fredag 29 juni 2012

Lagom kul

Man står i kö. En lång kö och det är tretton grader och regn.
Sen köper man en svindyr biljett och får veta att man kan bli filmad och hamna på storbild om man inte sitter på en viss sektion.
Så då sitter vi på en viss sektion fast det inte direkt är de platser vi drömde om.
Det fortsätter regna och folk gör saker på en gräsmatta i mitten och då ska man klappa händerna och se ut som att det är väldigt roligt.
Det är det inte och regnet kryper innanför regnjackorna och det känns som om liten skulle behöva en slurk men liten är inte här för att liten har barnvakt och det finns pumpmjölk i kylen. Jodå.
Sen kommer dom in.
Massa pojkmän med hjulben.
Man ska ropa och sjunga och klappa och ha sig. Och pojkmännen rullar omkring och ser ut som om dom sysslar med wet show medan bollen far omkring lite som den vill.
Sen vinner fel lag och det är lagom roligt.

Det kallas fotboll och är halvtrist att se på när det är på TV och då är det ändå inomhus och varmt.
här är det utomhus och regn.
Inte kul.
Ungefär som att gå på avtändning.
Man darrar, blir genomblöt och har svårt att sitta still.

Jo jag överlevde.
Och prinsen som blev en groda ett tag har återkyssts och blivit förlåten.
Barnvakten fick sitt och liten hade sovit hela tiden och inte ens pipit efter kylskåpsmjölken.
Och mamman har fått fotmassage och är snäll igen.


lördag 23 juni 2012

Midsommarbröllop!

Sju sorters blommor under kudden skulle det vara sa dottern.

- För att då drömmer man om den man ska gifta sig med.
- Jaha, men om man redan har hittat sin drömprins eller drömprinsessa då?
- Då drömmer man om den förstår du väl?
Ja det skulle man ju ha förstått av sig själv såklart.
Men så vaknade vi i morse, jag och min drömprins av, att den där dottern med stora ögon dök ner i vår säng och sa att
- nu vet jag vem jag ska gifta mig med!
- Jaha, vem blir det då? Sa Erik
- Haha!!! Dig såklart!!



Åhåjaja.

-Så då får jag se mig om efter en annan karl då... 
Sa jag och såg nog lite lurig ut.
- Nejdå, svarade dottern och la huvudet på sned.  Det är bara att flytta till Afrika för där får man ha flera fruar sörru.

jahaja.
Det var ju enkelt.



onsdag 20 juni 2012

Navelludd


När man sitter med en liten som är fullkomligt nöjd finns det liksom inget som kan slå det.
Inget kan vara bättre än att kunna ge precis det en såndär liten människa kan behöva.
Att man liksom har allt.
Och är allt som behövs. 
Att jag inte fattat det förut är ju helt ofattbart och väldigt sorgligt. Och att det finns en massa andra mammor och pappor som inte fattar att dom räcker, att dom duger och att dom har allt en liten behöver det är.... ja alltså otroligt sorgligt.

Fast det är klart, man måste ju ge det man har då. Och vara det dom behöver, dom där små.
Om man inte vill det eller kan det så är man ingen bra mamma eller pappa.
Och jag har varit en usel morsa.

Det pinar mig och plågar mig både dagar och nätter det. 
Inte så att det gör mig till en dålig morsa nu. För nu vet jag att jag duger och att jag räcker till och att jag gör det jag ska.
Men ändå. Att jag missat så mycket och att mina barn har missat mig. För att jag skitit i dem. Jamen det är ju sant. Jag var inte intresserad av något annat än mig själv och mina droger och mitt elände och mitt ego. 

Sånt hittar jag när jag sitter och pillar navelludd och tycker synd om mig själv. 

Jo jag gör det rätt ofta faktiskt. Fast jag förnekar det, jag ska ju glittra med ögonen och vara stolt över vad jag klarat. Det där med att bryta med det där livet. Att fixa att ta hand om alltihop. 
Ja det är klart att jag är stolt över det.
Men naveln är full av ludd som behöver pillas ut. Och det är ingen vacker syn det där luddet.
Man får samla ihop det och försöka ta det till någon lämplig papperskorg där inga barn kommer åt det.
Och sedan drunkna i att vara mitt i blöjor och sommarlov.
Och veta att man duger.
För att minstingen ligger där och är nöjd med precis det man har kunnat ge. Inget mer behövs.
Det borde räcka, hur mycket ludd man än måste pilla ut ur naveln. 

fredag 15 juni 2012

När man nu har dem

Jag fick en kommentar på förra inlägget. En bra sorts kommentar, jag gillar såna.
Där stod att man kan börja om och börja leva ett annat liv även om man har en massa saker man måste göra sig av med.
Först tänkte jag att jag inte visste något om det eftersom jag aldrig ägt en massa grejjer. Förrän nu alltså.
Men sen kom jag på att det är samma sak att vara fast i vad som helst.
Man kan sitta fast i sig själv eller i droger eller i någon annan människa. Vad man än tror att man måste ha för att överleva.
Och då blir man rädd. Det är det enda jag kan komma på som gör att man blir rädd egentligen. Man blir rädd för att mista det man äger eller behöver eller tror att man måste ha. Fast man egentligen inte behöver vara rädd för att mista något alls eftersom man kommer att upptäcka att det inte var det man trodde.
För att man överlever inte för att man har droger eller grejjer eller folk.
Ungar vet en massa om sånt.
Jag pratade med min skolflicka om det där och hon sa ungefär såhär:
- att om man ska leva får man passa sig för döden.
Och det har hon ju rätt i.
- Men du.. hur gör man då? Frågade jag henne.
- Äh, man käkar och skiter och har kul.


