onsdag 26 december 2012

Utan att darra på rösten

Ja alltså, vi bestämde oss för att skippa julskiten. Alltså allt som har med stress att göra. Och bara hitta på sånt vi själva gillar.
Så det blev ingen vanlig julmat. Bara restaurangkäk i stora lass som vi hämtade färdigt från världens bästa hak. Jo, jag hade hackat löken...
Och så skippade vi alla julklappar.
Som min skolflicka så fint uttryckte det:
- Julklappar kan man få när man behöver det.
Hon är klok som vanligt.
Bild: Tony Youngblood


Men vinterträd har vi. Ute, med en massa fina ljus. Och mistel så vi får pussas. Det är bara att ställa sig under den och vänta.
Och tonåringen ville ha en speciell sorts platta som börjar på I. Det fick hon. Vi beställde den på internet och den kom lagom till skollovet.
Hon kallar den en julklapp och det är helt ok. Fast skolflickan tycker att hon också borde få en likadan utan att behöva kalla den julklapp. Och det får hon ju, vi kan faktiskt beställa en åt henne också.

Lyx är det väl att kunna göra som man vill och ha råd att ge bort sånt någon önskar och behöver.
(Om nu plattor på I kan räknas dit, vilket väl är lite tveksamt)

Sen är det ju det här med snön. Nu vet vi inte längre vart vi ska lägga den. Högarna runt huset är gigantiska. Man kan gräva jättegrottor i dem. Och vi äger ingen snöslunga.  Så man får kasta snö för hand flera meter.
Rätt OK. Man slipper åka iväg och nyttja maskiner på lokal.
Och kan mysa tillsammans när det mörknat och ishinkarna frusit så att man kan sätta värmeljus i isen.
Det blir skitfint.

Jul förresten.
Vad är det? På riktigt? Jag vet inte själv faktiskt. Det där med jesusbarn och sånt hör ju knappast ihop med granar och en massa griskött.
Om det fanns ett sånt barn var det väl ett rätt fattigt barn. Och som jag minns det blev de tvungna att fly illa kvickt med ungen till Egypten. En flyktingunge som lika gärna kunnat bli utkastad även från Egypten skulle jag tro. Som vi kastar ut ungar härifrån.
Jul borde väl handla om att ta emot och ta hand om såna ungar som måste fly hemifrån, var än hemma är.
Barn som har det knepigt alltså.

Fast jul kanske egentligen är en gammal hednarit. När det är som mörkast slaktar man det man har och hoppas att ljuset ska återvända. Att köttet ska räcka till det föds nytt kött och tills det går att hämta mat från jorden. Att liksom våga hoppas på att man överlever den här vintern också fast det snöar metervis och är kallt som i ett frysfack.

För oss är julen i alla fall några dagar när vi har brytt oss om varandra och försökt ta reda på mer om hur vi ska leva för att alla ska ha det bra.
Jag är rätt lycklig jag som har människor som bryr sig.
Och för att jag har någonstans jag kan kalla hemma. Riktigt hemma.
Så jag kan säga God jul utan att darra på rösten.
Målning av Katie. m. Berggren

God jul allihopa!

söndag 23 december 2012

När skolan monterar ner, skapas jobb ... men vem tänker på barnen?

När man har barn har man inte tid att tänka så mycket.
Men i går rasslade det till. Två av mina ungar har ju en andrafamilj som är lika mycket hemma som hemma hos mig även om de flyttat hit på heltid. De har alltså en massa värderingar som kommer från några andras bild av hur det ska vara med saker och ting.
En del av de värderingarna delar jag, andra vet jag inget om och en del tycker jag inte alls likadant om. Det får man handskas med även om det kan kännas knepigt ibland.
Som det här med att göra läxor.



Jag tycker inte man ska ha läxor när man går i lågstadiet, knappast i mellanstadiet heller och sedan... nej jag tycker man ska göra skolarbetet på skoltid och få den hjälp man behöver för att göra det av människor som är utbildade för sånt.
I alla fall så länge det är skoltid hela dagen. Om det finns "håltimmar" för läxläsning på skoltid Ok - men då ska skolan ha folk där som kan hjälpa till med läxläsningen i den mån det behövs.

En av mina ungar har växt upp i en familj som tycker att läxor är självklara, nyttiga och viktiga.
Och hon tycker att jag också ska tycka det och hjälpa henne med matte och historia och svenska och gudvetallt.
Det är klart att jag svarar på direkta frågor, pratar om ämnena, visar böcker och sånt, men alltså.... ska ungar aldrig vara lediga? Och om man inte har en äckligt intellektuell morsa eller farsa, ska det vara kört då?
Eller det här med läxhjälpsköp via RUT. Säg att man köper en timme i veckan för 250kr (efter avdrag)/timme. Tusen kronor i månaden för någon som kommer och gör skolarbetet med ungen. Skolan är obligatorisk, skolan ska vara gratis. Skolan ska erbjuda undervisning som är individanpassad och ska ge varje barn det varje barn behöver för att utvecklas optimalt.

Vilka familjer kan köpa läxhjälp för tusen spänn, eller tvåtusen om man har två ungar.... Ja inte är det folk som jobbar deltid med hemtjänst eller är arbetslös eller utförsäkrad och får ersättning från kommunen för att överleva.
Om skolan räknar med att familjer ska köpa undervisningshjälp till barn som skolan inte kan ge lagstadgad utbildningshjälp till... var hamnar vi då?
Och om skolan inte kan ge barnen ... tja, varför inte ta steget ut och låta föräldrarna sköta undervisningen eller köpa privatlärare. Eller skicka ut ungarna på gatan för livets hårda skola.

Alltså det här handlar om barnens rätt till utbildning.
Sånt som inte ska bero på om man har föräldrar som har pengar till mer än att bo, äta och klä sig.

Såklart hjälper vi väl våra barn efter vår förmåga.
Men det är när förmågan (ekonomiskt eller intellektuellt eller socialt eller vadsjuttonsomhelst) inte räcker till som det är så skönt att det varit möjligt (åtminstone i teorin) att skicka sina barn till skolan där de kan få det man själv inte kan ge dem.

Jag vet att jag är begåvad och att jag klarar mig och mina ungar.
Men alltså, det finns föräldrar och barn där ute som inte klarar att läsa med ungarna och som inte heller kan lägga undan en enda spänn till något annat än att överleva.

lördag 22 december 2012

Sparklådor och att klä ut sig till jul


Gud vad jag har tänkt skriva. Varenda dag har jag sagt att ikväll. Och sedan har det alltid varit något annat. Barn och fastrar (inte mina) och goda vänner och snö.
Det där med snö är en sak för sig.
Jo visst har jag sett snö förr, bott under broar och använt den som vindskydd och förbannat den när den krupit in under sockar och halslinningar och gråtit för att den bränt sig in i märgen när man inte hittat någonstans att sova.
från "Friskapa.nu"


Men snön som faller ner på en garageuppfart har jag aldrig tänkt på förut.
Eller den sorten som packar sig under en barnvagn.
Igår fick jag en spark. En med plastgrejjer under medarna (de där långa metallsakerna man åker på), plastgrejjerna ser ut som smala skidor och gör så att man glider fram överallt. Till och med på tösnö.
Ovanpå sparken finns dessutom en sorts låda som man har barn i.
Den är lite lite för liten att sova i för min sötunge. men hon älskar att sitta i den ändå. Ligga vill hon ändå inte när det är snö att titta på.
Sparklådan är från femtitalet och har suttit på Eriks fasters spark, och Erik påstår att hans faster också har sovit i den när hon var baby. Här uppe i norr slänger man ut ungarna när dom ska sova middag. Och då är en sparklåda bättre än en vagn sägs det. Man fodrar den med renskinn och fårskinn och sånt och på med mössa och ylletröja och overall. Ner i lådan och ut i minus tjugotvå. Finfina lungor blir det. Sägs det. Men jag vet inte... gränsen för utesömn, jag tror det räcker med minus tolv. Faktiskt. Jag har sovit utomhus när det varit tjugo grader och det är ett helvete för näsan fryser ihop liksom.

