onsdag 31 mars 2010

moderkaka...


Man sitter i ett väntrum en hel dag och vrider en näsduk runt runt runt. Det går en timme. Två timmar. Fyra timmar. Och sju timmar. Näsduken har blivit en trasa.
Sen kommer en rosig grönrock med glasögonen på sned och en slips (!) på trekvart. Han säger det uppenbara.
- du har väntat länge.

Och jag vill ju bara höra att han sytt ihop min unge.

- det gick ganska bra det här.
säger han och jag hör bara ganska.
- vaddå? svarar jag och ser nog rätt förstörd ut.

Sen kommer en berättelse jag inte tänker citera. Det handlar om spikar och leder och organ och narkos och respirator och andra rör och en massa blodiga detaljer.
Ungefär som att titta på någon snaskig TV-serie om akuten.
Och ja, jag ser liksom alla bilderna medan han pratar. Utan att egentligen höra på.
Så när han är på väg att gå så måste jag fråga.
- lever han?

Då hör han vad jag säger och sätter sig ner och lägger en hand på min hand och säger att det har gått bra. Att min pojke lever.
Och att det kommer att ta tid innan han vaknar men att han kommer att bli bra.
Att det kan behövas en operation till om några dagar och det är som det ska.
Och att ansiktet nog blir lite likt mitt. Med en del ärr.

Sen går jag tillsammans med honom upp till intensiven och in i alla ljuden och stillheten och galenskapen. Det är något förskräckligt underligt med intensiven. Som om man kommer in i en livmoder. Mekanisk livmoder med ett foster som har minst fem navelsträngar kopplade lite här och där.
Jag sitter där, som vore jag fostrets moderkaka och... ja, han vaknar ju inte. Det är inte meningen att han ska vakna. Inte just då.
Så efter en stund bestämmer jag mig för att gå hem och sova.

Erik jobbar den här natten. Så jag tänker att jag får komma hem till min tomma lägenhet och hitta sömnen inuti mig själv någonstans. Men när jag ringer till hans mobil för att lämna meddelande om att operationen gick bra, svarar han. Och säger, att han kan byta pass i natt. Att han gjort det. Att han bara behöver stanna till midnatt. Och sen kommer han hem till mig och sover sked.

Herregud. Här sover man sked i en skön säng medan det nyss upphittade skäggbarnet ligger i en mekanisk livmoder.
Ibland är livet underligt. Men just nu är jag bara fruktansvärt trött. Och oerhört tacksam.
Och tänker sitta där i livmodern medan skägget växer och pojkungen vaknar.



tisdag 30 mars 2010

Är jag hel?

Ett öga i taget och händerna som trevar över allt som är okänt. Sladdar och slangar och bandage. Frågan i hela pojkungens trasiga kropp.
"är jag hel"

Att vara morsa. Biomorsa till en son man aldrig lärde känna.
En enda dag av bubblande framtid.
Och tanken på att det som skulle bli ett nytt liv kanske bara blev en kropp i en kista.
Hur kan man bli så oändligt genomledset skakad och så uppfylld av kärlek till en skäggig unge utan att först ha lärt känna den där kroppen som skriker efter en mamma?

Tankarna som förbannar mitt liv.
och de andra tankarna som försöker förstå hur tacksamhet kan komma ur ingenting.

Famnorden i mitt öra. Min tröst och kärlek. Som viskar att jag är stark så att jag hör det utan att skämmas.
Och så att jag kan se min trasiga unge i ögonen och säga att livet väntar. Att jag väntar.
Och så kommer behandlingsmänniskan. Hon som skulle tagit emot honom och frågat hur han haft det med sin biomorsa.
Jag hukar. Tänker att nu får jag höra att jag borde sett till att han inte.
Att jag borde tagit hand om. Att jag borde varit någon annan.

Men jag får bara en kram. Sen pratar vi om det där med att leva. Och jag vet att hon vet. Hon har också varit där. I det där rummet där livet är så farligt att man hellre dör än tar reda på vad det är man är så rädd för.
Och vi sitter där och vet tillsammans.
Sen ber hon och jag gråter för att någon tror att det finns en gud som bryr sig.

När jag tar fram laptopen och säger att jag ska skriva om det som händer blir hon lite förvånad.
Och sen frågar hon om det är jag som är gathoran. Den hon läser varenda dag.
Och som min unge har pratat skitmycket om utan att säga att det är hans morsa.
Bloggen han läst högt ur för gruppen och sagt att han vet vem det är.
Just det.
Hans morsa alltså. Fast han aldrig sa det.
Jag var ju inte det.
Morsa.

En annan gång ska jag skriva om hur det är att inte ha varit morsa.
Men nu ska jag sova medan andra sköter om bandagepaketet och alla slangarna.
Han lever. Han ska leva. Det bara kommer att ta lite tid för honom att lära sig gå.
Igen. Fast första gången för mig att få vara med när han lär sig.

Målning: Alex Basari


måndag 29 mars 2010

Åsså ringer telefonen igen.
Pojkungen har vaknat. Med alla hemma. Säger dom.
Brutet lårben och krossad kind.
Inget mer.

jo... trehundra tappade förstånd att sopa upp nånstans i sjukhuskorridorerna.

Man står vid en skärbräda och tårarna rinner.
Skyller på löken och ögonen svider.
Huvudet.
Fan det där jävla huvudet som inte slutar skrika att det är för kort bit mellan liv och död.

Telefonen ska inte ringa mitt i natten.
det är för mörkt för att man ska orka ta emot orden.

