onsdag 30 september 2009

Min goa granntant E. kom med nybakade bullar och satte sig i soffan och krävde att få fullständig rapport.
-Hjärnskakning eller hjärnsläpp? sa hon och tittade uppfordrande på mig.
- Hjärnskakning. sa jag och förstod att hon ville veta om jag varit ute och drattat omkull i drogträsket. Vilket jag alltså inte har. Tror jag.
Men en liten noja söker sig in bakom de fina stygnen i bakhuvudet.
Ifall det ändå är en bit av träsket.
Någon som fortfarande menar att jag skulle vara skyldig att betala med kropp och liv för något jag inte gjort eller kanske gjort.
Golat heter det på ett annat språk.
Man berättar för fel människor om sånt som inte ska berättas. Och.
Då händer det att kroppar tappar blod och ansikten förlorar sitt ursprung.
Det räcker att någon tror att historier släppts lösa, att rykten spridits och att sanningsfrön förökat sig.
Så kanske E:s fråga skulle ha ett annat svar.
Det där att träskets dyigaste utmarker kan ha förgreningar där man minst anar det.
För några år sedan såg jag väggarna i ett akutrum på karolinska genom ett filter av död och fanskap. Jag hade tagit en överdos och skulle väl slutat på en parkbänk med kroppen indränkt av piss.
Tro inte att jag var tacksam för att någon larmat och att jag alltså slapp vakna hos sankte Per för omedelbar transport i källarhissen till någon varmare våning längst ner i den himmelska skyskrapan. (om det nu är i den byggnaden de där varmare ställena finns) Nej tvärtom, jag var fly förbannad för att vitrockarna pumpat i mig motmedel så att det dyra ruset gick omintet. Och livet- det var jag inte så rädd om just då. På sätt och vis kanske överdosen var på gränsen till medveten. Men bara på gränsen.
Livslusten sitter djupare än livsledan, så kanske ville jag inte leva, men ändå inte dö.

I går kväll var situationen en annan. Jag vaknade på akuten och trodde ett ögonblick att jag var på karolinska och att jag tagit en överdos. Helt förvirrad alltså.
Sköterskan som frågade vad jag hette och om jag visste vad som hänt fick en osammanhängande story om "vafan är det för skit hade jag lagt av vem larmadeochförresten varärjag?"
När jag kvicknat till lite mer fattade jag att jag blödde rätt kraftigt och tydligen hade svimmat och någon hade larmat en helt vanlig ambulans och här var jag nu på akuten med ett gäng otroligt gulliga människor som bad om ursäkt för att de gjorde illa mig.

Nu är jag hemma igen med stränga förhållningsorder om att hålla mig i stillhet och komma in direkt ifall jag blir dålig.... Men jag mår finemang och tänker läsa ett kompendium i stället för att åka till Uppsala.

Och vad hade hänt då?
Jo det var en bil som kördes så att jag föll i gatan och slog upp ett rejält sår i huvudet.
Jag blödde som en gris och svimmade såklart. Och bilisten smet illa kvickt - eller körde i alla fall därifrån som om inget hade hänt. En vänlig själ ringde 112 och ja... sen vet vi resten.
Men det blev bara ett jack i huvudsvålen, snyggt hoptråcklat och vackert avtorkat. Inget mer utom en hjärnskakning. Och jag tänker inte spekulera i vem som körde den där bilen. Var det en olyckshändelse så mår personen skit antar jag. Och var det någon som ville mig illa... tja, då gick det väl inte så bra för den personen heller. Jag lever ju och mår bra.

Men... jo jag ska se upp för bilar framöver, jag lovar!

måndag 28 september 2009

Det här att vara ärlig med både det som går bra och det som är dåligt sätter tydligen igång en massa tankar och känslor inte bara i mig själv. Av alla kommentarer jag får förstår jag, att det berör på olika sätt det här att jag inte är perfekt - som om jag någonsin varit det.
Jag är såklart otroligt glad över allt stöd jag får.
Men det viktigaste är inte att jag är glad, det viktigaste är att jag fattar vad som är viktigt. Och det är inte att jag själv ser bra ut eller ger ett gott första intryck för att det sedan ska visa sig att jag egentligen är en skit.
Jag är inte en skit. Men jag är människa. Och det här med att vara människa är inte lätt. Jag bär mig åt som en skit av och till. Jag är inte stolt över att ha svikit mina ungar. Men jag förstår skillnaden mellan att svika och att slinta.
Och nog slant jag ordentligt i helgen när jag försov mig. Jag fick be om förlåtelse - vilket är stort.
Och jag fick den förlåtelsen. - vilket är ännu större.
Det var verkligen inte något jag förväntade mig eller kunde ta för givet. Det enda jag kunde veta var att jag inte tänkte låta bli att ta ansvar för vad jag gjort.
Jag kommer säkert att göra en jävla massa misstag, glömma bort sånt jag borde minnas, låta bli sånt jag borde göra, bära mig illa åt, svära i kyrkan och fisa på fel ställe.
Men jag kommer att se till att ta ansvar för när det går fel.
Eller.... det kan jag ju inte lova.
Fan, man kan inte lova något för framtiden, man kan bara lova att idag lovar jag det, i morgon kanske jag bryter mot det jag vill att jag ska leva upp till. I morgon kanske det är krig, man kan ha fått en hjärntumör eller ens ungar kan ha brutit benet eller grannen kanske fått en hjärtinfarkt. Det händer saker som gör att man inte kan hålla allt man lovar. Men... det är klart, det borde vara möjligt att ta ansvar för hur man handskas med det man är med om.
I den bästa av världar.
Och jag tänker leva i den världen. Den bästa.
Den här alltså. Och då antar jag att jag måste hjälpa till att lära mina ungar att kärlek inte är att lova sånt man inte kan hålla, men att hålla sånt man aldrig kan lova.... typ.
därmed har jag staplat nog med högtravande filosofiska resonemang och tänker övergå till basal verklighet... dvs skrapa skiten av mig och rulla in under en filt.

och så fick jag världens gulligaste sms i morse...
"är du vaken?"

söndag 27 september 2009

- Förlåt
- Vadårå, jävla sömntuta.
- Vad ska jag göra då?
- skit i det du
- Nej jag skiter inte i det. Fattaruväl att jag inte skiter i dig.
-
-

Ja och så var vi tysta tre evigheter och en sekund.

Sen sa D. att jag måste lova att aldrig göra om det och jag sa att jag inte kunde lova det för det är omöjligt att lova sånt. Och förresten skulle jag tro att nästa gång kanske det är hon som försover sig och jag som blir sur.

Och eftersom sommaren återkom på besök i går och behagade stanna även idag så bestämde vi att det var nödvändigt att äta glass. Två stora bitar var och vi strödde pepparkakssmulor på dem som om det var något helt normalt. Och det är det väl med tanke på att det ju faktiskt är jul om mindre än tre månader. Man måste öva smaklökarna.
Vilket fick mig att tänka på den jul jag snöade in på pepparkakor. Jag var hög som en torggran och trodde att pepparkakor var skillnaden mellan att åka fast för julklappsrån och förbli fri som en stadsduva. Fråga inte varför eller hur, det minns jag inte. Men jag kommer ihåg att jag sket pepparkaksdeg.
Det berättade jag ju inte för D. Man säger inte sånt till trettonåriga döttrar som är sura för att biomorsan försovit sig. Morsor ska inte snöa in på pepparkakor. Eller kokain. Förresten, morsor ska förmodligen inte snöa alls.
Men vi åt pepparkakssmulor på vaniljglass.

Jag kan ju säga, att det var de godaste kaksmulor jag någonsin smällt i mig på glass, och jag har lång erfarenhet. För det mesta är det krossade drömmar jag strör där de gör mest nytta. På chokladglass alltså. Men idag var det pepparkakor. På vanilj.
Gud vad jag tjatar.
Det är bara det att hur många torskar jag än sugit av eller pissat på eller vad fan jag än gjort med dem så har det aldrig känts så svårt att göra det som det kändes att be om förlåtelse i dag. För att jag försovit mig!!!
Jag är nog inte riktig i huvudet jag.

Eller är det möjligen det jag håller på att bli?

lördag 26 september 2009

Stark som en oxe men rätt ynklig...
så skulle man kunna sammanfatta mig den här dagen. Eller med andra ord - en massa järnfilspån som håller ihop med hjälp av magnet. När magneten tappar kraften är det inte mycket mer än en hög sågspånsliknande metallbitar..
Jag skulle ju träffa D. i dag. Min stora tjej. Hon skulle komma över dagen och så skulle hon följa med till jobbet.
Jag sabbade alltihop.
Försov mig och hörde inte telefonen när familjen ringde för att kolla att jag skulle möta vid bussen. Och eftersom jag inte svarade blev det ingen resa.
Och jag fattar inte att jag inte vaknade, jag som brukar resa mig upp som en såndär gubbe man inte kan lägga ner, en med tyngd längst ner alltså, så fort klockan är ungefär sju. Men jo, jag var uppe en sväng men somnade tydligen om.
Och D. ville inte ens prata med mig såklart, när jag ringde lite över tio.
Så jag grät som vanligt floder i ett lakan. Tills jag kom på att jag nog måste laga det som gått sönder. Man kan inte bryta ihop när man är morsa. Tror jag.
Så i morgon åker jag dit och börjar om. Hur fan det nu ska gå till. Kan man göra bort sig mer än så här? Jo, det är klart. Jag har ju "bara" försovit mig. Inte börjat ta kokain eller supa bort skallen. Och jag har jobbat idag och tagit ledigt i morgon, tänker inte ens bara "skolka"
Så något rätt gör jag väl.
Men fan fan fan. Man försover sig inte när man är en nyss upptäckt morsa. Det bara är så.
Skit också.
Det här med att använda information, manipulera och stjäla.... jag frågade igår om det var något de flesta gör.
Och har fattat, att utan att ha någon som helst statistiskt säkerställd undersökning bakom min slutsats, att det nog är så i alla fall. Att man fixar sina fördelar.
Men om jag tänker vidare... Måste det vara skamligt, måste man skämmas och rodna över det?

