtvis i en tunneltarm nära Fridhemsplan.
Varför han skulle skära mig på ett så oanständigt ställe minns jag inte, men antagligen hade jag kommit för nära gränserna. Han hade gränser nämligen.
Alltid uppspända på några meters avstånd från den plats han tillfälligtvis valt som sin.
Gränserna var gjorda av nylonlina och fyllda av starkström.
Sa han.
För att hålla balansen.

En del människor håller balansen utan att det märks. Men hans balans måste hållas så att alla skulle se den. Han höll den framför sig som en sköld, som ett lätt rodnande barn och som en fullkomlig galning.

ibland tror jag att jag smittats av den där galenskapen
eller möjligen
att han lyckades skära kuken av mig

märkligt då
att jag inte saknar den

fredag 16 oktober 2009

Så trött....och ögonen svider av allt vått som trängts genom lessenkanalerna.
Ändå finns ingen vila. Jag som har så lätt att sova mig genom iskalla dagar på stenhård kartong får knappt en timmes vila i taget under mitt omsorgsfullt utvalda fibertäcke.
Mjuka kuddar och en perfekt resårmadrass hjälper inte heller.
Jag bara tänker.

På allt jag kastat bort och på allt jag aldrig brytt mig om.

Och så funderar jag på hur jag hamnade här. Ja, alltså jag vet ju att jag har några trappor att gå och en dörr att öppna... men alltså hur det kommer sig att just jag sitter just här. Varför jag var tvungen att gå den väg jag gått. Eller tvungen förresten, inte fanns det något tvång. Jag har minsann valt alldeles själv. Och när någon försökt ifrågasätta mina val har jag ställt mig och argumenterat. Jag har kommit på mig själv med att försvara uteliggarlivet med stiliga ord och yviga gester. Och livet som hora har jag naturligtvis också fina skäl och försvar för.
Drogandet är en självklar rättighet och alkohol minst lika farligt som gräs... har jag sagt och det med sådan emfas att jag själv trott mig stå bakom.
Vilket jag kanske gjort.
Eller möjligen gör.

Det är inte så viktigt vad jag tror sörru. Inte ett dugg viktigt hur jag försvarar min rätt att vara det jag bestämt att jag är.
Det är såklart viktigt i stundens hetta. Men i stort är det bara skitsnack. Och det värsta är, att jag vetat om det hela tiden.
Jag har vetat att jag levt ett skitliv jag inte behövt. Jag har hajjat att det skulle varit möjligt att göra bra grejjer. Att jag är smart nog att plugga, tjäna pengar på ett bra jobb, skaffa familj och allt sånt som är värt något på riktigt.
Men jag har valt bort det.

och det fattar jag inte riktigt att jag gjort

om jag är så smart borde jag ju varit smart nog att också välja ett liv. Inte en soptipp.

torsdag 15 oktober 2009

Cecilia N skrev ett citat - något Nelson Mandela sagt - när hon kommenterade mitt förra inlägg.
Det citatet gick rätt in. Och det känns som om några av meningarna kommer att snurra i huvudet framöver.
Det där att det är styrkan som är det man är mest rädd för. Att jag och alla människor faktiskt har möjlighet, makt, kraft... att förändra hela världen. Eller i alla fall sätta igång något som kan förändra hela världen.
På sätt och vis gör vi väl det allihopa. Så fort vi rör oss, finns alltså, påverkar vi det vi finns i relation till.
Och tänk om det är så att vi skulle välja att göra sånt som leder till något bra för fler och fler.
Jag menar, bara det här att säga hej och ge någon en vänlig blick kan starta ett helt jordskred av leenden och vänliga blickar. Och det skulle på sikt kunna leda till att ett helt samhälle mår lite bättre.
Tänk om det inte bara är en flummig tanke....

Det jag gör betyder något.
känns mäktigt att tänka
farligt?
ja.
Såklart, för då har jag ju ett ansvar också.
Och kan göra fel.

Men jag kan ju också göra rätt. Det finns ett val.

När jag skriver det känner jag mig fånigt präktig. Sådär löjligt trosviss som en nyfrälst. typ.
Du vet, det där fåniga leendet som avslöjar en fundamental bortvändhet från allt en gathora kan ta på allvar.
Så jag antar att jag verkar fånig när jag säger att jag tänker att det finns ett val - medan jag ler trosvisst som om jag just kommit på det självklara. Meningen med livet och allt det där.

