torsdag 31 december 2009

Tid



Den sista dagen och den första. Man målar dem som den gamle och barnet.

Som om det vore något som verkligen blivit gammalt och måste dö. Och som om det som kommer i stället är orört, oerfaret och okunnigt om allt som varit.
Så är det ju inte.
Eller... all tid är väl ny tid.

Korpen lärde mig något om olika sätt att se på tid. Korpar är såna, dom sitter och tänker, och sedan flyger de upp i himlen och ser ner på det dom tänkt. Får perspektiv.
Och så talar dom långsamt.
Men i alla fall...
Tid som jag ser den och som jag lärt mig se den är sån som går. "Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren...." jo klockan... tiden går. Och så tror man att man kan ha bråttom och spara tid genom att göra saker fort så att man liksom springer fortare än tiden och då finns det tid kvar. Det är väl så man tänker när man har tiden som en linje?

Men man kan egentligen inte spara tid. Den finns inte kvar när man ska hämta ut den från kontot.
Ett annat sätt att se på tid, som korpen kraxade något om, är att den kommer. Precis tvärtom alltså. Att man får tid för att den kommer till den som lever. Ju mer man gör ju mer tid får man. Och om man inte gör något eller rör sig då kommer ingen tid. Tid är alltså något som är flexibelt, något som man får utifrån vad man behöver. Så en del människor måste ha massor av tid varenda dag, och andra behöver ingen alls. Eller väldigt lite.
Ännu ett annat sätt att se på tid, också enligt korpen, är att tiden är tillvaron och att den aldrig rör sig. Det är vi som rör oss i tiden.

Och så blir det nyår.... och man ska avsluta något och börja något.

Något som man ska springa ifatt, något som kommer eller något som bara är....


Valet är fritt!


Gott nytt år!!!



onsdag 30 december 2009



Första gången.
Första fyllan. Första brajan, första silen. Första torsken.
Mal det i mitt huvud när vi fikar och någon börjar prata om förstagångengrejjer.

men... alltså deras första är
första förälskelsen
första kyssen
första barnförbjudna filmen
ett par första fyllan
och en som pratar om första olovliga körningen.
Jag tiger.
Första kyssen minns jag inte.
och jag kan ju inte sitta och prata om grodprinsen som faktiskt är min första prins
barnförbjudna filmer vet jag knappt vad det är, vad är det som gör dem barnförbjudna om ingen är där och förbjuder?

Och jävlar, den där första fyllan, elva år och dyngrak. Nä, sånt säger man väl inte till folk man knappast känner?
Det skulle vara den där olovliga körningen då.
Då var jag väl tjugo kanske, och hade en torsk som var asrik. Hans fina bil och jag hade en affär tillsammans. Det var väl olovligt på många sätt. Torsken visste inget och jag hade en falsklapp. Åkte jag fast? nä.

Men torsken undrade rätt mycket över varför det luktade sunk i hans nya bil.
Ja herregud.

Första gången.....


tisdag 29 december 2009



- Du Ebba, du vet, när barn vet saker som dom inte ska veta då måste man prata med dom.
- Och du tycker att du vet saker som du inte ska veta då?
- Ja det där med hora sörru.
- Jaha. Vad är det du vet då?
- Att gubbarna har gjort saker.
- Mhm. Vaddå för saker?
- Jag vet inte. För att du inte har sagt det. Och det ska du säga.
- Varför ska jag säga det då?
- För att annars kan jag inte sova.
Så var det med det.
Vuxensaker och barnsaker. Och en unge som har fantasi.

Så jag sa lite annat än det jag tänkt från början. Jag sa en del om att man kan vara ensam när man är en vuxen. Och då kanske man vill vara hos någon annan vuxen men inte känner någon man kan vara hos och då betalar man kanske för att få vara med någon. Köper några timmar då man får kramas. Och den som säljer sånt kallas hora.


- jamen då har du fått pengar när du kramas med farbröderna.
- mm
- ingen får köpa kram av mig för dom är gratis

Säger min unge och det går kalla kårar genom ryggraden på mig för jag tänker att nu kommer hon att gå ut och krama farbröder och .... nä, det där blev inget bra.


Så jag säger att det går inte för sig att gå omkring och krama folk hursomhelst.
-Nej såklart, säger A. Fattaru väl att man inte kramar pojkar heller.
- nej såklart, säger jag lite lättad. Jag hade liksom glömt bort det där med killbaciller och sånt.

Och så måste jag säga en sak till, det där som handlar om när någon kramas och det inte känns bra. Att man får säga nej till såna kramar.

- Jag vet, säger A. Tanten sa att man får ha sin egen kropp ifred.
- tanten?
-Ja hon kom från polisen och sa det.

Och jag fattar. Dom har haft en sån dag på förskolan där man pratat om pedofiler så att barn fattar att det finns kramar och kramar....
Och att det finns en gräns. En hud. Som ingen får överskrida.

Ibland är jag så glad att det finns en massa kloka vuxna därute i den vanliga världen.
Och ibland tror jag att jag också kan bli en såndär klok vuxen.

En mamma. Typ.




måndag 28 december 2009

Du, vad betyder det att gå på gatan?



-Du Ebba
- Mm.
- Vad betyder det att gå på gatan?
- hm. ÖÖh, ja vad betyder det?
- Att man går omkring på gatan och tittar på skyltfönster och gamla gubbar.
- Gamla gubbar?
- Ja.
- Jaha.
- Har du gjort det?
- Tittat på gamla gubbar?
-Ja.
- Hm. Jo. Ja, dom som går på gatan menar du?
- Japp.
- ja det har jag väl.
- Då är du en hora sörru.


Jahaja. Där kom det. Vad gör man nu då. När en liten prinsessa har räknat ut något och det blivit lite fel men ändå lite rätt. Hur berättar man för en liten en med tappade tänder, om ord som betyder sånt som munnar med tappade tänder inte ska veta något om?

- Men du A.
- Men du E!
- Jaja, men du, alltså du ska inte veta sånt. Vad det är när någon kallas hora.
- Varfördetdå?
- Jo för att det är vuxensaker som vuxna tar hand om. Barn ska inte ta hand om allt vetdu.
- Bara kloka ungar.
- Nä, inte ens kloka ungar sörru.
- Men om mamman är en hora då måste ungen ta hand om det.
- Nix. Det är just det som är grejjen sörru. Ungen ska inte ta hand om det då heller.
- Men om ungen inte vet vad det är kan hon ju inte veta vad hon inte ska ta hand om.

Suck. Nä, min unge är för klok. Hon är bara för klok.


- Hörrdu, om jag skriver precis det du säger i min blog så att alla vuxna som läser det kan tänka hur man gör då, är det OK för dig att vänta med svaret så att flera stycken får tänka på det?
För jag vet liksom inte allt.

- jamen är dom lika kloka som ugglor dom då?
- Japp
- Skriv upp alltihop då.

Och så skriver jag precis det du läst om du läst ända hit. Och lovar A att lägga ut det på min sida på nätet så att uggelkloka vuxna kan tänka hur man gör för att barn ska låta bli att ta hand om sånt dom inte vet att dom inte ska ta hand om.
Hjälp!

söndag 27 december 2009

En lååång predikan om lagar och sånt

När det gäller lagar och förordningar är det så, att man som medborgare är skyldig att hålla sig informerad om vad som gäller. Så även om man inte visste att det är förbjudet att stjäla, så är det att betrakta som stöld och därmed åtalbart. Man kan alltså hamna i ett läge där man får betala böter eller sitta inne för att man gjort något man inte visste var fel.
Å andra sidan är lagar och förordningar något man bestämt utifrån vad vi i samhället tycks "veta" är fel och rätt och rimligt för att vi ska kunna leva tillsammans.
I alla fall är det meningen att lagar och bestämmelser ska vara skrivna så. Liksom spegla det vi kommer överens om genom att leva med varandra i verkligheten.
Man har alltså lagar för att så småningom kunna uppnå bilden av det ideala samhället. Det samhälle vi drömmer om...
Skulle vara så alltså.

