Man åker sju mil. Packar upp lite gorgonzolaost och färska champinjoner. Snokar i någons frys och hittar älgfilé. Rotar fram några ynkliga gula lökar och hittar peppar i ett skåp som mest av allt liknar en loppmarknad.
Sen hittar man lite vetemjöl och ett par ägg och gör en deg som man lindar kring nytinad filé och stekta lökringar och en skiva gorgonzola. Vips in i ugnen. Ah! Vilken doft!
Champinjonerna hackar man och gör sås. Mmm.

Sen sätter man sig med sin mat och blir glodd på.
Jodå. Där sitter nämligen en korp och kikar på varenda tugga kött som slinker ner mellan hungriga läppar. Det här korpskrället äter nämligen inte.
Om det inte handlar om ord. För då är näbben redo att hugga direkt.
Har aldrig träffat någon så märklig typ.
Korp.
Och orakel.
Eremit.
Typ.

Sen tar man sig hjulledes och vingellikt (nä, jag går, korpen hjular) ut till en udde med en kåta. Där läser man poesi och pratar om livet. Och tittar på solen och regnet och... ja tänder en brasa mot myggen.
Korpen kraxar något om vem man är
och sen är det inte bara regnet som är blött.
Man gråter alltid när korpar har sagt något.

När tårarna tagit slut (eller tagit paus) hjular vi tillbaka till höjden och vidden och kikar på kråkor. Uppifrån. Så man ser ryggen på dem. Snygga grejjer det där.
Vingar och sånt.
Man slutar aldrig förvånas över perspektiven i ett korpnäste.

Att se saker från ett annat håll.
än mitt.