Men i alla fall är den där sparken och sparklådan fantastiska saker när man måste röra sig där ingen har plogat och det har fallit ner sisådär en halvmeter snö på en gång liksom.

Och så är det ju jul också. Ungar kan bli som tokiga när det pratas om jul. Sen frågar man dom varför dom blir tokiga och det vet dom ju i allmänhet inte. Men min skolflicka vet ju allt så det är klart att jag frågar henne och får kloka svar.

- Jo sörru, alla som blir tokiga ser ut som att dom blir tokiga men det blir dom inte. Tomtar är inte tomtar heller för att dom ser ut som tomtar. Dom klär ut sig. Man ska göra det på julafton. Och före julafton klär man ut sig till en tokig.

Jahaja. Då vet jag.

Man klär ut sig till en tokig. Och köper konstiga ingredienser till maträtter man aldrig skulle äta om det inte vore för att man klätt ut sig till en såndär tokig. Och fnattar omkring i butiker och låtsas vara helt utarbetad medan man hittar på att man har bråttom och måste använda armbågarna för att tränga sig fram bland andra som spelar tokspelet.

- Jamen du, det kostar ju en massa pengar. Kunde man inte vara lite tokig utan att behöva betala för det?
- Jodå. Man kan bli religiös sörru. Då får man gå till jesusbarnet och glittra med ögonen.
- Va?
Mm. Vi gick till kyrkan när vi var i skolan och då tittade vi på Josef och Maria och deras unge som en annan var pappa till. Som för oss. Att vi har andra pappor. Och fröken sa att dom som gillar Jesus är väldigt glada på julafton och köper julklappar till den där dockan.
- Jamen det kostar väl också pengar.
- Ja såklart. Men då behöver man bara köpa en liten napp eller nåt. Småungar behöver ju ingen I-pad. Inte ens en mini.

Nej just det ja.
Man behöver inte köpa Ipad till jesusbarnet.
Och det finns gratis julappar. Så man behöver inte ens köpa en napp.


Det är mycket det här med jul. Men sparklådan fick vi ärva i alla fall!

måndag 19 november 2012

Ledig måndag. Jahaja

Ledig måndag betyder att vara hemma med en liten som lärt sig dra ner allt på golvet. En som ropar med hög röst medan hon uttrycker att hon är den som gjort både himmel och jord och om någon skulle förstöra hennes skapelse blir det inte roligt.
Man kan få smaka den död som varar ungefär två minuter av bortvänd blick. Inte kul.
Och så får man ju städa.
Lediga dagar får man göra sånt. Dammet ropar under soffan och tvätten! Den där tvätthögen har sitt eget lilla liv. Den bor i något som heter tvättstugan. Tvättstugan innehåller dessutom ett badkar och någon sorts underlig grej som man använt för att värma upp huset med förut. Numera finns det fjärrvärmesystem som skickar hit både värmen i huset och i vattenkranarna.
Vi ska riva ut den där grejjen i tvättstugan har vi sagt. Men nu står den där och blir använd som handdukshängare och skattkista.
En av de knasigaste dagarna i somras gjorde vi ren den inuti.


Jo men det är sant. Vi tog yes (diskmedel) och skurborstar och en massa trasor. Sen flyttade vi svart snusk från grejjen till oss och jag lovar, det svarta satt i flera veckor. Jag lyckades lirka över klägget på liten så hon luktade konstigt och hade en stor svart skunk tatuerad i pannan när vi var på BVC. Ingen frågade något men alltså....

I alla fall blev det rätt rent där inne och nu förvaras diverse skatter i dess stora svarta inre. Och man kan alltså hänga handdukar på handtagen och över rören. Eller tvätt. Och så kan man fylla badkaret med vatten och trasmattor och trampa runt när man hällt såpa på.
Jo det är roligt där i tvättstugan.
Fast mest är det ju små små byxor och tröjor och lite större jeans och ännu större lakan och en och annan kalsong som snurrar i vattnet i våran jättetvättmaskin som har avloppet under sig.
Lyx faktiskt. Den rymmer nio kilo och har stått i ett hyreshus förut.

Men visst är det lite konstigt att man tycker att en ledig dag är en dag när man jagar dammtussar och snyter barn medan tvättmaskinen tvättar sex omgångar lakan?
Jorå.


Bilden kommer från:  

fredag 16 november 2012

Wow


Har lämnat in en riktigt stor hemtenta och klarat av en bibba papers.
Handlat hela helgens mat och fixat biobiljetter till kvällen.
Känner mig som en helt vanlig utarbetad morsa med köket fullt av ännu inte inpackade påsar och burkar och en jättedisk som väntar tillsammans med löken som ska finhackas för att slinka ner i små barnmagar ihop med lite diverse grytgrejjer.

Helg ska det bli och barnvakten kommer klockan sex så nu är det bråttom om vi ska hinna både äta och piffa till biolooken.


Det är rätt underligt att vara jag. Eller känns underligt i alla fall.
Bio liksom. Och barnvakt.

Bättre än kartongliv och torsk faktiskt.
Men hur får man ihop delarna?

Får kanske börja med löken....

söndag 11 november 2012

Tentamensläser och försöker hålla ögonen öppna i mörkret. Guuud vad mörkt det är och inte blir det ljusare av att det jag läser är helt ogenomträngligt tråkigt.
Jamen ibland måste man göra tråkiga saker.
Säger alltså en del av min kloka familj. Speciellt den som slutat ha gluggar och börjat bära tighta jeans för att framhäva figuren.
Suck.
Fast hon är ju otroligt söt min tjej. Och har väldigt lätt för att sätta gränser för vad hon tycker är tillåtet. Man får inte titta på henne hursomhelst inte.


- Du!! sa hon en dag på stan till en ung man som glodde på henne och slickade på munnen.
- Öh sa han.
- Jag är inte snygg för att du ska ha kul sörru.
- Äh, sa han och dröp av.

Sen pratade vi om det där när vi kom hem. Och jag tyckte ju liksom att det var lite tidigt att säga såna saker. Man behöver inte vara medveten om sex och sånt när man inte ens har fått bröst. Sa jag fast med lite andra ord.
Och då spände hon ögonen i mig och berättade för mig hur det ligger till med saker och ting.

- Jo. Om andra tycker att man ska vara sexig fast man bara vill vara fin då får man säga åt dom sörru.

Jaha. Det är klart.
Så är det ju.



onsdag 7 november 2012

Ordning och reda.... hm.




Liten lägger maten i långa rader på tallriken och utanför också för den delen.
Sedan säger hon "jumjum" och det betyder tåg.
Jag älskar henne för det.
Tonåringen lägger sin mat på en tallrik och sätter sig i vardagsrummet medan hon sjunger något jag inte vet vem som skrivit men det låter fantastiskt bra när hon sjunger det.
Sedan kommer hon tillbaka och ställer ner tallriken i diskmaskinen och nyper mig i baken.
Jag älskar henne för det.
Och före detta gluggungen tittar på och utbrister:
- Hörruduru skaru inte uppfostra dina ungar alls du.

- och jag älskar henne för det.

söndag 4 november 2012

Doh!

Jamen jag kan vara vettig också.
Som när vi sitter och tittar på TV och ser såmycketbättre och samtalet där får det att verka normalt att ta en massa droger när man ska ha fest.
Sen har jag besök av några gamla vänner som menar att det är väl helt ok att ta droger så länge det är ok att använda alkohol.
Och då går jag i taket och vill hålla för öronen på tonåringar och andra som finns i närheten.
Herregud.