Men lagar och förordningar som skrivs utifrån en idé snarare än utifrån en verklighet, sådana lagar som skyndas fram, pressas fram för att man vill ha makt, diktera verkligheten snarare än hitta sätt att handskas med verkligheten - de lagarna blir naturligtvis inte något som speglar verkligheten.
I stället döljer de verkligheten bakom en idé om verkligheten.
Som att sjuka människor kan gå till arbetsförmedlingen och plötsligt bli friska.
Man gör en lag som gör människor arbetsföra efter ett antal månader. Längre än så får man alltså, enligt lag inte vara "icke arbetsför" Lagen har bestämt något lagen inte kan bestämma.
Man skulle lika gärna kunna skriva en lag som bestämde, att det är förbjudet att vara sjuk, funktionshindrad eller svag. Och kanske införa fängelsestraff, fotboja - eller varför inte dödsstraff redan innan födelsen i de fall man kan diagnostisera Downs syndrom, ryggmärgsskada, avvikelser.... Snart kanske man till och med kan få igenom en lag som säger att det är humant att avrätta människor som efter, låt oss säga fem år, visar sig oförmögna att bidra till samhällets tillväxt.

Jag är säker på att det är fruktansvärt svårt att stifta lagar. Och att människor som måste vara med i den processen aldrig kan stå helt utanför sig själva och sitt lilla sammanhang. Det är därför lagar måste genomgå remissförfaranden - man måste lägga ut förslag som ska värderas av olika människor i olika sammanhang. Och sedan ska alltsammans ställas samman och om man då ser, att lagförslaget inte ser ut att vara verklighetsförankrat... ja då skippar man det och återkommer med ett nytt utifrån det man lärt sig i processen.
Men... om man är alltför het på gröten, alltför kåt på att få igenom sin egen ideologi och sina egna värderingar. Alltför glad i makten och blind för risken att bli maktrusets slav... ja då struntar man i vad man får för svar på sina utskickade förslag. Man läser dem som fan läser bibeln. Och skapar ett nytt sätt att använda orden. Så att ord som utanförskap plötsligt handlar om människor som är sjuka eller arbetslösa. Som om det enda sättet att finna gemenskap är att ha ett arbete, som om vi alla utesluter de sjuka och arbetslösa från möjligheten till mening och nytta.
På det sättet skapar man alltså en stor grupp människor som kommer att identifieras och själva identifiera sig som "utanförskapets människor" Som kommer att värdera sig själva och bli värderade som "mindre användbara, mindre värdiga, mindre värda"
Och plötsligt har samhället fått en stor grupp segregerade inidivider, som från att ha varit en del av helheten får se sig som avskilda, utsatta och - ja, mindre värda. De får sälja sina hus, flytta från sina trygga omgivningar, skippa sina sociala nätverk... för att lagen säger att det är omoraliskt och fel att vara sjuk eller ha förlorat sitt arbete (på Saab eller Eriksson eller någon annan stans där arbeten försvinner)

Är det här ett klokt sätt att göra vårt samhälle till ett tryggt, starkt hem för alla som bor här?
Kommer det att hjälpa friska arbetsföra människor att inte bli sjuka eller arbetslösa? Kan man skrämma bort sjukdom och arbetslöshet???
Kommer vi att se, att människor blir friskare, gladare, tryggare och vänligare? Kommer människor att droga mindre, sluta stjäla och sluta slåss?

Ja inte vet jag.
Det jag vet är, att det är kärlek och omtanke som hjälpt mig att ta mina beslut.
Att vänlighet och generositet gett mig hoppet tillbaka.
Och att människovärdet inte sitter i om jag kan arbeta eller inte, utan i att jag bryr mig om mina grannar och - om jag kan - de människor som vi alla vet behöver stöd. Alltid.

Ja, det var vad jag ville säga.
Pust.

lördag 26 december 2009

Poesin....min sanning




Decima cynistica


Den grå med rötter djupt i köld
har tigit nog om gatans fasa
ser kroppar bära blodig trasa
- en lindad duk som enkel sköld
när makten ropar – det är stöld
och menar att en smutsig sköka
är en skatt som måste öka
klyftan mellan nöd och lycka-
-orättvist det kan man tycka

Men en gris är född att böka!






Tjusad av ormen...


När jag inte hade någonstans att bo hände det att jag drömde om att ha ett hus. Det var alltid ett hus. Inte en lägenhet i stan utan ett hus på landet. Ett såntdär som vinden gnagt på.

Och så tänkte jag att det skulle vara nötta trasmattor på golvet och en jättestor träsäng med massor av kuddar och täcken.

Det hände aldrig att jag drömde om att ha diskmaskin och värsta lyxbrödrosten. Inte ens en vanlig kaffebryggare förekom i drömmarna trots att jag aldrig klarat mig utan kaffe. (Jodå, jag har kvar melittatratten i aluminium och den gamla termosen ifall jag skulle bli utslängd på gatan igen)

Nu, när jag har ett palats med tre rum och kök i ett trähus i en stad som här och där påminner om rena landsbygden så har jag ändå samlat på mig en massa grejjer. På bara ett år. Några av de där grejerna skulle jag bli sur om någon skulle knycka. Jag skulle bli grönsné om någon bröt sig in och snodde laptopen. Och säkert skulle jag bli röd av indignation om någon festade loss på innehållet i min frys.

Det händer att jag tittar på kaffebryggare när jag går genom stan. Och brödrost... ja det har jag ju köpt. Mikrovågsugnen är en bra pryl som också står i mitt kök.

Och i garderoben hänger inte bara ett ombyte utan kanske fem eller sex. Som kan kombineras.
Och jag vill ha fler.
Plötsligt, när jag äger mer än jag någonsin ägt vill jag ha mer än jag behöver.
Är inte det lite underligt.

sjukt på något sätt.


Nångång ska jag tänka mer på det. Varför man blir sjuk i huvudet av att ha mer än man behöver.

fredag 25 december 2009

Besök hos en korp kan leda till märkliga ting


Jag kom just på en sak.

Egentligen kan man inte äga en enda grej. Eller jo, alltså man kan köpa sakerna. Ställa dom på rad eller använda dem eller vad man nu gör med allt man tror att man måste ha.

Men egentligen är det ingen skillnad mellan att vara rik och kunna köpa hela världen och att vara fattig och bara vara i den. Världen alltså.

Man kan slåss om ägandeskapet. Hålla på och bråka om vem som har rätt till kvadratmetrar och gruvdjup.

Men egentligen är det ingen skillnad mellan att stå på en tomt man köpt och en man bara korsar. Till och med om det är mot ägarens vilja.

Inget förändras av att det finns ett kvitto. Marken är densamma, brödrosten också.

Den blir liksom inte bättre av att någon äger den.
Och vad betyder det då?

Att man inte kan ge bort något heller. Eller jo, alltså man kan hålla på och ge bort ägandet som egentligen inte betyder något annat än att man leker maktleken.
Och lek kan vara allvarliga saker. Sånt man dödar för.

Jamen vad går det ut på då?

Är det någon som kan tala om det? Vad det går ut på det här med livet.
Om värdet inte ligger i att köpa det. Livet alltså.
Inte ens innehållet i det.

Just nu misstänker jag att det är tvärtom med alltihop.
Att det enda man kan göra är att ta emot. Få.
Nej inte grejjer alltså.

Äh, jag vet inte.

Men jag tror det handlar om nåt så lattjo som kärlek.


Gud vad flummigt. Flowerpowergrejjen höll dom på med på sextitalet.
Och peace love and understanding ledde bara till en massa droger.
Så vad är det jag håller på med?

Jävla korp.
Som kraxar med stor svart näbb.

Ja alltså, om man hälsar på en korp och pulsar i halvmeterdjup snö en halvtimme för att sedan krypa in i världens minsta kåta och elda i en kamin och sitta på renskinn kan man få för sig en massa.

