måndag 28 februari 2011

Pest är bättre än kolera

Så står man här med eget pass och biljetter och allt. För att det ska bli sportlov och några av oss har råd och kan åka iväg till ett sånt där ställe med omöjligt namn där dom pratar utrikiska.
Jag och mina två flickor och Erik och en kompis till honom. Flyg och hotell och allt.

Nej det blir ju ingen solsemester. Även om solen kan skina på oss så är det inte meningen att vi ska slappa på en strand. För att vi ska titta på grejjer som byggdes för massa år sen. Och om vi ska bada gör vi det någonstans inomhus.
Vi ska liksom iväg på någon sorts kulturgrej.
Fatta det den som kan.

En lökhackarebba med jur. kandambitioner och en ettagluttare, en fjortis (nåja) och två vuxna karlar som har fått för sig att det roligaste som finns är gamla hus.
Som om man inte fått nog av gamla hus.

Kommer att tänka på en annan snubbe som gillade gamla hus och som samlade på handtag. Ja men det är sant. Han hade en hel lägenhet fylld av sånt han hämtat från rivningshus i hela Stockholm.
Men en sorts handtag gillade han inte, nämligen sådana som sitter på fruntimmer.
Ja han kallade kvinnor för fruntimmer.
Mig tyckte han om för att jag saknade just de där handtagen. Och för att jag gick att köpa för en hel natt.
Han hade råd med det. Och bjöd alltid på skumpa.
Det var inte ens säkert att han ville ligga.
Undrar vem som ärvde alla hans handtag. Han dog för några år sedan. Och jag vet ju att han inte hade några barn. Bara en ruggigt raggig hund.
Och en massa stålar.
Ja jävlar. Dom stålarna skulle man haft. Fast då hade man väl bara skaffat sig en bråd död. Inte säkert så ond. Men bråd. Vitt pulver rätt in i himlen.
Och A hade fått bli kvar hos familjehemsmänniskorna. Hade gått det också.
Men jävlar vad glad jag är för att det inte är så.
Att jag inte fick ihop till ett storfixarliv.

Men alltså på Lördag drar vissa somliga till Pest.

Bättre än Kolera.

lördag 26 februari 2011

Här uppe har man grillparty på vintern.

Jo det är sant. Folk sätter på sig tjocka overaller och en sorts märkliga skor och far ut på en sorts motorcyklar som i stället för hjul har en typ av larvfot som snurrar så att man tar sig fram i tvåhundra knyck liksom ovanpå snömassorna.
Barn stoppar man in i små ombonade kojor som man hänger bakom de motoriserade fordonen. Äkta norrlandsbarn är nästan födda i den sortens kojor.
Sen, nånstans mitt i ingenting stannar man, tar fram en hopfällbar (!) spade och gräver fram en eldplats en och en halv meter ner i snön.  Det tar ett tag för man ska ju gräva en så stor plats att alla ryms liksom nere i något som så småningom ser ut som en mindre swimmingpool. Fast utan vatten då. Där lägger man ut skinn från döda djur. Renskinn alltså. Och så tar man fram sina påsar med råa köttbitar och mjölblandningar som späs med vatten.

Gissa vad man gör med degen?! Jo man snurrar upp den på en pinne och håller den över glöden. Då blir det fralla. Pinnfralla. Smakar bra det.

När solen skiner och det är fem minusgrader i luften kan man stå ut. Eller ska jag vara ärlig så är det bland det häftigaste jag varit med om.
Men när man sitter bakpå och det är arton minus, halvskumt och snöar småspik kan jag ju säga att jag heller sover under en bro en natt.

Erik har såklart en såndär apparat. Och nu har han rotat fram en till för att jag ska köra den och A ska kunna följa med. Hon kan sitta bakom Erik då. Så idag ska jag lära mig det där. Och skaffa körkort. Typ.
Man måste ha förarbevis nämligen. Och numera är somliga Ebbor noga med lagen.
Men alltså. idag ska vi ut ett helt gäng. Och A. får åka bakpå en kompismammas skoter.
Gissa om det känns bra.
Rätt.

Om man slipper brädbitar under fötterna är det rätt OK med norrland.
Typ.

....









Ladda ner bilden och färglägg själv!

http://www.supercoloring.com/pages/dangerous-skiing/

söndag 20 februari 2011

Företaget the Sweden house

Hör med ett öra på tvprogrammet om phonehouse. Pratar lite med en korp. Säger mmm till A som frågar något jag inte hör och ser henne sedan med en jättetallrik med glass. GLASS. Det är typ tolv grader kallt ute. Igår var det tretti.
Men det var det där programmet jag skulle skriva om.
Och likheten med företaget Sverige.
Korpen kraxade något om att sätta på tv:n och jag klappade henne på vingen, lyssnade en sekund och blev skitarg.

