måndag 31 maj 2010

- när jag blir gammal tänker jag ha rosa hår
- jaha, varför det då?
- för att när man är gammal ska man vara fin eftersom ingen bryr sig om gamla som är fula
- va?
- Jamen det är så sörru.

Det är min lilla minsta filosof som vet det där. Hon brukar ju veta en massa som vanligt folk liksom har missat.
Men det här fattar jag liksom inte.
så jag frågar

- men du. Hur menar du med ful?
- jättenäsa och inga tänder och sånt.
- är det fult?
- nähä det är det ju inte men prinsessor har små näsor och massor av tänder
- öh?
- för att det är så.
- öh?
- Jamen.

Jamen? Inte blev jag så mycket klokare av det där svaret.
Men...det kanske inte var meningen. Morsor ska tydligen vara ovetande om vissa saker.
Typ det där med rosa hår.

söndag 30 maj 2010

Man åker sju mil. Packar upp lite gorgonzolaost och färska champinjoner. Snokar i någons frys och hittar älgfilé. Rotar fram några ynkliga gula lökar och hittar peppar i ett skåp som mest av allt liknar en loppmarknad.
Sen hittar man lite vetemjöl och ett par ägg och gör en deg som man lindar kring nytinad filé och stekta lökringar och en skiva gorgonzola. Vips in i ugnen. Ah! Vilken doft!
Champinjonerna hackar man och gör sås. Mmm.

Sen sätter man sig med sin mat och blir glodd på.
Jodå. Där sitter nämligen en korp och kikar på varenda tugga kött som slinker ner mellan hungriga läppar. Det här korpskrället äter nämligen inte.
Om det inte handlar om ord. För då är näbben redo att hugga direkt.
Har aldrig träffat någon så märklig typ.
Korp.
Och orakel.
Eremit.
Typ.

Sen tar man sig hjulledes och vingellikt (nä, jag går, korpen hjular) ut till en udde med en kåta. Där läser man poesi och pratar om livet. Och tittar på solen och regnet och... ja tänder en brasa mot myggen.
Korpen kraxar något om vem man är
och sen är det inte bara regnet som är blött.
Man gråter alltid när korpar har sagt något.

När tårarna tagit slut (eller tagit paus) hjular vi tillbaka till höjden och vidden och kikar på kråkor. Uppifrån. Så man ser ryggen på dem. Snygga grejjer det där.
Vingar och sånt.
Man slutar aldrig förvånas över perspektiven i ett korpnäste.

Att se saker från ett annat håll.
än mitt.

lördag 29 maj 2010

Känner du Jesus.... åhåjaja.

Man öppnar dörren när det ringer på dörrklockan. Visst gör man väl det?
Och där står någon man inte känner igen. Då säger man hej och ser ut som ett frågetecken. ?
Och när den där som står där sträcker fram handen och vill hälsa och frågar om det går bra att komma in ett tag... ja då säger man att man vill veta varför.
Den där som står där ler lite och säger att
-vi kommer med ett viktigt budskap.

Och då ser man ju att det står en person till i trappuppgången. Lite snett bakom en pelare som någon ställde där när trappan byggdes. Den måste stå där annars ramlar hela trappan ihop. Tror jag.

- Jahaja. Tänker jag och ord som indrivning och kronofogde flimrar förbi trots att jag faktiskt inte har något otalt med den myndigheten. Så jag säger
- öh, vaddå?

Då tar den där personen ett steg framåt och räcker fram en liten tunn bok. Och frågar igen om dom får komma in en stund.
Så. Jaha. Jaja.

Jag tittar på dem. Ordentligt från topp till tå och upptäcker inget annat än ett par rätt välklädda relativt unga människor. Skjorta. Kjol. Kontorsstuket liksom. Ingen smuts under naglarna. Inget som luktar inbrott eller hot.
Så. Jo.
- Ja men jag tänker ju inte köpa något. Säljer ni grejjer?
- Nej vi har något bättre. Känner du Jesus?
- AHA!
säger jag och förstår att det här är fullkomligt otroligt. Om dom där människorna visste vem jag var för ett par år sedan.... ojojoj.
Sen flyger den onde i mig. Eller om det är gud själv som behagar skämta. Vad vet jag, om den där gud finns, så kanske det är ett väsen med humor.
Så jag släpper in de välklädda missionärerna och frågar om dom vill ha en kopp kaffe. Eller te.
Eller lite rödvin. Som jag råkar ha öppnat kvällen innan utan att ha orkat få i mig.
Rödvin vill dom ju inte ha.
Dom vill bara prata lite.

Så vi slår oss ner kring mitt köksbord. Alldeles nyskurat är det, eftersom jag spillde någon väldigt klibbig sorts efterrätt på det i förrgår och inte hade tid att ta bort det då. I går kväll satt den hemskt hårt. Så skurborsten fick slita ont ett tag. Och jag med. Men nu är det rent.

- Känner du Jesus? säger den där människan igen.
- duvet, jag umgås inte så mycket med folk som dött och tror inte på spöken. .... säger jag med ett litet smil.
- Vet du inte att han lever?
- Nix.
Ja och så kommer dom ju igång och pratar om det där med att bli frälst och sånt. Man har hört det förr. Fast mest från människor som inte tror på det. Som jag ungefär. Som också brukar låtsas imitera den här sortens prat fast jag egentligen aldrig hört det förrän nu. Herregud!!! Det låter ju precis sådär som vi som raljerar över dem när vi förlöjligar och driver med dem.
Så vad ska en gammal före detta gatflicka göra när smilet liksom övergår i en sorts krampartade fniss och sedan ett skratt som inte kan stoppas med mindre än att man kör in med en bulldozer och klämmer åt.
Så jag börjar gapskratta.