Som att livet inte handlar om något annat än att försöka vara mänsklig.

Gilla läget och sluta bråka. Och så göra rätt.

Vad nu det är.

Underligt nog är jag rätt nöjd med det.
Nä, förresten, inte rätt nöjd.

Lite smått lycklig faktiskt.





torsdag 24 december 2009

Många ord för att komma fram till själva kärnan...

Det är det här med jul.


Förra året hade jag fått låna en lägenhet av en snubbe som satt inne. Han hade en lägenhet i en stad rätt långt bort från gatorna i Stockholm. Det var då alltihop började.


Jag drog iväg med allt jag ägde. Det rymdes i två plastkassar och en axelväska jag faktiskt ägt sedan jag var sexton.

Av någon anledning bestämde jag mig för att skippa en del av drogerna. Möjligen för att det, för mig, inte var helt självklart att hitta rätt kontakter i den nya stan. Men kanske mest för att jag blev indragen i ett par helt andra grejjer. Inget kriminellt alls.

Konstigt.
Men alltså, en kväll fick jag jobb. Det är sånt som händer i värsta hollywoodfilmerna. Man stöter på en snubbe som frågar om man kan diska. Och så har man jobb.

Numera diskar jag inte så ofta, jag är bättre på att hacka lök. Och blanda såser och sånt.
En annan sak som hände var, att killen jag lånade lägenhet av hade en dator. Och jag hade aldrig ägt någon, bara lånat på bibliotek och så.
Men i alla fall, jag surfade omkring på den där datorn och hamnade på en sida som heter Poeter.se. Åsså blev jag med där. Började skriva elaka inlägg. Var en riktig subba. Jo det är sant.

Men så fanns en Papillon nånstans i cyberrymden. Papillon är ett nick där på poeter, och bakom nicket döljer sig en förfärligt varmhjärtad typ med knivskarp hjärna och en för mig ofattbar omtanke. Han lärde mig hur man bygger upp sonetter, ballader och canzoner och sånt.
Om rim och rytm... och jag tog på mig en sko på ena foten och ingen på den andra och gick omkring i lägenheten och rimmade. (Prova får ni se, man får in rytmen rätt bra på det sättet)
Jag skrev om livet på gatan, om jävelskap och satansliv. Och det var det enda som hjälpte mot ångesten och suget och skiten som följer med när kroppen inte fattar varför amfetaminet tog slut...typ. (Nä, jag har inte slutat, jag har bara ett lååååångt uppehåll, jag tänker inte sluta även om jag inte börjar igen innan jag dör)

Ja, och så blev det som det blev. Jag jobbade på restaurangen och trivdes massor. Lärde mig om pyttipanna och såser och stekt sill... och efterrätter. Mmm. jag gillar såna. Enkla ostbrickor och smarriga chokladtårtor.

Sen svimmade jag dubbelt när det blev en ledig lägenhet på övervåningen där jag bodde. Och hyresvärden frågade om jag ville hyra den. Fast jag bott svart i den andra alltså. För han ville hellre ha hyresgäster än inneboende. Sa han.
Gissa om Ebbor blir fullständigt förvirrade av såna människor. Som restaurangägaren och husägaren och sen... ja, grannen som är den goaste i hela världen och den andra grannen som har gett bort själen till speljävulen och kommer och ber MIG om hjälp. Herregud!!!

Men alltså, när jag började blogga hade jag fattat, att för mig är skrivandet en väg ut ur helvetet. Eller rätt genom det. När jag skriver vet jag vem jag är. Jag vet vad jag tänker och jag vet hur jag tänker.

Och precis i början av mitt blogliv var det en Mona med ett universum som hittade min sida. Vet inte varför, kanske för att det är en rätt provocerande rubrik det här med gathorans bekännelser. (Har jag bekänt något??) Och så frågade hon om hon fick länka... och skrev, att om hon gjorde det så skulle jag bli översvämmad av folk som läste... hon hade rätt och du Mona... om jag kunde skicka alla dom vackraste blommorna i världen till dig skulle det ändå inte räcka. För den här blogen och det att folk läser den har räddat mig från att fastna i suget hur många gånger som helst. Du vet, utan läsare hade jag nog inte fortsatt... Puss!!

Ja... så är det med det. Och om det finns något jag skulle vilja säga den här julen så är det väl redan sagt.

Men jag säger det igen.

Tack!!!!! Och du som läser det här - det är dig jag tackar. För att utan människor kan man inte leva. Och jag lever... för att du lever och för att du finns och för att vi bryr oss.
Kanske är det enklare att bara säga God Jul.
Så då gör jag det


God jul!!!




















onsdag 23 december 2009

inte bara dagen före julafton

Ibland blir jag förbannad.
Som när människovärdet är förhandlingsbart.
Eller när mina vänner blir förnedrade och förbisedda.

Om en människa förlorar pengar och ägodelar, har en firma som går i konkurs och en fru som inte orkar och därför tar ut skilsmässa.... och, ja ungarna och hon får bo kvar i lägenheten... alltså ska den människan då också förlora sitt värde? Är det förhandlingsbart?

Om en skitstövel slåss, stjäl, bedrar.... är det detsamma som att förverka rätten till rättvis behandling?

Jag tycker inte det.
Inte så att det är tillåtet att bära sig åt som en skit. Men om man bär sig åt som en skit så är det inte samma sak som att man också ÄR en skit.
Skithögar kan man inte kräva något av. En skithög stinker bara, och bryts ner till jord.

Om en människa bär sig åt som en högfärdig överklasskit är det väl samma sak... handlingen är inte samma sak som människan.

Fy fan.
Om man bara kunde komma ihåg det.
Också dom där dagarna det inte är dagen före julafton.

tisdag 22 december 2009



Man kan ha julstämning med ett gammalt värmeljus och ölringar.


Och så kan man lägga en julklapp till sig själv bakom ett brofundament. Det är liksom bara att glömma bort paketet och gå och lägga sig på en nybäddad tidningsmadrass och skita i att det är jul. Sen vaknar man i ottan och går och pissar och hittar det där paketet och blir själaglad.

- Ha! Tomten var här när jag sov!
Och så tänker man att tomten minsann vet hur snäll en människa kan vara. I relation till omständigheterna alltså. Och jag har alltid varit en rätt snäll hora. När jag har varit en hora alltså. Hyfsat snäll har jag också varit som tjuv. Har tillexempel aldrig rört till det i onödan och låtit ungarnas grejer ligga kvar och så. Det är snällt om man jämför.

Så alltså det där paketet man hittar under fundamentet gör julen fullkomlig.

Man packar upp.
Och hittar det frälsissoldaterna slagit in. För man har alltså hämtat paketet på något av dom där ställena där fattigt folk får julmat och fint paket.
En gång fick jag en mössa och vantar och en jättestor chokladkaka. Inte dumt alls.

Ja och sen kan man sitta kvar där i sin kartonghög eller var man nu bäddat. Ta fram termosen med varmt kaffe. Nåja, ljummet då, det man fick med sig från cafeet som skänker bort sista kaffet och mackorna som går i soporna annars. Har man tur ligger det en påse i en liten ask med verktyg... åsså får man glitterjul och raketfart in i himlen. Nån sorts himmel.

Julstämning alltså...

Fast i dag har jag satt upp röda gardiner i köket och packat upp en matkasse som jag betalat varenda grej i. Skinka och ost och mjöl och jäst och köttfärs och apelsiner och nötter och gudvetvad jag ska laborera med.

Jag som inte ens kunde koka ägg... för ett år sedan.


Julstämning.

Fan nu rinner snoret och tårcisternerna tycks överfulla och måste tydligen tömmas. Det blir till att plocka fram snorlakanet.