Att man skäms över att man utnyttjar sin kunskap, att man intrigerar och triggar andra att agera - alltså att man uppfattar det som något suspekt, som man kanske inte borde - har inte det att göra med att man gör det bakom ryggen på folk?

Om alla skulle vara mer öppna med att det är självklart att man försöker luras, dra fördelar och ibland stjäl ideer och annat, då kanske det såsmåningom skulle bli mindre skamligt och mer något som hör till vanlig mänsklig konkurrens? Vi måste väl konkurrera om rätt mycket - oavsett om vi vill det eller inte?
Vad är fint sätt när det gäller att bräda någon? Eller hur gör man för att på ett väluppfostrat sätt komma åt bästa stolen framför tv:n?

Ibland (rätt ofta) fattar jag väldigt lite av varför en hel kultur är så fruktansvärt rädd för att såra eller trampa på varandras egon. Det är så otroligt mycket man ska hålla reda på om folk, så att man inte råkar säga något som någon kan ta illa upp för.

En rätt obehaglig slutsats jag dragit är den, att det ligger något halvmedvetet i att uppfostra folk till att vara så fina i kanten. Vi kan ju inte prata om något viktigt, och inte ifrågasätta, debattera, förändra något, utan att såra eller trampa på någon.
Alltså låter vi fulpolitiken råda. De fina ordens politik som döljer att de som har det riktigt illa får det ännu sämre.
För om vi inte kan prata om sånt vi tycker olika om, för att vi då kan såra någons självkänsla, då kan vi ju aldrig göra något åt skiten. Man måste se den, prata om den och söka upp den, om man ska kunna göra något.
Som det är nu är det ju till och med knepigt att säga att det finns uteliggare. Det får inte finnas i ett bra samhälle - så politiker förnekar det.

Och vad har det med manipulation, att använda information för att få som man vill...
Jo, om alla talar öppet om sånt som är verklighet, så blir det svårt att manipulera. Om man i stället för att trigga beteenden eller trigga rädsla säger som det är, och säger vart man vill komma och inbjuder till diskussion om det, då kanske saker och ting börjar hända?

Herregud nu börjar jag ju låta som någon sorts agitator... kanske dags att lägga av nu. Politiker tänker jag inte bli, och inte samhällsomstörtare heller.
... tror jag.

fredag 25 september 2009

Jag finns i registren. Det vill säga, jag har gjort saker som finns i polisregistren. Men aldrig suttit inne även om det var på håret vid ett tillfälle.
Som tur var hade jag sugit av en av snutarna som skulle vittna. Och han ville inte att hans tjej skulle få veta.
En annan gång kom jag undan med en packe sedlar ur en kassaapparat för att jag visste att butiksägaren langade.
Ja, jag vet. Det är inget att skryta med.
Men.
Jag är inte säker på att jag skulle låta bli att använda information på ungefär samma sätt om jag behövde det igen någon gång.
Inte så att jag tänker stjäla eller pyssla med bedrägeri i framtiden Eller ens i nutiden.
Men det här med att skaffa sig fördelar...
gör inte alla det även om det sker i det lilla?
Hörrni... är det inte sant, att också vanliga svennar utnyttjar information om andra för att bli mer attraktiva - till exempel när man raggar. Eller söker jobb eller försöker få en lärare eller chef att lägga märke till vem man är.
Man tar reda på andras svagheter och utnyttjar att man vet - även om man inte sysslar med utpressning. Man bara ser till att göra det tydligt att man själv är bättre...
Eller är jag fylld av fördomar nu igen?
Finns det genompräktiga människor som bara vill andra väl?

torsdag 24 september 2009

Så ringer telefonen i fickan mitt under en föreläsning. Nej, alltså den ringer inte högt, den bara vibrerar så jag skriker till och många ögon söker mina. Jag vänjer mig aldrig vid att ha en massagestav med fjärrstyrning i fickan. Jag kan ju inte låta bli att kika vem som söker mig sådär mitt på förmiddagen. Och jag anar. Mycket riktigt, det är en dotter. En arg en. För visst är det orättvist att en del får åka på klassresa och andra måste stanna hemma och räkna matte. Speciellt henne är det orättvist för eftersom hon faktiskt aldrig gjort nåt.
Ja alltså, jag ringde ju upp så fort vi hade paus. Så då fick jag veta det där om orättvisorna. Vad hon inte gjort vet jag ju inte, jag frågade inte heller. Kanske borde jag ha gjort det.
Men jag sa att livet inte är så rättvist. I allmänhet. "Och förresten" drog jag till med "förresten, vad är rättvisa egentligen"
Kanske jag inte skulle sagt.
För den arga dottern fräste något om att ingen förstår henne och att det ska jag skita i och jävla helvete. Klick.
Det var det, det och min paus var slut.
På tåget hem pep det i fickan. Jo, vibrerade gjorde det ju också. Fast den här gången höll jag inne med det där ljudet jag brukar utstöta annars.
SMS:et kom från den där arga. "Ring" stod det med ett par uppfordrande utropstecken efteråt.
Så det gjorde jag.
Då fick jag höra att man borde råna en bank för tänk hur det skulle vara att ha femti miljoner och slippa plugget och köpa en ransch i kalifornien med egna hästar och fan vad orättvist att en del inte ens kan köpa godis.

Mellan Söderhamn och Hudiksvall är det en del tunnlar och där bryts alla mobilförbindelser. Så jag ringde upp fyra-fem gånger.
Och sen sa den där etterpåsen att hon sket i vad jag sa för nu ska hon komma och hälsa på. Sådetså.
Så den här helgen ska vi ses hemma hos mig. Eller... vi kom överens om att jag ska ta upp det med hennes familj och kolla om det går att ordna rent praktiskt.

Antar att hon får hänga med till restaurangen en sväng då, för jag jobbar ju i princip jämt när jag är ledig...

onsdag 23 september 2009

Mitt i allt föds och dör människor. Mitt i allt finns man liksom bara med i en flod av glada och sorgliga tårar. Min stora tjej ringde och grät i telefonen för att hennes bästa vän är med barn fast hon bara är fjorton år. Och när jag gick in till grannen, min goaste tantivärldengranne, fann jag henne också i tårar fast det var för att hennes barndomsvän dött. Och själv gråter jag för allting. För att jag har ungar jag har känslor för och för att jag hittar en död kråka och för att solen går upp och för att den går ner. Jag är tydligen en riktigt blödig typ under horlagren.

Bästa tårarna i dag var ändå när en gammal vän dök upp. En jag nog innerst inne trodde hade dött av en överdos för väldigt länge sedan. Men nejdå, här stod han livs levande utan ett enda nålmärke, inte en sned min, inte några stirriga pupiller... bara livs levande och självklar som om vi inte varit ifrån varandra ett ögonblick på alla år. Han såg mig en dag här i stan, han bor inte mer än ett par mil härifrån.... med fru och barn och allt.
Och nu... tja, om han blivit en vanlig svenne kan vemsomhelst fixa det.
Till och med jag.

Men nu ska jag låta tantsnusknerverna kittlas i ett par timmar av läkarna i de vita rockarnas Graces Anathomy.. såklart.