Det är väl för satan inte samma sak att använda illegala droger som att dricka alkohol.
Alkohol är säkert minst lika farligt för kroppen och knoppen men det är ändå en jävla skillnad på att dricka något som är lagligt och att använda något som är olagligt.
Fastnar en människa i drogträsket följer det med en massa elände. Jag vet. Tro mig.
Och kom inte med det där snacket, att det vore bättre om skiten var legal för att då skulle man inte behöva hora och stjäla för att ha råd att hålla på.
Men herregud.

Om man måste vara hög för att fungera då är det något fel.
Precis lika fel som det är att man måste vara dragen för att känna sig som en människa - eller för att slippa känna sig som den människa man är.
Det är väl det man borde prata om.
Att man mår så dåligt av att vara människa där man är att man måste bedöva alla sinnen och halva huvudet för att orka finnas.

Fast det är klart, när man väl är fast finns inget vett kvar. Då finns bara tanken på att droga och då är vilka förklaringar som helst godtagbara för att man ska framstå som en som minsann inte är sämre än någon annan. Speciellt inte sämre än de som håller sig till de legala drogerna.
Som om man kan jämföra folk på det sättet.

Om jag fick bygga ihop samhället från början skulle jag se till att barn slapp äta en massa socker och glutamat och att vuxna slapp en kultur som bygger på att det bästa man kan göra tillsammans är att tappa förståndet.

Ja jävlar vad jag har mycket att göra upp med i mitt lilla liv!

lördag 3 november 2012

Det är länge sedan gluggungen slutade vara en gluggunge och blev en nästanhalvvuxen med lugg.
Och nu har hon inte ens luggen kvar. Bara en rest. En raskt avhuggen stubb alltså.

- Jamen varför? Undrade jag såklart.
- Skaruskitai.
- Jahaja.
- Varför har du långärmat?
- Skaruskitai.

Jahaja. Vem är vuxen i den konversationen?
Man bäddar och sedan får man ta det som det blir. Hon är rätt argsint min nästyngsta.

Och hur en morsa kan välja långärmat kan man tänka länge på.
Fyfan vad jag skäms.


onsdag 31 oktober 2012

Jo jag lever.
Har en massa att göra bara. Sånt där som att läsa en massa böcker och snyta ett antal barn.
Sen har jag gjort en resa tillbaka till helvetet också.
Det var bra.
Ja alltså inte helvetet. Det var skit. Men det var bra att se helvetet och veta att det inte är något jag vill ha tillbaka.
Hög som ett hus och ful som stryk åkte jag tunnelbana tillbaka till något jag trodde jag behövde.
Sen tog jag tåget hem lika hög och ful och höll på att mista himlen.
Det var bra det också. Ja inte att mista himlen, men att veta att man kan bli av med den.
Men nu är jag tillbaka och läser ikapp.
Jo jag är ren igen. På riktigt.
Och alla dom där jag älskar finns kvar och det luktar lök om håret och händerna. Tror det är bra att hacka lök när man behöver fatta saker och ting.

En annan gång ska jag skriva ett eller annat om ett par typer jag träffade i helvetet. Men nu ska jag göra läxan. Flera gånger varje dag ska jag göra den. Och på kvällarna.
Godnattläxan.


lördag 11 augusti 2012

Mot ett annat sorts Mecka

Hur fixar folk det där med att få ett hus fullt av ungar att se ut som om det vore kopior av sånadär otäcka fotografier som finns i heminredningstidningar? Med vita soffor och bord som står exakt i vinkel mot soffor och utan en enda glassfläck dessutom.
Har dom barnförbjudna vardagsrum? Eller desinficerade ungar?
Och borde man skämmas när det ligger lego på köksgolvet och pussel på soffbordet och en massa teckningsprylar i ett hörn i stora soffan?
Förresten, bara det där med skor. När man kliver in i hallen.
bild: Dion Archibald

- Du E, kan du ställa in dina skor så man slipper kliva över dem.
- Näe.
- Att va?
- Nej det kan jag inte för att det står skor överallt så det finns ingenstans att ställa dem.
- Maka ihop dom då.
- Kan du göra själv. Det är dina skor mest. En, två, tre, fyra par faktiskt.
- Som du lånade igår. Ett par i alla fall.
- Jamen alltså.
.

Ja sådär är det ju, man blir som en unge själv. Fast nu ska vi åka till ett berömt ställe som börjar på I och köpa en sorts specialskåp där skor försvinner som ner i ett sopnedkast fast man kan plocka upp dem igen utan att de luktar skunk. I alla fall om det inte varit skunk på dem innan de kastades ner.
Skoskåp kallas det och jag hade ärligt talat inte hört talas om den sortens skåp innan grannen snett över gatan berättade att det hade välsignat dem med en (nåja) skofri vardag.

Då måste jag ju också tillägga, att här i den här landsändan där jag blivit bofast, tar man av sig skorna så fort man kommit innanför dörren. Även vuxet folk gör det. Till och med gäster förväntas ta av sig skorna i hallen och tassa omkring i strumpfötterna om man inte har speciella inneskor med sig.
I vissa familjer har man en massa gästtofflor att låna ut.
Bild: Ann Farmer

Men alltså, jag har skaffat virkade grejjer att ha på blana. Man vill ju inte frysa och norrlandsgolv kan vara kallare än en kartong under en stockholmsbro.

Men i alla fall.
Nu ska vi vara turister i ett helt annat sorts landskap än det där med utsikt över fjällen.
Mot skoskåpens och de platta paketens Mecka!




måndag 6 augusti 2012

Man måste uppfostra sig själv!

Igår när det åskade som värst och jag inte kunde ha igång nätverket i huset och alltså inte kunde blogga, då tänkte jag på alla gånger jag suttit någonstans i en trappuppgång eller i tunnelbanan eller vart som helst där det var torrt medan det regnade över. På sommaren kunde det vara rätt mysigt att krypa undan en stund. Det gjorde inget om man blev blöt heller, i alla fall inte om det var hyfsat varmt och man visste att det skulle vara bara en skur.


Men regn kan döda folk.
Om man blir genomblöt blir man genomkall. På hösten eller våren när det blir kring noll på natten får man inte vara genomblöt ifall man har tänkt lägga sig och sova någonstans. Och det gör man ifall man inte är nykter. Jorå, jag känner folk som dött så och så har det kallats för överdos.
Och det har det kanske varit på sätt och vis. Överdos är ju när man inte längre kan ta hand om sig så att man överlever den dos man tagit. Och ibland är det inte själva giftet som dödar utan något annat.


Så när jag satt där i vårt fina vardagsrum utan internet och tyckte lite synd om mig och sedan tänkte på hur det var... tja. Det går fort att ändra perspektiv. Och jag som alltid tänkt, att om jag skulle ha en egen lya så skulle jag låta folk som inte har det komma och slafa på min soffa. Men alltså, nu tänker jag inte så. Nu tänker jag, att om de där människorna som lever som jag gjorde, skulle komma till mitt vardagsrum skulle de också komma till mina barn och jag vill inte att mina barn ska träffa pundare på avtändning i soffan när de vaknar på morgonen. Inte så att det är sämre folk men för att jag vet hur det är.
Så det är inte så lätt det där. Jag vill ju ge folk det jag själv fått. Respekt, praktisk hjälp, möjligheter, en sorts torr kärlek och såklart det där viktiga människovärdet. Att bli sedd som en värdefull person fast man själv anser att man är en skithög.
Bara inte i min soffa....
bild: Ruta Veigura

Fan.

Fast min stora flicka som är en klok typ, hon säger såhär hon när vi pratar om det:

- Men alltså, om man får något man inte kan handskas med då blir det ju inget bra ändå.
- Jamen hur menar du då? Frågar jag.
- Ja, om man inte kan bete sig som folk med ungar i någons vardagsrum då lär man ju veta om det och skämmas skiten ur sig när man tänker på det efteråt. Ifall dom ska vara i vårat vardagsrum får du väl se till att dom klarar av det eller också ge något annat som passar bättre. Man är ju inte mindre värd bara för att man inte fixar att tända av eller?

