onsdag 2 december 2009

Jaha, nu predikar hon igen....

Medkänsla - vad är det egentligen, apropå en kommentar som väl egentligen mest handlade om något annat.
Hur blir man en människa som bryr sig om andra människor?
Jag har skitit i folk långa tider av mitt liv. Men nuförtiden är det nog tvärtom. Jag bryr mig väldigt mycket om, och känner en massa för människor som finns i min omgivning. Också såna jag inte känner.
Varifrån kom den medkänslan? Och varifrån kommer den där känslan av att vilja hjälpa till, vara delaktig?
När jag själv hade det riktigt jobbigt och inte tyckte, eller kände, att någon människa ville lyssna eller förstå hur det var... när andra mest utnyttjade min utsatthet, då stängde jag av medkänslan. Det kanske inte är så konstigt. Sen blev jag själv en som utnyttjade. Stal, bedrog, utnyttjade situationer och skapade situationer som innebar att jag kunde få ut något av det.
Då såg jag inte att jag själv också var utnyttjad - av hallickar och av själva utslagningssystemet.

Men mitt i det där livet som mest gick ut på att hitta möjligheter att föda hjärnans lustcentrum med droger så fanns det ljuspunkter utanför beroendet.
En kvinna som betydde mycket var väl själv inte som alla andra - hon missbrukade inte men fanns ofta på samma platser som missbrukare. Hon horade inte, men umgicks med horor... Hon var inte tjuv men brydde sig om människor som var kriminella.
Näe, hon var inte socialarbetare och inte bar hon något kors om halsen heller.
Hon var bara människa.

Sen träffade jag en man som hade förlorat allt i en konkurs och sedan sitt ben i en olycka. Han fick ingen hjälp av samhället så han hamnade på gatan. I rullstol.
Han var inte heller någon missbrukare, jo kanske han kan kallas alkoholist, van som han var att dricka för att representera.
Han som hade gått i skräddarsytt var som vemsomhelst. Han som satt i rullstol fick oss andra att framstå som skröppel. Vi tyckte vi hade det bra jämfört med honom - som ju förlorat allt och lite till. Men hans inställning var att han hade det bättre, han hade ju bara förlorat sina pengar och ett ben... inte sin värdighet. Och inte hade han gjort något som han behövde skämmas över heller.
Han lärde mig mycket om vad det är att vara människa.

Nu när jag pratar en del med mina barn - de första barn jag egentligen pratat med - som missbrukande uteliggare är man paria för alla vuxna med barn. Såklart. Men alltså nu, har jag förstått, att medkänsla får man av att andra känner med. Av att vara nära andra människor som också vill vara nära. Så att man får ett sammanhang, en mening med tillvaron och en samhörighet.
Trygghet för ett barn är inte att inte möta svårigheter. Nej det är nog mer, att veta, att vilka svåra saker man än möter finns det vuxna (som är ALLA vuxna) som tar hand om sånt som barn faktiskt inte ska ta hand om. Vi har ett kollektivt ansvar för att skapa en trygg miljö för barnen, för alla som själva inte kan ta hand om sig...
Och för att skapa ett sånt samhälle, ett tryggt samhälle behövs sammanhang där människor har tid att vara tillsammans så att vi hinner lära oss se egna och andras behov och så att vi lär känna varandras gränser och möjligheter.
Det är mycket tryggare att veta, att det räcker att vara ett komplement till andras förmågor än att tro att man måste klara allt själv.

Så tänker jag och upptäcker att nu har jag predikat igen. Eller vad jag gjort. I alla fall, satt ihop en massa ord av det som snurrar i mitt överhettade huvud.
Herregud, en dag blir jag väl politiker också...

Förresten, en av kommentatorerna skrev något klokt... Jan, jag hoppas du inte misstycker att jag citerar dig på ett ungefär. - man ska akta sig både för att gå in i rollen som frälst och för den roll som skulle vara frälsarens...

Ska försöka ta till mig det och tänker att ingen kan rädda någon annan från livet... men att vi kan leva tillsammans.

8 kommentarer:

peter sa...

Tillsammans kan vi göra... vadsomhelst... och att få vara en del av ett kärleksfullt empatiskt vadsomhelst borde vara en mänsklig rättighet...

... att ensam skulle vara stark tror jag inte ett skit på...