tisdag 22 september 2009

Alltså,... ett litet mellaninlägg här för alla som kommenterat torskföda... nu har jag tagit reda på vad torskar äter. Såna som simmar i havet alltså.
Dom äter sej. Inte sig. men sej och andra vattenlevande djur, mest fiskar men även räkor och musslor och sånt. Till och med en och annan sjöfågel har man hittat i magarna på de större torskar som finns ute i Atlanten. Så.. de äter ungefär samma saker torrtorskarna och havstorskarna. ... bara för kännedom alltså.
Idag har jag lärt mig att vårtor försvinner om man räknar baklänges från enmiljontvåhundratusen till enmiljontjugotre samtidigt som man går runt ett träd som är minst hundra år gammalt. Och så vet jag numera att pojkar fiser äckligare än flickor och att man måste ha lampan tänd när man sover ifall grismannen skulle komma.
Min yngsta lilla fantasifyllda unge har mer att berätta än ett uppslagsverk i tretton band. Men när jag berättade att hon har en storasyster blev hon tyst. I alla fall ett tag. Sedan sa hon helt kort " jahaja, och nästa gång säger du väl att jag har en bror också " Och då fick jag ju säga att det har hon ju. Men när hon andats ut sa hon väldigt tyst att det hade hon vetat länge. Sen ville hon veta om det var riktiga syskon eller om det var plastsyskon och det visste jag ju inte vad det var och fick lära mig allt om såna syskon man inte är släkt med men som ändå är syskon så länge mammorna och papporna håller ihop men sen blir man inte syskon för mammorna och papporna skiljer sig och då får man nya plastfamiljer.
En halvsyster och en halvbror är inte plastsyskon kom vi fram till. I alla fall absolut inte mer än halvplast. Och halvplast finns nog inte så antagligen är de rättså riktiga även om papporna borde vetat bättre. Det där hängde jag inte med på riktigt men det gör jag å andra sidan sällan när det gäller A. och hennes fantastiska logik. Vad borde de vetat bättre? undrade jag ju såklart. Men alltså svaret... att papporna borde gjort upp innan vem som skulle ha frön och inte och sen skulle man pussas och vem vet, då kanske det blivit ett helt annat barn och A. ville ju inte vara någon annan så det var tur att det blev som det blev.
Och det kan jag ju hålla med om.
Men ... jag vet inte.... hur mycket vet en åttaåring om hur det blir barn? I alla fall frågade hon ifall hennes pappa och jag ville att hon skulle bli till. Jag sa att jag älskar henne så att det gör ont, och det måste ju betyda att man vill att någon ska finnas.
Och att om pappan skulle träffa henne så skulle han också älska henne. Såklart. Så det är säkert lika för honom.
För vad ska man säga annars?
Men sen handlade det om fotvårtor och en stor äckelvårta på tummen och att katter som sover så mycket måste ha nio liv för att hinna vara vakna och jaga råttor och sen måste vi prata om hur det ska bli i jul när A. har två mammor och en pappa och fem syskon och hur blir det med julklapparna då? Och gran. Har jag gran?
Ännu en fråga... jag har aldrig haft någonstans att ha en gran. Så har jag gran? Jag antar att jag inte har det men om A. skulle komma hem till mig någon av juldagarna kanske jag har det.
Det är så mycket jag inte vet.
så oändligt mycket.

måndag 21 september 2009

Det här att träffa på torskar... det hände idag. Jag jobbade extra på restaurangen i dag. Stod och skickade ut käket och tittade ut över de närmaste borden.
Där satt en gråmelerad sugpropp och läste från menyn. Jag är säker på att han såg mig men jag är lika säker på att han inte kände igen mig. Och det är klart, man kanske inte lägger märke till hur den ser ut som ger en avsugning. Man betalar och halar fram lille Adam och ger sig hän helt enkelt.
Eller också är det omöjligt för en vårdad herre i medelåldern att få ihop kuken med maten man käkar. Så att det alltså inte är möjligt att sammanföra den som serverar käket (mamma madonnan) och den som serverar en avsugning (horan) till en enda person. En som är både köksmadonna och gatflicka på en och samma gång.

Nej jag vet, jag är inte fin i kanten när jag skriver sånthär. Torskar behöver ju också käk. Förresten vad äter såna torskar som simmar i havet? Man kanske skulle servera något liknande åt de landlevande?

söndag 20 september 2009

Sallad och mer sallad. Marinerade vitlöksklyftor och kräftstjärtar i het sås... Nybakade chiabatabröd med smältande getost i tomatmarinad. Läckra hjortron, varma som en barnstjärt serverade i glas med iskall grädde och ett litet stänk tabasco. Ja, det finns en del att njuta av, smeka med ögonen, fresta gommen med och låta magen smälta till mättnad. Ibland är det gott att vara jag.
Om allt annat går åt helvete har jag i alla fall lärt mig blanda sås och hacka lök. Jag som inte ens kunde koka ägg.

Min stora tjej ringde och ville hälsa på mig idag. Men vi har bestämt att hon ska komma när dom har höstlov. Två dagar mitt i veckan när jag är ledig från jobbet och inte måste tokläsa, får se till att ha en lucka alltså.
Så. Jag fick säga nej. Gud vad svårt. När hon ringer och säger att hon vill komma och jag inget hellre vill än visa henne min fina lägenhet, krypa ihop i fåtöljerna framför brasan och prata om vadsomhelst. Nä, då ska jag vara morsa och säga att det får vi vänta med. Grrrr.
Jamen...
Fast jag skulle ju jobba så det var ju bara att säga att jag skulle jobba. Som om det vore en undanflykt. Tänkte jag när jag sa det. Så jag sa att det inte var en undanflykt utan bara en sanning. Och att en annan sanning är att jag inte skulle kunnat säga nej om jag inte hade haft jobbet som hjälp. För vi har ju bestämt när det ska bli. Fram till dess ska jag komma dit, vi ska ha telefonkontakt och vi ska messa. Punkt.

Och sedan hörde jag en dokumentär på radion om en unge som tog ihjäl sig för att socialfolket inte fattat att hon hade det förjävligt i fosterhem efter fosterhem. Hon hade stöd av sin mamma, de pratade i telefon... men fosterfamiljen blev väl störda, avundsjuka kanske, och såg till att socialen tog hennes telefon och förbjöd mer än ett samtal i veckan.
En massa i den stilen...
Jag blev ju tvungen att ringa upp min tjej och fråga om hon har det bra på riktigt.
Jamen, hon blev ju helt förvirrad såklart. Varför skulle jag fråga så? Så jag fick ju berätta vad jag hört. Och då hörde jag att hon log. Man hör sånt.
Och sen blev jag rätt säker på att hon har en kanonfamilj. För efter en kvart ungefär ringde hennes familjemamma och ville att vi skulle träffas allihopa så att jag blev trygg. Skönt att hon tog det så.
Jamen man blir ju knäpp av det här mammaköret. Orolig och halvnipprig.

Och kyrkoval har det varit också.
som jag missade såklart. Bryr jag mig? Nä, eller jag vet inte. Jag har nog inte fattat det där heller. På något sätt tycker jag allt jag sett om det man ska välja handlar om en massa som inte har med religion att göra. Som om kyrkan erbjuder lite olika gudar, en del gillar homosexuella och en del gör det inte... tja, och några gudar verkar vara mot att folk gifter sig över huvud taget. Nä, jag fattar inte det där.

Men smarriga efterrätter kan jag röra ihop på en kvart!

lördag 19 september 2009

.. I löken...
där får jag vara när jag gjort bort mig. Eller om tårarna rinner. Det gör de rätt ofta.
Men i kväll har jag varit i löken för att jag sket i livet igår och kom försent till frukostmötet på restaurangen. Chefen ringde och frågade om jag var sjuk och jag skämdes som en halvblöt hund.
Så jag fick vara i löken.
Det innebär att man hackar lök helt enkelt. Och diskar. Löken och disken hänger ihop i vårt kök.
Man har ett pass i grönsakshacken och ett pass i disken. Omväxling förnöjer.
Men...
Det blev för mycket. Så säger jag och blir röd i hela ansiktet. Det är nämligen inte sant.
"det" finns inte. Jag finns. Jag tog fel beslut helt enkelt. Valde ett beteende som det så fint heter. Nu har jag en påse liggande på ett ställe där den inte ska li..

nä just så.

Där tog jag den där påsen och lät bli att blanda, fixa och snorta, den är borta.
Stålarna i toan alltså.
Fy fan för nu ångrar jag det också.


Men när min stora tjej ringde i eftermiddags tänkte jag på giljotiner och marsipan.
Omväxlande för att inte säga ett pip om vad jag gjort.
Ärlighet handlar inte om att säga allt till alla. Det handlar om att förstå vad man inte ska säga och när. Och om att veta vad det är man tiger om, och ta konsekvenserna av sanningen.
Ungar ska inte veta något om att morsor kan välja pulver i stället för att ringa och säga godnatt.

Förresten...
jag läser era kommentarer efter gårdagens inlägg och lär mig en massa. Det sociala spelet, det där att själv ta ansvar för vem man säger vad till och ser till att lita på sig själv så mycket att man tror på sitt eget omdöme. Och att ändå vara vänlig, säga något litet, bjuda på en kaka och prata om väder. Det är svårt. Oändligt mycket svårare än att säga något dräpande om torskar och shoplifting.

Och nu hackar tänderna och skakar magskinnet.
I morgon blir en ny dag i löken.

fredag 18 september 2009

En av alla som inte hade någonstans att bo, Stina hette hon inte, men om man skriver om folk får man väl kalla dem Stina eller något annat. Så hon får heta Stina. I alla fall... hon ägde tre stora väskor och en bagagekärra. Den var nog inte hennes från början, det stod kanske SJ på den med stora bokstäver. Eller kanske SAS. Nu var den Stinas oavsett.
Väskorna var fullproppade med hennes ägodelar. Kläder och hygienartiklar såklart, men dessutom en uppsättning ryssgummor och små askar och lådor med skatter hon samlat på sig genom livet. Jag vet inte om hon någonsin bott någonstans egentligen. Hon sa aldrig något om det. Men hon berättade om en tid då Stockholm var en annan sorts stad. Den där som fanns före den stora kratern. Stina sa ofta så. Före den stora kratern.
Jag fattade inte då vad hon menade. Men nu vet jag. Det var klarakvarteren som blev kratern när de revs för att ersättas av skyskrapor och blankt glas. Plattan som var mitt andrahem fanns inte före den stora kraterns tid. Och inte glaspinnen. Och ingen ifrågasatte läsesalen i kulturhuset eftersom det inte fanns något kulturhus.
Stina pratade ofta om de där sakerna. Glaspinnen och plattan och skraporna. Som om de inte fanns.
Numera är det jag som inte finns.