Och sedan åker man med taxin till akuten.

Liv och död.

En pojkunge som inte åkte tillbaka dit han skulle. Fem timmar i ett väntrum. Och jag förlorade förståndet sextio gånger varje timme, fem timmar trehundra förlorade förstånd.

Två vita rockar. Ett allvarligt samtal.
En pojkunge med slangar i alla öppningar.
Poliserna med alla frågor och en stulen bil som förlorat sina regelbundna linjer och blivit ett med en stenvägg.

Liv och död.

Och jag hackar lök medan tårarna rinner.
I natt ska jag smeka pojkungen medan sömnlösheten tvingar livet att stanna.
Nej, inte ensam, jag har en prins, en som stannar. Som håller och håller och håller. Medan tårarna väter hans tröjärmar.

Och löken... nej inte måste jag jobba. Det är inte det. Men det finns plats för sorgen där. Där mina människor finns. Dom jag älskar. Som älskar mig.

Snälla. Om det finns någon gud.
Eller om det finns någon rättvisa.
Låt min pojkunge leva






söndag 28 mars 2010



När man pratar om allvarliga saker händer det, att man stammar. Vissa tycker sånt är sött.
Jag tycker inte det är något annat än besvärligt.
Jamen.
Man får en fråga.

- Hörru morsan vem pulade du med. Alltså, vem är farsa till mig då.

Och så ska man svara något.

- d-d-d-d-d ööööööööhhhh. J-j-j-j-jmmmm

- Ok.
Säger sonen och ler med hela sitt väldigt fina ansikte.

Sen pratar vi om annat.

Fast jag tänker nästan hela dagen på det där. Vem som är hans farsa. Som om jag inte är säker. Fast hela pojkungen liksom är som en spegel.
Samma röst, samma läggahuvudetpåsned och titta med otroligt fina ögon.
Men kanske samma gränslöshet och omogna egoism.
Fast det passar ju bättre på en artonåring än på en fyrtioåring. Hans pappa var medelålders. Mitt i karriären.
Men faktiskt gillade jag karljäveln som en ung tjej gillar sin farsa.
Men alltså. Han blev min pojkunges farsa och det vet han inte om.

En annan gång ska jag berätta det för honom. Ringa upp och säga "Hej det är Ebba, om du minns" Och så ska jag släppa bomben. Att han har en extrason. Lite yngre än hans andra söner. En som är nyfiken på sin pappa.

Men idag håller jag alltihop i mitt eget huvud. Och lyckas låta bli att komma in på ämnet.
Fast det känns som att jag sviker.

Men biffen smakar som biffar ska och när sonen talar om drogernas fantastiska inverkan på hans psyke blir jag en riktig urmorsa som ryter till om konsekvenserna och att man inte har rätt att kasta bort sin intelligens och sitt liv.... och mig. För om han nu hittat mig så ska han veta, att i samma ögonblick som han återgår till drogerna, då lämnar han mig. Jag är inte kompatibel med kemiska substanser. Antingen älskar han livet eller också älskar han drogerna och jag tillhör livet.

Som om jag har rätt att säga så.

I alla fall gjorde jag det.
Och pojkungen la huvudet på sned och tittade på mig med sina vackra ögon och log.

Bild: Fernando Botero

lördag 27 mars 2010

pojkunge


Äter frukost och bloggar med löskokt ägg alldeles för nära laptopen. Man ska inte äta ägg nära datorer. Dom skvätter. Äggen alltså. Som om det sitter en elak kyckling inuti nånstans och flaxar med sina små pyttevingar så att kladdet ska hamna på a-et och f-et.

Reser mig upp och slår till juiceglaset.
Som tömmer sitt innehåll på bordet. Så att det rinner in under nämnda dator. Och ner på min nya matta. Och på mina nytvättade jeans. Liksom slimar sig fram och klibbar sig fast. överallt.

Och medan jag sträcker handen efter disktrasan passar glaset på att ramla ner på golvet det också.
Och går i sjutusen bitar.

Jag tror jag klär av mig och kryper i säng igen.

Men då ringer telefonen. Som ligger på lilla bordet bredvid fåtöljen i vardagsrummet.
Gissa vem?
Jo min stora nästanvuxna pojkunge.
Som ska komma hem till mig i dag på permission och få middag. På restaurangen alltså. Vi ska gå till personalmatrummet och hälsa på och bli bjudna på brakmiddag.
Han fyller liksom lite år.

Och... ja det där med ägg på f-et och lite juicekladdiga glasbitar mister sin sängfösartyngd.

Håll en tumme!
Och be en bön ni som har såna förankringar.
För nu ska jag göra något jag inte vet hur man gör... och som jag nog är skitskraj för.

Umgås med min son.
En hel dag.

bild från stumbleupon




fredag 26 mars 2010

Nypet


- Du Ebba
- Ja
- Vad betyder våldtagen?

Jahaja. Där kom den. Frågan man inte vill svara på ens om det är en åttioåring som frågar. Och nu är det en gluggunge. Som vill veta det värsta.

- Vad har du hört om det?
- Att en pojke gjorde det på toaletten och sen fick flickan flytta.
- Du menar det där på TV
- Jaha. Och Min hemmamamma har sagt att det är att pojken gjorde något fel.

- Mm. Det gjorde han.
- Jag vill veta vad det var.
- OK. Men jag tror inte du kan förstå det riktigt än.
- Jamen jag vill veta för om jag inte vet då kanske jag gör så.
- Det kan du inte sörru.
- Hur vet du det?
- För att du inte kan.

