lördag 29 maj 2010

Känner du Jesus.... åhåjaja.

Man öppnar dörren när det ringer på dörrklockan. Visst gör man väl det?
Och där står någon man inte känner igen. Då säger man hej och ser ut som ett frågetecken. ?
Och när den där som står där sträcker fram handen och vill hälsa och frågar om det går bra att komma in ett tag... ja då säger man att man vill veta varför.
Den där som står där ler lite och säger att
-vi kommer med ett viktigt budskap.

Och då ser man ju att det står en person till i trappuppgången. Lite snett bakom en pelare som någon ställde där när trappan byggdes. Den måste stå där annars ramlar hela trappan ihop. Tror jag.

- Jahaja. Tänker jag och ord som indrivning och kronofogde flimrar förbi trots att jag faktiskt inte har något otalt med den myndigheten. Så jag säger
- öh, vaddå?

Då tar den där personen ett steg framåt och räcker fram en liten tunn bok. Och frågar igen om dom får komma in en stund.
Så. Jaha. Jaja.

Jag tittar på dem. Ordentligt från topp till tå och upptäcker inget annat än ett par rätt välklädda relativt unga människor. Skjorta. Kjol. Kontorsstuket liksom. Ingen smuts under naglarna. Inget som luktar inbrott eller hot.
Så. Jo.
- Ja men jag tänker ju inte köpa något. Säljer ni grejjer?
- Nej vi har något bättre. Känner du Jesus?
- AHA!
säger jag och förstår att det här är fullkomligt otroligt. Om dom där människorna visste vem jag var för ett par år sedan.... ojojoj.
Sen flyger den onde i mig. Eller om det är gud själv som behagar skämta. Vad vet jag, om den där gud finns, så kanske det är ett väsen med humor.
Så jag släpper in de välklädda missionärerna och frågar om dom vill ha en kopp kaffe. Eller te.
Eller lite rödvin. Som jag råkar ha öppnat kvällen innan utan att ha orkat få i mig.
Rödvin vill dom ju inte ha.
Dom vill bara prata lite.

Så vi slår oss ner kring mitt köksbord. Alldeles nyskurat är det, eftersom jag spillde någon väldigt klibbig sorts efterrätt på det i förrgår och inte hade tid att ta bort det då. I går kväll satt den hemskt hårt. Så skurborsten fick slita ont ett tag. Och jag med. Men nu är det rent.

- Känner du Jesus? säger den där människan igen.
- duvet, jag umgås inte så mycket med folk som dött och tror inte på spöken. .... säger jag med ett litet smil.
- Vet du inte att han lever?
- Nix.
Ja och så kommer dom ju igång och pratar om det där med att bli frälst och sånt. Man har hört det förr. Fast mest från människor som inte tror på det. Som jag ungefär. Som också brukar låtsas imitera den här sortens prat fast jag egentligen aldrig hört det förrän nu. Herregud!!! Det låter ju precis sådär som vi som raljerar över dem när vi förlöjligar och driver med dem.
Så vad ska en gammal före detta gatflicka göra när smilet liksom övergår i en sorts krampartade fniss och sedan ett skratt som inte kan stoppas med mindre än att man kör in med en bulldozer och klämmer åt.
Så jag börjar gapskratta.

Och dom kommer ju av sig såklart.
- men hör ni inte hur ni låter? Precis som sånadär man ser på TV som driver med dörrknackande jehovas vittnen och sånt. Säger jag och försöker bli allvarlig. För dom gör ju bort sig så det skvätter om det.
Ingen människa kan väl ta sånt på allvar. Så om dom verkligen menar att dom har något viktigt att berätta måste dom ju åtminstone verka någorlunda vettiga och trovärdiga.
Säger jag.
Och den ena av de två frågar:
- Hur då?
Och det kan jag ju inte svara på.
Hur i hela friden pratar man om något så tokigt så att man verkar trovärdig?
Ja kära nån.

Men i alla fall...
De där stackarna har ju en gång blivit inlurade i det där systemet av självbekräftande teser. Och lärt sig begränsa det som kanske är en sorts gud. Gjort om det där stora livet till en liten skrattretande religiös cell utan kontakt med verkligheten. Som väl mest skrattar åt dem. Eller avskyr. Eller struntar i...
Det är väl som det är med det.
Fast en sak var jag ju tvungen att fråga dem.
- Hur gör ni med era barn. Får dom tro vad dom vill?