Och dom kommer ju av sig såklart.
- men hör ni inte hur ni låter? Precis som sånadär man ser på TV som driver med dörrknackande jehovas vittnen och sånt. Säger jag och försöker bli allvarlig. För dom gör ju bort sig så det skvätter om det.
Ingen människa kan väl ta sånt på allvar. Så om dom verkligen menar att dom har något viktigt att berätta måste dom ju åtminstone verka någorlunda vettiga och trovärdiga.
Säger jag.
Och den ena av de två frågar:
- Hur då?
Och det kan jag ju inte svara på.
Hur i hela friden pratar man om något så tokigt så att man verkar trovärdig?
Ja kära nån.

Men i alla fall...
De där stackarna har ju en gång blivit inlurade i det där systemet av självbekräftande teser. Och lärt sig begränsa det som kanske är en sorts gud. Gjort om det där stora livet till en liten skrattretande religiös cell utan kontakt med verkligheten. Som väl mest skrattar åt dem. Eller avskyr. Eller struntar i...
Det är väl som det är med det.
Fast en sak var jag ju tvungen att fråga dem.
- Hur gör ni med era barn. Får dom tro vad dom vill?

Jag fick inget svar.
Inget jag blev nöjd med i alla fall.

Om mina ungar skulle fastna i en såndär sorts sekt så skulle jag nog handskas med det ungefär som med skäggagamens drogande.
Och mitt eget. Det jag fortfarande måste säga nej till fyrtinio gånger om dagen.
Kan man bli nykter när det gäller religion också? AS - Anonyma Sektberoende?

Dom där två blev sittande där vid köksbordet ett tag.
Och jag upptäckte ju att de var människor under den där underliga språkdräkten. Såna som hade drömmar och som tyckte saker. Och gillade fotboll.
Det kändes lite viktigt.

Och i dag ska jag ila iväg och hälsa på skäggagam.
Pilla under gipset och fnissa åt kissflaskan.

Och bjuda på tårta. För killen fyller liksom lite år.


Bilder: Charles Hardaker, Michelangelo, okänd

torsdag 27 maj 2010

dag på natten

När man inte kan sova går man ut.
Mitt i natten är det ljust. Fåglarna sjunger och man förstår varför det inte går att sova. Det är ju dag. Fast det är natt.

Jag frågar mitt minsta orakel om det där.
Att det är dag på natten alltså.

Och hon har ett bra svar. Det har hon alltid.

- Jamen det är för att månen också behöver se något ibland.....

Bild: Mai Kari Hartvaag Zimbleman

onsdag 26 maj 2010

stolt

- Nu morsan fåru tarej hit.

-  Ok. Jag kommer på lördag

- Nä, det är nu som gäller. Eller inte.

- Och då är det nu på lördag som är.

- Jävla skit

- Japp

Så är det. Jävla skit. Får man ta.
Om man är en morsa alltså.

*ler stolt*

tisdag 25 maj 2010

vatten

När man har stått och stekt grejjer en hel kväll och är för trött för att duscha händer det att man tänker att det går lika bra att göra det på morgonen. Och så somnar man med lök i hela håret. Och stiger upp lagomtrött och genomäcklig.
Och så upptäcker man att det inte finns något vatten. Någon har knyckt alltihop och hällt ut det på stans gator. Alla bilar fick gratis underredstvätt.
Men jag antar, att vådligt många människor har gått omkring och osat gårdagssvett och nattliga äventyr hela dagen.

Så vad gör man?
Jorå, man tar en buss till en skola och frågar snällt om man får låna gymnastikhusets duschutrymme. Och det får man. På något sätt trodde jag inte det.
Eller, egentligen vet jag inte vad jag trodde.
På den tiden när jag inte hade egen dusch brukade jag helt enkelt ibland kliva in på någon skola eller bowlinghall eller träningsställe och se ut som om jag var en av alla som hade rätt att vara där. Och det hände faktiskt bara en enda gång att någon frågade vem jag var, och ifrågasatte min rätt att använda duscharna.
Numera gör jag ju inte sånt.
Numera frågar jag.
Och upptäcker, att för det mesta så möts man av både respekt och vänlighet, om än en aning förvåning, när man frågar om hjälp med sånt som fattigt folk annars måste stjäla....
Så kanske hade det fungerat att fråga då också.
När jag verkligen var fattig.
På självrespekt och status vill säga.
För på sätt och vis har jag nog alltid varit rik. Som alltid hittat sätt att överleva.
Trots allt.









måndag 24 maj 2010



- Du Ebba
- Mm
- Jag kan skriva vad som helst.
- Jaså?
- Mm. Man tar bokstäverna inuti orden och sätter ner dom på papperet bara.
- Såklart! Men hur vet du i vilken ordning dom kommer då?
- För att dom viskar det inuti huvudet sörru.

- Jamen du A.
- Mm
- hur vet du att det ska vara två bokstäver ibland då?
- Två "l" och så?
- Mm.
- A-l -l-a.
- Jamen hur vet du?
- För att det viskar två "l" i huvudet.
- Men en del människor kan ju inte stava. Varför viskar inte bokstäverna i deras huvuden då?
- Man ska låta bli att ljuga sörru. För att om man ljuger kan bokstäverna också ljuga.
- Jaha.
- Mm. Det är gud som hittat på det.
- Att bokstäverna ska ljuga för dom som ljuger???




Hm. Undrar om min yngsta dotter tänker bli något inom juridiken hon också....

söndag 23 maj 2010

Grytor och pengar

Eftersom jag inte levt i det här samhället så länge inifrån finns det saker och ting jag inte riktigt har koll på. Eller som jag ser på från ett annat perspektiv. Som gör mig förvånad, förbannad och förvirrad. Typ.
En sån sak är det här med hur man skrapar ihop till mat och sovplats och sånt.