Då rodnar jag för jag inser, att jag nog tycker det någonstans i mitt mörkaste hörn av själen.
Att jag tycker att jag är lite bättre för att jag lyckats.
Nej inte så att jag egentligen tycker det, men en liten bit där inne i mig måste uppfostras. Tas fram och dammas av och bli hörd.
Den där delen säger
- haha, jag är bäst för jag har fixat sånt andra inte klarar och då är jag bättre än dom
och jag svarar
- du har alltid varit tillräckligt bra för att vara en del av mig. Och det är du nu också. Tillräckligt bra för att jag ska vilja ha dig sörru.
Och då svarar den där delen:
- Skitkärring, klart jag är bäst.
bild: Jan Siberechts

Jamen sådär låter det ju inuti. Man måste leva med det. Och försöka uppfostra sig själv så att dom där små trotsungarna inuti får lära sig att man inte måste vara bäst. För att man är tillräckligt bra hela tiden. Man blir inte sämst bara för att man inte är bäst. Typ.

Men alltså, E. min stora flicka, hon har lärt sig det i sitt liv i den familj hon växte upp i. Jag älskar dem för det. Att de gav sina liv mening tillsammans med den här nästanvuxna flickan som vet att ge folk det de behöver för att hon själv fått det hon behöver.
Wow.
Ibland är verkligheten fantastisk.


torsdag 2 augusti 2012

Inga färdiglagade åsikter, tack!

Det är skönt när man upptäcker människor som är som folk. Såna som har medkänsla och låter bli att gå med förutfattade meningar om saker och ting.
Intelligent folk med nyfikna blickar och öppna sinnen liksom.
Som har lust att se efter själva i stället för att ställa sig i kön och få en färdiglagad åsikt.

Idag har jag sett flera exempel på just den sorten. Och dessutom på de mest oväntade ställen.
Socialtjänsten till exempel. Människor som tittat efter hur en medborgare har det, ställt frågor och dragit slutsatser. Och kommit fram till saker och ting som leder till att just den medborgaren får ett drägligt liv.
Och inte nog med det. Eftersom några andra inte alls sett efter, utan bara övertagit åsikter, så behövdes det stridas för medborgarens rätt att ha ett drägligt liv. Och den striden utkämpades hövligt, vänligt men bestämt.
Då blir man glad.

Ett annat ställe jag inte alls väntade mig något av är kyrkligheten. De där grå tanterna och fyrkantiga vaddenuharförkön. Som brukar rynka på näsan åt sådant de är rädda för.
Men idag när jag och mina två minsta gick in i den stora katedralen i grannstaden så fanns där inga sura miner. Och dessutom satt två mindre väldoftande individer och småpratade med en kopp kaffe i handen. Precis som om det var deras vardagsrum.
Och det kanske det var. Jag frågade inte, men jag gillade känslan. Det kunde varit jag för ett par år sedan.

Fast då fanns det inget termoskaffe för oss som luktade skunk. I alla fall inte i själva kyrkorummet.
Här satt dessutom någon jag tror är diakon (grön skjorta) och skrattade gott åt något som avhandlades.
Jag och flickorna gick förbi och min skolflicka sa hej till farbröderna och sen frågade hon om jag visste vilka de var.
Det visste jag ju inte.
Men jag gillar att hon frågade. För hon vet ju vem jag är och hur jag levt. Och skäms inte över att hon har en mamma som rest sig ur snusklukten.
Inte ens när jag själv drabbas av skammen.

- Du Ebba, säger hon då. Och fortsätter - Du har ju fått mig och då har du väl inget att skämmas för!

Sötunge!

onsdag 1 augusti 2012

Att vara en sån som skriver...

Ja och så går man och köper aftonbladet. Söndagsbilagan.
Öppnar och bläddrar och ser.
Min text, det jag valt att skriva om mitt liv precis sådär som jag skrivit det. Med fantastiskt fina bilder, kunde ju varit jag själv som valt dem.
Om det kändes underligt?
Japp. Massor av underligt. Jag är ju liksom inte van.
Bild: Gerhard Richter



Men... nu tjatar somliga familjemedlemmar på att jag måste skicka in manus till något förlag och att jag måste skriva mer grejjer till tidningar och att jag borde sluta vara så hemlig.
Men man måste vara hemlig när man har barn. I alla fall om man har en hord mer eller mindre påtända människor efter sig som anser att man är skyldig dem något.
Så kanske måste somliga Ebbor ligga lågt med det där som handlar om att arbeta i offentligheten.
I alla fall ett tag.

Och så är det ju det här med studierna. Som tar en del tid. Och huset. Och barnen och... ja alltså när hinner folk allt?

Men nog finns det grejjer att författa. Fantastiska människor att skriva om, de där som lever utanför lagen, eller på gränsen av samhällets acceptans.
Människor som tar konsekvenserna av sina föräldrars val. Eller som följer någon inre kompass som har helt andra vädersträck än de vi andra vet något om.

Som tillexempel Urban som bott i en barack i sjutton år och vet allt om ölflaskor genom tiderna. Eller Berit som samlar nycklar ifall hon någon gång skulle hitta ett hus som någon av nycklarna passar till.
Fast jag undrar ju om det inte är nycklarna till sig själv hon söker..
Bild: Chris O´Neil: Keys


Eller kanske Elin, Nora och Birgitta som valt att leva tillsammans i en etta och sover i skift för att de arbetar skift - och åker på långresor till Grönland och Oama Tia för pengarna som blir över när de betalat hyran och maten som mest verkar bestå av ris och bönor.
Förresten känner jag en tant som föddes i en skitig kokvrå och fick jobba som piga innan hon såsmåningom blev VD för ett stort företag. Hon har inte ens känt lukten av gräs (ja sånt man röker alltså) men jobbar stenhårt för att folk hon anställer ska få ha jobbet kvar medan de får hjälp ifall de fastnat i drogträsket. Hon har fattat att människovärdet inte är förhandlingsbart.

Man vet aldrig.
Det kanske inte går att låta bli tangentbordet. Och förresten har jag använt en kvart varje dag den här sommaren till att öva på att skriva med alla fingrar på rätt ställen. Så nu går det rätt fort.

Och så måste jag ju erkänna, att det där med att läsa sånt man skrivit i en tidning sådär... jo det känns.
Riktigt bra faktiskt.


söndag 29 juli 2012

Eldgafflar och andra grannar

Jamen herregud
Ibland är det rätt roligt att vara villatant.
Som häromkvällen när det luktade stekt fläsk från grannens bastu. Jag trodde ju att de grillade korv eller något där inne. Men efter en kort stund kom mannen i huset ut med handduken kring de ädlare delarna och skrek något om att han inte tänkte stanna ett ögonblick till i det där huset.
Om det var den lilla friggeboden med bastu eller om det gällde det stora huset framgick inte, men jag antog, att det handlade om något lite mer än bara fyra kvadratmeter bastu.
Nåja
Efter några sekunder kom en annan herre farande ut med ungefär samma mundering kring höfterna.
Och inte heller han tänkte stanna. Med hög röst lät han oss veta, att det var ett helvete det han hamnat i.
Och det kanske han hade rätt i.
För efter de båda männen kom husets lady iförd absolut ingenting utom en eldgaffel.
Ja herregud vad jag skrattade.

Lite senare kom samma människor ut i trädgården iförda lite mer än handdukar och gafflar. Och nu skulle de tydligen ändå stanna för de satte sig utanför bastubyggnaden med var sitt glas öl och pratade om andra tider.
Den ene hade rest genom hela europa minsann och träffat damer. Sådana man berättar om med ett litet leende och absolut inga prostituerade för sådan var inte han. Och sedan hade det bara varit fasta förbindelser och jo han hade ju testat sig och det gick ju bra.
Den andre hade också testat sig och blivit behandlad för några små vårtor bara. Inget allvarligt och sedan hade han bara haft fasta flickor och finare par. Jodå.
Inga prostituerade där heller för den sorten får man bara en kropp och en massa objudna gäster av. Fniss.