Ett rött.




måndag 21 december 2009

Stjärntydare

Det finns stjärntydare och så finns det Stjärntydare. Dom kallas neurologer och är specialister på huvudstjärnor och tappade medvetanden.
Jag har träffat en sån sierska idag.
Hon tittade in i mina ögon, skrapade mig under fotsulorna och kittlade mina balansnerver när hon bad mig blunda och stå raklång hur länge som helst.

Men jag bestod testet, svajade inte det minsta och såg inte en enda nova födas inför mina ögon.
Inte ens de inre.
-Frisk som en nötkärna vad?
sa jag och grimaserade lite när hon envisades med att slå en hammare på knäna och armbågarna och varhelst hon fick lust att slå. De är sadister de där sierskorna. Tror jag.

-hm.

Sa hon och tog fram stetoskopet.

- Hö. Sa hon sen.

- Hö? svarade jag.

Fast hon menade alltså att jag skulle hosta lite.
Så jag hostade lite och tänkte, att nu skulle det sitta bra med en glass. Jag vill alltid ha glass när jag hostar.


Efter en lång stund i ensamhet i det där rummet där alla spatlar och handskar och rullvagnar pratar sitt eget språk fick jag åter träffa sierskan.

Hon harklade sig och sa att hon inte sett något anmärkningsvärt.
-Inga nya stjärnor? sa jag

men hon svarade inte. Hon bara tittade på mig och log sådär som man ler när man tycker att folk är lite dumma.
Och jag är inte dum. Bara klok nog att tiga och vänta.

-Så du får komma tillbaka om det händer igen. Men det troligaste är att du är lite smal och lite lång, ja, nej alltså bara i förhållande till vikten alltså. Kanske skulle du försöka gå upp lite i vikt. Och så kan jag rekommendera drogterapeuterna här i kommunen.

- öh, sa jag. Men tänkte att den diskussionen tar vi inte.


Sen var det inte mer med det.
nya stjärnor och inga förutsägelser

Så jag får nöja mig med adventsstjärnan. Jo det är sant. Jag har en sån. Löjligt?
Nä, rätt fin faktiskt.

Åsså ska jag ha röda julgardiner. Köpta på loppis. Mm. man skaffar sig traditioner sörru.








söndag 20 december 2009

Musblått


Här och nu tänker jag mynta ett nytt uttryck. (Snygg formulering vad!)


"Musblått"


Vad det betyder?


Gissa!


(Ledtråd: en hel dag på en plastsäck med en matta inuti)

lördag 19 december 2009

När saker satt ihop sig.


Som trogna läsare vet, har jag en massa tankar om nån sorts gud jag envisas med att inte tro på. Och så är jag en hejare på bibeln. Har nog läst den boken sju-åtta gånger raktigenom. Och eftersom jag har ett rätt hyfsat minne kan jag de flesta av berättelserna ganska bra.
Dessutom har jag nog läst sisådär tretusen vanliga böcker. Eller mer.
Och en sak har jag sett och haft lite roligt åt.
Nästan alla europeiska författare stjäl hejvilt från bibelns skribenter. Utan att ange källan.

Man kan nästan inte öppna en bok utan att läsa något som redan skrivits - för flera tusen år sedan.

Nej det är klart, jag tror inte heller att alla författare medvetet glor i bibeln innan dom sätter igång med skriverierna. Men hela kulturen bygger på hur människor lever tillsammans och hur vi har kommit överens om att ha det. Och de överenskommelserna bygger till stor del på vilken filosofisk och/eller religiös grund vi har eller har haft. Vilka värderingar vi har och på vilket sätt vi tolkar grundfrågorna om livet.

Vår kultur bygger på en blandning av grekisk filosofi och judendom som transponerats till kristendom. Tror jag.
Och eftersom böcker är ett uttryck för kulturen, alltså på olika sätt speglar vår kultur, så kommer böcker att handla om det vi bygger kulturen på.
Och det är mönster som återfinns i bibeln. Och i de skriverier som finns samlade från de där grekiska farbröderna (och en eller annan tant skulle jag tro) i Grekland. Samtida med oss på den tiden vi ännu ristade i sten...

Jamen... tänker jag. Varför läser vi inte grekiska filosofer och studerar hur bibliska författare beskrivit världen? Varför filosoferar vi inte över berättelserna snarare än bråkar om de är sanna eller inte?
För det är inte intressant egentligen. Om de är sanna - eller på vilket sätt de är sanna.

Det intressanta är väl att förstå varför man själv (och samhället) reagerar med skam, lust, indignation, lust att straffa, lust att förlåta....
Det vore väl rimligt att få med sig någon sorts grundkunskap om vad kulturen vilar på när det gäller värderingar och sätt att tolka världen? Så att vi kan ta ställning till hur vi själva agerar i relation till de värderingarna och de tolkningarna?!

Ja.. nu predikar jag visst igen. De där stjärnorna som föll igår satte igång en massa. Som att grejjer satte ihop sig.



Och då predikar Ebba. När saker satt ihop sig.






fredag 18 december 2009



Här skulle jag skriva en knivskarp betraktelse över vad det är som gör att man väljer att titta bort. Att man nöjer sig med att låta sig leva på bekostnad av andra bara man slipper se dem man suger ut.


Det där att vi i vårt fina samhälle inte ser att bakom fasaderna ruvar uteliggare i diverse soprum och ödehus. Att man liksom köper sig fri med skattsedeln. Som jag är stolt ägare till numera. Tänk bara att ha en skattsedel! Wow.


Men det blir ingen betraktelse.


Den före detta legitimerade kartongsoverskan har fått göra ännu en färd med de blå ljusen blinkande genom gatorna. Ilfart till akuten alltså.


Nämen vad hände????


Jo det hände sig att det blev stjärnfall i skallen. Totalblackout.


Och jag damp ner i en snödriva utan att ha styrsel på vare sig armar eller ben.

Vad hände????

Nä dom fattade inget alls på akuten heller fast dom stoppade in mig i ett rör och fyllde andra rör (mindre) med mitt surt hopsparade blod.

Där fanns inget i pisset heller som kunde förklara det hela.


Så... tja, jag fick välja om jag ville stanna eller åka hem och komma tillbaka ifall jag mådde dåligt. Och så fick jag en tid på måndag. Halvnio ska jag visst träffa någon som vet allt om stjärnfall.


Själv tänker jag att det var någon gammal pillerrest som frigjordes ur fettet i hjärnan nånstans.

Så det blev en överdos utan att jag ens tänkt pulver.


Och jag mår skitbra. Men tänker på Kola och Ivy och alla mina andra gamla vänner och hoppas att härbärgena inte stänger dörren förrän det är knökfullt. För i Stockholm vet jag inte om det finns några stall att ta in på ifall man måste föda barn eller bara behöver ett hörn med lite halm och en filt...
Skulle inte tro det. Dom stall jag känner till där är låsta och betingar en månadshyra i paritet med en hyfsad tvåa i innerstan. Så... näe, härbärgena måste bara tänja på varenda madrass!!!!








torsdag 17 december 2009

Så läser jag om granar när jag bläddrar runt bland andras bloggar.
Julgranar alltså. Att skaffa gran. Har jag aldrig gjort.
Och sen läser jag om kulor. Inte såna som torskar har utan såna man hänger i grenen. Öh.
Man ska tydligen ha alla kulor i samma färg. Och undvika bjäfs och glitter och sånt.
Eller också rocka loss med barnens dagiskulor.
Jag vet inte.
Kan man inte lika gärna ta in en gammal gungstol?


Man skulle kunna tro att jag levt som en sorts enstöring i ett soprum hela livet.

Det har jag inte.

Men mina sociala färdigheter och mina kunskaper om hur man lever ett svenneliv ligger ungefär på den nivån. Hur man är när man är en vanlig Barbro alltså. (äh, jag kom inte på något vanligt namn, vad heter folk egentligen? mina gamla vänner har nicknamn allihopa)


Så alltså. Häromdagen var jag alltså till frissan för första gången.


Och idag fnissade jag mig genom ett besök hos en äkta kosmetolog. Ja jävlar!!!