Men tänk om det är sant.
Fan.
Då måste man ju börja bete sig som folk. Vad nu det är.

onsdag 14 oktober 2009

Undrar om någon kan fatta hur det känns att massor av människor man inte ens känner liksom är med i en sån obehaglig situation som en rättegång. Sitter där och håller tummar, delar tankar och blir lättade och glada. Alltså det är omöjligt att skriva hur det känns.
Bara för skönt.

Men... jag tänker ju också på att det jag och ni som kommenterat gårdagens blog gratulerar mig till faktiskt är att jag slipper (nästan i alla fall) straff för saker som verkligen inte är något man kan gilla. Eller ska gratulera någon till att slippa stå för.
Samtidigt... är det ju som ni skriver, några av er, att ingen blir bättre i fängelse och det är lika sant att om jag slutar arbeta som en blå igel skulle jag vara tillbaka på gatan och säkert som stanken från trafiken vara fast i skiten på två dagar.
Så mitt liv är väl inte direkt vad en normal människa drömmer om. Så kanske lever jag mitt straff, tar konsekvenserna och blir fri... på sikt.

I dag skulle jag varit en del av den akademiska världen, suttit under takvalven och insupit kunskap.
Men det var bara inte möjligt att få ihop delarna.
Så jag har legat under täcket, skakat av något som antagligen kallas ångest bland människor som är lärda nog att diagnostisera mänsklig svaghet.
Tro inte att jag tycker synd om mig.
Näe
det är inte synd om mig.

I själva verket är det precis tvärtom. Men jag är så inihelvete rädd för vad jag ska göra med all den här friheten att jag nästan är beredd att begå ett litet minibrott för att villkorligheten ska övergå i fängslad verklighet.
Ett litet snatteri bara
eller en olovlig körning

för att friheten är så ...
...fri

tisdag 13 oktober 2009

Nu är det så, att jag är på fri fot...
och kommer nog att förbli så fast bara om jag sköter mig så nu gäller det att hålla fötterna på trottoaren och fingrarna borta från andras syltburkar.
Med största sannolikhet klarar jag det.
Jag tror också att jag fixar att jobba ideellt på något ställe där dom behöver ett par extra händer i fyrtio timmar.
Förhoppningsvis gör jag lite nytta och lär känna folk som är bra att känna.

För övrigt har jag gråtit och faktiskt skrattat lite.... Och har väl inte fattat riktigt än.
Men... ja alltså jag ska inte sitta inne.
Inte bakom galler
inte inne
inte nej inte alls ett dugg bakom några murar alls.
Alltså.
Jag fick domen på en gång.

Villkorligt, samhällstjänst och... ett liv.


Fan vad glad jag är.
tror jag.

måndag 12 oktober 2009

-Det finns människor som dör av att äta för mycket.
- ja det gör det.
- Spricker magen då?
-nej det tror jag inte, vad tror du?
- Jo då den spricker och så kommer det ut en mage till.
-Hm.
- då kallas det regummering
- är du säker?
- ja för såna magar heter bilring och beror på billig mat vet du väl och såna bilringar är ju regummerade och det betyder att det spricker.

Det finns tydligen förklaringar till allt...

Men chokladglassen var inte farlig i alla fall. Vi åt utan att spricka.
Och sen såg vi på en film som handlade om en gris innan vi konstaterade att det inte är speciellt klyftigt att äta glass innan man ska få världens godaste middag.

På vägen hem ville jag bara gömma mig i ett mörkt hörn för tårarna bara rann och rann och rann och nu är jag hemma och kan inte sluta gråta fast jag måste skärpa mig eftersom jag ska infinna mig fräsch och fin i rätten i morgon.
Usch.

Men det finns folk som får dödsstraff för att de ligger med någon annan än sin man. Och på somliga håll räcker det med att tycka något obekvämt för att man ska få spöstraff.
Så... jag har faktiskt gjort en massa skit i livet och.... tja, det är väl inte mer än rätt att det blir konsekvenser. Och jag får vara glad att jag inte bor någonstans där konsekvenserna handlar om liv eller död.

Ändå. Just nu skulle jag ge vadsomhelst för lite gräs. Bara lite.
... som om jag skulle fixa bara lite.
Stål mot hud och in, hissen upp och sen är det kört.

Så jag stannar här och lipar. Hinkvis.
Fan också.
Vaknar med blöt kudde och kalla fötter.
Tårarna rinner.
Igår fick jag veta, att en vän från gatan har dött.
Idag ska jag träffa min lilla tjej
I morgon ska jag själv inför rätta för narkotikabrott och en del annat jag har kvar att handskas med.
Om jag blir fälld...Eller det blir jag ju. Jag är skyldig som fan.
Men om jag måste sitta inne ett tag.
Fan.