Somliga har lyckats rätt bra och äger företag och fastigheter och har samlat ihop till en hel förmögenhet som dom använder på olika sätt. Väldigt olika.
Andra har det hyfsat ändå. Lite mindre pengar.
Och en del har det fattigt. Till och med uselt.
Och nu pratar jag inte om såna som levt som jag. Utan om dom som ändå på något sätt är med i den vanliga karusellen. Den jag försöker förstå mig på.

En del av det som gör mig förvånad handlar om min vän med de sneda ögonen.
Han har aldrig haft ett vanligt jobb. För att han har de där ögonen.
Men när han sorterar disken eller fixar i linneförrådet gör han det minst lika bra som folk utan veck i ögonvrån.
Det jag inte förstår är, att det går att få betalt för att han ska göra samma saker som man annars betalar någon för att göra.
Man får alltså bidrag för att anställa någon som samhället istället betalar någon sorts dagpeng till. En så liten peng, att det inte går att betala hyra och köpa mat och leva ett vanligt liv.
För att vi har bestämt, att såna vanliga liv ska bara levas av folk som talar rent och inte har en speciallivslinje i handen.

- Jamen dom kan ju inte ta hand om sig själva och fattar inte att dom måste betala hyra.
Har jag hört folk säga.
Och då blir jag en aning upprörd.
- Nähä. Men är det inte rimligt att om man jobbar så får man lön. Åtminstone minimilön så att man kan betala om någon hjälper till att fylla i siffrorna då?
- Det är bättre för dem om de får bo på grupphem. Då finns det alltid någon där.
- Jamen ska dom inte betala hyra och köpa pengar och kläder ändå? Och ha någon sorts vanligt liv och få betala skatt och bli stolta över att vara som en vanlig svenne?
- Nä det fattar dom inte.
- Dom??????

Och så blir jag så arg att det är lika bra att avsluta den där diskussionen.
Och försöka analysera vad det är jag blir så arg på.
Medan min blivande marskalk tröstar mig och säger att man inte ska lyssna när människor säger dumma saker.

Så vi går till grovdisken och fnular ut hur man på bästa sätt staplar grytor i maskinen så att de blir ordentligt rena innan dom ska användas igen. Han är mycket större än jag så han når att ställa dem längst in där jag aldrig kan utnyttja maskinen.
Så vi får in två grejjer mer än vanligt.

Och på det här stället får folk lön.
Oavsett vad man har för ögon.





fredag 21 maj 2010

Min vän med de speciella ögonen


Så sitter han där och väntar.
Min vän med de speciella ögonen och leendet som ingen kan härma.
De där blickarna av kärlek.
Jag som nyss varit i Senapsstaden och knappt hunnit sova färdigt blir pigg som en nymornad humla och tänker; att med såna vänner är man rik som ett troll.

Sen visar han mig en underlig harfågel - man kallar den skvader och bjuder på en klättertur så att svetten lackar i solskenet.
Glass ovanpå det så är vi nästan gifta han och jag.
Fast han gillar Erik, så det är ingen fara. Vi pussar lite på varandra och bestämmer, att han får bli marskalk ifall det blir bröllop någon gång. Det är nämligen lite finare än att vara brudgum.
För att då kan man ha flera brudar.
Hm.

Och nu sitter vi vid mitt köksbord och jag läser högt vad jag skriver innan det är dags att gå till jobbet. Han och jag. För i eftermiddag ska min allra bästa vän jobba i köket. På riktigt.
Med lön och allt.
Gissa om vi ska fira nykomlingsmiddag i kväll!


Bild: Marie Van Vuuren

torsdag 20 maj 2010

Meddelande om kommentarer

Från och med nu kommer jag att granska kommentarer innan de publiceras.
Självklart är det bara kommentarer som kränker mina barn eller innehåller sådant mina barn inte bör läsa som kommer att censureras. Jag är ledsen för att det är nödvändigt - men eftersom mina barn läser den här bloggen vill jag inte att de ska behöva läsa sådant som det jag skrev om i förra inlägget.

onsdag 19 maj 2010

Ett fult ord som vuxna använder när dom vill göra illa varandra

-Du Ebba, vad betyder horunge?
- Att vad sa du?
- För att jag läste det på din blog sörru.
- Hade jag skrivit något sånt?
- Nähä. Men en annan.
- Har du läst det?
- Jamen jag och U. läser det tillsammans och hon läser mycket bättre än jag för att hon går i fyran sörru.
- Jahaja.
- Så vad betyder det då?
- Det är ett fult ord som vuxna använder när dom ska göra andra vuxna illa. Det är inte ett barnord.
- Är jag en sån unge?

Jamen vad ska man göra och säga och tänka?
Ska det vara nödvändigt att ta bort kommentarer för att skydda barn från sånt som barn inte behöver veta?
Det kanske är så.
Men nu har hon läst och nu frågar hon och nu måste jag ge henne ett svar.
Så.

-Men du A. Kommer du ihåg att jag har sagt att jag har bott på konstiga ställen?
- Jaha. Och i kartonger och sånt.
- För att inte frysa ihjäl.
- Japp.
- Mm. Och så vet du att jag gjorde dumma saker och inte kunde ta hand om dig?
- Det var dumt.
- Ja det var det. Och en som gör sånt som jag gjorde kan kallas hora. Fast en del människor tycker det är ett fult ord. Så man säger inte det ordet högt utom till såna som vet att man bara försöker förklara saker.
- Och nu är det så?
- Ja. Och när vuxna är dumma mot varandra kan dom säga det där ordet och sen säger dom att barnen till dom som kallas hora är horungar. För att det värsta man kan göra mot en mamma är att prata fult om hennes barn.
- Så då blev du jättearg?
- Ganska arg men mest ledsen över att det finns människor som måste bråka.
- Jag bråkar också ibland.
- Och säger fula ord? Mm. Jag också.
- Sen säger man förlåt och ångrar sig.
- Precis.
- Så han som skrev det där kanske ångrar sig sedan.
- Mm.