Och så tänker jag, att det här är inte bra. Jag måste säga något. Något som passar en liten tofsa. En som säkert vet att det kittlar mysigt när man pillar på vissa ställen men som kanske inte har en aning om resten. Och som inte vet, att man kan använda könet för att känna sig mäktig, stark, uppfyllld av liv och dödligt farlig...

Så jag suckar djupt och säger:

- Du vet, man kan ta på varandra så det känns bra. Kramas och pussas och sånt.
- Mm.
- Och så kan man ta på varandra så det känns fel.
- Slåss och nypas och det.
- Ja. Och en del som är äldre kan ta på ställen man inte vill att dom ska ta på.
- Pojkar.

Och så fnissar hon sådär gluggigt som bara sexåringar kan.

- Just. Pojkar och en del vuxna. Och då får man säga ifrån.
- Jag skrikeeeeeer i örat pårom.
- Just det. Och om det inte hjälper, vad gör du då?
- Det hjälper. För sen kan jag nypa tillbaka.
- OK. Men om det inte hjälper då?
- Skvallrar jag för fröken.
- Vad bra!
- Man ska inte skvallra. Fast det gör alla.
- Ibland ska man skvallra. När någon gör något man inte vill och det inte hjälper att säga nej.
- Är det våldta?
- Hur menar du?
- Att man skvallrar?
- Nej. Du vet, när någon tar på kroppen där man inte vill att någon ska ta, och man säger nej och den inte lyssnar.
- Jaha.

Och jag känner att jag misslyckats totalt med att berätta det jag skulle.
Men ... ja jag vet faktiskt inte vad man säger.
Och sen kommer det...

- Du Ebba, jag har aldrig blivit våldtagad. För jag nyps så bra.


Bilder: Vakthang Kakulia



torsdag 25 mars 2010

Bjästa och att bry sig


..det där med Bjästa.

Att det finns ett "helt samhälle" som blir en mobb. Att "alla" hyllar den
som våldtar.

Det sitter säkert ett antal människor i det där samhället och skakar på huvudet och menar, att man inte hade en aning.
Eller i alla fall inte deltog vare sig på den ena eller den andra sidan.

Och alldeles säkert sitter det ett antal skolledare och kommunmänniskor, kanske människor från kyrkor och andra i idrottsföreningar och tänker att "jamen vi gjorde ju det vi trodde var rätt"

Skolfolket fick säga sitt i morse i morronprogrammet i TV1. Det hade varit studiedag om relationer, och studiedag om kamratskap. Man hade gjort insatser med mobbinggrupp och man hade agerat som man skulle. I vart fall i stor utsträckning. Jag tror
det är sant.

Det är bara det, att det där att göra "som man ska" ofta inte är det som är en rimlig reaktion på det som är en ofattbar verklighet.

Det är nog bra, att ha katastrofplaner, pärmar med vem som gör vad när det händer något och en ordentlig policy för hur man hanterar diverse
olika dilemman.
Antagligen är det absolut nödvändigt att ha såna pärmar och såna förberedelser för att över huvud taget ha någon koll när det är kaos.

Men det räcker inte.

Om man inte parallellt med de där handlingsplanerna har en aktiv handling, alltså hela tiden har ett levande samtal på gång mellan alla som har m
ed varandra att göra i skola, inom föreningar, i kvarter, i kyrkor, i alla sammanhang där människor har ansvar för barn och unga.


Alltså... allihopa. Varenda kotte är väl inblandad på något sätt.

Vi måste prata om vad som är OK. Måste ta ställning fast det är obekvämt. Måste sätta ner fötterna och berätta för varandra att vi inte kan tolerera våld, övergrepp, stöld, brist på respekt för människors integritet och att vi tänker göra det vi kan för att i stället visa hur man bryr sig om, hur man tröstar, uppmuntrar, stödjer, delar med sig, respekterar....



Och hur kommer det
sig att en gammal gathora har såna åsikter då?

Jo för att om horan hade växt upp där allt det där funnits, om det hade funnits vuxna människor som brytt sig om att sätta gränser och ge plats, om skolan varit en trygg plats där vuxna visade vägen till ömsesidighet, om det hade funnits grupper att vara delaktig i utan våld eller kamp
om att vara den populäraste - till vilket pris som helst - OM någon hade brytt sig om att Se och Agera...
då hade det inte blivit någon missbrukande hora av Ebba.
Och hur vet hon det då?

Jo för att det alltid har varit när människor har sett människan bakom masken, som det har varit möjligt att tänka tanken, att det skulle vara möjligt att slippa leva utanför samhället.

Den här flickan som blev våldtagen har kanske fått sin upprättelse nu - på sätt och vis.
Men det viktiga för henne kommer inte att vara att hon fått rätt i TV. Det viktiga kommer säkert att vara, att hon blir älskad, sedd, respekterad och får hjälp att börja lita på folk igen.

Ekonomiskt har hon kanske fått ett litet skadestånd - men alla kostnader för flytt, känslomässiga umbäranden, hjälp att skapa en ny plattform... det får nog familjen stå för.

Pojken som våldtog har fått vård.....
det är bra det. Att samhället betalar för att han ska sluta bete sig respektlöst. När han kommer ut måste vi hjälpas åt att se till att visa vägen vidare.

Om han sköter sig har han möjlighet att få utbildning, rehabilitering ... och får stanna kvar i sin bygd där han säkert kommer att tas emot med blandade känslor - men förmodligen blir accepterad och hyllad för att han blivit skötsam (igen?) Om det nu blir så...

