fredag 4 september 2009

Så var det den där damen som ställde sig och stirrade. Det var en av alla regniga dagar när det enda jag tänkte på var hur jag skulle få ihop stålar till nästa sil. I allmänhet brukar jag skita i när folk stirrar. Det gjorde jag då också, men hon gav inte upp. I stället gick hon fram till mig, tog tag i min arm och frågade om närmaste allmänna toa.
Och jag hade stenkoll såklart. Man har det när man inte har någon egen toa. Fråga mig om vilken toa som helst som inte kostar pengar, och jag ska svara sovande på ett ben om det behövs. Nu såg hon inte direkt ut som någon som behövde gratis kissplats så jag gav henne en enkel vägbeskrivning till Kungsan.
Toaletterna där ligger bakom en rad av almar som under sommaren stinker luskiss. Det brukar vara nödvändigt att hålla sig i rörelse om man råkar hamna under en av dem, lössen pissar så in i helvete mycket att det är som en hinna av klister under almtaket.
Men där bakom ligger alltså en rad allmänna betaltoor.
Och damen tackade så mycket och började gå - åt fel håll.
Så jag ropade och sa det, att hon gick åt fel håll alltså.
Men hon bara log och sa att hon inte var nödig just nu men skulle gå dit framåt kvällskvisten.

Den damen träffade jag ett par år senare på en krog. Hon kände såklart inte igen mig, jag var uppsnofsad för att ragga kunder och hon satt tillsammans med en drös välsminkade kvinnor. Du vet, sådana som går ut för att dricka ett glas vin och slutar i sängen hos någon mycket yngre man som de sedan aldrig träffar. På sätt och vis var hon väl en sorts gratiskonkurrent till mig. Å andra sidan var de där unga pojkspolingarna aldrig tillräckligt modiga eller rika nog att ragga horor. Så nej, jag såg henne inte som en konkurrent. Jag blev bara väldigt nyfiken på om hon verkligen hade använt de allmänna toaletterna i kungsträdgården den kvällen.
Så.. jo jag gick och frågade.
Man kan ju tänka sig hur det lät... "jo hej, jag undrar om du hittade toan bakom pissalmarna i kungsan häromsommaren" typ....
Hon stirrade på mig - ungefär som hon stirrat på mig då, den sommaren.
Sedan sprack hon upp i ett stort vackert leende och sa:
"Men snälla du, jag trodde du var narkoman och behövde någon att prata med. Och något måste jag ju börja med, jag tänkte att du nog hade koll på toaletterna"
Gissa om jag gapade.
Och gissa om hon gapade tillbaka när jag helt obehärskat började gråta (min berömda tårcontainer som redan på den tiden hade taskiga ventiler) och hacka något om att nu är hela kvällen körd och vafan ska du vara så vacker för...

Alltså, hon var otroligt vacker. Just då och just där.

men långt senare har jag sett henne på bilder i kändistidningar. En parant dam i sina bästa år, en sådan som frotterar sig i lite finare kretsar.

Faktiskt lärde hon mig något om att medmänsklighet inte så ofta handlar om genomtänkta planer och riktad välgörenhet utan om att våga ta första steget.
Med risk att göra bort sig.
Ta första steget.


Tror jag ska kila in till grannen nu. Och bjuda på veckans anekdoter från universitetsvärlden.
En annan gång ska jag berätta om henne. Grannen alltså. Världens bästa satkäring!

13 kommentarer:

Malin sa...

Än en gång berör du mig så - för mig är det liv du har levt främmande och ärligt talat otroligt läskigt. Men det är härligt att du har ett sådant flyt och gripande sätt att skriva. Jag har läst allt och kommer absolut att hänga kvar här! Och tack för dina ord hos mig! Malin :)

Camilla K sa...

Hittade hit via Kim Kärnfalks blogg..och jag håller helt med henne. Snacka om att din blogg berör än långt in i benmärgen. Lycka till med dina studier..du kommer helt klart att nå målet!Vilken tjej du är alltså!

