Som det här med mina ungar.
Att dom bott hos andra människor än med mig och sina pappor.
Jag är jävligt tacksam över att dom slapp växa upp bland kanyler och skitiga lakan.
Att dom skyddades från en mamma som drog hem torskar ungefär som andra tar hem käk.Och att dom slapp skydda sig själva från djävligt äckliga fingrar som inte har några gränser för var på barnkroppar man söker sin egen tillfredsställelse.
Jag är helt enkelt jävligt tacksam för att några människor som jag hatade, som jag gärna hade rivit ögonen ur och satt en kniv i hjärtat på, orkade med att jag kände så och ändå såg till att ge mina ungar det dom såg att jag inte tänkte ge dem.
Det är sant. Jag tänkte inte ge dem ett bra hem. Jag tänkte ge dem en jävla knarkarkvart som jag kallade för ett tillräckligt bra hem. Jag tänkte ge dem en morsa som älskade sitt stål och sitt pulver mer än något annat på jorden. En morsa som kallade det kärlek att ge sig ut mitt i natten för att hitta stålar och pulver medan ungarna ändå sov. Jo jag vet att jag skulle kallat det omtanke.
Man är så jävla sjuk i den där världen.
När jag nu sitter här med min yngsta goaste unge som har valt själv att bo hos mig och som får åka och hälsa på i den familj som gett henne världens bästa hem då förstår jag vad jag missat.
Det är då jag känner den här vulkanen av tacksamhet välla fram som lava ur ett öppet sår.
Att hon slapp veta.
Att hon fick det hon behövde.
Sen läser jag den här bloggen igen och fattar ännu mer.
Att man kan visa på TV hur en vuxen utsätter barn för sexuella övergrepp utan att fatta att det är just det som sker.
Jamen gissa om den där tacksamheten jag känner blir ännu större. Att mina ungar slapp det helvetet också.
För det är klart att ingen i min omgivning skulle ha låtit bli porrfilmer eller extrainkomster i sexsvängen för att det fanns barn i närheten.
Och nu verkar det ju som att hela samhället har slutat låta bli.
Fy fan.
....
Bilder Francesco Moreto
3 kommentarer:
Vet du, ibland är det du skriver så fasansfullt att ta in att man inte orkar kommentera. Den här gången räckte det med rubriken.
Nu har jag sett rubriken i bloggrollen hos Den hemska tvillingen i flera dagar och inte vågat/orkat ta mig in till dig.
Nu är jag här, har läst och mitt hjärta gråter och jublar, på samma gång. Kanske lite samma känsla som du har inför tacksamheten och hatet.
Herre min skapare, ( sa hon som inte tror ) vad du är fantastisk och vad du har gått igenom och vad mycket du har att lära världen.
Och du, nu är du på en helt annan plats, i en helt annan tillvaro. Ta vara på det fortsättningsvis lika bra som du gör nu.
Markattan, stum av , ja inte fan vet jag, stum bara för att du är så bra!
Jag älskade att läsa detta: "orkade med att jag kände så och ändå såg till att ge mina ungar det dom såg att jag inte tänkte ge dem."
Och jag kommer att somna ikväll med den tanken i min famn. Och drömma om många sådana människor. Hela trappuppgångar fyllda av vuxna som tillsammans delar ansvaret för våra barn.
Detta är en av största bloggar jag har läst sedan någonsin. Din webbplats innehåller mycket nyttig information och jag är säker på att många människor kommer att gilla det som jag gör. Jag willl hålla besöka din blogg väldigt ofta.
Skicka en kommentar