Man vill att det ska vara en god värld. Men det är ingen god värld.
Man vill att barn ska slippa veta det.
Men barn tar reda på.
Det bara är så.

Och nu behöver jag fundera över om det är rimligt, att kommentarer får innehålla sånt som kan göra mina barn illa.
När jag funderat färdigt kan det hända att jag kommer fram till, att jag måste radera somligt. Trist.
Men världen är inte en lekplats för oskyldiga barn om man inte gör den till en sådan lekplats.
Och det kanske är det man måste göra om man är en riktig människa.


Bilder Renoir, Andrew Judd

tisdag 18 maj 2010

gyttja och rödbukade fiskar


En del grodprinsar som blivit människor har ändå en sorts längtan tillbaka till livet i gölarna.
Tror jag.
I alla fall vet jag en prins som bevisligen älskar gyttjebad.
En som heter Erik.

Såhär var det.
När man är ledig går man ut. Och här i norrland betyder det inte att gå på krogen.
Nix.
Man går ut i spenaten. Ni vet, det där gröna som växer på sidorna av vägarna. Fast här uppe är sidorna av vägarna mycket större än vägarna. De liksom breder ut sig metervis. Eller snarare kilometervis. Typ hundra kilometer vägkant är en baggis för en norrlänning.

Och mitt i den där vägkantstopografin hittar man gyttjepölar. Fast de ser ut som sjöar. Vackra små sjöar som kallas tjärnar. Det är bara det att runtomkring de där sjöarna finns en speciell sorts spenat som kallas myr. Under den spenaten gömmer sig dendär gyttjan jag försöker beskriva.
På somliga ställen har man lagt bräder. Spänger kallas det. Man ska gå på de där spängerna för att inte sjunka ner i gyttjeeländet.

Jag kan säga, att det luktar gott på myren.
Och så kan jag säga att det luktar mindre gott om man till äventyrs låter stöveln slinka ner genom grönskan och ner i det bruna som ligger under och lurar som ett enormt monster.

Erik har duschat en lång stund nu.
Ville bara säga det.
Att en del kyssta grodor tydligen har ett sorts gyttjesug.

Fast vi lyckades dra upp ett antal rödbukade firrar fast vattenståndet (hm?) egentligen nog var lite väl högt. (öh?)
Vissa somliga kan nog tänka sig en annan sorts stånd framåt kvällskvisten.
Vi får väl se hur det blir med den saken.
Beror alltså helt på om grodan får av sig snusket från spenaten!


Bild: Mel Williams

söndag 16 maj 2010

En fallen kvinna


Man sitter ute på en bänk. Solen skiner och vattnet glittrar och det har blivit sommar.
Så kommer det en måsjävel och släpper en skit.
Vartdådå?
Jodå.
I huvudet på vissa somliga.
Som raskt kommer på benen och dansar krigsdans... och råkar krocka med en yngling på någon sorts hjul. Denne yngling trillar såklart ihop i en liten hög med samma somliga ovanpå.
Och måsskiten kladdar sig på den unge mannens tröja.
Medan hans morsa utropar
"men Axel vad har du hittat att ramla på nu då?"

Vi löste det där.
Och jag har blivit en bekantskap rikare. Eller två. Festliga typer det där.
Som tyckte det var humor att Axel fallit på en fallen kvinna.
Jorå

Man har sina söndagsnöjen i den lilla staden!



lördag 15 maj 2010

Den smutsiga insidan


Korpen sa en sak.
Att det är inte det man stoppar in i munnen som gör en människa skitig på insidan.
Det är det som kommer ut ur munnen.
Det har jag tänkt på halva dagen.
Att det är det som kommer ut ur munnen som liksom förändrar insidan.
Så att om man låter bli att säga saker och ting ...

hm.

Så kan man slippa en del dåligt samvete.
Slippa ställa till med saker.
och slippa ångra att man yttrade sig när det hade varit bättre att låta bli.

Men.
Om man alltid tiger är det ju det samma som att alltid hålla med. Eller?

Ord är starka saker.
Och jag tror jag fattar vad korpskrället menar. Att man ska tänka efter före.
Så att dom ord man säger (eller skriver) är just det som behöver sägas. Och inget annat.
Inte något man har lust att säga för att själv må bra.
Utan just såna ord som behöver sägas.
För att.

Ja. Alltså för att fler än jag själv ska må bra. Typ.

Bild: Greg Neal

fredag 14 maj 2010

Korpens tystnad

När korpen skriver blog handlar det om döden.

Det är väl så med korpar.
Dom lever på döden. Och kanske känner den som liv.
Den här speciella korpen har en oemotståndlig förmåga att plocka fram knivseggarna inuti folk. De där ställena i själen som liksom balanserar mellan ytterligheterna.

Och i kväll när jag bara inte orkade tänka en enda vettig tanke och mest a
v allt ville åka till plattan och hämta vitt pulver. Ja då ringde jag till korpeländet på berget och trodde i min enfald, att hon skulle kraxa något om att missa målet och.. ja sånt där som folk förväntas säga när man tänker ta sig ett återfall. (som det så fint heter på det där behandlingshemmet som skäggagamen numera tycker är ett rätt ok ställe)

Men nä. Korpar har ett eget sätt att tänka. Så jag fick ett helt annat svar än det jag sökte.
- Ja kanske det. Sa hon och sen var det tyst.