Jamen om dom skulle vetat att det satt en livs levande före detta gathora på andra sidan den fullt genomhörliga häcken... fast det kanske inte skulle spela någon roll.
Man skryter väl om sina bravader oavsett. Och står för sina åsikter hoppas jag. Dom kan ju vara trevliga karlar båda två fast dom inte förstår att man inte måste få betalt för att hora. Det räcker med lite bekräftelse och en säng för natten. Kanske lite frukost och ett telefonnummer. Om man är av den sorten som behöver stålar skickar man någon annan som kan göra ett bryt om det fanns något att hämta i farbrorns lägenhet.
Det finns många sätt att utnyttja män.
Lika många som det finns att utnyttja en kvinna kanske.

Men i alla fall, de drack sina öl eller vad det nu var de hade i glasen och så blev det hennes tur.
Ja jävlar.
Eller vad man säger.  Den tanten visste hur hon skulle använda eldgafflar!

Hon satte igång och berättade om alla jävla småpittar hon sugit av och ... ja alltså man kan inte skriva sånt på ställen som kan läsas av vem som helst.
Rena porrstoryn, bara att skriva ner och skicka in till ... ja inte vet jag vad dom heter nuförtiden dom där tidningarna med fotografier tagna hos något man kan tro är en gynekologisk mottagning.

Det där stekta fläsket då, som luktade från bastun?
Ingen aning.
Men visst får man lite knepiga associationer?

Som sagt. Det kan vara rätt roligt att sitta på ena sidan av ett staket på en liten villagata någonstans nära dig.



söndag 22 juli 2012

Man ska ha husvagn och bubbelbad!

Man stuvar in barn och kläder och en massa annat i en bil, hänger en husvagn bakom och leker att man är Kalle Anka på semester.
Vägarna snirklar sig som om dom fått klåda och så länge det är asfalt på dem är det väl ok men sedan.
Ja alltså, man får vara noga med att ha kissat innan.
Och så går man ut ur bilen när det är dags att rasta och upptäcker att det inte finns plats för en människa fast man kört mil efter mil utan att se ett enda spår efter någon med två ben. Utom det där att det finns en väg alltså. För den lär ju vara byggd av folk.

Men alltså. Det finns inte plats för en människa om man med människa menar en som ogillar att bli genomborrad av diverse pinoredskap.
Vi är i en del av landet där det finns något som kallas bromsar men inte är en del av en bil alltså. Och så vimlar det av en sorts mycket små insekter som tycker att linningen på ett par jeans är en utmaning. Man får svart bälte under bältet om man säger.

Skolflickan och tonåringen som hade tänkt kissa lite lätt där på vägkanten gör inte det. De vägrar exponera ytterligare stickpunkter och säger att de hellre kissar på sig.
Erik menar, att lite får man tåla för utsikten.
Det är fem mil till närmaste bensinmack där det förhoppningsvis finns toa.
Fast skolflickan tycker att vi kan öppna husvagnen för där kan man ju gå in som i ett vanligt hus.
Och det har hon ju rätt i så vi öppnar husvagnen fast Erik envisas med att låta sina ädlare delar bli genomsökta av diverse småkryp. Han tycker det hör till. Att man ska härdas. Fast man har husvagn.
Jag är bara glad, att jag vägrade gå med på blöjbyten i tältmiljö.
Fast visst är det snygg utsikt. Absolut.
Men vi kör vidare en bit tills vi hittar ett ställe som Erik säger är ett blåshål så där ska vi få vara ifred för de värsta småkrypen.
"insekter", teckning av Burasuko

Husvagnen backar han in på en stickväg, fäller ut benen och säger att här ska vi bo ett tag.
Och han har rätt i att de där små otäckingarna är något färre här. Så Ok. Vi stannar och jag tänker, att man kan väl stå ut ett tag. En natt eller så.

När vi vaknar nästa morgon är det inte mer än tre grader ute. Juli. Tre grader. Sätt ihop det med kusar (som faktiskt inte är där just då) och hungriga barn och en rätt trött Ebba. Himla kul grötmorgon. Liten har lust att testa om alla hårstrån sitter fast om man drar i dem eller om man kan få loss några ifall man tar i lite extra och Erik har inte tid att göra något annat än att packa ryggsäckar. En till alla utom liten och sig själv. Liten ska nämligen sitta i en bärstol på hans rygg. (Och i bärstolen packas blöjor och annat smått som får plats under rumpan på en liten fjäril.

När vi ätit och grälat och försonats och blivit snälla och satt på oss ylletröja och fina kängor hänger vi ryggsäckarna på oss och börjar gå. Uppför.
Sen går vi lite mer uppför. Och ser ett par tre renar medan vi går ännu mer uppför.
Det är svårt att förstå att det kan finnas så mycket uppför i ett litet land.
Det är då vi börjar tänka på att vända. Några av oss. Man skulle kunna vända, ta första bästa bil tillbaka till ett plattare landområde och till exempel börja hacka lök.
Vi pratar lite om det och Erik säger att det bara är en liten bit kvar. Inte längre än vi redan gått.
Typ.
Och det har vi ju klarat så då ska vi väl klara det en gång till. Säger han.
Suck.

Nåja.
Vi tar oss vidare uppåt och uppåt och sedan lite neråt tills vi ser stället.
Det ser ut som om någon väldigt begåvad stadsarkitekt lekt med vatten och skuggor. Grå husfasader, vit markbeläggning, lite gröna buskar och ett fantastiskt vattenfall i flera dimensioner.
Här och där finns infällda bubbelbad i marmor. Ser det ut som alltså.
Jamen om han hade sagt vart vi skulle. Fast vi hade inte trott honom. Och precis när vi tar av oss de där otäcka ryggsäckarna kommer solen också.

Jag kan ju säga, att de där marmorbadkaren är bland det lyxigaste jag suttit i någonsin.
Det enda som fattades var väl lite varmvatten. Fast solen var som en gasolspis, tror det hade gått att steka ägg på hällarna om man bara hade haft något med sig.
Kan ju säga också för den som har lust att bli en aning avundsjuk, att vi åt fjällöring kryddad med en sorts lök som växte vilt. Och så fick vi bubbelvatten direkt ur källan.
bild: Saskia Ozon

Vi glömde faktiskt bort de där som bits och sticks. Fast vi var helt nakna.
Tills vi kom tillbaka till husvagnen och skulle sova.
Men det är en annan historia och den har jag inte tänkt skriva här. Nån måtta på intima detaljer får det vara!

tisdag 17 juli 2012

Rötter

Bild: Camilla Connolly
Man kan leva sitt liv på gatan och låta bli att tänka på att det skulle kunna vara annorlunda. Och man kan leva sitt liv på gatan och tänka på att det kunde vara annorlunda.
Man har det valet.
Att antingen vara medveten om att man skulle kunna göra något annat, eller låta bli att vara medveten om det.
Om man valt att låta bli att tänka på att man skulle kunna bo någonstans, ha ett jobb, kanske tjäna vita pengar, då kan man intala sig, att man har det rätt hyfsat ändå. Och komma med sånt som att: "Ja nån jävla svenne vill man ju inte bli"
Fast det nog är just det man skulle vilja bli om man bara visste hur.

Sen, när man blivit en svenne upptäcker man ju att man har ungefär samma problem som när man gick på gatan och tjänade ihop till pulver.
Inuti alltså.
Man har det man har.
För mig handlar det om att jag aldrig tror att någon ska vilja stanna hos mig. Så jag är rätt jobbig att vara med för att jag liksom tänker, att jag nog ska bli lämnad. Kanske inte idag men i morgon när den jag vill ha nära har upptäckt att jag är omöjlig.