... blir du politiker så finns det en liten, liten chans att jag börjar rösta igen *L*...

(((kram)))
peter

Eva T sa...

Hej Starka Du !
Det är allt detta du skriver om som min gemenskap handlar om för mig.
Allt detta vet och kan vi inte med automatik eller sunt förnuft bara för att vi fötts en gång, blivit drogfria eller uppnått "hög" ålder.
Vi, sådana som jag kommer ofta från dysfunktionella familjer där sann empati och gränser aldrig eller sällan funnits eller satts. Därför har jag fått lära om lära "rätt" i mångt och mycket med hjälp av vänner. Att våga känna, att inte vara ensam, att inte behöva vara ensam om att undra ifall vissa känslor är ok. Alla dom nya "gamla" känslorna som bott förträngda och glömda.
Eller ibland hårdhänt undanskuffade för att dom gjort för ont, de där med saknad, värme att vara älskad värdefull de var ju bara till för "dom andra" dom som hade råd att känna.
Jag hade bara råd att tro att ensam är stark och fixar bara dagen och drogerna sig så överlever jag allt. Men jag dog ju för fan inombords, nä inte dog men låg i koma på det känslomässiga planet.
Men jag har fått hjälp med konstgjord andning av mina vänner för här hjälpte inte klokskaper, intelligens eller vanligt sunt det som jag liknar respiratorer vid.
För dom där maskinerna vet inget om mig, mina känslor och vad jag behöver, det är bara sunt förnuft.
Det jag behövde det var kärlek från sådana som kunde möta mig där jag var så att jag kan möta människor där dom är.
Jag som fd har aldrig haft utrymme för en massa känslor. Dom bodde i mig men dom reducerades till några få för att överleva.
Ilska, hat, bitterhet,utanförskap, ensamhet och några få till.
Fast ibland fick jag erinra en varm kärleksfull känsla, inte den som drogerna fick mig att känna i början då när jag "hittat hem" utan att jag kunde vara värd något bättre.
Tillbaka till mina vänner och min gemenskap, här har jag fått lära mig att sätta gränser för mig själv och andra.
Försöka lära mig skillnaden mellan att vara en kärleksfull empatisk medmänniska och att vara medberoende.En skillnad som kan vara hårfin.

Önskar dig en underbar dag.

Eva T sa...

Hej Starka Du !
Glömde att nämna att en tidig drogdebut gör ju också att barnet inom en inte får den "normala" fostran, kärleken och bekräftelsen som vi människor behöver för att växa och få självkänsla.
Så i mångt och mycket var jag bara en knapp tonåring när det kom till insikt och klarhet som drogfri.
Det har följt mig i min drogfrihet att inte riktigt hänga med mentalt fysiskt och försonas med min verkliga ålder.
Vilken den nu är ! ?
Som sagt ha en bra dag.

Den hemska tvillingen sa...

Amen!

Cicki sa...

Så kloka ord. Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare.

Charlie sa...

Hej. Bland alla de bloggar jag läser har din kommit att bli den viktigaste. För att du förmedlar insikter, tankar och erfarenheter som berör oss alla, oavsett kön, ålder eller social status. Du har en gåva! Tänkte lite på det där med att föreläsa för ungdomar om missbruk. Tror kanske inte heller att det är läge just nu, du ska vara rädd om dig och läkas mer innan du ger dig ut på den offentliga arenan. Du har ju startat så mycket helande i ditt liv, relationen och kärleken till dina barn, till dig själv, studier och annat. Det är en stark men också sårbar process. Var rädd om dig. Jag tänker att sen, när du är ifatt dig själv och det är dags, finns det en målgrupp som behöver dig. Föräldrarna till alla tonåringar! Som verkligen skulle blir stärkta av att höra om allt det du nu skriver i din blogg. För våga bli trygga vuxna i förhållande till sina (och andras) tonåringar.Jag kommer direkt och lyssnar!

Jan sa...

Ebba, prästen tycker att du predikar bra. Heja!

Ebba G sa...

Predika kanske inte är så dumt ändå... När man får så sköna kommentarer.
Jag blir helt stum och överväldigad över allt ni delar med mig. Tacksam såklart. Och stärkt i att man faktiskt inte klarar det här med att leva utan att dela liv med andra som också vågar leva. Styrka är att våga vara svag tillsammans...