Jo ibland är det faktiskt så att jag har rätt att ångra, att jag har anledning att förbanna och att jag har allt att vinna på att avsky det jag gjort så att jag vet längst in där suget sitter, att jag aldrig ska riskera att förlora bubblet och virvelvindarna och de hisnande samtalen med de ungar jag faktiskt älskar numera.

Fan.
Att livet har konsekvenser.
Liv och död och allt.

Kan bara säga att om en enda människa fattar det av att läsa min blog har jag i alla fall gjort något bra av skiten.

Men idag är det glassparty!

söndag 11 oktober 2009

- Du...
- Ja
- Vad ska du ge mig när jag fyller år?
- Oj. Det har jag inte tänkt ut än.
- Tänk ut det då.
- Ja. Men vad vill du ha?
- Överraskningar men inte något man ska sätta i håret. Det är för billigt sörru.
- Så det ska vara dyrt?
- Jaha. Det måste kosta minst åtta kronor. Jag har åtta kronor i sparbössan fast man får inte ens en chokladglass för det.
- Vill du ha chokladglass då?
- Nej dummer. Det får man inte i födelsepresent. Då ska man ju ha tårta och paket. Man kan inte slå in glass i paket för då smälter den innan man öppnat och då vet man ju redan vad man får. Överraskningar vet man inte fattaruväl.

Och så fnissar hon sådär speciellt som bara hon kan fnissa och jag kan inte hålla emot jag heller så där sitter vi och fnissar i varsin telefon.
Sen bestämmer vi att vi ska ut och äta chokladglass när vi ses nästa gång och det är i morgon. Undrar om hon längtar lika mycket som jag.

Varenda gång vi pratar längtar jag.

Hur kunde jag kasta bort hundratusentals kramar och miljonvis med leenden? Hur kunde jag låta pirret i magen och bubblet i strupen bli nedspolat som illegalt knark i en offentlig toa? Hur kunde jag bara döma mig själv till evig längtan?
Jag måste ha en IQ på minus femhundra.

Och så tänker jag på i morgon så det värker i magen. Ser henne hela tiden med ögon som kastar mig långt från det jag gör här och nu. Där är hon, liten som en älva, skuttande och virvlande och bubblande av liv, och ja, det är klart, i min fantasi kommer hon ju rätt in i min famn och borrar in allt hon är i allt jag är och så är vi bara varm skön virvelvind som aldrig slutar.

Och plötsligt inser jag att det är kärlek.
Det är det där som är kärlek.

Antar att det blir till att ta fram snorlakanet idag.
och be att få hacka lök

Men i morgon ska vi käka chokladglass tills vi spricker!

lördag 10 oktober 2009

Ibland blir jag rörd. Och lite irriterad över tekniken som inte alltid fungerar när jag vill det. Som nu.
Det är såhär nämligen att jag har läst en blog ett tag som jag på sätt och vis skäms över att jag läser. Som om jag tjuvtittar in i sånt jag brukar förakta. Eller i alla fall tycker är rätt ointressant. Men.. det är alltså en blog författad av en som är präst i svenska kyrkan. En människa med ett vackert språk, som beskriver sin vardag bland religiösa högdjur och vanliga kyrkliga välanpassade människor som nog gör sitt bästa för att vara just vänliga och vanliga. Den sort jag också vill tillhöra men ännu mest bara nosar på.

Det händer ju att jag kommenterar det jag läser. Och det är klart att när det handlar om bön och om tro och sånt så är det inte direkt något jag vet en massa om, mer än det jag mött och levt där jag levt. Lite utanför såklart. Men kanske ändå mitt i. Jag gick till Adolf Fredriks kyrka på måndagkvällar. Alltid nattvard och en massa prat efteråt. Och hur många timmar jag hängt på ny gemenskap och käkat mackor vet jag inte. Och Clara, gamla Clara, en favoritvärmare.
Kyrka har varit värme, mat och prat. Men jag har aldrig begripit mig på predikningar fyllda av ord man liksom hör hur de knarrar ut ur munnarna på dem som säger det de inte ser ut att mena. Inte heller har jag någon som helst förståelse för den sort som kastar ut trashankar och hytter med fingrar åt barn som inte gör mer väsen än prästerskapet självt. Bara det att ungarna är levande.
Såklart har jag hört präster prata allvar, predikningar som betytt något för dem själva och för somliga som lyssnar. Även jag har berörts fast jag mest suttit i en bänk för värmens skull.