Den där känslan av att inte vara någon. Inte ha en historia som går att berätta om hursomhelst.
Jag menar, hur skulle jag presentera mig.
När jag träffar nytt folk, i studiesammanhang eller på krogen eller vartsomhelst, vad ska jag berätta om mig själv? Om mitt liv?
Jo, jag är alltså mamma till tre ungar... nej det kan jag ju inte prata om. Eller... hur skulle det bli om jag kom med mitt CV?

Stina berättade om sånt som var innan kratern. Hon berättade som om allt var som det skulle varit om ingen rivit klarakvarteren.
Är det så jag ska göra också?
Berätta om hur det skulle varit om jag inte levt mitt liv i kratern???

Hur jag än gör blir det omöjligt.

Trettisexåringar ska veta hur det är med vardagslivet när man har PMS och måste pussla med barn och dammsugare. Jag vet väldigt lite om sånt. Jo, PMS vet jag väl vad det är. Men... min erfarenhet av dammsugare är minst sagt minimal. och pussel har jag aldrig lagt, varken med eller utan barn. Jag har kastat bitarna omkring mig och låtsats att stadsbiblioteket var mitt vardagsrum. Som någon annan städar på nätterna alltså.

Den här helgen ska jag åka till Stockholm och hälsa på Stina.
i hennes stad utan krater.
Fast det är lögn. Jag ska bli kvar här i min lägenhet och läsa samhällsvetenskap. Eller vad det heter. Sånt som handlar om kratrar och nya hus och varför det blir som det blir med allt.
Jag borde vara lycklig.
Stadsbiblioteket städas väl fortfarande på nätterna medan jag kan ligga hemma i soffan i mitt eget vardagsrum med egna böcker...och Stina... som ett dåligt samvete inuti huvudet.
Jag borde lämnat tillbaka hennes varma kalsonger. För hon lever kvar där ute på gatorna med tre stora väskor och en bagagekärra som det står SJ eller SAS på. Med stora bokstäver.

och jag tror hon fryser

torsdag 17 september 2009

En av mina nya vänner - som jag alltså lärt känna efter att jag flyttade från gatan och in i en lägenhet långt bort från Stockholm - äger en kåta.
Det är så exotiskt att jag knappt tror mina ögon när jag ser den stå där vid sjöstranden med en levande brasa mitt i. Och renskinn som vi ska sova på.
Ja, för min vän sover alltså helt frivilligt utomhus... eller i kåtan om det är kyligt ute. Den här natten var det kyligt. Ute alltså, inte inne i kåtan med elden dansande i mörkret.
Det är annat som är rätt exotiskt där ute.
Som att det kommer människor klockan kvart i sex för att vara tysta i en kvart och sedan läsa i växelvis kör ur en blå bok med psaltarpsalmer. Ur bibeln alltså. Helskumt på sätt och vis. Men OK, om ingen försöker pracka på mig någon religiös övertygelse så går det ju an, det är vacker poesi. Så jag läser med. Och är tyst när alla andra är tysta. En kvart först, och en timme sedan. Ungefär.

Första gången jag var med om det, det var i början på sommaren, när det aldrig blir natt, då kröp det i hela mig av allt det där stilla. Nu märker jag att jag gillar det. Att vara tyst men inte ensam. Bara vara stilla och se in i elden.

Jag tänker på den där kåtan nu. Och på tystnaden. Natten och elden.
Och så minns jag några nätter den vinter jag mestadels bodde i en kartong. När jag gett upp om att lyckas med livet och mest av allt ville dö.
Men just de här nätterna, de som kommer till mig nu, var på något sätt väldigt lika den kyliga natten i kåtan. Som om man måste frysa för att fatta att det går att bli varm. Som om man måste mista allt för att fatta att man har något speciellt.

Nä nu flummar jag runt. Och blir gråtmild som efter tre glas för mycket.
Men det jag ville komma till... ja alltså, ibland längtar jag efter den där ultimata fattigdomen. Att verkligen inte ha något. Att inte vara fast i grejjer.
Fast det är klart, då i kartonglivets elände, då var jag ju fast i pulver och stål.
Så jag romantiserar nog. Gör något fint av misären för att rättfärdiga den där längtan. Suget.
Skriket inuti som vill skippa svennelivet och studierna och det där patetiska försöket jag gör att vara någon sorts hederlig morsa.

Vilka jävla ytterligheter livet kommer med. Kartong eller kåta, pulver eller psalmer. Skit det samma, mitt lilla liv är ändå inget att skriva in i historieböckerna så jag kan lika gärna fortsätta att hacka lök och läsa om samhällsskick och träffa biologiska barn.
Och sova i kåta... jajamensan. Det ska jag. Och den här gången ska jag fixa både brasan och morgonkaffet utan att säga halvsju.

onsdag 16 september 2009

Ögonen värker och magen känns som en urvriden disktrasa. Huvudet har hängt upp sig på en krok utanför mig själv som jag inte längre vet något om. Jag själv. Vilket själv? Vem då?
I går träffade jag det där lilla skolbarnet som jag en gång sägs ha fött fram. Burit under mitt hjärta - heter det väl med poetord. Mamma. Jag? Nej jag är ingen mamma. För mindre än två år sedan låg jag utslagen på en toalett på centralen. En dyr toalett. Kostar skjortan att gå in där och jag minns inte ens om jag pissade. Inte minns jag att jag någonsin kom ut ur båset heller. Jag var så borta, att döden och jag möttes på ett hårstrås avstånd. Knarkhora... Jag? Nej alltså, jag är inskriven på juridicum och ska plugga järnet i minst fyra år. Läser så ögonen blöder. Säger tre meningar på en hel dag och det blir kalabalik. Student alltså. Jag??
Nej alltså, jag jobbar ju i köket, kallskänken för det mesta, på en restaurang som inte direkt är trestjärnig men rätt OK. Hackar lök och slänger käft med chefen. Ropar siffror som betyder bord och häller sås på rätt tallrik. Kallskänka/köksbiträde/lökhackare... Jag??? Näe, jag sätter på torskar. Eller, jag satte på torskar. mot betalning. Pissade på ett par som ville bli pissade på, slickade banankräm från en jävla kuk och blev slickad i skrevet av en annan jävel med kuk. Hora alltså. Jag???

Jag vet inte. Ögonen värker och magen känns som en urvriden disktrasa.
Och den berömda tårcontainern har en påfyllningstakt värdig en modern mjölkbil.
Utflödet vill jag inte ens nämna. Fattar inte att det är möjligt.
Så jag kanske har konverterat. Blivit gråterska i något exotiskt land någonstans i världen. Det är bara det att det är lite väl kyligt för att tro det. Och språket. Man talar svenska...
En annan dag ska jag resa mig upp och bestämma mig för vem jag är.
Men i dag
tja, idag är jag väl en urvriden trasa med vattniga ögon som värker.
Helt enkelt.

tisdag 15 september 2009

- Du är inte min mamma.
Nej det är jag ju inte, eller jo, rent biologiskt är jag ju det. Men jag förstår precis vad A. säger.
Hon har förstått att jag är ett hot mot henes trygghet och hon vill inte alls att jag ska finnas där vid fikabordet. Solen som lyste för en vecka sedan har gått ner fast själva solen på himlen är strålande varm den här eftermiddagen.
- Jag ska inte bo hos dig.
Och det är ju helt sant. A. ska inte bo hos mig, det är jag säker på att hon inte ska. Vad är socialtanter och andra myndiga personer tänker om det.
Ändå blir jag alldeles svart inuti och vill skrika att det ska inte skitunge som hon bestämma. Jag blir som en unge själv inuti och får lust att hämnas. Som om det sitter en elak jävel inuti huvudet som rynkar pannan och säger "det ska du visst det"
Men jag säger ju inte det. Jag ler och säger att det ska hon ju inte. Hon har en mamma och en pappa och syskon som hon hör ihop med. Men att jag ändå är en sorts mamma. En som fött henne men inte mer.
- Men man tar ju hand om sina barn annars är man ingen riktig mamma. Säger hon och det gör ont.
Jag antar att det ska göra ont.
Jag antar att det ändå inte är tillåtet att hämnas. Så jag gör inte det.
Men innan vi hugger in på våra jättekanelbullar säger jag i alla fall att jag skulle vilja att hon ger mig en chans att åtminstone lära känna henne innan hon kastar mig i soptunnan.
Och då plirar hon med ögonen och säger att hon inte tänker kasta mig i soptunnan för att man gör inte så. Men hon kan inte lova att hon ska tycka om mig.
Jag antar att det är rimligt att gå med på det. Och att jag ändå säger att jag är helt säker på att jag tycker om henne tillräckligt mycket för att klara av om hon inte skulle gilla mig. För att jag vet att då får man gråta precis så många tårar som finns inuti och det räcker.
Min unge vet.
Jag ser på henne att hon vet.
Och sen kommer det där leendet jag längtat efter sedan förra veckan. Och så sätter hon upp en tumme och säger "då tummar vi på det"
- vaddå?? säger jag som är lite trög.
- Att du är en sorts mamma och mammor tycker om barnen när dom är dumma också fattaruväl.
Och då ... ja alltså vi åt våra bullar och pratade om pojkar och läsning och sommarlovsfröknar som jag inte riktigt förstod vad det var men det gjorde inget för att jag är ju ingen riktig mamma och dom behöver inte fatta.