Det är inte nytt. Jag tror jag lärde mig det när jag var liten. Ja inte så att jag egentligen tror det är sant, att alla ska lämna mig. Men för mig var det ju så. Pappa lämnade mamma. Sedan lämnade mamma mig. Och jag bodde hos en familj som lämnade mig och sedan bodde jag med Pappa som lämnade mig. Ur mitt perspektiv alltså. Sen, att det fanns en massa andra anledningar än att det var fel på mig, det visste jag ju inte då.
Så jag trodde ju att jag var hopplös.

Och inte blev det bättre av alla relationer jag stökade omkring med. Hallikar och så kallade pojkvänner. Män som var beroende av mig för sina inkomster eller män jag var beroende av för att få tjack. Eller bostad. Eller mat för den delen. Fast käk var aldrig nummer ett, man kan svälta länge för lite pulver.

Jag är väl inte direkt ensam om att ha dåliga erfarenheter av nära relationer. Så jag tror många känner igen sig i den där känslan av att aldrig kunna lita på någon enda människa. Att någon ska vilja stanna. Vilja älska.

Men idag frågade min stora flicka något jag blev väldigt berörd av.
Hon sa:
- Men du, är du säker på att du själv kan stanna kvar hos någon du älskar då? Du har ju alltid varit den som gått.

Himla klok fråga.
Och jag måste ju vara ärlig och säga att jag nog inte alls har klarat av att stanna.
Så när jag säger att människor har lämnat mig så är det sant så länge jag var barn. Men så fort jag blev tillräckligt stor för att ha "vuxenrelationer" så är det alltid jag som lämnat.
Eller nästan alltid.
Men lika ärligt kan jag säga, att det är inte så längre. Nu kan jag stanna. Stanna och ta några djupa andetag och säga, att jag stannar. Även om du väljer att gå.
Så jag sa det.

Och det känns ända ner i fötterna.
Som rötter i en stadig mark.

lördag 14 juli 2012

Olika ...

Erik klagar ibland på att han är ensam. Ensam man alltså.
Det har han ju rätt i.
Men min kloka skolflicka hade en del att säga om det....


- Hörru, det där är ju dumt
- Varfördå då, svarade Erik
- För att alla är olika.
- jamen jag är ju ensam om att vara min sort.
- och jag är ensam om att vara min sort. Sörru. För att alla är olika.

Ja just det ja. Alla är olika!
Tror jag när en liten feminist vid min barm... eller?

torsdag 5 juli 2012

jag var en jävla missbrukare som övergivit mina ungar

Nu när jag har små barn omkring mig hela dagarna. (jamen skolflickor är väl också små) tänker jag rätt ofta på hur det var för mig när jag var liten.
Pytteliten som liten. Och lite större som skolflickan.
Och det är klart att jag inte minns hur det var när jag var spädbarn men jag vet att jag hade en mamma som älskade mig och en pappa som fanns någonstans tills jag var två år. Sen försvann han.
Men i alla fall fanns det en annan man i min mammas liv tills jag blev tre år och vi hade det nog ganska bra.
Tills han dog i en bilolycka och mamma blev helt hjälplös.
Hon lagade inte ens mat eller gick upp ur sängen och jag tror att hon tog en massa piller för att få dö och då sov hon i flera dygn.
Nu vet jag att hon hade bröstcancer också och att det var det hon dog av så småningom.
Men då hade jag redan hunnit stjäla mat på ICA och blivit placerad i fosterhem ett tag.
Sen fick jag bo hos pappa och hans nya fru i ett väldigt fint hus och jag fick nästan vad jag än pekade på.
Men jag fick inte min mamma för hon var ju död. Så jag tyckte att han bara brydde sig om sina nya barn och sin nya fru och att jag aldrig fick vara med på riktigt.
Jag hängde med äldre killar, fick jungfrusilen, blev med barn, stack hemifrån och sen vet ni ju hur det gick. Åt helvete tills jag sprang rätt in i ett helt annat liv och lärde mig rimma och skala lök.

Jag fattar ju nu att min mamma gjorde vad hon kunde för att ge mig det jag behövde men hon kunde ju inte göra mer än det hon gjorde för hon var deprimerad, sjuk och fick ingen hjälp.
Eller kanske ville hon inte ha någon hjälp för att hon inte litade på människor. Hon var från ett annat land och hade inte bott med sina föräldrar så länge hon heller.
Sånt där verkar vara ärftligt. Fast nu tänker jag se till att mina ungar får ha mig länge länge länge.
För jag vet ju att jag inte alls är som min mamma för jag gjorde inte det jag hade kunnat när de föddes. Jag hade inte cancer och var inte deprimerad. Jag var en jävla missbrukare som sket i mina ungar på riktigt.
Jamen det är ju sant.
Och det är vad jag måste leva med samtidigt som jag blivit en mamma som inte skiter i exakt samma ungar som jag numera tar hand om och älskar så jag blöder inuti.

Man kan aldrig göra om det som varit men man kan göra något annat än sitta och vara bitter.
Fast först måste man erkänna. Och berätta att man fattat vad man gjort och dessutom bevisa varenda dag att man inte gör om det. Lika länge som man svikit minst. Kanske dubbelt så länge.
Och inte vänta sig att dom man övergivit ska förlåta eller glömma eller ens tycka att man är något annat än en skit.
Det är så det är.
Och det är väl då det blir en total överraskning, som ett mirakel faktiskt, att dom där ungarna inte bara är beredda att ge en usel mamma en ny chans utan dom tillåter att man gör misstag och att man ryar och gnäller och bär sig åt bara man finns kvar.
I alla fall är det så för mig. Jag är inget annat än en morsa som försöker. Och har upptäckt att det räcker.
Man måste inte vara en supermorsa. Inte ens om man varit en gathora innan.

gissa om jag älskar mina barn för det.



onsdag 4 juli 2012

Strandliv


Jo alltså.
Man öppnar bilen och stuvar in en massa saft och bullar och filtar och handdukar och en låda med sjukvårdsartiklar inklusive myggmedel och solskyddskrämer med faktor 30.
Sen fångar man in skolflicka med kompis, fäster babyskyddet ordentligt i framsätet och placerar liten där och sig själv bredvid fnitterungarna bak. Mannen sitter bakom ratten och har bestämt åt vilket håll bilen ska köras och tonåringen suckar över att det borde finnas bilar med fnitterskydd.
Som tur är har vi ett sjusitsigt vrålåk så det finns säkerhetsbälten åt alla.

När bilen stannar ser man en sjö och en massa gräs och tänker att det där ser ju ut som en bild ur någon film.
Men sen, när alla grejjer är utplockade ur bilen, filtarna lagda i det höga gräset och saftflaskorna nedstoppade i en plastpåse i sjön för att hålla sig lite svala och det är dags att själv också bli lite sval och sänka ner sig i samma vatten.
Då kommer knotten.
Ettriga svarta projektiler med käftar som hugger in i blodkärlen längst uppe i hårfästet. Det svider som eld och när man försöker bli av med dem visar det sig att de sitter i klasar, krossas mot handen som blir alldeles blodig och att det finns ungefär tre tusen knottuslingar i kö för varje krossat odjur.
Och som om det inte skulle räcka så finns en annan käftförsedd otäcking.
Bromsuslingen.
En grå centimeterlång bombare som sliter stora hudbitar från kroppen på en inte ont anande badbrud.
Och en annan trekantig typ som beter sig som en efterhängsen älskare. Man viftar bort och den flyger en bit bort bara för att ta sats och anfalla bakifrån.

