Hör med ett öra på tvprogrammet om phonehouse. Pratar lite med en korp. Säger mmm till A som frågar något jag inte hör och ser henne sedan med en jättetallrik med glass. GLASS. Det är typ tolv grader kallt ute. Igår var det tretti.
Men det var det där programmet jag skulle skriva om.
Och likheten med företaget Sverige.
Korpen kraxade något om att sätta på tv:n och jag klappade henne på vingen, lyssnade en sekund och blev skitarg.
Det där att alla måste jobba skiten ur sig. Att man drivs av rädsla för att misslyckas. Att man får på skallen när man gör så gott man kan. Att man inte kan säga ifrån för att då blir man hånad, hotad...
Och att man blir hyllad för att man trampar ner andra i jakten på att bli bäst.
Och till slut att man jobbar tills man springer rätt in i väggen. Kollapsar. Och vad händer då?
Man blir inte trodd.
Sånahär företag kan bara finnas i ett samhälle som tillåter det.
Och som själv kan utnyttja människor på samma sätt. Gränserna flyttas väldigt fort.
Jag orkar knappt se skiten på TV. En av mina grannar i huset bredvid har hängt sig. Gissa varför.
JO för att samhället svikit. För att han inte förstod sig på hur människor kommunicerar med varandra. För att han antagligen hade det man kallar aspergers syndrom. En lätt form av autism. En jävligt intelligent kille som förvägrades hjälp. För han ansågs kunna söka jobb som vem som helst.
Ett tag var han på våran restaurang.
Men han klarade inte av stressen. Ett annat tag fick han vara på ett ställe där dom renoverar möbler. Men han klarade inte av det heller. Han klarade inte av att vara med folk som inte fixade att han inte pratade med någon. Han gjorde inte det.
Och vad händer? Jo försäkringskassan och arbetsförmedlingen och soc kommer på den geniala tanken att om han inte får några pengar så ska han plötsligt klara av allt det där han inte klarat av under hela sitt liv.
Om man inte klarar av kraven i samhället blir man hånad, utstött och straffad.
Ska vi ha det så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ett sjukt samhälle där det inte finns plats för oss som inte följer mallen. Ett samhälle som bara tillåter att man är frisk, "normal" (vem det nu är som sätter den normen), kan arbeta 100% och visa upp ett perfekt. Så trött på det här sjuka samhället :(
Nej så ska vi inte ha det men det händer varje dag i Sverige 2011. Vet inte om det kanske är baktanken med hela systemet att liksom utrota oss som inte är så duktiga och friska säger en som är utförsäkrad och sjuk sen ett halvår tillbaka.
Det pratas om "individualism" och så är det iaf fyrkantiga hål som man ska ta sig igenom och passa in i. Numera extremt fyrkantiga.
Nej, så ska vi inte ha det.
/Gagnskullu
Det där vet vi tyvärr allt om i vår familj (jag och mina tonårssöner)
Jag och yngsten har neuropsyk-diagnoser och min älste har svår migrän och antagligen hortons huvudvärk..
Trots detta så ska vi dels klara skola och jobb precis som alla andra, samt kunna strida mot myndigheter,skola,vård för våra rättigheter..å många gånger mår vi sämre av det än av våra diagnoser..
Vi har våra svårigheter, men med dem kommer även fördelaktiga förmågor som inte alla andra har..tyvärr får man sällan chansen att visa dem då allt ska fungera efter normen..
e-beth - Jag tycker det är rätt hemskt att man lägger på individerna att ta hand om det kollektivet ställt till. En massa av alla människor som har neuropsykiatriska diagnoser skulle aldrig behöva en diagnos (eller ha väldigt mycket mindre problem) om man i stället för att försöka få alla att gå exakt samma väg skulle tillåta många olika vägar till målet självständig delaktighet.
Att behöva strida för att få utrymme för att leva det liv man har fått, det är rent förtryck.
Efter jag skrev förra kommentaren har jag funderat.
När man pratade mer om kollektiv och solidaritet och sånt. Fanns det större tolerans för avvikelser då?
Eller syns intoleransen mer för att individualismen sägs råda och detta blir så knasigt mot den horisonten?
Cecilia - en intressant fråga! Jag tror inte det var så mycket bättre att vara avvikande då, inte mellanmänskligt i alla fall. Man kunde nog bli rätt utsatt, mobbad, utesluten osv.
Men skillnaden är väl, att nu är det satt i system. Och vi har liksom som samhälle gått med på att lägga ansvaret på individen för kollektivets misslyckanden.
Skicka en kommentar