... så jag antar att vi hade ett ganska bra fikamöte i alla fall.

måndag 14 september 2009

Urusel kondition och dåliga tänder.... så är det. Jag hade inte varit till tandläkaren på sexton år när jag idag klev in på en helt makalös mottagning med konst på väggarna och en sötnos till mottagningssköterska som genast tog mig till ett rum med den skönaste vilfåtölj jag slappat i sedan jag en gång råkade somna på möbelavdelningen på NK. Där stoppade hon in saker i munnen på mig och jag fick spotta i en sorts fontän. Ja det har hänt en del sedan jag sist var under borren.
Men i alla fall kommer jag att bli stamkund och förmodligen totalt ruinerad. Det är dyrare att ha tänder än att använda dem, banne mig.

Är det någon som kan förklara för mig varför tänder inte ingår i kitet kropp och har samma kostnadstak som resten av en människas sköra lekamen?
Är det ytterligare en etiketteringsgrej? Det där att det ska synas på folk vilka som är riktigt folk och vilka som antagligen är uppkomlingar eller ännu värre, förklädda missbrukare eller annan sorts drägg? Dåliga tänder är svårt att dölja, och det är ju bra, om man nu vill ha något att känna igen sina klassfränder på, på lite håll.
Annars är det ju alla de här överenskommelserna. Att man kindpussar till exempel. Det gör man knappast arbetare emellan. I alla fall inte än. Underklassen strävar efter att bli som överklassen, tar efter maner och mode. Men så fort arbetarna tillägnat sig lite klassmaner byter överklassen sina gester och mål.
Förr i världen var det fint att vara blek - det var bara de rika som hade råd att låta bli att arbeta utomhus....
Och för några år sedan var det bara de rika som hade fyllda almanackor. Ja inte så att de jobbade mer än vanligt folk, nejdå, de bara började tidsboka allt annat också. Aktiviteter, middagar, allt sånt där som annars kallades fritid och inte skrevs in någonstans. Genast blev det inne att vara bokad. Ha en fylld vecka...
Nu kan vi se fram mot att såsmåningom ta efter det nya - att ha så lite bokat som möjligt. Ha familjetid, blanka dagar...

Men alltså, tänder... och dålig kondition... har man det gott ställt har man råd att köpa träningstid och en coach som ser till att trimma musklerna på den som behöver det.
Underklassen har stillasittande jobb med dåligt betalt och hinner inte träna ens på friskis och svettis som ju inte är så kostsamt...

Kanske man kunde tänka sig att tandläkaren satte in lite maskiner som vi som har dåliga tänder kunde få använda i väntrummet... eller medan de borrar. Kanske kunde man till och med tänka sig att vi alstrar energi med hjälp av de där träningsmaskinerna, driver borrar och sugar och spottfontäner... och därmed fick lite billigare behandling.

Fast då kanske vi skulle driva överklassen in i en situation där de blir tvungna att låta hålen breda ut sig och fettvalkarna växa... och det vore ju synd. SÅ... kanske är det lika bra att det är som det är.

söndag 13 september 2009

Jag läser i aftonbladet om en kvinna som säljer sex, hon kallar sig sexarbetare och tar tvåochetthalvttusen eller mer för en träff. Och så säger hon att hon mår bra av att se att det hon ger är bra för dem som köper tjänsten av henne. Som om hon är någon sorts terapeut.
Och det är väl klart, en del av de där erfarenheterna har jag också. Män som lever i sexfria förhållanden. Som har kvinnor som "inte vill" (säger männen).
Den här sexarbeterskan i aftonbladet ger goda råd till de männen - att de ska göra hushållssysslor, städa, tömma diskmaskin och sånt utan att begära sexuella tjänster i gengäld.
Men jag antar att hon menar, a tt det så småningom ska leda till det sex som männen så desperat behöver.

Jag borde väl hålla med om att det är en bra tjänst hon tillhandahåller. Och det kanske det är. Men när hon skriver att hon inte tror att de flesta som säljer sina kroppar är människor som haft det rätt taskigt på olika sätt, då reser sig nackhåren.
Min erfarenhet är att det är precis tvärtom. De flesta jag träffat i den här "yrkeskåren" är trasiga missbrukare som är helt i händerna på hallickar som skulle kunna sälja sina mammors fittor lika lätt som de rullar en cigarrett.
Utan missbruket skulle jag aldrig komma på tanken att "arbeta" med sex på det sättet. Och jag är säker på, att männen som utnyttjade mig innan jag blivit vuxen nog att inse att det var just att utnyttja mig de gjorde (psykologen jag skrev om var en av dem) lärde mig ett mönster - jag fick husrum och presenter, en viss status - mot att de fick sex. Hemma hade jag lärt mig, att det inte räckte med att bara vara barn, man måste vara ett duktigt barn, prestera kärlek (inte sex, jag har aldrig blivit utsatt för incest fast jag känner flera som blivit det) Om man inte presterade fick man dras med dåligt samvete för att man fick mat, leksaker och för att man hade det så bra. (det fick vi ofta höra, liksom uttrycket "är det tacken det") Mina föräldrar ville inte ge mig dåligt samvete, det är jag säker på. De älskade mig, men hade själva lärt sig att det var så det skulle vara.
Men... nu önskar jag av hela min själ, att de barn som växer upp får lära sig, att man inte måste sälja varken kropp eller själ för att ha rätt att leva, för att bli älskad, för att få mat och leksaker och plats för egna tankar.
Om det skulle vara så, tror jag inte att man skulle kunna rättfärdiga horeri, då skulle alla veta, att sex och kärlek är sånt man delar, inte köper.
Det var det jag ville komma till.
Att sex, kärlek och vänskap aldrig kan vara till salu. Själva värdet i gemenskapen ligger i att det är något man ger och får utan krav på motprestation.

lördag 12 september 2009

Ibland får jag kommentarer som gör mig tvärförbannad.
Som efter förra inlägget, en människa (anonym såklart) som skriver att han/hon/den/det "undrar" - eftersom jag skriver "så bra"
Inte vet jag om jag tolkar det rätt - men vad jag förstår så är det svårt för somliga att tro, att missbrukare och tjyvpack kan ha något mellan öronen.
Som om det är intelligensen eller förmågan att läsa och skriva som håller människor på rätt sida om lagen.
Det är bland annat den synen på mänskligt utanförskap som håller pöbeln på plats.
Om ingen räknar med drägget, inte erbjuder chanser att visa vad fattigt folk och utslagna faktiskt går för, då är man ju säker på att hålla kvar dem /oss under fattigdomsstrecket.
För tänk om många skulle göra som jag, sticka upp huvudet och fixa gymnasiekompetens på tvåochenhalv månad och sen komma in på universitetet. Då skulle det ju så småningom sitta människor med färsk erfarenhet av utanförskap på alla möjliga ställen i samhället. Och möjligen skulle då en del värderingar liksom ställas uppochner.
Så att pissluktande farbröder fick egna bostäder och en värdig plats att dricka sin t-sprit.
Eller kanske samla sina botaniska uppslagsböcker.
Nån gång ska jag skriva om mina goaste farbröder. De där som har visheten inbyggd bland specialintressen ingen tror dem om. Anders som kan berätta om vartenda konstverk i louvren, i alla fall om flera hundra av dem, Peter som känner till de flesta av våra arkitekter och deras förkärlekar för diverse material och vinklar... och Olof som vet allt om fjärilar och steklar. Och som aldrig stått naken under rinnande vatten eftersom det skulle döda mikroorganismerna som han värnar så om...
Ja fy fan vilka fördomar det går att ha om folk.
Mina egna fördomar handlar förresten också om misstro - jag har svårt att tro, att människor som springer omkring i golfutstyrsel och försöker hitta hålet är riktigt kloka.... typ.
Det blir nog en fruktansvärt svår omställning för mig när jag så småningom går från att inte äga något till att ha en månadslön som jag för tillfället kanske får ihop på ett halvår... undrar om intelligensen sjunker med antal kronor i lön...