Det är inte det att jag tycker att man ska låta bli att rehabilitera pojkar som våldtar.

Men det är det att jag tycker att man ska ställa upp med väldigt mycket hjälp för dem som blivit våldtagna. Precis så mycket att den som blivit utsatt för övergreppen själv kan säga
"tack, nu har jag fått det jag behöver för att kunna gå vidare i livet"

Jag tycker att vi allihopa ska vara dom där människorna som finns för de som behöver upprättelse. Att vi ska sätta ner fötterna och säga "hej, du har inte gjort något fel, du är bara en som råkat illa ut. Kom och berätta! så ska jag berätta om mitt liv och så får vi se om vi kan hjälpas åt med resten!"
Det är faktiskt inte svårare än så.




Bilder: Darwin Leon, Peter Worsley, Maggie Rochefort


onsdag 24 mars 2010

Att börja en vandring

Fastighetsrätt...
Reglering...
Paragrafer
Två fingrar i halsen.

Just nu är det rätt trist det där jag stoppar in i huvudet.

Och så ringer min stora unge och ska ha permis.

Jaha.

I dag åker jag till behandlingshemmet tillsammans med min allrasomskönaste groda för att äta middag och prata om hur man på ett bra sätt lär känna en son man aldrig träffat.
... som väl egentligen inte har träffat sig själv heller, i alla fall inte sedan den dag han satte första linan.

En dag ska han och jag gå ut och äta.
Titta på hans första egna lägenhet.
Och prata om vädret.


tisdag 23 mars 2010

Tomrum


Man pratar med en korp och funderar.
Det där med att lämna plats för det som är lite udda.
Rullstolar med ruggugglor och korpfjädrar, Parksoffor med pissfarfar och bagmormor, trottoarer med tuppkamsynglingar och häxdöttrar...
Hur udda ska man vara för att inte få vara med längre?
Eller kanske ännu viktigare - hur udda måste man vara för att bli sedd?
Om det nu är något eftersträvansvärt.

Korpen är ju en såndär kyrklig typ. En svartfågel som liksom lyser inifrån av det där hon tror är sant. När man pratar med henne tror man att hon har rätt.
Men liksom... när man kommer hit till senapsstaden och kliver in i domkyrkan för att det är en fantastisk byggnad med en massa otroligt vackra perspektiv... Var är de där människorna som fryser och behöver plats?
... och så...
när promenaden nästan är slut, den där promenaden genom hela katedralen, medsols runt väggarna med alla gravar och minnesmärken... då ser jag det.
Tomrummet.
Där finns plats. Massor med plats.

Och jag tänker att
- nu går jag ut och berättar för alla jag möter, att det finns plats i domkyrkan.
Massor med plats.
Fast jag gör ju inte det.
I stället ringer jag korpen och säger att jag ser att det finns ett tomrum.
Och korpen lyssnar tyst.
Sen säger hon något jag nog får grunna på hela dagen.

- Utan tomrum finns inget hopp


Foto: Stas Porter


måndag 22 mars 2010

Blöjlager


Att gå omkring på IKEA en söndag....
barn som gråter. Andra som springer. Vuxna som drömmer om vardagsrum och sängkammare.
Pyttisar som måste ammas och gluggungar som tjatar om en dinosaurie.
Tusen miljoner grejjer som skriker "behöv mig"
Ja alltså....

En massa prylar som någon måste köpa för att de ska ha sitt berättigande.
Dom har namn så att man inte ska glömma bort att de har behov. Av att bli köpta alltså.
Billy och Olof och Ingrid.
Som barn man måste ta hand om.
Jaja.
Man tar hand om ett sånt där billybarn.
Och inser, när man kommit hem med hjälp av goda människor med bil och spännremmar, att nu vidtar en massa pyssel. Nästan som att vara på dagis.
Man kan leka med kartongerna och stapla jättestora pusselbitar så att lika ligger på lika.
Sen hittar man skruvpåsarna och ett papper med en massa bilder.
Aha!
Nu blir det sagohörna!!

Det var en gång en.... öh, nähä. Först ska alla medverkande presenteras.
Två såna som kallas A, tjugofyra B... Hm.
Inte mycket till saga det här!
Så de där pappersarken åkte snabbt åt ett annat håll och Ebba ritade egna papper.
Man gör det på dagis.

Sen la vi pussel och Oooooops
ställde billy uppochned.

Nu står han mot väggen och kan inte annat för vi har satt fast honom längst upp och stoppat honom full med sånt ebbor läser för att bli något.
Man kan kalla det blöjor om man vill.

Och i morgon bär det av till senapsstaden för att fylla på blöjlagret


Bild från "Freaking news.com"

söndag 21 mars 2010

För att...???

- Du Ebba

- Mm.

- Varför måste du jobba jämt?

- För att jag ska ha råd att plugga

- Jamen varför måste du plugga då?

- Jo, för att jag ska kunna få jobb sen.

- Jamen det har du ju redan

- Ja men jag vill inte hacka lök resten av livet

- Får du mer pengar om du pluggar klart?
- Ja

- Är det bra?

- Ja det är det väl

- Varför det

- För att.....

Gulp..
För att?

Ja inte vet jag.

lördag 20 mars 2010


Jag frågade min tonåring D om det där med politik.
Och hon hade en massa att säga. Som jag får blogga om. Annars är hon restriktiv med sånt.
Såhär sa hon.