Små pyttisar måste ligga under skuggnät så dom klarar sig.
Men skolflickor skriker i högan sky och bestämmer sig för att det enda vettiga är att vara under vatten.
Så det är dom. Tills läpparna blir knallblå och den oroliga mamman måste ta i på skarpen och tvinga läppägarna att värma sig invirade i handdukar och filtar.
Som flyttas till den genomvarma bilen eftersom det är enda stället dit knott och broms inte tar sig.
Så länge rutorna är uppvevade alltså.

Om vi blir kvar länge på stranden?
Nej.
Kokta halvätna och ganska fnissiga bestämmer vi oss för att ta en tur till ica i stället. För att där finns det glass.
Och sen var det ju ändå dags att steka pannkakor och man vet ju, att det bästa med glassen är pannkakssylten.

Men sommarlov är det och det är ljuvligt!



måndag 2 juli 2012

nyrakad häck?

Gräs växer.
Om det nu är någon som inte visste det innan. Jag hade i alla fall ingen aning om att gräs växer så mycket och så fort. Och att man måste raka av det minst en gång i veckan.
Ja klippa då. Men det är som att raka skallen. Man kör med en helvetesmaskin fram och tillbaka, fram och tillbaka och ska titta förnöjt på hur hela ytan blir jämn och fin.
Det blir den inte.
Dessutom är det livsfarligt att vara i närheten av maskinen medan den är igång eftersom den kastar kottar och småsten och kan klippa av en tå lätt som en plätt.

Om man bor i villa måste man ha en sån apparat. Eller en dyr som åker omkring av sig själv lite planlöst men ändå lyckas raka av gräset överallt på något magiskt sätt. grannen två hus härifrån har en sån. Den är tyst och snäll och kastar inga kottar.
Men alla andra har monster som man måste sätta igång tidigt på söndagsmorgnar eller sent på torsdagar.
Inte samtidigt allihopa, nejdå, vi har var sitt pass så att det alltid ska bullra hemtrevligt i närområdet.
Och det där med att det ska vara så hälsosamt att ha egen trädgård och bo grönt. Nåja. Bensinen kanske är av en annan sort när man tankar gräsklippare?

Men i alla fall är gräset avrakat och morotslandet ligger med små små strån som ska bli morötter och rädisorna har redan blivit uppätna.
Och idag ska grannen klippa häcken tillsammans med Erik.
Ska bli kul att se hur dom samsas om en enda häck, och om den kommer att se nyrakad ut den också!

fredag 29 juni 2012

Lagom kul

Man står i kö. En lång kö och det är tretton grader och regn.
Sen köper man en svindyr biljett och får veta att man kan bli filmad och hamna på storbild om man inte sitter på en viss sektion.
Så då sitter vi på en viss sektion fast det inte direkt är de platser vi drömde om.
Det fortsätter regna och folk gör saker på en gräsmatta i mitten och då ska man klappa händerna och se ut som att det är väldigt roligt.
Det är det inte och regnet kryper innanför regnjackorna och det känns som om liten skulle behöva en slurk men liten är inte här för att liten har barnvakt och det finns pumpmjölk i kylen. Jodå.
Sen kommer dom in.
Massa pojkmän med hjulben.
Man ska ropa och sjunga och klappa och ha sig. Och pojkmännen rullar omkring och ser ut som om dom sysslar med wet show medan bollen far omkring lite som den vill.
Sen vinner fel lag och det är lagom roligt.

Det kallas fotboll och är halvtrist att se på när det är på TV och då är det ändå inomhus och varmt.
här är det utomhus och regn.
Inte kul.
Ungefär som att gå på avtändning.
Man darrar, blir genomblöt och har svårt att sitta still.

Jo jag överlevde.
Och prinsen som blev en groda ett tag har återkyssts och blivit förlåten.
Barnvakten fick sitt och liten hade sovit hela tiden och inte ens pipit efter kylskåpsmjölken.
Och mamman har fått fotmassage och är snäll igen.


lördag 23 juni 2012

Midsommarbröllop!

Sju sorters blommor under kudden skulle det vara sa dottern.

- För att då drömmer man om den man ska gifta sig med.
- Jaha, men om man redan har hittat sin drömprins eller drömprinsessa då?
- Då drömmer man om den förstår du väl?
Ja det skulle man ju ha förstått av sig själv såklart.
Men så vaknade vi i morse, jag och min drömprins av, att den där dottern med stora ögon dök ner i vår säng och sa att
- nu vet jag vem jag ska gifta mig med!
- Jaha, vem blir det då? Sa Erik
- Haha!!! Dig såklart!!



Åhåjaja.

-Så då får jag se mig om efter en annan karl då... 
Sa jag och såg nog lite lurig ut.
- Nejdå, svarade dottern och la huvudet på sned.  Det är bara att flytta till Afrika för där får man ha flera fruar sörru.

jahaja.
Det var ju enkelt.



onsdag 20 juni 2012

Navelludd


När man sitter med en liten som är fullkomligt nöjd finns det liksom inget som kan slå det.
Inget kan vara bättre än att kunna ge precis det en såndär liten människa kan behöva.
Att man liksom har allt.
Och är allt som behövs. 
Att jag inte fattat det förut är ju helt ofattbart och väldigt sorgligt. Och att det finns en massa andra mammor och pappor som inte fattar att dom räcker, att dom duger och att dom har allt en liten behöver det är.... ja alltså otroligt sorgligt.

Fast det är klart, man måste ju ge det man har då. Och vara det dom behöver, dom där små.
Om man inte vill det eller kan det så är man ingen bra mamma eller pappa.
Och jag har varit en usel morsa.

Det pinar mig och plågar mig både dagar och nätter det. 
Inte så att det gör mig till en dålig morsa nu. För nu vet jag att jag duger och att jag räcker till och att jag gör det jag ska.
Men ändå. Att jag missat så mycket och att mina barn har missat mig. För att jag skitit i dem. Jamen det är ju sant. Jag var inte intresserad av något annat än mig själv och mina droger och mitt elände och mitt ego. 

Sånt hittar jag när jag sitter och pillar navelludd och tycker synd om mig själv. 

Jo jag gör det rätt ofta faktiskt. Fast jag förnekar det, jag ska ju glittra med ögonen och vara stolt över vad jag klarat. Det där med att bryta med det där livet. Att fixa att ta hand om alltihop. 
Ja det är klart att jag är stolt över det.
Men naveln är full av ludd som behöver pillas ut. Och det är ingen vacker syn det där luddet.
Man får samla ihop det och försöka ta det till någon lämplig papperskorg där inga barn kommer åt det.
Och sedan drunkna i att vara mitt i blöjor och sommarlov.
Och veta att man duger.
För att minstingen ligger där och är nöjd med precis det man har kunnat ge. Inget mer behövs.
Det borde räcka, hur mycket ludd man än måste pilla ut ur naveln. 

fredag 15 juni 2012

När man nu har dem

Jag fick en kommentar på förra inlägget. En bra sorts kommentar, jag gillar såna.
Där stod att man kan börja om och börja leva ett annat liv även om man har en massa saker man måste göra sig av med.
Först tänkte jag att jag inte visste något om det eftersom jag aldrig ägt en massa grejjer. Förrän nu alltså.
Men sen kom jag på att det är samma sak att vara fast i vad som helst.
Man kan sitta fast i sig själv eller i droger eller i någon annan människa. Vad man än tror att man måste ha för att överleva.
Och då blir man rädd. Det är det enda jag kan komma på som gör att man blir rädd egentligen. Man blir rädd för att mista det man äger eller behöver eller tror att man måste ha. Fast man egentligen inte behöver vara rädd för att mista något alls eftersom man kommer att upptäcka att det inte var det man trodde.
För att man överlever inte för att man har droger eller grejjer eller folk.
Ungar vet en massa om sånt.
Jag pratade med min skolflicka om det där och hon sa ungefär såhär:
- att om man ska leva får man passa sig för döden.
Och det har hon ju rätt i.
- Men du.. hur gör man då? Frågade jag henne.
- Äh, man käkar och skiter och har kul.