(Förlåt alla halvförmögna och rika, mina fördomar hindrar mig från att ta er riktigt på allvar, jag ska försöka bättra mig. jag lovar. Och jag hoppas ni hjälper mig! Puss!)

fredag 11 september 2009

När jag var tretton, lika gammal som min äldsta dotter alltså, stack jag hemifrån. Jag rymde. Hittade ett ställe att sova på och blev lyst som det hette. Efter några veckor hittade snuten mitt ställe och plockade upp mig. Så småningom, efter ett kort besök på en psykklinik blev jag placerad på ett vårdhem ett tag och sedan i en familj där mannen var psykolog och kvinnan lärare. De låg i skilsmässa, hon gick på piller och han på fin sprit.
Ungarna, dom hade fyra stycken, var urgulliga men en aning märkliga. En av dem ritade monster mer än fyra timmar om dagen. Långa serier. En annan var pyroman och tände eld i papperskorgar och trädgårdar. Lilltjejen var väl sex år tror jag och matvägrade, hon vägde säkert inte mer än tolv kilo och såg ut som ett skelett. Äldste killen såg rätt normal ut men när det kom till kritan var han helt insnöad han också. Akvariefiskar... var det han pratade om. Alltid.
När tanten flyttat ut ur jättevillan var det bara jag och psykologen och de två äldsta barnen kvar.
Jag hade väl fyllt fjorton vid det laget och visste att använda min kropp för att få det jag ville.
Psykologen gick på alla mina trix och vaknade i min säng mer än tre morgnar av sju i veckan.
Så småningom flyttade jag i stället in i hans dubbelsäng där frun sovit tidigare. Och så var vi ett par.
Jag tyckte inte det var något fel.
Men om någon skulle göra så mot min trettonåring idag skulle jag mörda den typen.
Så i dag när jag tänkte på det här fick jag någon sorts klump i bröstet och eld i munnen. Fick för mig att jag skulle söka upp karjäveln och vrida nacken av honom.
Och vad gjorde jag?
Nä, inte vred nacken av honom i alla fall. Men jag sökte upp namnet på eniro och ringde numret som stod där. Han svarade och jag sa vem jag var och blev tyst.
Och vet du. Han hade mage att fråga hur jag hade det.
Jag borde väl ha sagt något dräpande men jag bara la på luren. Elden i munnen hade förtärt tungan och stämbanden var bara kolfiber.

En annan gång ska jag vara mer vältalig.

torsdag 10 september 2009

En del dagar är bättre än andra. Det här är en annan dag. En såndär som man är glad för att den övergår i nästa dag som förhoppningsvis är en såndär bättre dag.
Alltihop började med ett telefonsamtal från den socialsekreterare som har hand om placeringen av min dotter. Hon är alltså familjehemsplacerad sedan dag åtta i sitt liv, hos samma familj hela tiden. Hon har levt alla sina åtta år med människor som älskar henne och som hon ser som sin mamma och pappa även om hon alltid vetat att hon har en "annan mamma" någon annan stans i världen. Jag vill att hon ska fortsätta att ha det som hon har det nu. En familj, syskon mormor och morfar och farmor och farfar. Och så en mamma som inte längre är någon annan stans hela tiden. En som finns tillgänglig men inte kräver någon insats.
Men samtalet i morse handlade om något helt annat än min unges väl. Det handlade om krass ekonomi fast ordet pengar inte fick nämnas.
Hon som ringde frågade hur det gick med träffen. Hon menade middagen, den första gången vi sågs...i går alltså.
Och sedan fortsatte hon utan att andas "nu får vi se hur vi kan gå vidare så att det blir så bra som möjligt med övergången"
"övergången" sa jag och anade nedgrävda ugglor i stormyren.
"Ja, nu vill ni väl bli en liten familj" sa hon inte ordagrant, men nästintill och det jag hörde var att hon bestämt sig för att A. ska flytta "hem" och att det där "hem" är till mig eftersom jag råkar ha fött henne.
Jag var nyvaken och det kanske var tur. Annars hade jag nog blivit fly förbannad. Nu fick jag i stället fundera över om jag var vaken innan jag svarade på det jag hörde. Ett tag trodde jag nästan att jag drömde den mardröm jag tänkt att jag skulle slippa uppleva i verkligheten när jag bestämde mig för att ta kontakt med barnen. Jag har tydligt uttalat, att ska vi ha kontakt är det på deras villkor, deras behov och inte för att vi ska bli en "liten familj"
Dom har redan familjer. Jag har inte för avsikt att avbryta deras uppväxt. Jag vill bara bli ett tillägg, något bra, ett tillskott. Inte något som krånglar till deras liv.
Alla dom orden hittade jag ju inte. Jag sa bara att mötet var avklarat och att vi nog ska ses igen. Men att hon inte behövde bry sig om det. Vi klarar det själva... sa jag.
Vad hon sedan sa vet jag inte riktigt, jag tror det gick ut på att det fanns något program för återförening och att man skulle göra någon tidsplan och "skulle vi kunna ses för att tala omkring detta"
"nej" sa jag. "nej vi kan inte ses om detta, jag kommer inte att ställa upp på några program eller planer som inte utgår från A:s behov. Och just nu behöver hon växa färdigt och jag behöver vakna. Du får vara vänlig att lägga det här på hyllan. Jag återkommer om jag behöver råd och hjälp med att vara fjärrmamma" Ungefär så sa jag. Utan att skrika eller ens höja rösten. Jag blev mest bara ledsen. Inte arg. Inte ironisk och inte defensiv. Bara ledsen och väldigt klar över att det är så det är.
Jag kommer aldrig att vilja ingå i något program. Aldrig i livet.
Förresten, det har jag undrat väldigt mycket över. Hur i hela friden kommer det sig att ett helt folk plötsligt deltar i en massa program? Att skolor har program och att det finns återföreningsprogram... är det meningen att vi ska bli hjärntvättade, programmerade?? Likadana allihopa? När hände det? Jag var i drogdimmorna då - nu när jag vaknat har jag reagerat starkt på alla de här programmen. Har ingen annan också känt sig kränkt av programtänkandet?

Och hörrni, alla som läser och kommenterar. Jag blir så infernaliskt rörd och glad över att ni finns och tänker och lever och tycker och delar med er. Inte visste jag att det fanns så mycket folk som bryr sig. Som verkligen är medmänniskor, vill vara det.
Hade jag anat det kanske jag bett om hjälp för mycket länge sedan. Inte på något kontor för hjälpsökande utan bland vanliga människor. Antagligen är det på den nivån vi verkligen kan hjälpa varandra. Öga mot öga på samma nivå, idag får jag hjälp, i morgon kan jag ge den....
Jo, så vill jag att det samhälle mina ungar växer upp i ska vara. Ett sånt där vi ser varandra som medmänniskor och förstår att vi är helt beroende av att vi hjälps åt.

onsdag 9 september 2009

Blygsel är något som sitter i våra gener. Antingen är man blyg eller också är man inte blyg. Det går inte att ta bort, lika lite som blå ögon eller brunt skinn. Blyga människor hittar såklart på sätt att handskas med sin blygsel. Jag tillexempel brukar pladdra. Eller hitta på tokiga saker som att strippa eller hoppa jämfota över gatubrunnar . När jag inte får tunghäfta eller måste kissa. Min stora lilla dotter är helt klart också en mycket blyg person som, precis som sin biologiska mamma har en benägenhet för pladder. När väl tunghäftan gett med sig alltså.

Så alltså för alla nyfikna.

Ett dukat middagsbord. Två oerhört utåtriktade och trevliga vuxna människor som bjuder in med varm famn och fantastiskt god mat. Och så en vuxen och ett barn som inte ens säger pip. (Jo jag har lärt mig att hälsa fint och prata väder men min lilla dotter tittade bara ner i golvet och såg trumpen ut medan fötter och händer liksom vandrade omkring i rummet)
Jag vet faktiskt inte vad vi pratade om för väder. Eller om det var vind. Eller möjligen något tv-program medan vi teg om allt det där vi egentligen ville säga. Det vill säga, jag pratade om något jag glömt medan A. faktiskt inte sa något alls. Förrän hon plötsligt reste sig upp och frågade om jag hade fattat att hon faktiskt hade längtat efter sin mamma. Och så spände hon ögonen i mig medan rodnaden spred sig över mina kinder.
Vad skulle jag säga annat än sanningen?
Och den är inte så smickrande - så jag sa sanningen men inte hela. Jag sa, att jo, jag förstod det och att jag längtat efter att träffa henne också. Det är sant, men det är en sanning jag bara levt med ett rätt kort tag. Jag sa inte att jag under nästan hela hennes liv glömt bort att jag är hennes mamma. Att hon varit en tom ballong i ett ständigt jagande efter nästa fix. Att hon varit någon jag inte ville veta något om och att jag en gång bestämde mig för att skita i att vara mamma över huvud taget.
Men i alla fall, när hon fått säga det där och jag fått svara med min längtan så var det som om väggarna mellan oss rasade ihop och vi träffades för första gången i våra liv.
Sen visade hon mig sitt rum och sin katt och sina bokmärken (tänk att man har såna nuförtiden också) och alla bokstäver hon kunde skriva och de rosa klänningarna som var prinsessklänningar men nu är hon så stor att hon inte tänkte ha dom mer men det är dom finaste klänningarna så hon har dom i alla fall och man kan inte slänga klänningar för tänk att det finns dom som inte ens har en kjol och dom är det syndom fast då kan dom gå till en lång kö för där delar dom ut ärtsoppa och varma kalsonger kan du fläta? i så fall måste du fläta mitt hår. För det är det finaste jag vet och min vanliga mamma kan inte så bra.
Sådär pladdrig blev hon. Och jag pladdrade med. Och vips hade det gått tre timmar och vi tittade på varandra och då kom tårarna och sen bestämde vi att vi måste äta middag tillsammans nästa vecka också och förresten kan man gå till lekparken för där kan man fika.
Så nästa vecka blir det nog kanelbullar och saft i parken efter skolan.