Men nu alltså... nu är jag lite frustrerad över tekniken. Och rörd för att den här prästen skrivit till mig på sin blog. Som ett svar på en kommentar om bön.
Och jag ser ju att det är en prästerlig ton och ett språk som snärjt sig i sin egen kultur. Men det är också en omsorg i det att bry sig... som om det betyder något det jag funderar över.
Så jag vill ju gärna kommentera en gång till. Liksom säga tack och svara lite på det skrivna.
Det där om att be...och vad jag tror att bön är alltså.

Det är ju inte så att jag pringer omkring och säger gud i varannan mening. Och aldrig att jag skulle formulera mig högtravande och tro att bön är en tävling i vältalighet.
Men faktiskt, jag ber. En massa. Inte till någon persongud jag föreställer mig men som en sorts hållning gentemot det jag tror är mitt ursprung. Urmassan, urkraften och ursprungligheten. Jag tror ju att allt som är levande hänger ihop - som en enda mening. Och det här att försöka leva i den meningen är att kommunicera med den, vara i samklang med den, och det är väl det som är bön. Tänker jag.
Inte en massa ord. Men en massa vilja. En massa vara som aldrig slutar att vara.

Om det är det man försöker göra i kyrkan, eller bland de människor som har en tro på något större än sig själva, då borde ju bön vara något som balanserar, förenar och gör människor gott, på ett sätt som inte tär på någon eller något. Då skulle bön vara det som var själva grejjen med kyrkan. Att man samlas för att hitta till den där livshållningen.

Ungefär det skulle jag skriva i min kommentar.
Men det går alltså inte för det kommer inte upp någon kommentarruta. Och jag tror inte det fungerar med att bara förhålla sig... att liksom tänka rutan, skriva in kommentaren och låta den vara som en bön. Ett vara i förhållande till ett annat vara....som väl egentligen är ett och detsamma varat eftersom allt hänger ihop i sitt ursprung.

Nä nu har jag farit iväg som vore jag hög som ett hus och dunigt flummig av berusande pulver. Men se jag har bara läst lite vardagsblog och fantiserat om meningen med livet och utöver det försökt förhålla mig något mer avvaktande till mitt vanliga förakt för människor som antagligen väcker min avund mer än något annat.

Och så... tack du okände präst som svarar så jag blir rörd och lite generad.
Lördag i sängen, täcket som en varm tanke runt hela kroppen. Bara händerna sticker ut och leker med tangentbordet. Och så frukosten på en bricka. Inte klokt vad jag har det bra. Rostade mackor faktiskt. Jag köpte en brödrost i förrgår. Knallblå.
Och så läser jag kommentarer och fastnar härochdär i en känsla av absurditet. Människor som läser mina texter och gråter och skrattar och blir berörda. Det känns overkligt. Underligt.
Skönt såklart.
Men sen tänker jag på alla de människor som vände bort huvudet när jag frös så jag skakade och på torskarna som visste att de låg med en knarkhora och på snutarna som lät mig sova i en bil en stund ibland och på alla som gav mig en tia till käk och tunnelbanefolket som tittade bort när jag smet in. Folk som inte bryr sig och folk som bryr sig.
Vad är skillnaden?
Vem bryr jag mig om?
Min goa granne såklart. Hon bryr sig ju om mig. Och restaurangfolket. Lätt som bara den att bry sig om såna man gillar.
Men om nån skulle be mig gå och hjälpa en sjuk torsk skulle jag backa. Och aldrig att jag skulle betala käket för någon jag inte gillar.
Så slutsatsen blir ju att jag är en lika stor eller liten skit som dom som vände sig bort när de såg min frusna nuna. Och att det finns somliga som lyckas vara lite mindre skitar, lite mer medmänskliga när de bryter mot bestämmelser och hjälper folk som de antagligen inte gillar.

En del kommentarer handlar om att tycka om sig själv, älska sig själv... Det är modernt just nu att älska sig själv. Inne att tro att man måste börja med att se sig i spegeln och i ensamhet frammana någon sorts kärlek man inte tror att man har.
Men nu ska jag skamligen erkänna att min egenkärlek är så stor att jag sällan lyckas övervinna den när den kräver att jag ska ta för mig av sånt jag borde dela med mig av. Att jag är en egocentrerad typ som får jobba stenhårt för att inte fastna i förakt för andra som är olika mig själv. Och att drogmissbruket handlar mer om att tillfredsställa egna behov än något annat.
Jag har aldrig drogat för att jag inte gillar mig själv. Jag har drogat för att jag varit fylld av ett begär jag aldrig ifrågasatt. Och det begäret har aldrig omfattat någon annan än mig själv.

