torsdag 2 augusti 2012

Inga färdiglagade åsikter, tack!

Det är skönt när man upptäcker människor som är som folk. Såna som har medkänsla och låter bli att gå med förutfattade meningar om saker och ting.
Intelligent folk med nyfikna blickar och öppna sinnen liksom.
Som har lust att se efter själva i stället för att ställa sig i kön och få en färdiglagad åsikt.

Idag har jag sett flera exempel på just den sorten. Och dessutom på de mest oväntade ställen.
Socialtjänsten till exempel. Människor som tittat efter hur en medborgare har det, ställt frågor och dragit slutsatser. Och kommit fram till saker och ting som leder till att just den medborgaren får ett drägligt liv.
Och inte nog med det. Eftersom några andra inte alls sett efter, utan bara övertagit åsikter, så behövdes det stridas för medborgarens rätt att ha ett drägligt liv. Och den striden utkämpades hövligt, vänligt men bestämt.
Då blir man glad.

Ett annat ställe jag inte alls väntade mig något av är kyrkligheten. De där grå tanterna och fyrkantiga vaddenuharförkön. Som brukar rynka på näsan åt sådant de är rädda för.
Men idag när jag och mina två minsta gick in i den stora katedralen i grannstaden så fanns där inga sura miner. Och dessutom satt två mindre väldoftande individer och småpratade med en kopp kaffe i handen. Precis som om det var deras vardagsrum.
Och det kanske det var. Jag frågade inte, men jag gillade känslan. Det kunde varit jag för ett par år sedan.

Fast då fanns det inget termoskaffe för oss som luktade skunk. I alla fall inte i själva kyrkorummet.
Här satt dessutom någon jag tror är diakon (grön skjorta) och skrattade gott åt något som avhandlades.
Jag och flickorna gick förbi och min skolflicka sa hej till farbröderna och sen frågade hon om jag visste vilka de var.
Det visste jag ju inte.
Men jag gillar att hon frågade. För hon vet ju vem jag är och hur jag levt. Och skäms inte över att hon har en mamma som rest sig ur snusklukten.
Inte ens när jag själv drabbas av skammen.

- Du Ebba, säger hon då. Och fortsätter - Du har ju fått mig och då har du väl inget att skämmas för!

Sötunge!

7 kommentarer:

Ovanligt vanlig sa...

Jag blev så glad när jag fick reda på att du börjat skriva igen.
Tack för dina fina och välskrivna inlägg.
Jag blir varm i hela kroppen av din livshistoria.
Tack för att du vill dela med dig.
Ett stort lycka till i allt du tar dig för i framtiden :)
Kram

MammaMoa sa...

Hej Ebba.

Jag köpte också söndagsbilagan och satt väl sedan och grät över mitt eftermiddagskaffe. Såg i inledningen att det fanns en luddig hänvisning till din blogg, och jag som aldrig innan varit en bloggläsare var ju bara tvungen att hitta dej i denna djungel av bloggare som finns.

Sedan i söndags så har jag läst ikapp från första inlägget och nu, mittinatten är jag klar. Kan inte sova, ligger och lyssnar på hur regnet låter och tänker på människor i pappkartonger. Dina texter har berört mej djupt. Jag har skrattat och gråtit - förfasats och förundrats. Tack för att du rör om i känslogrytan. Ser fram emot att läsa din blogg i fortsättningen.

MammaMoa

MammaMoa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Ebba G sa...

Välkommen tillbaka Ovanligt vanliga och välkommen hit MammaMoa -Gissa om jag blir glad och rörd av era kommentarer?!
Rätt. Jag blir tårögd och löjligt fnissig på en gång.
Tack!

Tigerlilja sa...

Och jag säger som dom andra (fast jag inte läst Aftonbladet) - men så tacksam jag är att ha hittat dig igen. Det har varit tomt efter dig.

jagvilljagkanjagvagar sa...

Oj... vilken tår i hjärtat jag fick här. Så underbart att tösen vet - och accepterar.

Glad!!

Cicki sa...

Jag är nog tjatig, men jag gillar verkligen din kloka lilla tjej.