Inspirerad av Mona i hennes universum tänkte jag, att jag måste kolla in vad det är för geggor folk penslar i nyllet för att bli evigt unga. Och så få en liten lektion i maskläggning. (Nä inte så att jag ska natta småmaskar, jag ska lära mig att sminka över ärren i ansiktet alltså) Så alltså, jag knallade iväg till en tant som vet hur man handskas med färgpenslar och dammvippor. (små festliga borstar för sånt damm som blir över när man gnott in fejset med det man hittar i små askar)


Och jo, jag har väl smetat färg i nyllet jag också. Helt amatörmässigt alltså, för att liksom beta kroken för det fiskbestånd som befolkar bakgatorna i huvudstaden. En massa svart runt ögonen och blått ovanpå och en stor röd markering runt käften brukar vara oslagbara lockbeten.


Men det här....




Jag kliver in i själva salongen och fattar typ inget alls.

Tänker vända, där står alltså ingen ung snygg brutta och vickar på höfterna för att bjuda in till de flärdfulla färgernas spegelhörn. Nädå. Där tronar en madam som petar in mig mellan brösten och liksom knuffpuffar mig till en stol mitt på golvet. Sen kör hon med tredje graden i ansiktet. En lampa som ser allt. Säger hon. Fast jag tycker det ser ut som om det är hon som glor.

Och så... tja, det kommer fram saker ur gömmorna. Hyllor på hjul, små bord med diverse redskap och borrar och spatlar och sprutor. Ett tag var jag rädd att jag hamnat på akuten. Men sen... jo, hon trixade och fixade med de där grejjerna och putsade mig i ansiktet, smorde och duttade och hade sig.

La en grund. översatte hon. För jag fattade inte språket. Det heter en massa olika saker det där man gör med fejset alltså.

I alla fall höll hon på med den där grunden i en evighet innan färgpytsarna kom fram.

Och då höll jag på att dåna alldeles. För tro inte att det var något himmelsblått eller rosa som skulle duttas i fejset. Närå, vitt och grått och brunt och guld och grönt blandat med jagvetintevad. Och så trollade hon fram en våldsamt vacker brud från ingenstans. Trodde det var ett reklamblad när hon höll fram spegeln.

Ja jävlar. Sa jag inte.


Men alltså, nu har jag ett fejs jag måste ut och använda i kväll!









onsdag 16 december 2009

Man kan ta det på olika sätt.

Bitska grader alltså.

Rödfnasiga kinder och en näsa som klibbar ihop sig utan att man har fått grisvirus.

Antingen kryper man in i badkarets allrasomvarmaste vatten.

Eller också går man ut och gillar läget tillsammans med ungarna.

Den där lilla som hade ljus i håret häromdagen ringde mig medan jag satt och bet på naglarna utanför tentamensrummet idag.


- Du Ebba

- mm

- Skaru bli professor nu?

- ja såklart

- Kan såna åka säck?

- Säck???

-Stjärtsäck och så har man en matta inuti.

- Ja jag tror såna kan åka säck.

- Bra. Då fåru tarendär professorstjärten och komma hit.


Så nu vet jag ju vad jag får göra i helgen!

Sitta på en säck och tjuta.


Och förresten... jag har preliminärfått mina poäng.

Han sa att högsta betyget ligger i ett kuvert och väntar bara jag skriver i rätt ord på stortentan i Januari och det tänker jag ju göra.


Om somliga inte ser upp kommer en viss Ebba att bli en aning odräglig.

tisdag 15 december 2009


- ska du blogga nu?

- mhm.


Det är prinsen som undrar. Med all rätt. För han har stoppat i mig hummerstjärtar, gäddqueneller och fantastiska fruktfrostskapelser tillsammans med en sorts bubblande frustande champagne som antagligen stoppats full med något hemligt.

Men alltså

jag måste ju berätta om den där hårgrejjen.


Intet ont anande gick jag vid halvtvåtiden in i den lilla salongen med de underliga stolarna. Jamen, alltså, svarta skapelser med vidhängande bideer eller vad det är på baksidan. Där håret stoppas ner och bubblas och fromageras innan det sköljs och packas i väl tilltaget omslag.

Och sen får man byta till en annan sorts stolar som står i långa rader, ungefär som en biograf fast utan bio. Man får titta på sig själv i stället. Drömstället för Narcissos alltså.

Jahaja. Och så får man knepiga nypor på huvudet och klipps liksom bitvis.

De små tips jag fick, antydningarna om vad man bör undvika att tala om tycktes stämma precis. Man ska inte diskutera politik och inte heller fugor. Eller juridiska spetsfundigheter. Däremot går Anna Anka hem. Och en liten förfrågan om vad som är skillnaden mellan att tona och att färga. (Något jag snappade upp på en affisch som antagligen gjorde reklam för något hårmedel man inte behöver)

Flickan som klippte hade finnar och väldigt färglöst (urblekt) hår med svarta småtoppar.

Hade jag sett henne när jag beställde tid hade jag nog backat. Jag menar, hon var inte direkt någon bra reklam för sitt yrke. Slarvigt och stripigt... men vid förfrågan angav hon det hela som vådligt inne bland något som jag trodde var punk men som hon benämnde goth.

Så jag vet inte.

Men i alla fall.... såsmåningom hade mitt halvlånga ojämnt klippta (självhugget) hårsvall förvandlats till ett lagomrufs. Och jag var väl rätt nöjd innan flicksnärtan raskt och utan att fråga hällde i en massa snusk i barret och rörde om.

Då flög fan själv i mig och hon fick börja om. Alltså, vi gick tillbaka till stolen med bidé och tog bort snusket.

Så nu är jag sött rufsig och rödblommigt förväntansfull inför natten.


- har du skrivit färdigt snart?

- japp


Prinsen igen...

Och nu har jag inget mer att berätta.

Men vänta bara....



.. öh, ha en god natt!



Vad gör man hos frisören?

En del dagar luktar helt enkelt som dom ska. Den här dagen tillexempel. Elen kom tillbaka mitt på dagen i går och hela huset började tokbaka.

Pepparkakor, vetebröd, råglimpor och... hm. Kanske någon sorts bondkakor, måste hälsa på grannen mittemot för att kolla.

Min goa granne under mig har skaffat rollator och satt högtidligt på den och kavlade tunna tunna grejjer som hon kallade flarn. Fast jag trodde flarn var någon sorts mandelgrejjer man klickade ut. Nädå, hennes flarn är gjorda av kaveldeg som gräddas en sekund och ska stelna fort och doppas i smält blockchoklad. Hemskt gott.

Och jag då? Jo, jag är ledig idag och tänker inte ta i spisen.

Inte läsa ett ord.

Och inte hacka en enda lök.

Vaddårå? Ingen mat?

Jopp.

Det finns en goluktprins. En som beställt bord på finaste stället och... tja vi ska väl äta hummer eller nåt.

Och somliga som heter Ebba har tid hos en sorts människa som klipper av hår från folk hela dagarna.

Ingen tror mig när jag säger det. men det är sant.

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv gått till någon som tar betalt för att trixa med hår.

Så jag är lite nervös. Vad GÖR man där?


Alltså... vad gör frisörer rent allmänt. Har dom regler för hur man sitter och vad man bör säga och sånt? Är det något jag borde veta innan jag kliver in?

Snälla.... halvtvå ska jag vara där.



måndag 14 december 2009

Krig!


Jag vaknar av att det skakar i hela huset, kölden kryper in genom väggarna, allt är mörkt och lamporna kan inte hitta energi nog att vakna.

- RRRrrrrrRRRRPPPPRRRRdddddrrr är det ingen som säger men det låter så.

Lite skakig - jag vet inte om det är av rädsla eller om det är för att hela huset skakar - trevar jag efter telefonen och slår telefonnumret till hyresvärden som bor två kvarter härifrån.