Nu när jag inte längre svarar på de där begären som nästan alltid pinar mig har jag upptäckt, att jag ibland kan bry mig om andra. Som grannen och jobbkompisarna och en del andra som är vänliga mot mig. Och jag kan tänka klart. Vilket för min del innebär att jag kan använda en stor del av det förstånd jag tydligen blivit född med. Att jag fixar studier och att jag kan använda alla de här orden jag älskar att skriva i långa rader. Begäret efter droger byts ut mot andra sorters begär. För att tillfredsställa mig själv.
Fast en sak är rätt ny. Jag har hittat ett nytt begär alltså. Det där att andra ska må bra. Jag mår så inihelvete bra när jag kan göra något som leder till att andra får det bättre.
Och det är då jag fattar att jag inte vågar älska. Eller att jag inte vågat älska. Inite kunnat, inte fattat vad det handlar om.
Jag har trott att kärlek handlar om att jag ska få allt.
Men kärlek handlar om att jag ska ge något. Inte för att få tillbaka något. Utan för att när man älskar ger man utan att ens tänka på det.
En sorts total tillit faktiskt. För när jag inte kan kontrollera vad jag får tillbaka kan jag ju bli utan, bli sviken, bli sårad... Så om man börjar ge kärleksfullt till vemsomhelst som behöver det - såna som alltså inte älskar tillbaka eller som man inte ens känner - då kan vad som helst hända.
Och det var ju det somliga gjorde mot mig. De gav lite värme, lite omtanke. Och ibland spottade jag bara tillbaka. Men rätt ofta tog jag emot. Utan att tacka oftast.

Men det är den sortens människor jag minns nu. Och vill likna.
Jag har ett jättehål inuti och det hålet kan jag inte fylla med att stå framför spegeln och "älska" mig själv. Men jag är rätt säker på att hålet fylls av att jag kan respektera mig själv och kanskse älska mig själv - när jag bryr mig om att älska andra som behöver det.
Så om jag ska våga älska...
kanske jag måste börja som jag gjort. Med dom som är rätt lätta att älska. Och sen lite i taget lära mig hur det går till. Praktiskt alltså. För det är väl så man uttrycker kärlek. Praktiskt.
Med en blick. En filt. En vänlig kommentar och ett telefonsamtal. Typ.

och nu... är kaffet slut, solen skiner och jag börjar jobba om en halvtimme. Ja jävlar!

fredag 9 oktober 2009

Mardrömmar...
Min svettiga kropp utfläkt på skitiga lakan. Fötterna bundna med någon sorts tyg, kanske är det helt enkelt underkläderna som rivits sönder och tvinnats mot min hud.
Doften av något jag vagt känner igen som rakvatten, en skarp smärta i vänsterhanden som någon håller tryckt mot sängramen tror jag det är men kanske är det bara känslan av ben mot ben i en hårt sammanpressad näve. Ljudet i rummet, i kroppen och mellan låren. Munnen fylld av sperma, hår och förbannad magsaft och jag själv som en snurrande projektil genom livsrymderna.
Mardrömmar ur verkligheten.
En gång var det jag som låg korsfäst mot skitiga lakan medan naken vrede piskade mina lemmar.
I en tid var det min kropp som hörde alla bekännelser stötas av den makt som omskrivs som lustbar manlighet.
I en tid gav jag bort mitt liv mot pulver.
Vad gör verkligheten av drömmar som en gång var vardag?

Så sätter jag mig upp
ser livet famla människorna runt mig
Barnen sjunkna i vagnar medan föräldrarna småspringer i gryningen.
bortgivna liv mot pulver
bortödda dagar mot guld

När jag sitter med kaffekoppen i handen vet jag, att om jag kan hålla mig vaken så länge, att jag själv kan välja min dag, ska jag göra mig osynlig för makten som vill mig utfläkt.
Jag vet hur lätt det är att ge bort ett liv mot pulver
och jag anar hur lätt det är att ge bort samma liv mot värdelösa pengar
värdelösa så länge de bara betyder samma sak som pulver

Och än en gång ser jag hur jag tre gånger höll rikedomen i mina armar.
Men inte förmådde


Om jag trodde det fanns en gud skulle jag be om förmåga

och ordet slinker mellan mina läppar
....älska....