Jamen.
Jävla korp.


torsdag 13 maj 2010

Fest?




Ibland vill man inte förstå.
Att människor bär sig åt som jag vet inte vad. Svin? Fast det är nog att baktala svinen att påstå, att de skulle bära sig åt så som några av människorna jag varit lite nära idag.

Alltså här gifter sig ett par människor med varandra.
Båda har rätt vuxna barn.
Båda har mist sin förra fru/man genom olycka eller sjukdom. Och sedan träffats och lärt känna varandra och... tja, sen går det väl som det går. Kärlek och sånt.
Det framgick i talen att det var ungefär så.

Och nu gifter dom sig.
Då skulle man väl tänka sig att barnen (som alltså är vuxna) skulle vara glada över att deras föräldrar hittat varandra.
Men icke.
Det gick inte an att placera de två klanerna vid samma bord.
Nix.

Och när de ändå stötte ihop blev det bråk.
Man kastade saker.
Bara det alltså.... att kasta saker på varandra. Mitt under bröllopsmiddagen!!!
För att ens föräldrar behagat träffas och tydligen blivit kära och vill leva tillsammans.

Sen kastade man ord. Och hela bröllopsfesten höll på att kantra helt när toastmastern sa de förlösande orden...
- Ta in tårtan!

jajamensan. Då förlöstes de små barnen.
Och fatta vad jag skriver... dom där finklädda typerna kastade tårta på varandra.
Och reste sig upp och sa, att de minsann inte skulle dela varken liv eller tårta med den sortens folk.
Som hette Andersson. Och Olofsson. Vanliga svennar. Halvhyfsad ekonomi (budgetfest, HM-klänning.. om nu det betyder något) Vanliga yrken.
NÄ.
Jag fattar inte.

...ta in tårtan....


onsdag 12 maj 2010

mord och andra konsekvenser

Min blogpräst (jamen vad ska jag kalla honom annars?) Jan frågar sig vad det är som får en människa att döda ett par tonåringar (och en vuxen man) Att man liksom kliver in och får syn på ett par ungar i tretton-fjortonårsåldern och hugger ner dem.

För nästan alla människor är det en omöjlig tanke.
Hoppas jag.

Men. Tryck i en människa lite alkohol (eller rätt mycket under lång tid) och spä på med en gnutta utanförskap och lägg till en vanlig enkel oförrätt. Blanda i lite hämndkänslor (den där ofattbara ramsan "hämnden är ljuv") och tänk dessutom lite gammaltestamentligt öga för öga tand för tand.
Så kan man hamna där.

Eller.
tro att allt liv är ett helvete. Bli säker på att du är den som kan rädda folk från helvetet. Och fullfölj tanken med att döda de levande för att liv är helvete och död är räddning.
Rätt sjukt.
Men man träffar en del sånt om man lyssnar.

Jag antar att jag får lyssna på en del sånt om jag stannar bland mina gamla vänner, som försvarare eller domare. Eller kanske till och med åklagare.
Just idag tänker jag, att om man ska vara en samhällsnyttig åklagare så måste man veta mycket om livsvillkoren för dem man ska ställa inför rätta. Så att man kan peka på rätt sätt på rätt sak.
Att peka på gärningar är inte det samma som att döma.
Och att peka på gärningar är något annat än att se ner på den människa som utfört dem.

Att skilja mellan den människa som mördat och själva mordet. Att se människan bakom kniven.
Och skydda den människan från sig själv lika mycket som att skydda andra människor från att bli utsatta för den människans handlingar.

Jag vet en del om sånt. Om vad man kan ställa till för andra och sig själv. Och hur jävligt det är att leva med konsekvenserna.


Bild: Jeane Nevarez

tisdag 11 maj 2010

När man skriver akademiskt...


....måste man hänvisa till källorna. Alltså ange varifrån man fått det man påstår.
Det är väl bra.

Så länge det är boklig information är det ju enkelt.
Men muntlig?

Jo. Man anger källan då också. Med namn.
Så i min referenslista står det för tillfället bland annat "Jämtlandsanna" (telefonsamtal 20090415)
För att jag inte har något annat namn på den annan.
Får se vad min sköna handledare säger om den saken.....

bild: Caravaggio

måndag 10 maj 2010

Trevliga människor


Jo, jag känner en del döda människor.
Eller kände.
Fast det känns som att dom lever sitt eget liv i mina tankar. Så på sätt och vis känner jag dem.

En av de döda heter Olav.
Han blev mördad av ett par trevliga människor.

Ja det är sant. De där två mördarna var ena riktiga gentlemen. Höll artigt upp dörrar och bjöd på middag och allt.

Aldrig att jag var rädd för att bli sårad eller skadad om någon av dem fanns i närheten.
Icke.
Men likförbannat mördade de en av mina bästa vänner.

Olav kom från Trondheim och hade hund. Hunden blev omhändertagen av polisen när husse avlidit och jag vet inte var han hamnade. Kanske i hundhimlen.

Olav hade också ett litet barn. En son som bodde med honom på helgerna. Den sonen blev nog inte omhändertagen av någon polis.

Däremot blev han såsmåningom heroinist.
En av de yngsta i den kategorin.

Inuti mitt huvud lever både hund och husse och heroinistunge kvar som en sorts treenig gud.
Jamen det är sant. En sorts förebilder.

Olav dog för att han trodde på att det var bättre att säga som det var än att ljuga. och för att han vägrade vara solidarisk med de där trevliga männen med kniv. Det kallar jag att vara en bra förebild.
Att vägra vara solidarisk med människor som lever på att andra ljuger.