- Hej det är Ebba, säger jag. och fortsätter: Har tredje världskriget brutit ut eller är det någon sorts influensaattack på själva huset?

- Det är gatuarbetarna. säger han
- Vaddå?
- Dom har borrat sönder det.
- Huset?
- Ja. Dom skulle bevaka sitt hål. Sådär som gatuarbetare bevakar sina hål för att inte bli arbetslösa. Och så kom en grävmaskin och förstörde alltihop. Elen och allt.

Jag som knappt vaknat hör väl bara hälften och drar slutsatsen, att huset antagligen kommer att rasa inom kort och att jag kommer att hamna på gatan och mista jobbet och bli tvungen att börja knarka igen.

Vilket får igång hela min cisternpark.
Så jag snorar och tjocknar till och låter som någon vådligt förkyld donna från huvudstaden.


- Förlåt vem pratar jag med, säger min hyresvärd
- Ebbabuuuuu säger jag
- Jamen Ebba!!!! säger han
- Måste jag flytta på en gång? frågar jag och måste dra upp snoret.
- Du Ebba flyttar ingenstans.
och jag fräser två liter snor in i lakanet
- Det är alltså nån som har grävt av elen för det ska in fjärrvärme och då borrar dom hål i grunden förstårdu. Samtidigt. Det har inte hänt något. Jag bara skämtar och du bor kvar och elen kommer tillbaka ta det bara lugnt. Förresten jag kommer. Skaruhakaffe. Ställ upp dörren och kryp i säng så kör vi en fika på kanten.

Sån är han min hyresvärd. Fatta att jag har tur i livet!

söndag 13 december 2009


Ja men såklart var det min sötaste lilla biounge. Som skulle sjunga för biomamman.

Och körde upp familjemamman klockan fem. KLOCKAN FEM!!! för att hinna fram innan jag skulle till jobbet klockan åtta. För som skulle ju fika också. Hos mig alltså.

Fast jag började faktiskt inte förrän nio, så vi hann med att sjunga alla möjliga julsånger och barnvisor och svensktoppen och allt.

Hon sjunger som en liten lärka den ungen.

Vilket inte är fallet med hennes biomamma.

Jag tror jag är född till kaja. Ni vet en såndär som jamar lite halvgällt.

A tyckte nog inte heller att det lät så bra....


- öh, vi sjunger videung nu.

- ja, jag gör ju det

- nä du sjunger bäbä

- gör jag ju inte

- jo det går upp här och du sjunger ner.

- nämen det görjagvälinte

- johorå såhär skare va.


Och så låter det som änglasång.

som jag inte kan hänga med i så jag trummar lite med foten.

Som man inte ska.

får jag veta.


- men du Ebba, det gör inget att du inte kan sjunga för att du har ju gått på gatan.

- hrm.

- och då blir man hes sörru.

- jaså?

- ja för att då sover man inte.

- nähä


Inte vet jag vad A tror om att gå på gatan, och inte tänker jag tala om det för henne heller

Och som tur är kommer hon på att man måste sjunga sankta lucia om man ska VARA Lucia, och det ska hon. Så gatan försvinner i ljuset.

Och jag trippar iväg till jobbet en aning försenad men alldeles betagen i världens sötaste Lucia!




Halvsju ringde det på dörren. HALVSJU!!!!

Och jag snubblade upp ur sängen med täcket virat kring kroppen och håret åt alla håll.

Gissa vad som mötte mig?!

lördag 12 december 2009

Du kan väl klia mig på röven ...

Fötterna i ett hett bad. Kall dryck och brasa. Ah!

Inga lussekatter tack.

Har sålt såna hela dagen. En miljon. Och kaffe. Massor av kaffe. Lever folk på kaffe?

Mitt på dagen kom det in en busslast damer i tvåhundrakilosklassen och ville ha baljor med kaffe. Inte små koppar. Alla ville ha stora glas. Med latte. Och så en liiiiiiten lussebulle.

Jag hade inte så många jätteglas så jag fick ila över till restaurangen för att fixa alltihop. Dom satte sig med alla sina paket och väskor och jättestjärtar så att det till slut inte fanns plats ens för ett skohorn att klämma in sig i inre rummet. Det är ett litet intimt rum för folk som vill vara ifred. Där ryms max tio personer. Dom här var fjorton. Och inte små.

När jag kom in med första laddningen glas fick jag liksom åla mig in genom dörren och sedan langa glas och bullar.

Andra omgången nådde jag att ställa ut på bordet närmast dörren, men så var det en dam längst in som inte hade fått sitt glas som harklade sig och sa på SKÅNSKA "lilla vän, jag har inte fått nåt" Så jag ilade iväg efter ett extraglas och en bulle, sedan raskt in i inre kammaren och... tja, langen gick inte.

Gissa vad jag sysslat med resten av dagen?

Jo alltså

jag har identifierat dofter. Försök själv att glida mellan jättebröst utan att det fastnar parfymer, svett, krämer, tvål, obestämda matrester... överallt.

Pust.

Men i alla fall, repliken när jag skulle tillbaka från den där innersta damen är obetalbar.

- ah, du kan väl klia mig lite på röven när du ändå är här....


.... och jag fick bra med dricks!

torsdag 10 december 2009

Fredspris

Och jag som trodde att fredspriset egentligen gick till folket i USA för att de valde en president som varken är vit eller kristen.
En mörkfärgad halvmuslim- eller vad han nu är rent konfessionsmässigt.
Jag trodde hans tal skulle handla om det.
Att han fick vara en symbol för något väldigt stort.
Det där att människor valt en människa i stället för en hudfärg.

Nu handlade talet mest om krig. Att det kan vara nödvändigt att försvara ett land och att man aldrig ska räkna med att det blir världsfred.

Men tänk tanken... att Mr Obama skulle ställt sig upp och talat om sin kärlek till det amerikanska folket som valt att vända rasismen ryggen. (nåja, rasister finns nog, men de är tydligen inte i majoritet längre) Att han skulle talat om fattigdomen, de små maktlösa, de som kämpar för överlevnad. Och om en dröm om att människovärdet skulle få vara lika för alla. Att alla skulle ha samma rätt till ett värdigt liv, också han själv som inte förmår stå emot de krafter som tvingar honom att använda våld och makt för att han inte kan något annat.
Tänk tanken, att han skulle be om förlåtelse, ödmjukt böja nacken och be om hjälp att förverkliga drömmen om alla människors lika värde, och alla människors rätt att leva i fred.
Tänk bara tanken.

Bara tänk.


Tinnar och torn, vassa spetsar som sticker upp genom molnen. Man ser dem på håll, som bergstoppar omringade av rökringar. Senapsstaden, lärosätet, staden med alla komplexen.

Att åka i ottan för att vara framme innan folk börjat jobba.

Och så den förbannade akademiska kvarten. Eller halvtimmen.

Att förstå koderna.


-Du Ebba

-mm

- Varför pussar dom varandra i luften?

- Vaddå?

- Farbröder och såna i TV som har glitter.

- Glitter?

- Dom får nobelpris sen sörru.

- Pussar dom i luften?

- Ja för att dom inte ska ha influensa?

- Mm tror du?

- Ja och så nyser dom i armvecket man ska göra det.

- Pussar du i luften också?

- Nej jag pussar på snoppen.

- Va???????


Och så fnissar ungen så man såklart inte kan hålla sig.


- Hurdå menar du?

- Äppelsnoppen.

- Man gör det för att man gillar den man tittar på och då får man chans.

- chans?

- Ja man får det.


Så nuförtiden ska man pussa snoppen när man frågar chans!

Man lär sig något nytt varenda dag!



onsdag 9 december 2009



Längst upp på taket på ett höghus. Eller förresten, det är inte mer än sju våningar, så det kallas nog inte höghus.

I alla fall. Där uppe.
Låg ett av mina avgrundsminnen och väntade.