Mardrömmarna har bundit mina fötter med skitiga trosor, trasade av förakt.
och jag famlar efter friheten men vågar inte älska.
Så är det.
Jag vågar inte älska.

torsdag 8 oktober 2009

Det här med att beundra... det är väl så, att man beundrar sådana människor som gjort något man själv kanske inte skulle klara. Och då är det väl rimligt, att somliga beundrar mig för en del av det jag fixar numera. Lika rimligt är ju att jag beundrar människor som gör sånt jag själv inte klarat av eller klarar av.
Så... kanske alla människor har något beundransvärt - om bara man ser med rätt ögon på det.

Och så är det det här med att handskas med att folk berömmer....
Så jag frågade min stora tjej, när hon ringde i kväll, om hon gillade att få beröm.
Och hon sa att det vill väl alla ha.
- men om du gjort något du själv inte tycker är så märkvärdigt då? fortsatte jag
- äh, det är väl den som berömmer som avgör det?

jaha... så enkelt är det kanske?

... hon är klok min stora tjej
väldigt klok.

onsdag 7 oktober 2009

En del dagar tillbringar jag i stora lärosalar med mäktiga män på väggarna. De heter saker som Engelbrekt och Åhlsell och Gudmundsson. Varför de sitter inramade och glor på oss som försöker koncentrera oss på ord kastade ur munnar som anses lärda vet jag inte. Och inte har jag en aning om vad de en gång betydde för sina samtida. Än mindre anar jag vad vi ska tycka att de betyder.
Jag tänker på det här med historia. Vi har alla vår historia, vi är summan av en massa händelser.
Några av oss kan välja delar av våra liv och sätta ihop dem till något bra. Andra tycks vara spelkulor i en ständig roulette och ytterligare några använder just sånadär inramade män för att hitta sin plats på jorden. Historiens vingar och maktens korridorer...
Själv har jag min historia inasfalterad i stockholms gator och ristade med spik på betongen under västerbron. Och från och med nu dessutom inskriven i annalerna på juridicum. Gud vad det låter det... annalerna. Och det var väl en överdrift... fast tänk om mitt väna anlete en dag skulle sitta inramat på en vägg. ... Undrar om ärren skulle vara översminkade då och min historia omarbetad, gjord till något att beundra snarare än ta avstånd från.
För visst är det väl så.. de män och kvinnor vi beundrar har alla en historia som utvalts, snotts ihop och presenterats så att den passar den beundran vi behöver?
Somliga av er som läser min blog brukar säga att jag är stark, att jag är formad av det jag varit med om så att jag blivit en bra människa... och ibland skriver någon något om beundran. Men... vad finns att beundra hos en uteliggare, en som bjuder ut sin kropp och tar betalt i droger lika ofta som i pengar. Som snortar, skjuter och röker på. Inte är det något att beundra. Inte heller det att man tar sitt förnuft tillbaka, väljer det som alla andra redan kämpat med under åratal i stället för att smita.
Det är väl egentligen era val som är värda beundran. Att ha orkat med att gå kvar i skoltristessen, att fixa att sköta jobb man kanske inte vill ha och ta hand om familj och vänner och vara juste och ärlig... det är det som är värt något.
....
nu sitter jag på tåget på väg hem... och vet att ungar som skriker och telefoner som ringer är någons historia, och jag får ta med mig en bit av den, bara för att jag sitter på samma tåg.
Och... om jag någonsin skulle bli inramad hoppas jag att den som hänger upp mitt porträtt aldrig glömmer vem jag var. En rätt eländig typ som reste sig upp för att det fanns några vanliga svennar som brydde sig. Och att det är dom som borde porträtteras och sättas upp som hjältar.

Japp.
så är det.

tisdag 6 oktober 2009

Det här med att ångra...
Flera kommentarer handlar om att inte ångra. Men då kanske vi menar olika saker med det ordet. För mig är det något som kan vara bra det här att ångra. Att liksom fatta på insidan och djupet, att något man sysslat med inte var riktigt bra. Eller uselt.
Och fatta att man måste göra något åt det. Själv. inte skylla på andra och inte på omständigheterna och inte på samhället eller något annat. Även om det är omständigheter och andra inblandade. Om jag själv ser att jag gjort något jag inte kan stå för längre, eller inte vill fortsätta med måste jag ju erkänna det och stå för det och det hjälper verkligen att ångra sig. I alla fall hjälper det mig. För då gör jag något åt det.

