onsdag 26 december 2012

Utan att darra på rösten

Ja alltså, vi bestämde oss för att skippa julskiten. Alltså allt som har med stress att göra. Och bara hitta på sånt vi själva gillar.
Så det blev ingen vanlig julmat. Bara restaurangkäk i stora lass som vi hämtade färdigt från världens bästa hak. Jo, jag hade hackat löken...
Och så skippade vi alla julklappar.
Som min skolflicka så fint uttryckte det:
- Julklappar kan man få när man behöver det.
Hon är klok som vanligt.
Bild: Tony Youngblood


Men vinterträd har vi. Ute, med en massa fina ljus. Och mistel så vi får pussas. Det är bara att ställa sig under den och vänta.
Och tonåringen ville ha en speciell sorts platta som börjar på I. Det fick hon. Vi beställde den på internet och den kom lagom till skollovet.
Hon kallar den en julklapp och det är helt ok. Fast skolflickan tycker att hon också borde få en likadan utan att behöva kalla den julklapp. Och det får hon ju, vi kan faktiskt beställa en åt henne också.

Lyx är det väl att kunna göra som man vill och ha råd att ge bort sånt någon önskar och behöver.
(Om nu plattor på I kan räknas dit, vilket väl är lite tveksamt)

Sen är det ju det här med snön. Nu vet vi inte längre vart vi ska lägga den. Högarna runt huset är gigantiska. Man kan gräva jättegrottor i dem. Och vi äger ingen snöslunga.  Så man får kasta snö för hand flera meter.
Rätt OK. Man slipper åka iväg och nyttja maskiner på lokal.
Och kan mysa tillsammans när det mörknat och ishinkarna frusit så att man kan sätta värmeljus i isen.
Det blir skitfint.

Jul förresten.
Vad är det? På riktigt? Jag vet inte själv faktiskt. Det där med jesusbarn och sånt hör ju knappast ihop med granar och en massa griskött.
Om det fanns ett sånt barn var det väl ett rätt fattigt barn. Och som jag minns det blev de tvungna att fly illa kvickt med ungen till Egypten. En flyktingunge som lika gärna kunnat bli utkastad även från Egypten skulle jag tro. Som vi kastar ut ungar härifrån.
Jul borde väl handla om att ta emot och ta hand om såna ungar som måste fly hemifrån, var än hemma är.
Barn som har det knepigt alltså.

Fast jul kanske egentligen är en gammal hednarit. När det är som mörkast slaktar man det man har och hoppas att ljuset ska återvända. Att köttet ska räcka till det föds nytt kött och tills det går att hämta mat från jorden. Att liksom våga hoppas på att man överlever den här vintern också fast det snöar metervis och är kallt som i ett frysfack.

För oss är julen i alla fall några dagar när vi har brytt oss om varandra och försökt ta reda på mer om hur vi ska leva för att alla ska ha det bra.
Jag är rätt lycklig jag som har människor som bryr sig.
Och för att jag har någonstans jag kan kalla hemma. Riktigt hemma.
Så jag kan säga God jul utan att darra på rösten.
Målning av Katie. m. Berggren

God jul allihopa!

2 kommentarer:

Jan sa...

Roligt att du är tillbaka, Ebba.
God fortsättning på helgerna, och fortsatt välsignelse under nästa år önskar Jan

Suzan sa...

Bra beslut! Man ska bara göra sånt man vill! :)