Så... vi handskades med våra blyga gener och jag tänker att varje gång jag har gjort något jag inte trodde jag skulle klara av så har jag inte bara klarat av det där jag inte trodde mig om. Jag har dessutom bevisat för mig själv att jag är människa. En såndär jag i hemlighet längtat efter att vara. En vanlig människa med vanliga känslor och en massa rädslor och en förskräcklig massa längtan. Ha! Tänk om jag slutar med villa volvo och vovve. Och gifter mig med en vanlig svenne... ja herregud!

tisdag 8 september 2009

Min granne heter Eva, är född före andra världskriget och minns när "Gurra vepinne" kröntes. Hennes barn hade tygblöjor och fick hämta mjölk och grädde i mejeriet. Hon är vad man kallar gammal och är stolt innehavare av ett fårat ansikte.
Första gången vi träffades hötte hon med näven och varnade mig för att ställa till med sattyg.
Andra gången bjöd hon in mig på kaffe.
Sen var jag fast.
Vad ska man säga... sånadär satkäringar är rätt sällsynta. Jag menar, såna som ställer sig upp och kräver att man ska bära sig åt som folk och dessutom berättar vad som menas med att vara som folk. Att man bjuder in varandra på fika och hjälps åt när det behövs.
Hon har lärt mig att man inte får något utan att be om det och att det bästa sättet att få riktiga vänner är att vara en själv. Och att en riktig vän är en som ser rätt genom spyor ärr och taskiga val. Och som dessutom törs prata högt om pinsamheter som just spyor ärr och taskiga val.
Alla borde ha en Eva.
och varenda en borde sträva efter att bli en satkäring. Stavad med ett "r". För en sån käring drivs av kärlek. Med ett "r".
Så är det.
Nu ska jag snurra femton varv i kvarten mellan lakanen medan jag gruvar mig (och längtar till) morgondagens middag med min lilltjej och hennes familj.
Är man inte lite löjeväckande när man som trettisexårig morsa måste stå i garderoben en timme och stirra på galgarna för att välja vad man ska ha på sig när man träffar sin unge?
Jo jag tänkte väl det.
Lite fånigt är det, fast... möjligen en aning gulligt. En liten aning.

Men Eva sa när jag gick från hennes köksbord för en stund sedan, att om man inte är rädd är man antagligen en riktigt feg skit. Att vara modig handlar om att fixa att vara rädd. att vara stark är att kunna vara svag. Och att ha respekt för sig själv handlar kanske om att inse att man ibland måste vara löjlig, att det bara är så.
Hon har nog rätt.
Jag är skiträdd, skakis som en liten unge och fattar att jag nog inte är så mycket att hänga upp i julgranen för en liten åttaåring.
Men det kanske är själva förutsättningen för att det ska kunna bli något bra. Att det får vara som det är. Skitjobbigt. men sant.

pust.


måste man vara så förbannat förståndig?

måndag 7 september 2009

Hej
*tystnad*
*ännu mer tystnad*
*harklar mig*
Jo, jag tänkte att jag skulle ringa och säga till dig att du och jag ska ses på onsdag. Jag ska komma och hälsa på och kanske äta middag hos er.
*tystnad*
Ja och så kanske vi kan titta på varandra och se om vi är lika eller så. Kanske prata lite.
*tystnad*
Ja vi säger väl det. Då ses vi på onsdag.
Jag kommer nångång på eftermiddagen när du kommit hem från skolan. Du går i tvåan vad?
*tystnad*
Hm. Ja nu vet jag inte vad jag ska säga mer. Men vi ses.
Hej då!
*klick*

Herregud, vad är det jag ger mig in på?
Solsken på kajen, några måsar som skriker och jag är tillbaka i det förflutna. Morgnarna när dimmorna lättade tillsammans med morgonbruset från trafiken, när solskenet föll in bakom brofästet just i soluppgången. Och måsarna. Luftens tjuvar, lika fräcka som de där gängen som kommer varje sommar för att skinna turistfickorna på plånböcker.
Jag har aldrig varit bra på fickstölder och väskryckningar. Bara om plånböcker legat öppet, ostängda eller kvarglömda handväskor har jag sett som fri egendom. Men jag tänker inte på det nu, när solen skiner på kajen och måsarna skriker.
Det jag minns är friheten, de där stunderna av stad som pulserar värme genom att skimra möjligheter.
Eller. Jag vill minnas den där friheten.
Jag vill inte veta något om suget in i tunnlarna, desperationen i torra ögon och bultande tänder.
Händernas skakande vrede när fingrar finner tomma påsar.
Nej jag vill bara minnas dimmorna på vattnet, husfasaderna som speglar sig i töcken och himmel som blandas med röken från tiotusentals andedräkter ur munnar som dricker morgonluft.
Friheten och staden.
Det är de glimtarna av liv jag längtar till när jag längtar.
Som om det var min historia, den jag blivit den jag är av.

Idag är jag ledig för studier. Fri att gå ut på kajen, fri att lyfta blicken mot himlen och låta händerna vila mot något annat än tomhet.
Kanske är det min historia jag lever.
Äntligen

söndag 6 september 2009

Lögner...
jo, jag ljuger rätt ofta. Men aldrig om sånt som är viktigt. Eller... jag vet ju inte om det är viktigt för någon annan.
Men om du skulle fråga mig om vem jag är, vad jag gjort och vad jag står för... ja då skulle jag med stor sannolikhet undanhålla somligt och frisera annat.
Kanske skulle jag säga, att jag är en som levt lite utanför. Att jag haft det tufft, att jag missbrukat och att jag inte är någon att se upp till direkt.
Men jag skulle inte säga något om mina barn. Knappast heller berätta att jag bott i en kartong.
Det är inte sånt man berättar.
Somliga menar, att sånt inte är att ljuga, det är bara att välja vilka sanningar man berättar.
Men...
jo, jag kan dra till med riktiga lögner också - som att jag skulle vara något jag inte är. Kanske ljuga ihop något om semesterresor och umgänge, att jag säger något som får mig att verka bättre än jag är för att uppnå något för stunden.

Ibland kommer jag på mig själv med att ljuga utan att det egentligen finns någon anledning.
Jag berättar amsagor helt enkelt.
Det roar mig. Tydligen.

Några av er har skrivit att jag borde skriva en bok. På sätt och vis tror jag att ni har rätt. En sån som jag, som helt enkelt roar mig själv med att hitta på en massa fiktiva histsorier - eller lögner - skulle nog kunna leva på att skriva.

Men jag påstod ju, att jag inte ljuger om något viktigt.... så... vad är viktigt? Jo... jag tror att verkligheten är viktig. Att sånt som händer är viktigt hur det än ser ut. Att man inte ska ljuga om sånt som verkligen hänt. Bara om sånt som inte hänt...
Så... ska man tro vad man läser här i min blog då?
Jo, det är viktigt, sånt som verkligen hänt ljuger jag inte om. Så... jag tror det.

Men som min vän på berget säger: Verkligheten kan man egentligen bara se i perspektiv. Många perspektiv. En sann bild för varje perspektiv. Så kanske berättar jag så småningom om mig själv ur ett annat perspektiv, med andra skuggor och andra ljus.
och andra lögner... om sånt som inte har med verkligheten att göra.

fredag 4 september 2009

Så var det den där damen som ställde sig och stirrade. Det var en av alla regniga dagar när det enda jag tänkte på var hur jag skulle få ihop stålar till nästa sil. I allmänhet brukar jag skita i när folk stirrar. Det gjorde jag då också, men hon gav inte upp. I stället gick hon fram till mig, tog tag i min arm och frågade om närmaste allmänna toa.
Och jag hade stenkoll såklart. Man har det när man inte har någon egen toa. Fråga mig om vilken toa som helst som inte kostar pengar, och jag ska svara sovande på ett ben om det behövs. Nu såg hon inte direkt ut som någon som behövde gratis kissplats så jag gav henne en enkel vägbeskrivning till Kungsan.
Toaletterna där ligger bakom en rad av almar som under sommaren stinker luskiss. Det brukar vara nödvändigt att hålla sig i rörelse om man råkar hamna under en av dem, lössen pissar så in i helvete mycket att det är som en hinna av klister under almtaket.
Men där bakom ligger alltså en rad allmänna betaltoor.
Och damen tackade så mycket och började gå - åt fel håll.
Så jag ropade och sa det, att hon gick åt fel håll alltså.
Men hon bara log och sa att hon inte var nödig just nu men skulle gå dit framåt kvällskvisten.

Den damen träffade jag ett par år senare på en krog. Hon kände såklart inte igen mig, jag var uppsnofsad för att ragga kunder och hon satt tillsammans med en drös välsminkade kvinnor. Du vet, sådana som går ut för att dricka ett glas vin och slutar i sängen hos någon mycket yngre man som de sedan aldrig träffar. På sätt och vis var hon väl en sorts gratiskonkurrent till mig. Å andra sidan var de där unga pojkspolingarna aldrig tillräckligt modiga eller rika nog att ragga horor. Så nej, jag såg henne inte som en konkurrent. Jag blev bara väldigt nyfiken på om hon verkligen hade använt de allmänna toaletterna i kungsträdgården den kvällen.
Så.. jo jag gick och frågade.
Man kan ju tänka sig hur det lät... "jo hej, jag undrar om du hittade toan bakom pissalmarna i kungsan häromsommaren" typ....
Hon stirrade på mig - ungefär som hon stirrat på mig då, den sommaren.
Sedan sprack hon upp i ett stort vackert leende och sa:
"Men snälla du, jag trodde du var narkoman och behövde någon att prata med. Och något måste jag ju börja med, jag tänkte att du nog hade koll på toaletterna"
Gissa om jag gapade.
Och gissa om hon gapade tillbaka när jag helt obehärskat började gråta (min berömda tårcontainer som redan på den tiden hade taskiga ventiler) och hacka något om att nu är hela kvällen körd och vafan ska du vara så vacker för...