Men det finns nog dålig ånger också. Sån som trycker ner folk och blir minst lika destruktivt som vilken drog som helst.
Man kan antagligen bli ångerholist. Snöa in på ångrandet och göra det till något man måste kretsa kring som en fluga runt hästskit.

Och sån ånger som förstör erfarenheter och sånt som egentligen är bra blir ju helgalet.

Att ångra något ändrar ju inte det man gjort men man kan lämna skiten bakom sig, gå vidare.
Att bara lämna och tro att man inte behöver göra jobbet med ångern blir för mig ungefär samma sak som att förneka eller inte låtsas om att det hänt. Och det funkar inte alls för mig.

Så... jag gillar möjligheten att ångra mig. Men tänker inte fastna där.

För övrigt har solen skinit så inihelvete att man kunde tro att det var sommar men.... alltså den sommaren har ihjäl flugor. Så kallt är det.

söndag 4 oktober 2009

- det är orättvist, säger A.
- vaddå? undrar jag.
- jo att pappor kan vara pappor utan att dom vet om det.
- Ja det har du ju rätt i, säger jag och undrar vart det här ska sluta.
- För att min pappa, fortsätter A. Min pappa alltså, han vet inte att jag finns men om du skulle säga det till honom fick han ju ett stort barn på en gång.
- Mm. säger jag.
- och då fick han inte vara med när jag föddes och inte när jag fick tänder och inte på jul eller födelsedagarna heller. Dumt va.
- Jamen jag har ju inte heller varit med på jul och födelsedagar.
- men när jag föddes var du med.
- ja när du föddes var jag med. Svarade jag och tänkte på hur det var den natten.

Sen blev det tyst i telefonen.
Tills A. fnissade och berättade att hennes katt hade fått ungar i somras och den pappan var inte heller med och förresten vet ingen vem som är pappa till dom ungarna för att alla såg olika ut och ingen var svart fast den enda pappakatt som dom visste om var svart så det var antagligen en strykarkatt.
- Du..., sa hon sen. Du.... är min pappa en strykarpappa?

vad ska man svara på sånt?

- ähohmmm ja. Kanske. Jag vet inte om det finns strykarpappor faktiskt.
- Johodå, sa A. sådär trosvisst som nog bara ungar kan säga, och fortsätter - Det finns det och dom flyttar omkring hela tiden.
- Ja, då kanske din pappa är en strykarpappa.
- Men vad heter han då?
- Vad han heter? Ja.... mm.

Gud vad pinsamt. Att säga att jag inte vet. Kan jag ju inte.
- Kanske Bertil. Säger jag och rodnar. För den Bertil jag tänker på är snut och jävligt söt.
Men torsk.

Ja herregud.
Tänk om det är Bertil som är pappa till A.
Eller Krille.
Eller han med röda opeln med pälsöverdrag på baksätet. En namnlös fisk med förkärlek för sånt som är ludet.

- Du Ebba.
- Ja
- I morgon ska du komma hit va.
- mm.
- Ta med dig den där Bertil då så jag får titta på han och säga om det är min.
- öh.
- för jag vill det.
-öh men du jag vet inte om jag kan hitta honom.
- stryker han omkring?
- hm. ja, jo, det gör han nog. säger jag och fnissar lite. Jojo, snuten i den blåvita kärran stryker omkring och söker.. och gissa vad han hittar ? Jo en liten tjej som vill veta om han är pappan.
Det skulle han nog inte vilja veta. Eller också...
Fast egentligen är jag rätt säker på att hans gener inte simmar i min unge. Hon är ljus som en dag och han är mörkare än skymningen. Men... vem vet hur torskyngel ser ut.

Gud vad jag ångrar mitt liv ibland.

lördag 3 oktober 2009

Jag stannade där vid kåtan hela dagen. La mer ved på brasan, blev inrökt och genomskådad av solen som värmde fast luften inte direkt påminner om sommar. Sen, lite senare följde jag med den svarta korpen till vattenfallet som tändes till trumspel och eldddans. Sveriges näst högsta vattenfall upplyst av starka lampor i mörkret. Det är så vackert att det gör ont och när trummorna lekte mot forsens dån var det som om alla krafter samlades, inuti mot utanpå och underifrån mot allt som ville falla från ovan. Ljuset rördes av någon sorts ångande vällust, avlägset som själen men närmare än själva ögat som såg alltihop.
Är all tid samtidig?
Finns något som mörker?
Är jorden verkligen skild från himlen?
Alla frågor som svar och svaren lika frågvisa tillbaka.