Jag visste det inte när jag gick upp för trapporna - kanske har hjärnskrynklarna rätt i, att man kan förtränga sånt man inte orkar med.
Men där uppe hände det, att jag tappade taget om mig själv och hela världen. Alltihop som kallas Ebba försvann i något jag inte vet namnet på. Det stora svarta hålet eller världens undergång. Eller bara baksidan av mig själv. Jag vet inte.
Som om allt stål jag kört in i venerna smälte ihop till en enda spjutspets. Och alla kemiska föreningar reagerade som en enda big bang.
Som om solen imploderade och månen vrängdes genom centrum av universum.
Det var jag mot tingens absoluta noll.
Sedan mindes min kropp hur djävulen trängde in som eld mellan hud och kött.
Den svarta ängeln skrek sitt effata
och jag föll
När jag vaknade var jag naken som ett barn men vuxen som en kvinna.
och jag vet att jag alltid har vetat det jag vet
men nu bär jag det
En gång visste jag bara trygghet.
En annan gång visste jag bara vrede
Valet är mitt eget. Det finns inget då. Det finns inget sedan. Det finns bara nu.
Och jag lever.

tisdag 8 december 2009

ett litet ljud och en liten doft

Min vän med blommorna, han som älskar mig som bara den som inte har några avsikter mer än kärlek älskar, kom med sitt leende i går till restaurangen.

Vi hade bestämt så.

Och så skar vi lök tillsammans med tårarna trillande och skrattet pärlande.

Min goa chef tog fram största skålen och bästa blicken.

Och sen sa han

att man kunde koka massa ärtsoppa. För att det inte var så vanligt med ärtsoppa till julbord men nångång kunde man ju överraska. Så att folk fick prutta lite under täckena. Och så fnissade han i magen.

Han kan det min chef. Fnissa i magen.

Så idag puttrar soppan och i kvällningen ska vi ställa ärtsoppeskålar på borden.
Att storpolitikerna har beställt tjugotvå platser gör inget.


Så om ni hör ett litet ljud och känner en liten doft från stadshuset... så vet ni!

måndag 7 december 2009


- jag ska flytta till dig sörru

- jaså?

- för att jag inte vill bo kvar här.

-Varfördetdå?

- För att jag blir arg varenda dag och man måste äta gröt och allt.

- Tror du inte du skulle bli arg och få äta gröt hos mig då?

- Näe för att du har ingen gröt.


Hm. Jo, alltså den där lilla ungen börjar göra mig till en såndär morsa som tillfredsställer varje liten nyck och alla önskningar. En som aldrig blir arg, och en man aldrig behöver vara besviken på. Jag fattar att det kan bli så med extramorsor som dyker upp ur ingenting och mest bara är trevliga och ska uppfostras till att bli just sånadär drömmorsor.

Så jag bestämmer mig för att realitetspröva.... och möjligen bli lite mer verklig.

- Jo, alltså jag har faktiskt gröt.
- Det har du inte alls!
- Jo, risgrynsgröt och havregrynsgröt och mannagrynsgröt och rågmjölsgröt. Faktiskt.
- Nehej.
- Joho.
- Jag har bestämt att du inte har det.
- Och jag tycks inte lyda det.


Klick.


Ja, hon la alltså på luren.



Och nu sitter jag här och tänker att jag måste göra lite gröt medan jag tänker ut vad jag ska göra med en såndär liten diktator nästa gång hon bestämmer att jag är något jag inte är.
Eller har något jag inte har. Eller tvärtom.

Ja kära nån. Sånt här hade jag liksom inte tänkt på innan.

Men alltså, ett alternativ är omöjligt. Det att sluta äta gröt. Jag kommer att käka gröt tills jag är nitti och tappat alla tänder!

För såklart vill jag bli en såndär Gerard Dou- målning!



söndag 6 december 2009

Tänk på Urban....

Jag hade en diskussion i går kväll.
En såndär som skulle kunna kasta skuggor och riva köttsår. Kanske gjorde den det.
Det handlade om pedofiler och tomtar. Såklart. Jag skriver ju om de där tomtarna som visar kalsongerna.
Men i går berättade jag om Olle och Kalle och Urban (ingen av dem heter så egentligen) som köpte sex av mig.... eller sex.... jag vet inte. Eller jo, i deras värld var det ju upphetsande sex.
Alltså, jag är rätt liten. Späd, och inte så lång och så har jag lite småfint hår och stora ögon. För några år sedan såg jag nog ut som en liten fjortis. Eller om man har fantasi, ännu mindre. Inte några stora bröst och knappt några lår heller. Storlek petit.

De där Ollarna och Kallarna ville ha barn. Och jag var väl så nära ett barn de kunde komma just de där kvällarna de valde en tjackhora. Andra kvällar - och dagar - kanske de verkligen kunde hitta en unge.
Ingen av dem ville ha vuxensex. Alla ville de på olika sätt att jag skulle se ut som ett barn medan de själva runkade. Alla ville ha oralsex. En ville att jag skulle ha barbiedockor på ett ställe man inte har barbiedockor på. (D: du måste inte veta var) och en ville att jag skulle leka att jag var spädbarn - dvs han ville byta blöjor och mata med nappflaska medan han runkade.

Den jag kallar Urban hade mängder med foton av dagisbarn. Nakna eller halvnakna. Och när jag frågade varifrån han fått dem sa han att han tagit dem själv eller hämtat på nätet. (Jo det fanns nät då också, jag är inte så lastgammal)
-Vaddå hämtat? sa jag såklart.
- Folk lägger ut sånt. sa han.
- Äh. sa jag och trodde han svamlade.

Men nu när jag bläddrar bland blogar och facebooksidor vet jag ju bättre. Folk lägger ut en massa bilder som inte borde finnas där. Oskyldiga barnbilder. På klädda, halvklädda och oklädda barn med förföriska (för pedofiler) blickar.

Urban berättade också att han spårar en del av barnen. Man kan läsa mycket om vilka de är och varifrån de kommer och så spårar han, fantiserar om att låna dem. Han sa att han aldrig gör det. men.... själva spårandet tyckte han var väldigt upphetsande.
Idag tänker jag, att spårandet kanske slutar vara tillräckligt upphetsande... vad gör han då?
Urban tyckte om att göra saker med mig som jag inte tänker skriva här eftersom min tonårsunge läser.
Men eftersom du faktiskt läser.... sex är något som är otroligt fantastiskt när det känns inifrån.
När man inte vill annat än ge efter men inte gör det förrän den andra känner likadant...
Allt annat sex är överreklamerat. (Betyder att reklamen är finare än det man gör reklam för)
Om jag hade fått göra om mitt liv skulle jag sysslat med hångel väldigt länge. Och låtit varenda grej när det gäller sex få ta tid så jag hann med att bli trygg och verkligen njuta. Och så skulle jag haft sex bara med folk som fattar att det är något man är två om. Och att bådatvå har lika stor rätt att hinna med och att ha det skönt.
Det borde bara vara gifta gamla par som får komma överens om att ha sex som bara tillfredsställer en av parterna... typ. För att gifta gamla par inte alltid kan vara tända samtidigt. Och för att kärlek mognar och blir något annat än totalupphetsning. Fast, om det bara är obekvämt för den ena då är det antagligen inte så bekvämt för den andra heller och... tja, varför ska man då hålla på? Hörrni som tillhör kategorin gifta gamla par.... hur gör ni???

Och alla som har barn och blogar... tänk på Urban.

lördag 5 december 2009

uppkåtade småtjejer till tomten

Kom på i natt varför jag blir så lack på RFSU som står bakom de där tomtarna som visar förföriska blickar samtidigt som de drar ner byxorna - reklamen för sexleksaker alltså. (Det är alltså inte apoteket som gör reklam utan RFSU som säljer sina leksaker på apoteket)
För min del var "tomten" en psykolog som först skulle hjälpa min familj, sedan lät mig bo hos honom och hans familj i "fosterhem".
Jag trodde ju att jag skulle få lugn och ro, ett hem....
Men bakom det trygga skägget lurade ett par förföriskt blickande ögon och raskt neddragna jeans när frun vände ryggen till.
Så var det med den tomten.
Och jag tappade såklart all tillit - men kände mig utvald att vara tomtens lilla fru i stället för den som tydligen inte räckte till. (i mina ögon alltså)
De skildes - inte för att jag fanns i huset utan för att det var på gång ändå - och jag flyttade in i dubbelsängen. Knappt lovlig.