OK.
Man käkar och skiter och har kul. Så då så.
Allt det där andra kan man lämna åt andra att hålla på med. Eller förresten, det skadar säkert inte att äga en kastrull eller två. För någonstans måste man ju koka sina nyplockade potatisar!
När man nu ändå har dem.

tisdag 12 juni 2012

ja man har väl blivit ett sånt där svin...

Jag var fjorton år och tre månader tror jag.
Och gick in på banken med ett stulet id-kort och en lika stulen utbetalningsavi. Och en troskyldig min.
- ja det här kom till mormor och hon kan inte gå till banken själv för hon har brutit lårbenshalsen.
- jaha. Sa bankkvinnan
- Ja och hon ville att jag skulle hjälpa henne att ta ut de här pengarna så hon kan köpa mat.
- Mm. Har du ditt leg?
- Nej jag är bara fjorton så jag har inget men jag har ett busskort.
- Jaha får jag se på det då.
- Mm.
Och så visade jag upp ett busskort jag också hade stulit och på det hade jag pillat in mitt fejs. Det var ett busskort man kunde använda i Dalarna tror jag. I alla fall var det inte något SL-kort.
Sen var det bara att sträcka fram handen och få hundralapparna.

Nej jag minns inte vad jag gjorde med de där pengarna. Man minns sällan sånt man gjort med det som är stulet. Såna pengar är nästan som leksakspengar. På ett sätt värdelösa.

Och så är det väl med människorna man stjäl från också. Dom är liksom värdelösa. I fantasin blir de kapitalistsvin som ändå inte behöver mer än de redan har.
Och när man stjäl från affärer låtsas man att man bara tar från stora kedjor och då drabbar det ju ingen enskild.
Man blir dum i huvudet alltså. På något sätt.
Fast jag vet ju att en massa folk som avlider på offentliga toaletter har haft massor mellan öronen. Hade kunnat bli vad som helst som kräver att man ska kunna tänka.
Och jag har tänkt många gånger att jag kastat bort en massa möjligheter jag själv haft.
Jag hade säkert kunnat vara färdig med studierna, hunnit tjäna en massa pengar och blivit en såndär man stjäl från utan dåligt samvete om jag använt skallen på ett annat sätt.

Och då hade jag inte suttit som nu och tänkt, att det var bättre att slippa vara rädd för åskan.
För då hade jag antagligen inte kommit ihåg att när jag inte ägde något så var jag aldrig rädd för att förlora något.
Det är en rätt otäck grej det där med att äga.

Man äger, blir rädd, skaffar vapen eller gömmer sig själv och det man äger. Slutar umgås med människor som man är rädd för - och man är rädd för såna som man tror ska kunna ta det man äger.
Samtidigt måste man väl ha någonstans att bo, något att ha på sig, stolar och bord och sånt. Om man ska ha barn och kunna leva som folk.
Men måste man verkligen äga så många grejjer? TV-apparater och telefoner och fler glas än man behöver.

Jamen tänk om man måste flytta.
Wow.
Ja, jag hade ju inte kunnat flytta från storstan om jag hade ägt en massa.
och då hade jag blivit kvar i träsket.
Som om jag hade varit i träsket ifall jag ägt en massa.
Fast om det hade varit så. Om jag hade ägt en massa grejjer och ändå suttit fast i skiten. I en villa i förort, då hade det kanske verkligen varit helt kört. För då hade jag nog inte klarat av att lämna alltihop och börja om.
Grejjer är farliga saker det.

Man kan ju råka ut för en tjuv.



söndag 10 juni 2012

Åska

Nuförtiden tycker jag inte om att det åskar.
För att jag äger saker.

- hörru Ebba, säger min skolflicka.
- Ja, mmm.
- Det är åskmoln där borta ser du det?
- Ehnej.
- Jamen det är det och då måste vi dra ut TV:antennen och datorerna och alla sladdarna i rummet uppe. För att det kan slå ner sörru.
- Jaja.
- Jamen gör det då.
- Kan inte, har fullt upp med liten.
- Då gör jag det.
- kan du det då?
- Såklart.

Ja och så gör hon det då. Drar ur alla sladdar. Då menar jag alla. Det finns inte en kontakt som är isatt uton telefonen som hon glömde och som alltså åskan slog ner i.
Såklart en såndär bärbar som är rätt dyr.
Jaha.

Men man kan inte säga något om det till en skolflicka som faktiskt gjort det hon skulle. Med råge.

Fast jag minns ju ett åskväder i stockholm en natt när jag var hög som ett hus och trodde att det bara var i mitt huvud det blixtrade.
Jag blev helt vansinnig och jagade rätt på den som sålt skiten till mig och skulle ha pengarna tillbaka.

Så kan det vara med åska.
Och nu åskar det igen så det är väl bara att dra ur alla sladdar och stänga datorn.

Suck.

...

Riktigt klok?

Ibland undrar jag ifall jag är riktigt klok. Eller det är jag ju. Men alltså, man vaknar en lördagmorgon och bestämmer att man ska ta med sig en baby, en skolflicka och en tonåring ut i spenaten för att solen skiner.
Och spenaten är grön.
Det är bara det att det blåser vindar från norra ishavet och solen är från sahara. Samtidigt. Så det gäller att ha kläder som täcker allt från en polexpedition till en ökensafari.
Det har man inte. Kan ju säga att svetten rinner och kölden reser håren sådana här dagar.

Och så är det det där med bil och barn. Babyskydd, förare och tre i baksätet. Jaha, och barnvagn? Nix, man har barn på ryggen i en speciell ryggsäck när man bor i norrland. Bara så ni vet. Så det där med att gå bekvämt på asfalterade parkvägar kan man glömma.

Bilen rullar fint den första milen, men sedan får chauffören en knäpp och svänger in på en sorts kostig. Gropar och stenar och pölar. Och till slut en rondell som bara har en väg in och ingen ut.
Där parkerar vi och kliver ut i det som i vintras var ett vitt kylskåp. Nu är det ett grönt inferno av myggor, fåglar och något som luktar stark parfym. Detta något visar sig vara en blandning av liljekonvaljer och vissnande häggblommor. Väldigt starkt, ungefär som att sniffa terpentin. Kan inte vara nyttigt.

Ja, och så är det alla ryggsäckar, den med barnet på Eriks rygg och den med maten på min och tonåringens ryggar. Skolflickan får en med extra kläder och picknickfilt.
Blöjor? Jodå, i fickorna på den där babyn gurglande tagit plats. Hon tycks gilla att sitta högt.

Erik hittar stigen som ska leda till en sjö. Sjön visar sig vara en grodyngelfylld göl med dybotten.
Grodyngel ser ut som förväxta spermier, vilket jag naturligtvis inte kan låta bli att kommentera till min stora dotters förskräckelse medan min lite yngre dotter inte alls tycker det är något att bry sig om.

- jamen det är väl bra att man kan se hur spermier ser ut på riktigt. Säger hon.
Och det kan man ju inte säga något mot.


Det man däremot kan säga något om och mot är det där med myggor. Myggor ser också ut som små spermier innan dom har blivit myggor. Då kallas de mygglarver och bor i gölar tillsammans med grodyngel.
De blir myggor medan man ser på. Och sedan blir man överfallen och fullkomligt galen.
I alla fall om man heter Ebba och mest bott under broar när det handlat om uteliv.

Kan ju säga att jag inte direkt uppskattar de upphöjda märken de där sticklingarna lämnar efter sig.

Men alltså, den lilla minsta gillar gölar. Kanske blir hon biolog när hon blir stor.
Tonåringen däremot brås nog på mig. Nästa vecka ska vi till stora huvudstaden hon och jag, och då har jag lovat att jag ska visa henne var jag hade min kartong.
Det blir en spännande resa det.
Säger jag och undrar igen om jag är riktigt klok.