måndag 29 mars 2010

Åsså ringer telefonen igen.
Pojkungen har vaknat. Med alla hemma. Säger dom.
Brutet lårben och krossad kind.
Inget mer.

jo... trehundra tappade förstånd att sopa upp nånstans i sjukhuskorridorerna.

7 kommentarer:

Mångmamma sa...

Hurra!!!
Och pust, krampaktigt kan jag blåsa ut luften igen!

Gråa musen sa...

Oj. En riktig varm kram. Hoppas han snart kryar på sig.

Den hemska tvillingen sa...

Bra...då får han ju chansen att göra om och göra rätt...och du Ebba, du fattar vad jag menar va? Inte att vara hårdhjärtad utan för att alla förtjänar sin första, andra, tredje...och många fler chanser.

Hälsa honom från mig, den verkligt hemska tvillingen, att han ska vara rädd om sig själv och om modershjärtat.

Saring sa...

Ja. Så ofattbart skönt att läsa. Även om det inte gör det bra. Allt som han gjort mot sig. Och dig. Och alla andra som älskar honom. Tänk om han kunde älska sig själv också och förstå att han verkligenverkligen är värd livet.

Ja. Rädd om sig skall han vara. Och om dig.

Kram

Cicki sa...

Åh, så skönt. Ni har funnits i mina tankar ända sedan jag läste det förra inlägget. Det kändes så orättvist att nu när ni börjar hitta varandra så skulle det ta slut. Underbart att ni får en chans till. Hoppas att sonen nu tar tillvara den. Kram

karibien sa...

Oj, vilken pärs! Och ännu är det inte slut. Nu ska både pojkunge läka ihop till kropp och själ, modershjärta finna en lugnare rytm och skärvor av förstånd samlas ihop.

Men det finns ju tid. Det gör ju faktiskt det nu

Ebba G sa...

Om änglar finns så är dom lite underliga som låter ungar krossas mot klippor men räddar livet på dem ändå....
Tack alla för att ni är en annan sorts änglar, som faktiskt får mig att se annat än den där klippjäveln.
Hopp och sånt.
Det är skönt med såna vänner!