- Ja mina kompisar bryr sig inte så mycket. Men jag tycker att politikerna skulle leva som vanliga människor. Ha vanliga löner och sånt. I alla fall medan dom är politiker. Sen kunde dom få ut pensioner som var jättehöga för att dom liksom offrat sina liv eller så.

Och om dom bestämmer att sjuka människor inte ska få sjukpenning utan måste söka jobb då borde man låta dem bli hopbundna i benen och få droger ett par månader och tvinga dem att söka jobb.

- Tror du det skulle hjälpa?

- Dom skulle ju inte få jobb. I alla fall inte om dom inte fick säga sina riktiga namn. Dom tror ju att alla har det som dom själva.
Det tror man.
Man kan inte rå för det. Jag tror ju att alla har det bra hemma och så. Fattar inte att man kan ha pappor som slåss och mammor som drogar.... typ.

- öh.
- Jamen jag bodde ju inte med dig.
- nä.

- Men du D... om du skulle välja något parti, hur skulle du vilja att dom presenterade sig så att du kunde välja?

- Jag vill att dom säger hur dom tänker att vi ska ha det. Hur dom ska göra med människor som är sjuka och med barnen och med flyktingar och andra svaga. Och hur dom tänker om vad som är rättvist.
En del tycker ju det är rättvist att alla får exakt lika mycket och andra tänker att det är rättvist att man får mindre om man redan har en massa.

Och en del vill att invandrare ska utrotas och en del tycker att man ska hjälpa dom.
Jag vill veta sånt.

Och så får dom inte ljuga.

- Men hur vet man det då?

- Ja ibland hör man att dom försöker göra en beskrivning eller få oss att tro på ett reklamblad liksom. Så att man fattar, att det där är vad dom vill att man ska se. Och då lyser det igenom att det vi ser inte alls är det dom tänker göra.

Och när dom använder ord på ett annat sätt än man är van vid. Eller gör nya ord. Då fattar man att det är något lurt.

- Vad menar du, har du något sånt ord?

- Arbetslinjen. Det är ett sånt ord.
Det betyder egentligen att man får tycka att människor som inte arbetar är skitdåliga.
Och att man inte får vara sjuk eller arbetslös eller ta hand om ungarna eller vara gammal.
Men jag tycker inte så.
Jag tycker att man ska hjälpas åt så att alla får göra vad dom kan.
Inte att alla måste ha heltidsjobb.
Några kanske bara kan jobba två timmar i veckan men borde ändå ha lön som går att leva på.


.......Ja alltså.
jag tycker hon är klok min unge. Och har det bra i sin familj som tydligen lär henne kloka saker.

Man vet aldrig... en dag kanske jag sitter som stolt mamma till ett statsråd...


Bild: Dan Lacey


fredag 19 mars 2010

Farliga saker



Det var det här med Jesus då.

Som man inte får prata om i skolorna. Han är farligare än Sverigedemokraterna.

Och nä, tro inte att jag gillar folk som pratar om Jesus. I allmänhet är det snömos som trillar ut mellan deras trosvissa läppar. Moralistiska predikningar och sockersöta livsöden.

Men alltså... inte borde religion vara farligare än politik?

Och om man ska vara ärlig så är hela vårt etiska system byggt på kristna och humanistiska grunder. Både och alltså. Fast de två har svårt att samexistera.
Fast så är det ju med verkligheten. För att den ska vara hel måste man fatta att det finns ytterligheter. Och acceptera att det i ytterligheterna finns samstämmighet om man inte börjar bråka om vem som har rätt.
Så... vi borde väl undervisa mycket om kristna värderingar och om humatetiska värderingar. Om hur demokrati växer fram och om vad vår religiösa historia har lärt vår kultur.
Så att vi kan balansera oss själva tillsammans med de människor som kommer hit med sina värderingar, byggda på andra grunder.
Om man inte förstår sig själv kan man inte möta andra. Om man inte bottnar i sitt eget, då drunknar man i sitt eget hav när man besöker andras.

Förresten borde jag som förälder, om jag vore vårdnadshavare, ha rätt att säga till om vad jag vill att mitt barn ska utsättas för...
Och en sak jag skulle utnyttja mitt veto för handlar om SD. Över min döda kropp skulle mina ungar i eller före puberteten få umgås med den sortens getter.
Dessutom skulle jag kräva att få sitta med när de lite äldre barnen träffar dem.
Förresten. Jag kan tänka mig att finnas där oavsett vilket parti som besöker skolan.
Jag vill veta vad ungarna blir påverkade av.
Vill inte alla föräldrar det?
Och i så fall
varför är det så glest mellan vuxna i skolan?

Målning: Spencer Williams. Teckning: Okänd


Men var går gränsen?


En del skolor har bestämt att man inte ska bjuda in några politiska partier alls för att slippa bjuda in sverigedemokraterna.
Så är det, för att justitiekanslern beslutat, att det är att diskriminera en grupp, om man utesluter något parti från skolans värld. Om ett parti får komma, då måsta alla få komma. I demokratins namn.

Men... om man drar ut konsekvenserna kan det bli lite märkligt.
Säg att man i skolan bjuder in HBT-personer. Dvs homo- bi- och transsexuella personer. De får presentera sig och prata om fördomar och möjligheter. Det är ju bra.
Men ska man då också bjuda in människor med andra preferenser? Läder och lack är väl inga problem? Men pedofiler och människor som kopplat sin sexualitet till våld?
Incestuösa föräldrar?
Jamen... säger väl vissa då, det är ju skillnad. Partier ska man rösta på, det är en demokratisk rättighet att få veta vad man väljer mellan.