Alltså, hon var otroligt vacker. Just då och just där.

men långt senare har jag sett henne på bilder i kändistidningar. En parant dam i sina bästa år, en sådan som frotterar sig i lite finare kretsar.

Faktiskt lärde hon mig något om att medmänsklighet inte så ofta handlar om genomtänkta planer och riktad välgörenhet utan om att våga ta första steget.
Med risk att göra bort sig.
Ta första steget.


Tror jag ska kila in till grannen nu. Och bjuda på veckans anekdoter från universitetsvärlden.
En annan gång ska jag berätta om henne. Grannen alltså. Världens bästa satkäring!

torsdag 3 september 2009

Kom ihåg att jag aldrig sagt att jag är snäll

Tänk om jag skulle resa mig upp i föreläsningssalen och meddela, att det docenten säger är ren lögn. Om jag skulle vända mig om och se mina studentkollegor i ögonen och berätta, att människovärdet varierar. Och att det docenten säger är att förneka somliga människors rätt att ha ett värde över huvud taget.

Tänk om jag skulle börja prata om att det just nu finns barn som varken har bostad eller mat för dagen. Nej, inte i något avlägset afrikanskt land utan här i Sverige.

och ännu värre... tänk om jag skulle säga, att det inte alls är de människor vi kallar socialt missanpassade som begår de värsta brotten. Tänk om jag skulle påstå att de värsta brotten inte ens lagförs.

Nej det är nog bäst att jag tiger.
Just nu är det nog bäst. För just nu, när jag bara är en före detta gathora utan akademiska meriter har det jag tänker och säger ett mycket mariginellt värde.
Ja, själva min person är rätt betydelselös.
Om man jämför.
Med docenten som tjänar lika mycket om dagen som den som syr hans byxor tjänar på ett helt år.
Herregud, den där docenten. Som raljerar om våld i hemmet som något man får ha överseende med. En privatsak. Och så tror han att han är rolig. Att vi ska skratta åt att han är ironisk.
Och inte menar vad han säger.

Men varför får jag ilningar i visdomständerna? Och varför tror jag att han flörtar med mig som ser ut som den svagaste av alla utstötta?
Antingen är jag paranoid eller också har jag onda aningar för att jag faktiskt är rätt klok ändå.

och på något sätt tycker jag det ska bli spännande att avslöja honom....

onsdag 2 september 2009

Min yngsta är åtta år och vet att jag finns.
Hon har såklart en pappa. Vem han är vet varken hon eller jag. Det kan vara en polis. Eller kanske en advokat. Det kan också vara en vanlig rörkrökare eller möjligen en direktör.
En annan möjlighet är att han heter Peter och är död. Han dog på en toalett av en överdos. Den gången hann ambulansen inte fram i tid.
Peter och jag var tillsammans eller vad det heter. Jag fixade stålarna och han hade kontakterna. Ett starkt par, Jag och Peter. Vi saknade inget. Eller... ja, alltså vi hade sällan något i kylskåpet vi inte ägde. Och lakan... vad ska man med såna till när man inte har någon säng. Men för övrigt hade vi allt. Kokain och små söta påsar med annat pulver och fina kanyler. Rent och fint.
Gud vilket sex vi hade. Tror jag. Men... alltså, jag vet inte.
Min yngsta kan ha kommit till när jag inte vet om vi hade bra sex.
Eller när jag fixade stålar till pulvret som liksom var grunden för det där sexet jag inte vet om vi hade. Eller jo, vi hade det men om det var så bra? I alla fall är han död nu Peter och min yngsta är åtta år och vet att jag finns.

Jag vet att jag snöar in på det här. Men jag är livrädd för att träffa henne.
Vad säger man till en åttaåring som vet att man finns?

Nu säger du väl, att det ju gick bra med trettonåringen, hon som ska bli jurist och är en smartskalle.
Jamen det är skillnad. Hon är ju tretton och tillräckligt stor för att kunna älska och hata samtidigt.
När man är åtta måste man få älska för sig och hata för sig. En och en i taget av de där känslorna alltså.
Och jag är rädd för att utmana hennes rätt att ha en bild av mig som något hon kan älska när hon behöver älska och hata när hon behöver hata.

Ändå... om bara några dagar är det meningen att vi ska möta varandra hemma hos henne. Där hon är trygg.

En annan sak... jag är avundsjuk. Hon har allt det där jag i djupaste hemlighet drömmer om men skyddar från att veta att jag vill ha eftersom jag inte står ut med att jag aldrig kommer att kunna få det. Det är för sent - och om jag inte släpper drömmen om det jag inte fick kan jag ju aldrig få det jag kan få. Så jag suckar och gömmer mina drömmar medan jag avundsjukt ser hur bra min dotter har det.
Båda mina döttrar förresten.

Sen har jag ju en son också. En vuxen en. Som jag får ta itu med när han vill.

Det här är inte lätt.
Det är verkligen inte lätt. Åtta år.... och vet att jag finns.
Åtta år.... och vet
att jag
finns


Snälla. Håll en tumme.

för oss.

tisdag 1 september 2009

Ligga på rygg i en smal säng med taket som enda sällskap...

Ett trätak i en liten stuga på femton kvadratmeter. Tystnaden överfaller mig som en getingsvärm utan vingar och jag överväger starkt att sticka härifrån. Stockholm är bara en timme bort och jag skulle bara...
Nej just det. Skulle jag. Inte.
Universitetet suger. Dubbelkvartar och exakta hörn. Bara lukten av vetenskaplig torka, bara den gör mig rasande. Hur i helvete kan det komma sig att jag tror att jag skulle fixa att bära böcker och sitta som en tyst mus i en aula tillsammans med ett gäng nyrakade pojkspolingar? Och en och annan blonderad brunett.

Drömmer om lökhacken på restaurangen. Känner doften, den stickande känslan i näsan, ögonen som tåras och så... jaha så var det dags igen då.
Här sitter jag i en campingstuga i Uppsala och tjuter för att jag inte förstår mig på den här fina världen och för att jag längtar hem till löken.

Och så ringer mobilen.
Min dotter ringer och frågar hur det gått i skolan idag. Min unge alltså, hon som ska bli jurist när hon blir stor ringer och frågar hur det gått för mig som just börjat läsa det hon drömmer om.
Vad kan jag säga?
Mer än... jo, det är ju lite annat än att hacka lök. Lite mindre kladd än i kallskänken och torrare än disken såklart.
- men du Ebba, säger hon, för det är ju det jag heter, Ebba, du får tänka på att du är en smartskalle som klarar det där sörru.

När vi pratat färdigt tänker jag att stockholm får vänta till en annan gång.

Min unge alltså.
smartskalle....

HIttar inte avstängningskranen... goa människor!

I morse vaknade jag med insikten, att det är mindre än ett år sedan jag bestämde mig för att göra något annat av mitt liv än att jaga torskar och kola. Mindre än ett år sedan jag tänkte, att det kanske fanns någon som hade användning för mig utan att sätta på mig.
Ska jag vara ärlig så tänkte jag inte lägga av med varken kokainet eller gräset. Inte med resten heller, droger har alltid varit mitt liv, inte lägger man av med ett liv?
Men av någon märklig anledning så blev det ändå så. Jag la av med ett liv.

Herregud, jag är död!!!!

Utan att hoppa från västerbron eller ta en överdos så la jag av med hela livet och flyttade in i någon annans... tja, inte liv kanske, men lägenhet.
Är det så enkelt?

Ibland tror jag att det är just så enkelt.
Fast för det mesta är jag väl som alla andra fullt upptagen med att hålla fast varenda livsgnutta utan att fatta att så fort man försöker hålla kvar livet så slutar man leva.

Nu är det plötsligt en massa människor som läser min blog, som relaterar till mig som om jag vore en vettig människa, en man tar på allvar. En som har något att bidra med, som kan vara nyttig.
Ska jag vara ärlig så ... jo jag ska vara ärlig. Jag blir rätt förvirrad.
Alltså, jag är van vid att människor tittar bort, av rädsla eller avsky när de ser mitt ärrade ansikte, mina amfetaminryckiga rörelser och spåren av alla år bortom gränserna.
Jag är van vid att bli förbisedd, bortstött och ihjältigen.
Så det är klart att jag blir förvirrad när människor skriver att de är tacksamma över att jag skriver.
Förvirrad och rörd.
Fan.
Den där vattenreservoaren jag trodde jag tömde när jag träffade min dotter för ett tag sedan har tydligen omärkligt fyllts på.
För när jag läser kommentarerna ni skriver, då skvalar det av och till och jag hittar inte avstängningskranen.
Fan också. Och så ler jag sådär fånigt. Rodnar och ler och kissar nästan på mig av blygsel.
Fast om jag ska vara ärlig... och det ska jag... så blir jag så otroligt glad.