Ibland verkar det faktiskt som om man har rätt lite att säga till om.
För om det bara hängde på den egna förmågan att älska sig själv, då skulle det vara väldigt svårt att lyckas med något över huvud taget.
Oavsett vilken metod man skulle försöka använda.
Jamen tänk på det här med tjack och för all del alkohol och varför inte socker... Man är slav under världens diktator. Tjacket styr, alkoholen domderar och sockret är en jävla armé som piskar skiten ur en människa. Inte hjälper det att tänka att man ska gilla sig själv.
Och man kan gå tolvstegsprogram, KBT, få mediciner, insiktsterapi och fan vet vad.
Och visst. Få lite makt över sitt liv.
Men... vad händer när man liksom tror att allt går som på räls?
Jo man faller. Djupt. Diktatorn verkar större än någonsin, och straffet - omänskligt hårt.
Men ändå.
Om man är ärlig. Om man vågar känna. Om man arbetar hårt...
så.
Nej. Det räcker faktiskt inte. Man klarar inte av att leva utan andra människor som behöver att man finns.
Makten över sitt eget liv får man ur någon annan människas hand.
På sätt och vis.
Jag har hela makten över mitt liv bara om jag lever så att andra människor också har hela makten över mitt liv. Låter ju inte klokt när jag läser det.
Men det är sant.
För hur kan jag känna att jag är den jag vill vara om jag inte låter andra människor vara som de är och möter dem så att de känner att jag respekterar dem som de är?
Och då ger jag dem makt, eftersom jag låter dem påverka hur jag är mot dem. Att respektera någon är ju att försöka möta någon där den är, och alltså rätt ofta behöva välja att modifiera, anpassa sig så att den där andra känner sig komfortabel i mötet.Jag har makt att låta andra bestämma eller i alla fall på djupet påverka hur jag är mot dem.
På sätt och vis är det väl den enda makt som är värd något.
Jorå.
Men alltså, det där med att leva sitt eget liv och göra som man vill och tro att det är att ha makt över saker och ting... det är som att vara i Egypten utan att reflektera över vad folket just nu uppnår genom att se det som är sant när det gäller makt.
Nämligen något som korpen kraxat ....att makt kan man aldrig erövra.
Den kan man bara förtjäna.
5 kommentarer:
Precis som med respekt!
Den där "riktiga" respekten och inte den formen som vissa vilsesimmade ynglingar kräver.
För att nu generalisera...
Huvaligen, hur jag (som så många andra) har brottats med funderingar om makt och vad makt innebär - "och här har du, Ebba från Lökhacken, talat med vishet trots din ungdom" (fritt efter Sone den Synske, göingarnas tingshövding.....)
Riktig makt kan aldrig, aldrig erövras - bara förtjänas.
Papillon
Du skriver bra! Det mesta i livet känns som man först måste förtjäna det. Det är själv lärandet som man växer av. Men ibland är det svårt att vara så klok. Man är int mer än människa.
Man är inte mer än människa! Sant. Och att vara människa betyder att man är en som hör ihop med andra.
Och dom där Egyptierna som orkade stanna tillsammans på torget och förtjäna sin seger har vunnit mycket mer än om dom hade använt våld och vapen.
"Jag har hela makten över mitt liv bara om jag lever så att andra människor också har hela makten över mitt liv"
Jag var tvungen att läsa det två gånger innan det sjönk in. Och landade rätt.
Du är en klok kvinna Ebba. Always.
Skicka en kommentar