OK.
Man käkar och skiter och har kul. Så då så.
Allt det där andra kan man lämna åt andra att hålla på med. Eller förresten, det skadar säkert inte att äga en kastrull eller två. För någonstans måste man ju koka sina nyplockade potatisar!
När man nu ändå har dem.

tisdag 12 juni 2012

ja man har väl blivit ett sånt där svin...

Jag var fjorton år och tre månader tror jag.
Och gick in på banken med ett stulet id-kort och en lika stulen utbetalningsavi. Och en troskyldig min.
- ja det här kom till mormor och hon kan inte gå till banken själv för hon har brutit lårbenshalsen.
- jaha. Sa bankkvinnan
- Ja och hon ville att jag skulle hjälpa henne att ta ut de här pengarna så hon kan köpa mat.
- Mm. Har du ditt leg?
- Nej jag är bara fjorton så jag har inget men jag har ett busskort.
- Jaha får jag se på det då.
- Mm.
Och så visade jag upp ett busskort jag också hade stulit och på det hade jag pillat in mitt fejs. Det var ett busskort man kunde använda i Dalarna tror jag. I alla fall var det inte något SL-kort.
Sen var det bara att sträcka fram handen och få hundralapparna.

Nej jag minns inte vad jag gjorde med de där pengarna. Man minns sällan sånt man gjort med det som är stulet. Såna pengar är nästan som leksakspengar. På ett sätt värdelösa.

Och så är det väl med människorna man stjäl från också. Dom är liksom värdelösa. I fantasin blir de kapitalistsvin som ändå inte behöver mer än de redan har.
Och när man stjäl från affärer låtsas man att man bara tar från stora kedjor och då drabbar det ju ingen enskild.
Man blir dum i huvudet alltså. På något sätt.
Fast jag vet ju att en massa folk som avlider på offentliga toaletter har haft massor mellan öronen. Hade kunnat bli vad som helst som kräver att man ska kunna tänka.
Och jag har tänkt många gånger att jag kastat bort en massa möjligheter jag själv haft.
Jag hade säkert kunnat vara färdig med studierna, hunnit tjäna en massa pengar och blivit en såndär man stjäl från utan dåligt samvete om jag använt skallen på ett annat sätt.

Och då hade jag inte suttit som nu och tänkt, att det var bättre att slippa vara rädd för åskan.
För då hade jag antagligen inte kommit ihåg att när jag inte ägde något så var jag aldrig rädd för att förlora något.
Det är en rätt otäck grej det där med att äga.

Man äger, blir rädd, skaffar vapen eller gömmer sig själv och det man äger. Slutar umgås med människor som man är rädd för - och man är rädd för såna som man tror ska kunna ta det man äger.
Samtidigt måste man väl ha någonstans att bo, något att ha på sig, stolar och bord och sånt. Om man ska ha barn och kunna leva som folk.
Men måste man verkligen äga så många grejjer? TV-apparater och telefoner och fler glas än man behöver.

Jamen tänk om man måste flytta.
Wow.
Ja, jag hade ju inte kunnat flytta från storstan om jag hade ägt en massa.
och då hade jag blivit kvar i träsket.
Som om jag hade varit i träsket ifall jag ägt en massa.
Fast om det hade varit så. Om jag hade ägt en massa grejjer och ändå suttit fast i skiten. I en villa i förort, då hade det kanske verkligen varit helt kört. För då hade jag nog inte klarat av att lämna alltihop och börja om.
Grejjer är farliga saker det.

Man kan ju råka ut för en tjuv.



söndag 10 juni 2012

Åska

Nuförtiden tycker jag inte om att det åskar.
För att jag äger saker.

- hörru Ebba, säger min skolflicka.
- Ja, mmm.
- Det är åskmoln där borta ser du det?
- Ehnej.
- Jamen det är det och då måste vi dra ut TV:antennen och datorerna och alla sladdarna i rummet uppe. För att det kan slå ner sörru.
- Jaja.
- Jamen gör det då.
- Kan inte, har fullt upp med liten.
- Då gör jag det.
- kan du det då?
- Såklart.

Ja och så gör hon det då. Drar ur alla sladdar. Då menar jag alla. Det finns inte en kontakt som är isatt uton telefonen som hon glömde och som alltså åskan slog ner i.
Såklart en såndär bärbar som är rätt dyr.
Jaha.

Men man kan inte säga något om det till en skolflicka som faktiskt gjort det hon skulle. Med råge.

