tisdag 23 mars 2010

Tomrum


Man pratar med en korp och funderar.
Det där med att lämna plats för det som är lite udda.
Rullstolar med ruggugglor och korpfjädrar, Parksoffor med pissfarfar och bagmormor, trottoarer med tuppkamsynglingar och häxdöttrar...
Hur udda ska man vara för att inte få vara med längre?
Eller kanske ännu viktigare - hur udda måste man vara för att bli sedd?
Om det nu är något eftersträvansvärt.

Korpen är ju en såndär kyrklig typ. En svartfågel som liksom lyser inifrån av det där hon tror är sant. När man pratar med henne tror man att hon har rätt.
Men liksom... när man kommer hit till senapsstaden och kliver in i domkyrkan för att det är en fantastisk byggnad med en massa otroligt vackra perspektiv... Var är de där människorna som fryser och behöver plats?
... och så...
när promenaden nästan är slut, den där promenaden genom hela katedralen, medsols runt väggarna med alla gravar och minnesmärken... då ser jag det.
Tomrummet.
Där finns plats. Massor med plats.

Och jag tänker att
- nu går jag ut och berättar för alla jag möter, att det finns plats i domkyrkan.
Massor med plats.
Fast jag gör ju inte det.
I stället ringer jag korpen och säger att jag ser att det finns ett tomrum.
Och korpen lyssnar tyst.
Sen säger hon något jag nog får grunna på hela dagen.

- Utan tomrum finns inget hopp


Foto: Stas Porter


1 kommentar:

Den hemska tvillingen sa...

Korpen har rätt på sätt och vis...men om tomrummet är uppfyllt så kanske folket fått sina platser??? Tja, vem vet...men sant är i alla fall att finns det hjärterum så finns det stjärterum...