torsdag 17 september 2009

En av mina nya vänner - som jag alltså lärt känna efter att jag flyttade från gatan och in i en lägenhet långt bort från Stockholm - äger en kåta.
Det är så exotiskt att jag knappt tror mina ögon när jag ser den stå där vid sjöstranden med en levande brasa mitt i. Och renskinn som vi ska sova på.
Ja, för min vän sover alltså helt frivilligt utomhus... eller i kåtan om det är kyligt ute. Den här natten var det kyligt. Ute alltså, inte inne i kåtan med elden dansande i mörkret.
Det är annat som är rätt exotiskt där ute.
Som att det kommer människor klockan kvart i sex för att vara tysta i en kvart och sedan läsa i växelvis kör ur en blå bok med psaltarpsalmer. Ur bibeln alltså. Helskumt på sätt och vis. Men OK, om ingen försöker pracka på mig någon religiös övertygelse så går det ju an, det är vacker poesi. Så jag läser med. Och är tyst när alla andra är tysta. En kvart först, och en timme sedan. Ungefär.

Första gången jag var med om det, det var i början på sommaren, när det aldrig blir natt, då kröp det i hela mig av allt det där stilla. Nu märker jag att jag gillar det. Att vara tyst men inte ensam. Bara vara stilla och se in i elden.

Jag tänker på den där kåtan nu. Och på tystnaden. Natten och elden.
Och så minns jag några nätter den vinter jag mestadels bodde i en kartong. När jag gett upp om att lyckas med livet och mest av allt ville dö.
Men just de här nätterna, de som kommer till mig nu, var på något sätt väldigt lika den kyliga natten i kåtan. Som om man måste frysa för att fatta att det går att bli varm. Som om man måste mista allt för att fatta att man har något speciellt.

Nä nu flummar jag runt. Och blir gråtmild som efter tre glas för mycket.
Men det jag ville komma till... ja alltså, ibland längtar jag efter den där ultimata fattigdomen. Att verkligen inte ha något. Att inte vara fast i grejjer.
Fast det är klart, då i kartonglivets elände, då var jag ju fast i pulver och stål.
Så jag romantiserar nog. Gör något fint av misären för att rättfärdiga den där längtan. Suget.
Skriket inuti som vill skippa svennelivet och studierna och det där patetiska försöket jag gör att vara någon sorts hederlig morsa.

Vilka jävla ytterligheter livet kommer med. Kartong eller kåta, pulver eller psalmer. Skit det samma, mitt lilla liv är ändå inget att skriva in i historieböckerna så jag kan lika gärna fortsätta att hacka lök och läsa om samhällsskick och träffa biologiska barn.
Och sova i kåta... jajamensan. Det ska jag. Och den här gången ska jag fixa både brasan och morgonkaffet utan att säga halvsju.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Läser varje ord. Du är en klok och varm människa. Vi är många som är på din sida.

Monise sa...

Känner stark för dig i din "kamp" att komma tillbaka till livet. Vi har en kåta i vår skog som kanske skulle passa för en övernattning. Tystnaden är en njutning när man bara lär sig vara vän med den. Inte så lätt i början men jag har lärt mig med tiden.....

Lotta sa...

Din blogg är så tankvärd. Det är så härligt att gå in här och läsa dina tankar och funderingar för du lyckas verkligen förmedla vad du känner och tänker. Fortsätt med det. Ge inte upp.

Cecilia N sa...

Man kan ju vara svenne på så många olika sätt.
Jag ska inte säga att det "bara" är att välja vilket. Men tänker säga att det finns säkert nån bra Ebbavariant.

Comvidare sa...

Det är otäckt att vara ensam med sina tankar. Med bara sig själv som sällskap. Det är därför det är så få som har kåtor (eller pappkartonger) tänker jag. För den där kåtan finns tillgänglig för mig också, men jag har aldrig vågat åka dit. För tänk om jag upptäcker att jag är tråkig som fan att umgås med. Vem skulle stå ut med mig om jag själv inte gör det?

Det jag vill säga att du nog är modigare än de flesta. Antar att det bara är upp till bevis som gäller för dig nu! Vara en modig mamma och modig advokat. :)

mita sa...

Helt tagen och rörd, du skriver så fängslande och inlevelsen blir så påtaglig för mig oxå. Kram