tisdag 25 maj 2010

vatten

När man har stått och stekt grejjer en hel kväll och är för trött för att duscha händer det att man tänker att det går lika bra att göra det på morgonen. Och så somnar man med lök i hela håret. Och stiger upp lagomtrött och genomäcklig.
Och så upptäcker man att det inte finns något vatten. Någon har knyckt alltihop och hällt ut det på stans gator. Alla bilar fick gratis underredstvätt.
Men jag antar, att vådligt många människor har gått omkring och osat gårdagssvett och nattliga äventyr hela dagen.

Så vad gör man?
Jorå, man tar en buss till en skola och frågar snällt om man får låna gymnastikhusets duschutrymme. Och det får man. På något sätt trodde jag inte det.
Eller, egentligen vet jag inte vad jag trodde.
På den tiden när jag inte hade egen dusch brukade jag helt enkelt ibland kliva in på någon skola eller bowlinghall eller träningsställe och se ut som om jag var en av alla som hade rätt att vara där. Och det hände faktiskt bara en enda gång att någon frågade vem jag var, och ifrågasatte min rätt att använda duscharna.
Numera gör jag ju inte sånt.
Numera frågar jag.
Och upptäcker, att för det mesta så möts man av både respekt och vänlighet, om än en aning förvåning, när man frågar om hjälp med sånt som fattigt folk annars måste stjäla....
Så kanske hade det fungerat att fråga då också.
När jag verkligen var fattig.
På självrespekt och status vill säga.
För på sätt och vis har jag nog alltid varit rik. Som alltid hittat sätt att överleva.
Trots allt.









3 kommentarer:

Cicki sa...

Det är väl sånt som kallas överlevnadsinstinkt.

Ebba G sa...

Streetsmartness... är väl ett annat ord för samma sak. Man blir otroligt duktig på att hitta sätt att få tag på det man behöver (eller tror att man behöver) på sätt som ibland verkar fullkomligt idiotiska. Men som fungerar. Annars skulle man ju inte genomföra dem.

Den hemska tvillingen sa...

Jo, jag hörde av kolleger som passerade plaskdammen att det blev rejält blött om fötterna.