Det där att alla måste jobba skiten ur sig. Att man drivs av rädsla för att misslyckas. Att man får på skallen när man gör så gott man kan. Att man inte kan säga ifrån för att då blir man hånad, hotad...
Och att man blir hyllad för att man trampar ner andra i jakten på att bli bäst.
Och till slut att man jobbar tills man springer rätt in i väggen. Kollapsar. Och vad händer då?
Man blir inte trodd.

Sånahär företag kan bara finnas i ett samhälle som tillåter det.
Och som själv kan utnyttja människor på samma sätt. Gränserna flyttas väldigt fort.

Jag orkar knappt se skiten på TV. En av mina grannar i huset bredvid har hängt sig. Gissa varför.
JO för att samhället svikit. För att han inte förstod sig på hur människor kommunicerar med varandra. För att han antagligen hade det man kallar aspergers syndrom. En lätt form av autism. En jävligt intelligent kille som förvägrades hjälp. För han ansågs kunna söka jobb som vem som helst.
Ett tag var han på våran restaurang.
Men han klarade inte av stressen. Ett annat tag fick han vara på ett ställe där dom renoverar möbler. Men han klarade inte av det heller. Han klarade inte av att vara med folk som inte fixade att han inte pratade med någon. Han gjorde inte det.
Och vad händer? Jo försäkringskassan och arbetsförmedlingen och soc kommer på den geniala tanken att om han inte får några pengar så ska han plötsligt klara av allt det där han inte klarat av under hela sitt liv.
Om man inte klarar av kraven i samhället blir man hånad, utstött och straffad.

Ska vi ha det så?

lördag 19 februari 2011

Hur gör man nu då?

Bild: Dan Krall
Min lilla unge har en lärare som ser ut som en brevlåda. En såndär brevlåda som har öppningen mitt fram. Då och då trillar det in ett brev och nån gång om dagen är det någon som tömmer det som trillat in. Då sätter man en säck undertill och låter det liksom flöda över från henne till säcken.
Jag har aldrig hört henne säga något som en enda människa behöver höra (utom för att bekräfta att hon finns).
Jag har varit på några utvecklingssamtal med den där läraren.
Och ett par föräldramöten.
Jag har frågat henne hur hon arbetar, hur hon tänker och vad hon har för mål med undervisningen.
Men inte fått ett enda svar.
Mer än att hon svamlar något om att barnen ska få utvecklas i sin takt. Fast när hon får frågan om vad hon menar med utveckling och hur hon bedömer varje barns takt så blir hon bara röd i ansiktet. Och vet inte vad hon ska säga.

Hur gör man då som mamma?
Ska man le och låtsas som om man tycker det är OK eller ska man gå vidare och kräva att få sån information som gör, att man kan värdera sitt barns skolgång - och se till att hon får det hon behöver om skolan nu inte kan ge henne det.
Har jag någon anledning att tro det?
Ja det har jag. En massa anledningar. Som jag ser det så får hon inte alls den stimulans och den hjälp hon behöver för att få utvecklas i sin takt.

Och jag blir fullkomligt vansinnig när jag förstår, att man tycker att hon är en så duktig flicka, att hon får sitta mellan två bråkstakar för att då jobbar dom mycket bättre. Bråkstakarna alltså.
Men när jag frågar om A också jobbar bätre då... Nej just det. Hon behöver ju inte jobba bättre för hon kan ju redan.
Så då får hon alltså inte utvecklas i sin takt. Säger jag och spänner ögonen i brevlådan.
Som får diarré och öser ur sig en massa som andra stoppat i henne.

Alltså vad gör man?
Ska det vara så här? Och hur kommer det att bli för A som fortfarande tycker att skolan är ett ställe man ska lära sig saker på men som redan börjat ifrågasätta om det verkligen är så. Efter bara ett år? Hur ska det då bli sedan?

Finns det skolor som bryr sig om det där med individuella förutsättningar om barnen har lätt för att lära?
Eller måste duktiga flickor bli barnvakter åt mindre duktiga pojkar?
Fortfarande?

Hjälp!

.....

tisdag 15 februari 2011

att vara tacksam mot folk man hade velat strypa

Det händer att man blir tacksam över saker som ser ut som om det bara är skit.
Som det här med mina ungar.
Att dom bott hos andra människor än med mig och sina pappor.
Jag är jävligt tacksam över att dom slapp växa upp bland kanyler och skitiga lakan.
Att dom skyddades från en mamma som drog hem torskar ungefär som andra tar hem käk.
Och att dom slapp skydda sig själva från djävligt äckliga fingrar som inte har några gränser för var på barnkroppar man söker sin egen tillfredsställelse.

Jag är helt enkelt jävligt tacksam för att några människor som jag hatade, som jag gärna hade rivit ögonen ur och satt en kniv i hjärtat på, orkade med att jag kände så och ändå såg till att ge mina ungar det dom såg att jag inte tänkte ge dem.

