Jaha, nu predikar hon igen....

Medkänsla - vad är det egentligen, apropå en kommentar som väl egentligen mest handlade om något annat.
Hur blir man en människa som bryr sig om andra människor?
Jag har skitit i folk långa tider av mitt liv. Men nuförtiden är det nog tvärtom. Jag bryr mig väldigt mycket om, och känner en massa för människor som finns i min omgivning. Också såna jag inte känner.
Varifrån kom den medkänslan? Och varifrån kommer den där känslan av att vilja hjälpa till, vara delaktig?
När jag själv hade det riktigt jobbigt och inte tyckte, eller kände, att någon människa ville lyssna eller förstå hur det var... när andra mest utnyttjade min utsatthet, då stängde jag av medkänslan. Det kanske inte är så konstigt. Sen blev jag själv en som utnyttjade. Stal, bedrog, utnyttjade situationer och skapade situationer som innebar att jag kunde få ut något av det.
Då såg jag inte att jag själv också var utnyttjad - av hallickar och av själva utslagningssystemet.

Men mitt i det där livet som mest gick ut på att hitta möjligheter att föda hjärnans lustcentrum med droger så fanns det ljuspunkter utanför beroendet.
En kvinna som betydde mycket var väl själv inte som alla andra - hon missbrukade inte men fanns ofta på samma platser som missbrukare. Hon horade inte, men umgicks med horor... Hon var inte tjuv men brydde sig om människor som var kriminella.
Näe, hon var inte socialarbetare och inte bar hon något kors om halsen heller.
Hon var bara människa.

Sen träffade jag en man som hade förlorat allt i en konkurs och sedan sitt ben i en olycka. Han fick ingen hjälp av samhället så han hamnade på gatan. I rullstol.
Han var inte heller någon missbrukare, jo kanske han kan kallas alkoholist, van som han var att dricka för att representera.
Han som hade gått i skräddarsytt var som vemsomhelst. Han som satt i rullstol fick oss andra att framstå som skröppel. Vi tyckte vi hade det bra jämfört med honom - som ju förlorat allt och lite till. Men hans inställning var att han hade det bättre, han hade ju bara förlorat sina pengar och ett ben... inte sin värdighet. Och inte hade han gjort något som han behövde skämmas över heller.
Han lärde mig mycket om vad det är att vara människa.

Nu när jag pratar en del med mina barn - de första barn jag egentligen pratat med - som missbrukande uteliggare är man paria för alla vuxna med barn. Såklart. Men alltså nu, har jag förstått, att medkänsla får man av att andra känner med. Av att vara nära andra människor som också vill vara nära. Så att man får ett sammanhang, en mening med tillvaron och en samhörighet.
Trygghet för ett barn är inte att inte möta svårigheter. Nej det är nog mer, att veta, att vilka svåra saker man än möter finns det vuxna (som är ALLA vuxna) som tar hand om sånt som barn faktiskt inte ska ta hand om. Vi har ett kollektivt ansvar för att skapa en trygg miljö för barnen, för alla som själva inte kan ta hand om sig...
Och för att skapa ett sånt samhälle, ett tryggt samhälle behövs sammanhang där människor har tid att vara tillsammans så att vi hinner lära oss se egna och andras behov och så att vi lär känna varandras gränser och möjligheter.
Det är mycket tryggare att veta, att det räcker att vara ett komplement till andras förmågor än att tro att man måste klara allt själv.

Så tänker jag och upptäcker att nu har jag predikat igen. Eller vad jag gjort. I alla fall, satt ihop en massa ord av det som snurrar i mitt överhettade huvud.
Herregud, en dag blir jag väl politiker också...

Förresten, en av kommentatorerna skrev något klokt... Jan, jag hoppas du inte misstycker att jag citerar dig på ett ungefär. - man ska akta sig både för att gå in i rollen som frälst och för den roll som skulle vara frälsarens...

Ska försöka ta till mig det och tänker att ingen kan rädda någon annan från livet... men att vi kan leva tillsammans.