Jag fick inget svar.
Inget jag blev nöjd med i alla fall.

Om mina ungar skulle fastna i en såndär sorts sekt så skulle jag nog handskas med det ungefär som med skäggagamens drogande.
Och mitt eget. Det jag fortfarande måste säga nej till fyrtinio gånger om dagen.
Kan man bli nykter när det gäller religion också? AS - Anonyma Sektberoende?

Dom där två blev sittande där vid köksbordet ett tag.
Och jag upptäckte ju att de var människor under den där underliga språkdräkten. Såna som hade drömmar och som tyckte saker. Och gillade fotboll.
Det kändes lite viktigt.

Och i dag ska jag ila iväg och hälsa på skäggagam.
Pilla under gipset och fnissa åt kissflaskan.

Och bjuda på tårta. För killen fyller liksom lite år.


Bilder: Charles Hardaker, Michelangelo, okänd

8 kommentarer:

Den hemska tvillingen sa...

Gott med renskurade golv när man får in herrens tjänare i köket ju ;D Men du, hoppas att du hinner läsa det här och gratta agamen från en hemsk tvilling. Mitt hjärta är lite ömt för den där grabben serru.

Cecilia N sa...

En grattishälsning härifrån också! Tänk va, för några veckor sen visste ingen om det skulle bli nån födelsedag idag ...
Usch vad jag var orolig!

Jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År, Ebbasonen!

Mångmamma sa...

Gratta sonen.
Och det där med att samtala med Jehovas (?), vilket jag antar att det var...lite modigt tycker jag.
Brukar bli ömsom ilsk, ömsom generad å deras vägnar och vill helst bli av med dem fortare än kvickt!
Brukar räcka med att nämna mina barns namn så försvinner de - och nej, ungarna heter inte Adolf, Benito eller något annat diktatorsgulligt, utan i högsta grad bibliska namn.
Eller att jag regelbundet besöker Svenska kyrkan, vi leker ju på kyrkans öppna hus varje vecka.
Nåväl, ha en trevlig helg!

tigerlilja sa...

Du är en fantastisk person. Jag gillar ditt skrivande och dina illustrationer. Och din förmåga att se bakom ord. Det händer att det knackar på min dörr också, men jag säger 'nej tack' och drar igen dörren på två sekunder. Eftersom jag tror på Herren och har läst igenom en och annan av deras tunna böcker. Där är en så förenklad och okomplicerad bild av Gud och världen att jag bara blir beklämd. Gud är större.

Comvidare sa...

Och den där tidskriften de har i sin hand! Jag brukar alltid norpa åt mig den, för att det är en historiskt hemsk layout. Jag vet inte från vilket århundrade de hämtat inspiration till den. En fröjd att bläddra i för den som livnär sig på att presentera information. Skräckexemplens skräckexempel!

Ebba G sa...

Ja dom pratade om sitt underliga sätt att tro på något jag tror är en sorts nalle. När man är riktigt förvirrad och rädd kanske man tror på sånt. Inte vet jag.
Men i alla fall fanns det människor bakom dom där konstigheterna. Precis som det finns människor bakom A-lagare och heroinhoror. Typ.

Layouten är nog en relik från femtitalet tror jag. Fast i de här nya häftena finns en sorts åttitalsbilder. Nästan lite psykedeliska.

Cicki sa...

I vårt hus har vi vår egen förkunnare. Han bor inte här men kommer ofta och ringer på. Jag har aldrig släppt in honom utan vi pratar på i dörrhålet. Janne heter han. Vi har på något vis blivit goda vänner så numera pratar vi inte så mycket religion. Men jag tycker det är rätt kul att dra saker och ting till sin spets. Testa honom i frågor som islam, homosexualitet, invandring och andra saker som är lite jobbiga att besvara för honom.

Nu har han nog tröttnat på mig eller gett upp hoppet för det var länge sedan han hälsade på.

Du har förmodligen redan åkt till skäggagamen men jag skickar en födelsedagshälsning i alla fall.

Camilla sa...

Jag har också ett par som brukar knacka på varannan månad. Det var dottern som började prata med dem, sen försvann hon som en avlöning och jag blev stående med dem. Men även om jag inte stödjer dem i sin tro, så är det mycket intressant att snacka med dem. De är precis som du skriver, vanliga människor bakom allt deras lallande om Jesus.