Fast jag minns ju ett åskväder i stockholm en natt när jag var hög som ett hus och trodde att det bara var i mitt huvud det blixtrade.
Jag blev helt vansinnig och jagade rätt på den som sålt skiten till mig och skulle ha pengarna tillbaka.

Så kan det vara med åska.
Och nu åskar det igen så det är väl bara att dra ur alla sladdar och stänga datorn.

Suck.

...

Riktigt klok?

Ibland undrar jag ifall jag är riktigt klok. Eller det är jag ju. Men alltså, man vaknar en lördagmorgon och bestämmer att man ska ta med sig en baby, en skolflicka och en tonåring ut i spenaten för att solen skiner.
Och spenaten är grön.
Det är bara det att det blåser vindar från norra ishavet och solen är från sahara. Samtidigt. Så det gäller att ha kläder som täcker allt från en polexpedition till en ökensafari.
Det har man inte. Kan ju säga att svetten rinner och kölden reser håren sådana här dagar.

Och så är det det där med bil och barn. Babyskydd, förare och tre i baksätet. Jaha, och barnvagn? Nix, man har barn på ryggen i en speciell ryggsäck när man bor i norrland. Bara så ni vet. Så det där med att gå bekvämt på asfalterade parkvägar kan man glömma.

Bilen rullar fint den första milen, men sedan får chauffören en knäpp och svänger in på en sorts kostig. Gropar och stenar och pölar. Och till slut en rondell som bara har en väg in och ingen ut.
Där parkerar vi och kliver ut i det som i vintras var ett vitt kylskåp. Nu är det ett grönt inferno av myggor, fåglar och något som luktar stark parfym. Detta något visar sig vara en blandning av liljekonvaljer och vissnande häggblommor. Väldigt starkt, ungefär som att sniffa terpentin. Kan inte vara nyttigt.

Ja, och så är det alla ryggsäckar, den med barnet på Eriks rygg och den med maten på min och tonåringens ryggar. Skolflickan får en med extra kläder och picknickfilt.
Blöjor? Jodå, i fickorna på den där babyn gurglande tagit plats. Hon tycks gilla att sitta högt.

Erik hittar stigen som ska leda till en sjö. Sjön visar sig vara en grodyngelfylld göl med dybotten.
Grodyngel ser ut som förväxta spermier, vilket jag naturligtvis inte kan låta bli att kommentera till min stora dotters förskräckelse medan min lite yngre dotter inte alls tycker det är något att bry sig om.

- jamen det är väl bra att man kan se hur spermier ser ut på riktigt. Säger hon.
Och det kan man ju inte säga något mot.


Det man däremot kan säga något om och mot är det där med myggor. Myggor ser också ut som små spermier innan dom har blivit myggor. Då kallas de mygglarver och bor i gölar tillsammans med grodyngel.
De blir myggor medan man ser på. Och sedan blir man överfallen och fullkomligt galen.
I alla fall om man heter Ebba och mest bott under broar när det handlat om uteliv.

Kan ju säga att jag inte direkt uppskattar de upphöjda märken de där sticklingarna lämnar efter sig.

Men alltså, den lilla minsta gillar gölar. Kanske blir hon biolog när hon blir stor.
Tonåringen däremot brås nog på mig. Nästa vecka ska vi till stora huvudstaden hon och jag, och då har jag lovat att jag ska visa henne var jag hade min kartong.
Det blir en spännande resa det.
Säger jag och undrar igen om jag är riktigt klok.


söndag 3 juni 2012

Nej jag är inte en bil!!!

En pyttis vill något som mamman inte förstår.
Skolflickan föreslår att det kan vara att få se en barnförbjuden film och menar att det inte gör något för att hon kan ju ändå inte läsa.

- men det är ju film och då måste man väl inte läsa? Säger jag dumt
- sss. den är på engelska och om man inte kan engelska måste man läsa remsorna.
- gör du det då?
- nej för jag kan engelska.

Jaha. Så vitt jag vet så läser man inte engelska på avancerad nivå i lågstadiet så hon måste ha lärt sig det ändå. På TV antagligen. Fast man vet inte med lågstadiebarn.  Ibland säger dom sånt som inte är riktigt, riktigt sant. Så jag sätter igång och pratar engelska.

- So, how are you today, sweetie?  Säger jag.
Och får en ilsken blick.
- Troru jag är gjord av godis?
- Yeees! My little ahlgrens car.
- Stupid you, I´m not a car, maybe a bike, but not a car!

Där fick jag!

lördag 2 juni 2012

orättvisa

Det finns en massa som är orättvist.
Dom flesta håller väl med om att det är orättvist att några kan äta ihjäl sig och andra svälter ihjäl. Samtidigt.
Och det är väl rätt lätt att tycka att det är orättvist att unga människor får cancer och dör innan dom hunnit göra just något av allt dom ville
Att rika personer blir ännu rikare och att fattiga förlorar det allra sista är ju också orättvist.
Min lilla skolflicka kom hem idag och hade en annan orättvisa med sig.
Den där att en del har mammor som gått på gatan och att andra har mammor som inte ens sett en stad.

Ja det kan vara lite olika med hur man tänker på rättvisa...