Och nu ser jag den där tomten upphöjd till sanning.
Apoteket tillhandahåller grejjer för småtjejer som ska kåtas upp inför julen.
Jajamensan.
Bara för tomten att ta för sig.

Fy fan.

fredag 4 december 2009




Man måste inte stiga upp. Inte springa runt som en galning för att hitta sånt man lagt någonstans. Inte söka rätt på borttappad tillit och undangömd glädje.
Nejdå. man kan ligga kvar i sängen med kuddarna strödda och täckelsen fallen.
Man kan förstrött pilla på ett födelsemärke på magen och på ett annat som sitter där ryggraden slutar i nacke.
Någon annans nacke.
Sedan kan man långsamt stiga upp, fylld av dofter och tystnad. Känna kylan under fotsulorna och tända brasan där smulor av nyvärmda frallor får falla som flagor från lågor som tänts av annat än tändstickor och plån.
Man kan låta dammtussar bilda sceniska mönster och gruskorn bli rasslande doakör till solostämmor som flätas till duo.
Ballader som skrivits i natten. Sånger som övats i tystnad.
En annan gång kan man plocka upp kläderna från golvet, locka fram nya trosor ur byrålådan och kränga tröjan över huvudet.
I dag kan man låta hud möta hud.
medan kaffet kallnar i kopparna

torsdag 3 december 2009

apotekstomtar


Överallt ser man dem, apotekstomtarna. Stora röda feta farbröder med nerdragna byxor förföriskt blickande efter små söta barn.
Jag ryser!!!!

onsdag 2 december 2009

rena pippin


Man sitter på tåget och så blir det något fel så att man inte kommer längre än till söder om Söderhamn. Klockan tickar, magen skriker och ögonen vill mest bara klibba ihop eftersom dom varit uppe sedan fem ungefär. Kanske har jag själv varit uppe ännu längre.

Men så dyker det upp en korp.

Sen blir perspektivet ett annat. Vi flyger upp dit där molnen blir till och mönster blir synliga.
Jag tänker tankar jag inte visste orden på och hon säger orden som aldrig blir sagda utan skam om inte fåglarna tar dem som dun.


Och tåget står fortfarande still när en herre med krokig näsa fnyser lite åt korphållet till och ruskar på huvudet och... ja förvandlas inför våra ögon till en örn.

Det kluckas och fnulas och man kommer överens om att man kan tänka sig att ett byte kan vara ätbart som färskt eller lagrat beroende på smak.
Eller med andra ord - det som sker nu, och som avnjuts i nuet blir ett då. Men det där dået blir ett nu i samma ögonblick någon tar det i sin mun och aktualiserar smaken.

Sen börjar tåget röra sig och konduktören som kommer förbi kan inte låta bli att visa sina fjädrar. Han avslöjar sin förkärlek för de små frön som göms där ingen tänker på det och vi förstår att han är en sparv. En vacker lappsparv. Eller möjligen en sävsparv säger han. Och darrar lite vid insikten om att han beträder örnars och korpars revir.


När vi kommer fram har vi blivit sex ivrigt kacklande, pipande, kluckande och kvittrande fjäderfän som livligt diskuterar möjligheten att hålla fred.
Och det viktigaste vi kom fram till var nog, att utan att vi är stolta över våra särarter kan vi inte vara stolta över att vi umgås över gränserna.

Och det här blev ju lika klart som spadet efter korv. Dvs helt ogenomträngligt utom i små bubblor där allt blir förstorat och fullkomligt klargjort. En sekund. Sen blir det korvspad och man överväldigas av doften.


Jag har nog fått pippi helt enkelt.


Jaha, nu predikar hon igen....

Medkänsla - vad är det egentligen, apropå en kommentar som väl egentligen mest handlade om något annat.
Hur blir man en människa som bryr sig om andra människor?
Jag har skitit i folk långa tider av mitt liv. Men nuförtiden är det nog tvärtom. Jag bryr mig väldigt mycket om, och känner en massa för människor som finns i min omgivning. Också såna jag inte känner.
Varifrån kom den medkänslan? Och varifrån kommer den där känslan av att vilja hjälpa till, vara delaktig?
När jag själv hade det riktigt jobbigt och inte tyckte, eller kände, att någon människa ville lyssna eller förstå hur det var... när andra mest utnyttjade min utsatthet, då stängde jag av medkänslan. Det kanske inte är så konstigt. Sen blev jag själv en som utnyttjade. Stal, bedrog, utnyttjade situationer och skapade situationer som innebar att jag kunde få ut något av det.
Då såg jag inte att jag själv också var utnyttjad - av hallickar och av själva utslagningssystemet.

Men mitt i det där livet som mest gick ut på att hitta möjligheter att föda hjärnans lustcentrum med droger så fanns det ljuspunkter utanför beroendet.
En kvinna som betydde mycket var väl själv inte som alla andra - hon missbrukade inte men fanns ofta på samma platser som missbrukare. Hon horade inte, men umgicks med horor... Hon var inte tjuv men brydde sig om människor som var kriminella.
Näe, hon var inte socialarbetare och inte bar hon något kors om halsen heller.
Hon var bara människa.

Sen träffade jag en man som hade förlorat allt i en konkurs och sedan sitt ben i en olycka. Han fick ingen hjälp av samhället så han hamnade på gatan. I rullstol.
Han var inte heller någon missbrukare, jo kanske han kan kallas alkoholist, van som han var att dricka för att representera.
Han som hade gått i skräddarsytt var som vemsomhelst. Han som satt i rullstol fick oss andra att framstå som skröppel. Vi tyckte vi hade det bra jämfört med honom - som ju förlorat allt och lite till. Men hans inställning var att han hade det bättre, han hade ju bara förlorat sina pengar och ett ben... inte sin värdighet. Och inte hade han gjort något som han behövde skämmas över heller.
Han lärde mig mycket om vad det är att vara människa.

Nu när jag pratar en del med mina barn - de första barn jag egentligen pratat med - som missbrukande uteliggare är man paria för alla vuxna med barn. Såklart. Men alltså nu, har jag förstått, att medkänsla får man av att andra känner med. Av att vara nära andra människor som också vill vara nära. Så att man får ett sammanhang, en mening med tillvaron och en samhörighet.
Trygghet för ett barn är inte att inte möta svårigheter. Nej det är nog mer, att veta, att vilka svåra saker man än möter finns det vuxna (som är ALLA vuxna) som tar hand om sånt som barn faktiskt inte ska ta hand om. Vi har ett kollektivt ansvar för att skapa en trygg miljö för barnen, för alla som själva inte kan ta hand om sig...
Och för att skapa ett sånt samhälle, ett tryggt samhälle behövs sammanhang där människor har tid att vara tillsammans så att vi hinner lära oss se egna och andras behov och så att vi lär känna varandras gränser och möjligheter.
Det är mycket tryggare att veta, att det räcker att vara ett komplement till andras förmågor än att tro att man måste klara allt själv.

Så tänker jag och upptäcker att nu har jag predikat igen. Eller vad jag gjort. I alla fall, satt ihop en massa ord av det som snurrar i mitt överhettade huvud.
Herregud, en dag blir jag väl politiker också...

Förresten, en av kommentatorerna skrev något klokt... Jan, jag hoppas du inte misstycker att jag citerar dig på ett ungefär. - man ska akta sig både för att gå in i rollen som frälst och för den roll som skulle vara frälsarens...

Ska försöka ta till mig det och tänker att ingen kan rädda någon annan från livet... men att vi kan leva tillsammans.