Jamen när man är ung har man väl rätt att få veta vad man kan tänkas ha för sexuell läggning också... skulle man kunna argumentera med.
Nu gör ju inte jag det, för jag är inte av den åsikten att det är en demokratisk rättighet, att bli informerad om allt bara för att det finns.
Jag är dessutom så ärkekonservativ, att jag anser att barn bör skyddas från ytterligheter och sådant som kan skada dem. Sådant de inte kan försvara sig mot eller som de kan bli lurade in i för att de är oerfarna och oskyddade.
Och jag anser, att sverigedemokrater och pedofiler hör till de där sakerna man bör vara restriktiv med när det gäller barn och unga människor.
Såklart är det viktigt, att barn och unga vet, att det finns människor som tänker att det finns en värdeskala när det gäller människor så att de alltså tycker att vita människor är bättre än svarta tillexempel. Och visst ska vi prata med barnen om att det också finns människor som vill utnyttja dem, göra dem illa och att man har rätt att säga nej.
Men framför allt är det vi vuxna som ska sätta ner foten, innan barnen möter de där människorna som vi vill att de ska säga nej till.
Det är vi som ska säga nej.
Vi som ska sätta gränserna.
Vi som ska ta ansvaret.

Och jag talar i egen sak. Från två håll.
När jag gick på gatan, drogade och levde på sånt jag stal från andra, då hade jag åsikter och värderingar som jag idag är tacksam för att jag inte fick överföra på mina barn.
Det fanns vuxna människor som satte ner foten för deras skull.
Jag vet att jag hade predikat missbrukarens lag för dem.
För det var den jag levde efter.

Det gjorde mig till en olämplig mamma, och helt klart olämplig som föreläsare på skolor - jag menar, vem skulle släppa in en aktiv missbrukare och låta honom eller henne berätta om hur man skulle kunna bygga ett samhälle där heroin är legaliserat?
Nä just det.

Men varför släpper vi då in sverigedemokrater som utan att tala klarspråk berättar hur man kan bygga ett samhälle fritt från invandrare, homosexuella och handikappade?
Som är mitt i sina missbruk - inte av kemiska droger, men av en sorts drog som ibland får folk att raka sina huvuden och bära stålhättade stövlar. Om de inte har en förklädnad - slips och kostym och putsade myggjagare...

Så... var går gränsen?
Och hur ska vi tillsammans bygga ett samhälle där vi vet att våra barn kan växa upp utan rädsla?
Inte kan vi väl lämna över det ansvaret till dem själva?

Bild: Salvador Dalí


torsdag 18 mars 2010

där huden börjar

Läser Karin Långström Winges blog.. idag
och tänker, att det där med att sätta gränser för vad andra får säga och tänka i mina rum, i min blog och i mitt liv är en stor fråga. Och nog borde vara en stor fråga i livet över huvud taget.
Att man har ansvar för både sitt eget och andras livsgränser, åtminstone dem man kommer i kontakt med.

Om jag tillåter folk att trampa på mig, då har jag ju tillåtit dem att bli mina fiender, mina ovänner.
Men om jag sätter tydliga gränser för hur man får behandla mig, då ger jag dem en chans att bli mina vänner. Och om jag ser deras gränser och respekterar dem, då kan jag bli en vän i deras liv.

Och då menar jag inte att gränser är det samma som regler. Jag menar de där gränserna som handlar om känslor av närhet och avstånd, det som reglerar att det känns bekvämt i en relation.

Och jo, då behövs regler ibland, men om gränser och regler är sammanblandade med varandra så man tror att gränser är regler, då blir umgänget snart till en strid om vem som har rätt regler. Och då blir vi så lätt fiender...
Nä, inte är det lätt.

Men alltså - jag har en följare som ligger som ett snusk på min sida. En liten pyttebild som visar att han/hon är följare. Ett naket kön. Och jag spyr på det. Men vet inte hur jag ska få bort det.
Min gräns är överskriden... jag vill inte ha såna bilder på min blog - men jag kan ju inte säga att människan som tillåter såna bilder i sitt liv är en dålig människa. Det vet jag inget om. Det kan vara en av mina vänner. Någon jag gillar.
Men... om vi skulle träffas och jag skulle få tala om hur jag känner inför porr, hur det drar upp en massa skit från hur det var att leva på gatan, att jag vet saker om den verkligheten som är ett helvete att leva med... ja då kanske människan i fråga skulle ta bort sin bild från min sida. Kanske respektera mitt val att leva utan att exploatera mig själv eller andras kroppar.
Och om inte... ja, då vet jag det. Att jag måste hålla mig på avstånd. Respektera gränslösheten genom att hålla mig på så långt avstånd, att det inte går att nå mig.

Så. Då var det sagt.
Avstånd och närhet....Hm.

Ibland måste man fundera över var huden börjar och inälvorna slutar...

Bild: Moses och lagen av Claude Vignon

onsdag 17 mars 2010

doft, denna ljuvliga doft

Det finns en lukt. En alldeles speciell doft av papper och svett blandat med nyfikenhet och intellektuell förtjusning.
Man går in i den, sitter i den och blir dess like.
Och timmarna liksom bara flyger iväg.

Den lukt jag pratar om är den varma vinterdoften av böcker i en läsesal. Den man kan njuta av medan minusgraderna frostar ben på den som stannat utanför.
Om det hade funnits ett mått på bokstäver, ord och meningar....
Jag tror jag stoppat i mig tonvis. Eller kanske kubikmeter.

