onsdag 1 augusti 2012

Att vara en sån som skriver...

Ja och så går man och köper aftonbladet. Söndagsbilagan.
Öppnar och bläddrar och ser.
Min text, det jag valt att skriva om mitt liv precis sådär som jag skrivit det. Med fantastiskt fina bilder, kunde ju varit jag själv som valt dem.
Om det kändes underligt?
Japp. Massor av underligt. Jag är ju liksom inte van.
Bild: Gerhard Richter



Men... nu tjatar somliga familjemedlemmar på att jag måste skicka in manus till något förlag och att jag måste skriva mer grejjer till tidningar och att jag borde sluta vara så hemlig.
Men man måste vara hemlig när man har barn. I alla fall om man har en hord mer eller mindre påtända människor efter sig som anser att man är skyldig dem något.
Så kanske måste somliga Ebbor ligga lågt med det där som handlar om att arbeta i offentligheten.
I alla fall ett tag.

Och så är det ju det här med studierna. Som tar en del tid. Och huset. Och barnen och... ja alltså när hinner folk allt?

Men nog finns det grejjer att författa. Fantastiska människor att skriva om, de där som lever utanför lagen, eller på gränsen av samhällets acceptans.
Människor som tar konsekvenserna av sina föräldrars val. Eller som följer någon inre kompass som har helt andra vädersträck än de vi andra vet något om.

Som tillexempel Urban som bott i en barack i sjutton år och vet allt om ölflaskor genom tiderna. Eller Berit som samlar nycklar ifall hon någon gång skulle hitta ett hus som någon av nycklarna passar till.
Fast jag undrar ju om det inte är nycklarna till sig själv hon söker..
Bild: Chris O´Neil: Keys


Eller kanske Elin, Nora och Birgitta som valt att leva tillsammans i en etta och sover i skift för att de arbetar skift - och åker på långresor till Grönland och Oama Tia för pengarna som blir över när de betalat hyran och maten som mest verkar bestå av ris och bönor.
Förresten känner jag en tant som föddes i en skitig kokvrå och fick jobba som piga innan hon såsmåningom blev VD för ett stort företag. Hon har inte ens känt lukten av gräs (ja sånt man röker alltså) men jobbar stenhårt för att folk hon anställer ska få ha jobbet kvar medan de får hjälp ifall de fastnat i drogträsket. Hon har fattat att människovärdet inte är förhandlingsbart.

Man vet aldrig.
Det kanske inte går att låta bli tangentbordet. Och förresten har jag använt en kvart varje dag den här sommaren till att öva på att skriva med alla fingrar på rätt ställen. Så nu går det rätt fort.

Och så måste jag ju erkänna, att det där med att läsa sånt man skrivit i en tidning sådär... jo det känns.
Riktigt bra faktiskt.


8 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Klart det gör - grattis!

Ylva sa...

Hej,

Jag är ny här (via Monas blog) och
har de senaste dagarna läst "ikapp"
hela din blog :-). Mycket bra
resonemang och perspektiv. Fortsätt så :-)
Jag lär mig massor!

Ebba G sa...

Tack till er båda, och välkommen Ylva!

Veronica sa...

Ditt historia grep verkligen tag i mig! Härligt att de inte har redigerat utan det verkligen fick bli dina egna ord :)

//Veronica

Cicki sa...

Nu hade jag tyvärr missat att du hade en text i söndagsblaskan. Men eftersom jag är trogen här så är jag helt övertygad om att det var bra.

Du kan väl öva och skriva ner dina texter så är de färdiga när du känner att du är mogen för offentligenheten.

Jag tänker ofta på den resan du gjort. Det är bra att du skriver om det för det visar de trångsynta (förhoppningsvis) att det finns hopp även för gathoror. Kram

MonasUniversum sa...

Jag läste och log.

Och du, VAD var det jag skrev i min, typ första, kommentar till dig?

Vavavavavava?!

Ebba G sa...

Jorå, du får rätt. Precis. Nu kan jag nog inte sluta drömma om hårda pärmar och den där bibliotekslukten som finns som en sorts parfym kring varenda bok.
Mona, jag gillar dig, det har du väl redan fattat hoppas jag!

Unknown sa...

Jag missade såklart att köpa söndagsbilagan men så hittade jag artikeln på Aftinbladet plus. Det var bara att betala så kunde även jag lösa din historia. Nu har jag läst din blogg ända sedan lökhackandet så jag kännde igen nästan allt. Men jag kännde mig stolt på något konstigt sätt. Precis som man kan göra när någon man känner gjort något riktigt bra. Nu känner jag ju inte dig men på något sätt så känns det lite så ändå eftersom jag läst dina ord så länge. Du borde verkligen skriva en bok någon dag. Tack för att du delar med dig av tankar och livet. Jag tror att du berör fler än vad du tror och när man berör så kan man förändra saker. Även om man inte förändrar någons liv så kanske man förändrar en tanke som i längden leder till ett förändrat liv.