Comvidare sa...

Är det kanske en utmaning det där? Att våga ta steget fram till en person man egentligen är rädd för?

Hade jag sett dig under ett täcke av luskiss så hade jag darrat rädsla. Rädsla för att jag inte vet hur man pratar med de som ser trasiga ut. Och rädsla för att det smittar. Det där trasiga alltså.

Men våga inte åka och hälsa på korpfjädrar en gång till utan att låta mig veta det! Då får du med mig att göra. Blev du rädd nu?

Ebba G sa...

Ja, alltså jag stod ju inte själv under något luskiss, eller ens på det, jag bara gav en vägbeskrivning som förde damen via luskisset till toan..
Och jo jag vågar. Korpfjädrar är såna man har för sig själv sörru.
men du är rätt söt.. så man vet aldrig
/Ebba

Cicki sa...

Jag förstår att du började gråta. Vilken annan människa hade gjort som hon?

Jag minns en gång när vi var några som skulle gå in på systemet vid Klarabergsviadukten. Det var innan jag själv flyttade till storstan. Den gången var jag bara turist. Efter väggen sitter det en man där blodet rinner i ansiktet. Bredvid honom står några dryckesbröder och ser förvirrade ut. Min väninna går med självsäkra steg fram till den blodiga mannen och undrar om hon kan hjälpa honom på något sätt. Hon sätter sig bredvid honom och pratar. Själv står jag mest handfallen en bit därifrån. Min väninna gör sådana saker. Själv skämdes jag efteråt att jag inte gjorde som hon. Jag skäms fortfarande över hur flat jag var då och andra gånger.

Ebba G sa...

Cicki: om du skäms är det väl ett tecken på att du har en massa medkänsla. Men du kan ju vara blyg eller ha blodfobi... Inte ens jag som verkligen borde veta bättre går alltid fram och hjälper människor i såna situationer och jag har inte ens vett att skämmas. Tvärtom, ibland tycker jag att folk kan skylla sig själva... Så se inte upp till mig, inte ner heller - vi kan väl se varandra i ögonen och veta att vi är människor. Det räcker långt det.

Den hemska tvillingen sa...

Vad härligt att ha världens bästa satkärring som granne. Henne vill jag höra mer om.

Take care

Nanna X sa...

Hej Ebba! Kul att läsa dig i ett annat forum. Du har verkligen en helskön stil. Känner igen mig i berättelsen, jag är typen som brukar snacka med utslagna, de som söker kontakt alltså, och hjälpa till ibland. Det är ju ofta människor som vet nåt om livets väsentligheter, så man kan lära sig en del, få perspektiv på sitt eget gnäll. Och man ju kan hamna där själv ifall tillvaron rasar.

Cicki sa...

Jag vet att det handlar mycket om blyghet, att jag inte vet hur jag ska bete mig. Men söker man kontakt med mig så svarar jag på den kontakten. Jag minns en julafton på pendeltåget när jag satt och pratade med en sk a-lagare, när han berättade om sitt liv. Han var helt fantastisk. Eller han jag delade parkbänk med en gång. Han hade också mycket vettigt att säga. Men som sagt var så vågar jag sällan ta den första kontakten.

Lena sa...

Även jag har hittat hit och tycker att du skriver fantastiskt bra. Jag vill bara fortsätta läsa mer..Lycka till!

Gråa musen sa...

Du är bara helt underbar. Vilket liv. Vilken stolthet. Det är sådana som du som gör att man återfår tron på framtiden.

Anonym sa...

En dag kommer du att skriva en bok...jag tror det starkt, du har det i dig

Lisa sa...

Hej halka in på din blogg och kunde inte sluta läsa. Du berör mig och jag kommer fortsätta läsa din blogg. Kämpa på med studier och livet.

Lisa