Dagarna i den doften, den ljuvliga rena doften av kunskap och galenskap var mina lediga dagar. De där när jag hade lagom med droger, inte saknade käk och slapp gno p
å gatan.
Och faktiskt, det fanns månader i mitt liv av och till, när drogerna låg på minimum och somliga Ebbor faktiskt hade intentionen att skaffa en tillvaro. En såndär jag har nu.

Men i alla fall... man hittar vänner i den där doften. Såna som inte är som alla andra kanske.
Eller vad vet jag om alla andra...
Men faktiskt, några av dem jag inte sagt fler ord än det ryms i en tesked, känns som mina allra bästa vänner.
Farbror grå som alltid satt på samma stol vid samma bord med en lunta gamla böcker om krig och adligheter omkring sig.
Och lilla fröken frusen. Hon som hade tredubbla lager tröjor och sjalar och vägde tjugofem kilo. Max. Till sin enochsjuttiokropp.
Och så hon som blev portad för att hon proppade avloppen fulla med utrivna boksidor. Alla dessa fantastiska människor med alla sina underbara språk.
För jovisst var det skitlitteratur hon försökte spola ner.

Människor jag saknar. Och doften... ja.
Det är inte riktigt samma sak att vara student och söka böcker i hyllorna på Carolina. Där doftar annorlunda. Kontrollerat.
Och här i min lilla stad... nä, eller jo. Kanske ibland. De där dagarna när minusgraderna lät männen utan tänder och kvinnorna med dubbla lager underbyxor få en plats längst in i hörnet.

Man kan ju i alla fall säga, att utan de där läsesalarna hade jag aldrig blivit student.
Eller överlevt för den delen.

Så.... tack!

tisdag 16 mars 2010

Horor och underbyxor



- Du Ebba
- Mm
- När du var en hora, hade du underbyxor då?
- Öh, ja.
- Vad bra. Man ska ha det sörru.
- Hm.
- För att annars kan man få jeans i snippan och då blir den blå.
- Jaså.

Och jag måste ju erkänna, att det inte var helt lätt att hänga med i de där svängarna för mitt huvud hade liksom fastnat i det där ordet hora som min lilla gluggunge uttalade med en lätthet värdig en fjäril.

- Men du A.... vad är en hora?
- Jamen det vet du väl?
- Ja, men vad tänker du att en hora gör?
- har jättemycket smink och klackar och allt.
- OK.
- Och så går hon ut och visar alla hur fin hon är. Och dom klappar händerna och buar och så.
- Buar?
- japp.

Så var det med det.
Man ska ha underbyxor.....


Bild Jessica Biel

måndag 15 mars 2010

korpen och ondskan

Förra veckan fick jag ett sms med en enda bokstav. Ett V. Ingen underskrift och inget annat än ett V.
Och jag blev skitglad.
I går fick jag ett mail med fyra ynkliga rader och blev lika glad.
För det betyder att en av mina vänner är tillbaka efter en resa upp till änglarna.
Hon tror på såna min korpvän.
Änglar och himlar och gud och sånt. Och när man är med henne på det förtrollade berget (eller är det kanske välsignat?) då är det inte så svårt att tro att hon har rätt.
Fast...
nä jag tror hon är en häxa. En äkta trollpacka. Eller bara väldigt klok.

Men.... när man vet lite lite om hur hon levt och hur hon lever kommer tankarna. Vad är det som gör att somliga blir så kloka av att råka ut för ett liv som för oss andra mest tycks orättvist elakt eller rent av skadligt?

Varför är det så, att somliga reser sig med kärlek och andra med hat?
Och hur i hela världen kan en korp tro att det finns en kärleksfull gud bakom alltihop?

Igår i mailet skrev hon:
"Men du vet, Ebba, jag tror att det där med att vara hel handlar om att se sig själv i verkligheten, att det hela är att acceptera det trasiga och ta ansvar för det, älska det och leva för att bevara sig hel utan att utesluta något man faktiskt ändå bär inom sig"

Jamen så skriver man väl inte när man är proppfull med morfin och har ont överallt och inte kan prata?

Då säger man väl att livet är skit och att det enda som betyder något är att bli frisk och kunna prata och simma en kilometer och ha fåren klippta. (Ja hon har får också, och höns och en jävla bastu som man kan elda i, hur skönt som helst).

Men nädå.
Hon håller på att dö och skriver att det är ok. Typ.
Och mitt i allt har hon ju rätt.

Om man inte älskar alltihop som är mänskligt så finns det inte en chans för mänskligheten att sluta kriga. Tillexempel.
Om man inte accepterar sig själv som man är kan man aldrig göra något åt sin verklighet. Om man förnekar bitar av sig själv kan man ju inte använda dem till något bra.
Jag menar, toalettstolar är väl inget man direkt gillar eller vill pussa ... men dom är ju ovärderliga i ett annat perspektiv. Äckliga men nödvändiga och därför... ja ni hajjar. Man får älska sina toalettstolar. Dom man lägger sin inre skit i också.

Fan också.

Jag hade velat att det skulle vara klokt och rimligt att se, att världen skulle kunna vara bara vacker, bara bra, bara lönsam... och att framgång och hälsa är det samma som lycka.
Jag skulle naivt vilja kunna säga på frågan :
"Vad är lycka för dig" att:
jo, det är ju i första hand att få vara frisk och sedan... ja att ha någonstans att bo... och fred såklart.

Men jag kan inte säga att jag var olycklig när jag var hemlös. Och Korpen tycks kunna vara lycklig fast hon är så sjuk. Och nog finns det människor som lever i krig som då och då är lyckliga.
Men du korp på ditt berg:
Vad är det som gör oss lyckliga då?
Skrev jag.
Och svaret blev såklart väldigt kort.