Hunden... ja honom kan man se upp till för att han alltid älskade sin husse oavsett vad hussen hittade på för dumheter. Den sortens kärlek ser bara en älskad person. Aldrig en handling eller en brist.

Och sonen.
Tja, inte vet jag. Kanske inte en förebild i handling.
Men en sorts konsekvens. Om man har en pappa som missbrukar något och den pappan blir mördad för att han menar, att ingen annan ska missbruka, så han vägrar låta bli att tiga med saker och ting som skulle innebära, att trevliga män åker fast... tja... kanske den rimligaste konsekvensen då blir, att sonen väljer att vara solidarisk med drogen.

För att om pappan varit det, så skulle han fått leva.

Det är inte så lätt det där med solidaritet.
Men inuti mitt huvud skimrar minnet av Olav som ville något bättre så starkt att han valde att dö för det.

Fan.
Tänk om jag skulle välja att tjalla på såna som fortfarande langar. För att jag inte vill att mina ungar ska gå i mina fotspår.

Och så skulle jag bli mördad. För att jag tror på en bättre värld. Kanske. Eller i alla fall en värld utan droger för mina ungar.

Jag väljer att tiga.

Men fan vet vad som är rätt.

Bild: Pyatigorets Georgy

söndag 9 maj 2010

Hela helgen faktiskt

Frukost och snabbt iväg till bussen som tar oss hela vägen till världens bästa familjehem.
Stor kram och hejdå medan tårarna trillar.

- Men jag ville stanna hos dig hela helgen faktiskt
- och jag jobbar massor.
- Det är inte rättvist.
- Nej det är det ju inte.
- för att barn hör ihop med mammorna.

Två enorma ögon med en blick som äter biomammor. Och ett litet pytteleende mitt i alltihop.

Och sedan går bussen tillbaka samma väg.

Hela dagen har gått åt till att tänka på det där med att barn hör ihop med mammor.

Precis hela dagen.

Bild: Jon Beile

lördag 8 maj 2010

Hur solen kom till


Bio och popcorn och en massa fniss.
Det är faktiskt inte svårare än så. Och stjärndammet kan vänta till en annan tid.
Om det finns en gud mitt i helvetet så tror jag den guden är ett barn med nyfikna ögon och halvt utvuxna framtänder.
En som vet hur solen kom upp på himlen första gången.

- Den var ett frö sörru.'
- jaha
- för att det har fröken sagt.
- hur då?
- Mm. Allt som är energi börjar med frön som man äter upp.
- och blir jättestark?
- nä.
- nähä. Men hur fick du in solen i det där då?
- jo solen var det första fröet och sen har alla frön kommit därifrån och jag också fast det fröet var så litet så det rymdes i en pappagrej. Fast det var ett solfrö ändå.
- så du är ett solbarn?
- Japp. Och du är en solmamma.

Vad ska man säga såhär mitt i värsta ökenlandskapet...
Mer än tack.
Så jag sa det.
Och nu sover det där solbarnet och mörkret har fallit som en filt.
.... man får väl se ifall den går upp igen. I morgon eller någon annan dag.

Bild: Stanislav Kors

fredag 7 maj 2010

Sand och stjärndamm



Det var så enkelt när det bara var att gå över till lökhackarbrädan och låta tårarna skvala.
Man liksom pratade om suget och jävligheten. Och sen snöt man handduken full och mådde rätt bra.

Nu har dom där tårarna blivit sand och stjärndamm. Iskall sitter jag och glor på ingenting och håller hårt i ... ingenting.
Sprätter till när telefonen ringer och försöker låta morsk när de nya vackra tänderna formar visslande S och väsande kj.

- Du Ebba. Jag kan väl sova hos dig på lördag.
- Mm. Om du inte har något annat. Ska prata med B. Så kan du väl komma och vara med mig på jobbet ett tag först.
- Sen går vi på bio och äter popcorn.
- OK.

Det är så enkelt. Bio och popcorn och bara lite lök först. Eller vispgrädde. Middag med kockar och köksfolk. En massa skratt och fniss och frågor som ingen kan svara på. I alla fall inte så ordentligt som vissa somliga små nytandade skulle vilja.

Men hur ska en biomamma orka skratta när hela livet liksom bara trillat i småbitar som överfaller bakifrån och uppifrån och till och med underifrån. När avgrunderna gömmer sig i tårtbitar och lukten av gammal bensin.
När man inte ens kan se en hundvalp utan att vilja illskrika och inte finnas mer för att det värker i hela kroppen.

Bio och popcorn.
Som om jag visste hur det smakade. Som om jag någonsin suttit med tindrande ögon och överväldigats av biodukens jätteansikten.
I ett annat liv. Kanske.

Och jag ser den där lilla ungen under skrivbordet. Hon som skrev upp sitt namn överallt. För att någon skulle veta att hon fanns. Om hon skulle försvinna. Så att man kunde läsa det där namnet och förstå att hon en gång fanns på riktigt.
Att någon hade gett henne ett namn. På E.
Och under skrev hon med små små bokstäver att hon ville bli begravd under den största eken i sagoboken. Den som fanns på sidan etthundratre längst ner.

För att hon aldrig kunde tänka sig, att hon en dag skulle finnas på riktigt. Långt långt efter det att huset blivit aska och alla barnen bortgivna till evigheten.

Det är många tankar som aldrig blir tänkta medan tårarna blir till sand och stjärndamm.

Bilder: Marianne Watchel och Marcia Baldwin

torsdag 6 maj 2010

insikt eller utsikt


En annan dag.
Det kommer en annan dag.