Det är sant. Jag tänkte inte ge dem ett bra hem. Jag tänkte ge dem en jävla knarkarkvart som jag kallade för ett tillräckligt bra hem. Jag tänkte ge dem en morsa som älskade sitt stål och sitt pulver mer än något annat på jorden. En morsa som kallade det kärlek att ge sig ut mitt i natten för att hitta stålar och pulver medan ungarna ändå sov. Jo jag vet att jag skulle kallat det omtanke.
Man är så jävla sjuk i den där världen.

När jag nu sitter här med min yngsta goaste unge som har valt själv att bo hos mig och som får åka och hälsa på i den familj som gett henne världens bästa hem då förstår jag vad jag missat.
Det är då jag känner den här vulkanen av tacksamhet välla fram som lava ur ett öppet sår.
Att hon slapp veta.
Att hon fick det hon behövde.

Sen läser jag den här bloggen igen och fattar ännu mer.
Att man kan visa på TV hur en vuxen utsätter barn för sexuella övergrepp utan att fatta att det är just det som sker.
Jamen gissa om den där tacksamheten jag känner blir ännu större. Att mina ungar slapp det helvetet också.
För det är klart att ingen i min omgivning skulle ha låtit bli porrfilmer eller extrainkomster i sexsvängen för att det fanns barn i närheten.
Och nu verkar det ju som att hela samhället har slutat låta bli.
Fy fan.

....

Bilder Francesco Moreto

lördag 12 februari 2011

Makt kan man aldrig erövra

Fan.
Ibland verkar det faktiskt som om man har rätt lite att säga till om.
För om det bara hängde på den egna förmågan att älska sig själv, då skulle det vara väldigt svårt att lyckas med något över huvud taget.
Oavsett vilken metod man skulle försöka använda.
Jamen tänk på det här med tjack och för all del alkohol och varför inte socker... Man är slav under världens diktator. Tjacket styr, alkoholen domderar och sockret är en jävla armé som piskar skiten ur en människa. Inte hjälper det att tänka att man ska gilla sig själv.
Och man kan gå tolvstegsprogram, KBT, få mediciner, insiktsterapi och fan vet vad.
Och visst. Få lite makt över sitt liv.
Men... vad händer när man liksom tror att allt går som på räls?
Jo man faller. Djupt. Diktatorn verkar större än någonsin, och straffet - omänskligt hårt.

Men ändå.
Om man är ärlig. Om man vågar känna. Om man arbetar hårt...
så.
Nej. Det räcker faktiskt inte. Man klarar inte av att leva utan andra människor som behöver att man finns.
Makten över sitt eget liv får man ur någon annan människas hand.
På sätt och vis.

Jag har hela makten över mitt liv bara om jag lever så att andra människor också har hela makten över mitt liv. Låter ju inte klokt när jag läser det.
Men det är sant.
För hur kan jag känna att jag är den jag vill vara om jag inte låter andra människor vara som de är och möter dem så att de känner att jag respekterar dem som de är?
Och då ger jag dem makt, eftersom jag låter dem påverka hur jag är mot dem. Att respektera någon är ju att försöka möta någon där den är, och alltså rätt ofta behöva välja att modifiera, anpassa sig så att den där andra känner sig komfortabel i mötet.
Jag har makt att låta andra bestämma eller i alla fall på djupet påverka hur jag är mot dem.
På sätt och vis är det väl den enda makt som är värd något.

Jorå.

Men alltså, det där med att leva sitt eget liv och göra som man vill och tro att det är att ha makt över saker och ting... det är som att vara i Egypten utan att reflektera över vad folket just nu uppnår genom att se det som är sant när det gäller makt.
Nämligen något som korpen kraxat ....att makt kan man aldrig erövra.
Den kan man bara förtjäna.

tisdag 8 februari 2011

Man måste läsa vissa bloggar. Så är det bara.

Jamen herregud.
Här tror man, att ett liv på gatan med inkomst från mer eller mindre sobra herrar med fiskmun skulle vara en ytterlighet svår att överträffa när det gäller förnedring och utnyttjande.
Men nu har jag förstått, att vanliga ringmärkta kvinnor med dubbelsäng från Mio möbler kan ha ett helvete värre än värsta gathoran.
En karljävel som kommer hem på fyllan och vräker sig halvnaken på soffan och kräver service.
Utan att behöva betala.

Och som samlar porr som andra samlar frimärken. Helt öppet.
Som sätter på de där filmerna med de små hemtillverkade barnen i soffan. Lika naturligt som han sätter på frun i samma soffa innan barnen gått och lagt sig.
Det finns en mycket klok kvinna som skriver om sånt. Läs henne! 

Borde man bli förvånad?
Egentligen inte. Karljävlar finns det lika många på dussinet som det finns skedar i en matsilverlåda.
I alla fall är det min erfarenhet.

Fast man måste ju vara ärlig.
det finns en annan sorts män också.
Den där sorten som kan skillnaden mellan makt och kärlek liksom.
Eller... jag vet en.
Och han är min!!!! Yeaahhh!

.....