I kväll låter jag kåtan stå utan min köld. Regnet fullkomligt piskar mot sådana som låter huden blotta självet. Så jag stannar inomhus. Tänder min egen brasa och bjuder tankarna att läppja på lite varma minnen.

Och kommer ihåg A. som viskade sitt hemligaste namn i mitt öra genom telefonluren.
Såna namn får man inte ge vidare.
Och jag undrar om jag själv har ett. Ett sånt som bara jag vet ifall jag tänker efter.
Om jag tänker efter.
Har jag nog det.
Jo, det blev en resa till den där vännen med kåtan. Hon som inte säger annat än det hon ser och låter ord vara det de är.
Jag kan ju säga, att det inte var speciellt varmt när jag vaknade vid halvfemtiden. Brasan hade såklart slocknat och inte visste jag riktigt vart jag lagt tändstickorna. Så jo, jag frös och mindes andra gånger jag frusit.
Men sen... ja, jag vet inte vad jag tänkte, men plötsligt låg jag på renskinnet och bara skakade. Skakade och grät och pep och skakade ännu mer. Det var som om alla de där nätterna jag levt utan värme kom krypande in i kåtan, in i sovsäcken och in under skinnet och fläkte det av mig så att allt det fula därinne vällde ut och blev synligt.
Kanske varade det ett helt liv.
Eller också var det bara några minuter.

Nu när solen för länge sedan gått upp över en spegelblank sjö där dimmorna lekte tafatt och älvorna tröstade sina spegelbilder, har jag för längesedan både dött och blivit levande.
När gråten torkat saltränder över kinderna gick jag ut och sköljde mig i tiogradigt sjövatten, tände elden och hängde grytan över lågorna och fick varmt vatten, kaffe, kokta ägg, så nyvärpta att skalen inte lossnar från äggvitan. Jag bredde kallt smör på varma brödbitar, lite sotiga men godare än allt bröd jag ätit tror jag. Hungern var jag och jag var hungern som blev mättad medan solen värmde elden som värmde mig.

Och när min vän böjde sig över mig som somnat där på stranden trodde jag verkligen hon var en skimrande korp.

En annan gång ska jag ta med mig något annat än gråten och rädslan.
Jag tror jag behöver det.

torsdag 1 oktober 2009

Att någon är paranoid behöver ju inte betyda att han eller hon inte är förföljd. Man kan ju faktiskt både vara paranoid och förföljd. Nojig och utsatt för bevakning.
Känslan är densamma. Eller jag tror att den är densamma.
För hur ska jag veta om jag bara är nojig eller om folket som skar mig i ansiktet har återvänt för att köra ihjäl mig?
Och förresten, vem skulle tro mig om jag sa att jag är förföljd? Finns det någonstans att vända sig med en sådan misstanke? Nuförtiden finns väl inte ens en anständig psykavdelning att gömma sig på? Man har rivit mentalsjukhusen och ersatt dem med teoretisk integrering. I praktiken är många av dem som bodde på de där sjukhusen numera hemlösa irrande själar utan hopp. De flesta är nog rätt osynliga eftersom människor kan välja att låta bli att se dem. Och väljer just det. Att inte se.
Några få av de där osaliga själarna står inte ut med livsosynligheten och ser till att bli sedda. Tar en bil och mejar ner några människor som råkar stå i vägen. Eller kanske mördar en eller annan någorlunda betydande person. En som syns. Så jag är inte ett dugg rädd. Eller... jag var i alla fall inte rädd för dem när jag själv levde hemlös. Några av mina bästa vänner umgås med Herr och Fru Psykos och dealar med hallucinationer som föds av schizofreniforma hjärninfall. Eftersom just de här vännerna också självmedicinerar med alkohol och diverse annat de kan hitta i stadskärnan får de ingen hjälp. Missbrukare får inte vara psyksjuka och psyksjuka får inte vara missbrukare. Nämligen.
För missbrukarvården kan inget om psykiatri och psykiatrin är för fin för att ta emot missbrukare.
Och så går det som det går.

Men jag antar att jag inte är tillräckligt betydande för att användas till något så livsavgörande som att bli sedd. Så den som körde på mig var nog inte en sån där osynlig som behövde bli sedd. Han smet ju dessutom.
så antagligen var han rätt synlig. Och fullt frisk.
typ.

Vart jag nu ville komma med det.