En dag när solen skiner och vattnet glittrar.
När ingen längre minns hur det var.

inte ens jag själv

När bilderna byts mot insikter av verklighet.
och landskapet förändras

inte för att något egentligen blir annorlunda
men för att ögonen vant sig vid ljuset

En annan dag

Och det som får mig att tro på vad jag tänker är speglarna i andra människors öppna ansikten.
Om inte jag själv kan stå kvar vid utsikten får jag se in i deras ögon. Och tro.
Det andra sett.

onsdag 5 maj 2010



Blixtar av något bortglömt. Ett svärdhugg bort ligger ögonblicket jag aldrig kommer att minnas. Aldrig.
Så har högsta hjärnrådet bestämt och låst den stora porten in till verkligheten.
Jo jag ser handtaget och låset.
Känner nyckelns tyngd.
Och vet att aldrig.


Knappnålen faller till golvet.

Jag sitter under skrivbordet där mammas symaskin brukar stå.
Nu är den borta. Hon är borta.

Bordet i köket är fyllt av odiskade tallrikar. Köksbänken ståtar med samlingar av halvätna smörgåsar. Korvsnuttar och inkokt kött i gelé från konservburk. Corned Beef.

Jag hör knappnålen falla till golvet.

Så tar jag upp den. Håller den mellan tummen och pekfingret och känner på den med andra handens pekfinger. Spetsen under nageln. Som ett sting av lindrande smärta.

Nyckeln i låset.
Allt blir gråtsvart.

Idag är solen kallare än natten.

Bild: Judy Henninger

tisdag 4 maj 2010

Om hopp och hopplöshet



Jag fick en kommentar om hopp, om att se en människa ge upp, och om att ge hopp....

I natt har jag tänkt. På det där med en annan väg.
Man ser ingen annan väg så länge det inte finns andra vägar att se. Så tänkte jag.
Och minns hur det var för mig.

Det fanns ingen människa i min omgivning som inte hade en självklar relation till drogerna och som inte såg mig som en som drogade. Eller nästan ingen.

Men det var just det där nästan. Nästan ingen som gjorde skillnaden. För såhär är det.
Jag blev upphittad halvdöd en gång. En polis som fixade ambulans. han och jag stötte ihop då och då och han struntade helt i att jag levde i drogvärlden.

Han pratade med mig om sånt som vanligt folk pratar om. Vädret och senaste köttfärsskandalen och sånt. Han nämnde aldrig något om bostad eller abstinens eller behandling. Han bara såg mig som en människa.

En annan sån människa är den bibliotekarie som gärna diskuterade innehållet i böcker. Som kunde ta en fika och prata deckare eller Shakespeare eller Dostojevski för den delen. Och struntade i att jag såg ut som en gathora.
Och papillon. Min idol på Poeter.se. Som har lärt mig att det finns en massa meter och strofer och annat smask att ta till i stället för vitt pulver och runda piller. Låter löjligt kanske. Men att gå omkring och hitta rim och rytm och pilla ihop en sonett är rena terapin.

Sen... när jag flyttade från storstan till en liten ministad med storebrorskomplex... ja då har jag träffat en massa människor som behandlar mig som folk. Som inte med ett ord låter mig slippra in i facket av såna som inte kan ta egna beslut.

Så.... ja. Alltså mitt hopp vaknade när jag inte längre ständigt måste försvara min position som missbrukare. När jag upptäckte att jag kunde prata om köttfärs och väder och böcker och den senaste politiska frågan och om hur halt det är när ingen sandat. Utan att hela tiden vara på min vakt för att parera att samtalet ändå till slut måste handla om att jag skulle sluta droga för att få vara med.

Den arga medmänniska jag mötte på en bänk en gång... som verkligen brydde sig... en herre i sina bästa år... Han sa att varje människa har rätt att välja sitt liv och att han respekterade mitt val. Men att han var förbannad för att jag slösade bort hans liv genom att vara så jävla dum. Hans liv.... Och det var ju sant.

Jag satt och saggade bort hans tid för att jag var drogad och inte kunde föra ett vettigt samtal. Han gav sin tid åt mig och jag slarvade bort den. Han kunde förklara det på ett vettigt sätt och han menade varenda ord för han hade sett vad jag kunde bli, vad jag kunde ha gett honom. Och ja, han kunde berätta att han var förbannad för att han blev lurad på ett samtal.

Det är sånt som gett mig hopp. Att folk sett mig som något annat än en hopplös drogmissbrukare som m
an bara måste få att sluta. Att jag fått förtroendet att välja själv. Verkligen välja själv. Då hände det att jag lyfte upp blicken och såg.
Vägar som faktiskt låg där mitt bland svennepratet och köttfärsen. Som ingen sa åt mig att jag måste gå. Men som jag kunde välja för att där kunde jag hitta fler människor som kanske brydde sig om vädret....

Jag tror det är det jag uppfattat som att bry sig.
På riktigt.

Bilderna är målade av Evguenia Sarkissian - en armenisk konstnär som kallar sig Saré är en av mina favoritkonstnärer - hon målar ofta vingar, fjärilsvingar eller fjärilar någonstans på de människor hon avbildar. Av någon anledning tänker jag ofta på min vän Papillon och på människor som verkligen betytt något för mig när jag njuter av hennes konst.... så... jag bjuder på några av de där favoritbilderna!




måndag 3 maj 2010

Prinsesspensionären


- Du Ebba. Varför bor jag inte hos dig?
- För att du har din familj och vi nyss har träffats.
- Det var rätt svar.
- Fanns det ett fel svar också?
- Ja. Att du inte vill ha mig.