Kärlek

Jahaja. Och jag fattar ju att det inte handlar om att knulla runt.
Typ.

I alla fall är jag så otroligt glad över att korpen har landat i sitt näste. Och så fort jag får med mig någon jag älskar ska jag hälsa på där på berget.
Sitta där i tystnaden och titta på elden i korpens ögon. Och bli alldeles varm.



söndag 14 mars 2010

Baksidan på kroppen



Klockan sex pillar något på mina ögon...och jag vill upp!
Ljuset gör skillnad.
Och eftersom mitt arsle (jamen dom säger ju så här uppe) befinner sig på varm plats, gör det inget att det är en massa minusgrader såhär på morgonkvisten.

Förresten. Arsle. ...
Häromdagen hörde jag en uppklädd dam i sextioårsåldern (förlåt, hon kanske bara var fyrtio jag har så svårt att se skillnad när dom klär ut sig till damer) säga på apoteket:

"ja den sitter på arslet"....

Jamen alltså.

Tänk själv. Där står man, intet ont anande, och har fördomar om en dräktklädd guccikvinna (eller vad det heter det där märket som kostar tretusen att säga och en nolla till att köpa) och så vräker hon ur sig något sånt.

Jodå.
Ebba bröt ihop i en sorts krampartad motsägelse. Alltså jag gapskrattade men försökte artigt se ut som om jag svalt en pudel.
Det hade jag inte.

Nåja. Vad hon hade på sitt lilla arsle (stort som två äpplen, lagom att lägga i en kinaskål) det hörde jag inte.
Själv skulle jag ha tamponger. Men dom har man ju liksom inte i röven (ett annat ord som ofta används i de här trakterna, men jag tror egentligen det härstammar från västkusten någonstans) Men i alla fall kunde jag inte låta bli att snegla på damens bakdel och sedan också framdelen.
Och vad gör hon då?
Jo.
Frågar vad jag gloooor på.
En viss Ebba borde ha kodlås på munnen.
för jag svarar. Borde jag inte ha gjort.

- Arslet

säger jag.

Kan ju säga att jag inte köpte några tamponger. Och att pudeln liksom satte sig på tvären någonstans i höjd med första halskotan medan hela ansiktet lekte tomat.

Ja herregud.

En annan gång ska jag anmäla mig till ett studieförbund här i staden, som annonserar om stilkurser. Vem vet, det kanske hjälper.

Bild: Diane Young Bloddart

lördag 13 mars 2010

Snödroppar


Minns en kväll för flera år sedan när våren kom till storstan. Kyrkklockorna i Adolf Fredrik ringde, tror det var en måndag, det var alltid något i kyrkan på måndagkvällar. Förresten tror jag det fortfarande är så. Jag satt på en bänk i skymningen och såg snödroppar.

Bredvid mig satt ett stort tomrum.
En av mina bästa vänner satt inte där nämligen.
Hon hade inte dött av en överdos.
Nix.

Hon hade hittats i en lägenhet och var fortfarande levande när hon kom in till Karolinska. Där dog hon av knivstick och strypskador.

Hennes kille åkte fast.

Men han kom ut rätt fort, utan att det blev något åtal.


Igår såg jag snödroppar mot en husvägg här i min nya lilla stad. Och inte vet jag om jag hade hallucinationer, men jag hörde kyrkklockor och .. ja jag satte mig på en trappa och kände det där tomrummet bredvid mig.

Den där karljäveln hann slå sönder ett par kvinnor till innan han själv blev lagd i liksäck. Överdos.

Så när jag satt där på trappan kände jag både tomrummet efter tjejjen jag gillade och tomrummet efter karljäveln som slog ihjäl henne.
Är det inte underligt att man kan sakna djävlarna också?


torsdag 11 mars 2010

Extrakilo sökes


När man väger ungefär fyrtisju kilo och får vinterkräksjuka...
ja alltså...


Skulle sätta på mig jeansen och, tja, man kan lika gärna ha en handduk på sig. Jag menar en sån som trillar av.
Öh.



Är det någon som har ett par extrakilo att maila över?




Bild: Paulo Merello

onsdag 10 mars 2010


Jamen alltså, det är ljust ute och klockan är nästan sex och man kan bli brun om man går ut på dagarna. Som värsta sommaren alltså.
Säger jag och tittar mig i spegeln där jag ser en bleknosig halvgammal brutta utan en tråd på kroppen.
Sen ringer det på dörren och... nä jag har ingen morgonrock. Så vad gör en naken halvtant?
Öh.
Lilla handduken runt rumpan. Och raskt på med linnet.
Öppnar dörren och in ramlar grannens barnbarn. Båda två. Sisådär tjugosju år och exakt likadana.
Jo jag får ju maka ut dem igen för jag smittar ju.
Och då ramlar handduken av och de båda herrarna glor ögonen av sig.
Nåja, de avviker utan att ha svimmat.
Men tro inte att det räcker.
Nädå.
Brevbäraren och den andra grannen dyker plötsligt upp precis utanför. Lagom för att också kolla in buskodlingen.
Vad gör en nästansjuk?
Jo hon blir en aning förvirrad och lite smått förbannad.
Och utbrister
"Är det fler på kö?"

Och jodå, jag får ett par räkningar och en drös reklam.
Sen stänger jag.
Japp!

I sanning en händelserik dag....

Bild:Fauna Bose