Såklart. Att jag inte vill ha min goaste lilltjej. Det skulle vara fel svar. Ändå skäms jag som en försvunnen kameleont över att jag en gång valde bort henne. För så var det. Hur mycket jag än försöker skylla på omständigheter och droger och vad som helst annat så valde jag bort henne för att slippa ändra på något. För jag var feg. En feg självisk idiot.

Och jag inser, att om någon hade kunnat tala om för mig hur det känns att älska en gluggunge, så hade jag ändå valt bort den kärleken för att fortsätta med drogerna och skitlivet.
Det är så det är.
Fy fan.
Hur man än lämnar den där skiten så har man alltid med sig lukten.

- Men du A.
- ja
- jag vill ha dig hela tiden.
- fast jag inte bor hos dig.
- ja. Fast du inte bor hos mig.
- Just det. Och då får du bo hos mig i stället. När du blir pensionär.
- Det låter bra det.
- Ja det gör det och då får du ha ett eget rum med prinsesshimmel på sängen och så får du vara uppe hur länge du vill. Bra vad!


Mm.. jättebra. Prinsesshimmel.....det önskar sig nog varenda pensionär!


Skulptur: Vincent Olinett


söndag 2 maj 2010

Korrekturläsning...

Att prata om att man är en typiskt monogam personlighet när man försörjt sig som hora... jamen det förstår väl vemsomhelst att det inte borde gå hem någonstans där alla skruvar är fastsatta.
Men.

Det är bara det att hos somliga som förmodligen inte har sina skruvar fastsatta så fungerar det ändå så.

Jag talar om mig nu.
Monogama Ebba. Som aldrig skulle kunna vara otrogen utan tvång. Nix. Här knullas inte runt.
Och om karlskrället jag tänker gifta mig med skulle önska sig en extra dam på sidan?

Då skulle det inte vara en dam på sidan. För då skulle det bara vara en dam. Sidan försvann liksom på vägen då.
Det är ett avslutat kapitel det där. Att sex är frikopplat från känslor alltså.

Vi pratar om det jag och min mellantjej.

Och eftersom hon inte vill att jag ska skriva om henne utan att fråga så har jag frågat. Och hon har läst innan jag lagt ut. Vill bara understryka det.
För att jag får svår hosta när jag märker att folk inte respekterar sina ungars integritet.

- Men du. säger hon.. hur kan man leva sen?
- När man levt som jag?
- Ja för det skulle jag inte kunna. Om man haft sex med typ hundra killar och gubbar och så.
- Man överlever. Men det är hemskt.
- Jag skulle inte kunna ligga med en gubbe.
- Det ska du inte heller. Och förresten... vad är det du tänker på med gubbar och sånt.
- Att du har legat med gubbar. Som har pissat på dig och gjort saker.
- Mm.
- Det är hemskt.
- Ja det är det. Det är hemskt att göra sånt.
- Men du gjorde det.
- Ja.
- Det är äckligt.

Det är inte lätt det här. Jag kan ju säga det. Att det inte är lätt. Vanliga mammor behöver inte prata om det där med gubbar. Inte på det sättet. Men .. nä jag är ingen vanlig mamma och min unge har alltså rätt att fråga mig om sånthär. För att hon inte är en vanlig unge.
Det är det hon säger.

- Jag kan aldrig bli som alla andra.
- Va?
- Jag har en morsa som varit hora. Det har ingen annan jag känner.
- Nä det är klart. I allafall ingen som talar om det.
- Det är klart. Ifall nån har varit hora säger dom inget. Utom du. Som skriver om det på bloggen och berättar för hela världen. Gud vad du är.
- Dum.
- Nä. Inte dum. Jag gillar det. Man fattar vad du skriver. Men det är äckligt ändå

Alltså. Man har en unge som tänker.

- Men om du hade kunnat välja, fortsätter hon, om du hade kunnat bli rik och plugga och sånt.

- Jamen jag kunde nog ha valt annorlunda om jag hade vetat lite mer. Och då hade jag aldrig i hela livet gått på gatan. Då hade jag inte knarkat och inte varit bostadslös. Aldrig.
- Men hur vet man att man väljer rätt då?
- Jag tror inte man vet. Om jag hade haft någon att prata med.... kanske.


Och så är det. Jag vet att det är så.
Om ungar har vuxna dom litar på, som lyssnar, som verkligen bryr sig, då finns det någon att prata med som vet. Eller som i alla fall kan hjälpa till med att välja rätt. Som kan berätta lite om olika konsekvenser. Sånt man inte kan räkna ut själv när man är tretton.

En sak är säker i alla fall. Trettonåringar tänker massor. Är kloka som Wikipedia och lika förvånansvärt oskrivna som Wikipedia. Man måste fylla i där det fattas. Hjälpas åt. Och vara noga med korrekturläsningen.

bilder: Kim Zoph och Anne Below


lördag 1 maj 2010

första maj... typ.

- Första maj ska man demonstrera.

- Skulle inte tro det va.

- jo du. Det ska man.

Erik har sina principer. Det har jag också. Och till de där principerna hör för min del inte att gå på gatan igen. Oavsett budskap.

- Dom bara halshugger varandra med åsikter medan folket tillber vad de säger.

- Att vaddå?

- Ja dom där som håller tal alltså.

- Håller tal?

- mhm.

- Men du. Dom håller inte tal. Man bara går i demonstrationståget och visar att man bryr sig.

- Det gör inte jag.

Säger jag och vet att jag ljuger. För jag bryr mig.
Men alltså... jag har väldigt svårt för att vara solidarisk med ideer. Och ännu svårare för att skandera åsikter i kör för att visa vad jag tycker.
Jag?

Skulle inte tro det nej.





Bild: F Weintraub