måndag 28 september 2009

Det här att vara ärlig med både det som går bra och det som är dåligt sätter tydligen igång en massa tankar och känslor inte bara i mig själv. Av alla kommentarer jag får förstår jag, att det berör på olika sätt det här att jag inte är perfekt - som om jag någonsin varit det.
Jag är såklart otroligt glad över allt stöd jag får.
Men det viktigaste är inte att jag är glad, det viktigaste är att jag fattar vad som är viktigt. Och det är inte att jag själv ser bra ut eller ger ett gott första intryck för att det sedan ska visa sig att jag egentligen är en skit.
Jag är inte en skit. Men jag är människa. Och det här med att vara människa är inte lätt. Jag bär mig åt som en skit av och till. Jag är inte stolt över att ha svikit mina ungar. Men jag förstår skillnaden mellan att svika och att slinta.
Och nog slant jag ordentligt i helgen när jag försov mig. Jag fick be om förlåtelse - vilket är stort.
Och jag fick den förlåtelsen. - vilket är ännu större.
Det var verkligen inte något jag förväntade mig eller kunde ta för givet. Det enda jag kunde veta var att jag inte tänkte låta bli att ta ansvar för vad jag gjort.
Jag kommer säkert att göra en jävla massa misstag, glömma bort sånt jag borde minnas, låta bli sånt jag borde göra, bära mig illa åt, svära i kyrkan och fisa på fel ställe.
Men jag kommer att se till att ta ansvar för när det går fel.
Eller.... det kan jag ju inte lova.
Fan, man kan inte lova något för framtiden, man kan bara lova att idag lovar jag det, i morgon kanske jag bryter mot det jag vill att jag ska leva upp till. I morgon kanske det är krig, man kan ha fått en hjärntumör eller ens ungar kan ha brutit benet eller grannen kanske fått en hjärtinfarkt. Det händer saker som gör att man inte kan hålla allt man lovar. Men... det är klart, det borde vara möjligt att ta ansvar för hur man handskas med det man är med om.
I den bästa av världar.
Och jag tänker leva i den världen. Den bästa.
Den här alltså. Och då antar jag att jag måste hjälpa till att lära mina ungar att kärlek inte är att lova sånt man inte kan hålla, men att hålla sånt man aldrig kan lova.... typ.
därmed har jag staplat nog med högtravande filosofiska resonemang och tänker övergå till basal verklighet... dvs skrapa skiten av mig och rulla in under en filt.

och så fick jag världens gulligaste sms i morse...
"är du vaken?"

8 kommentarer:

Gråa musen sa...

Tycker att du kämpar på rätt bra jag. Varenda människa gör väl misstag. Det viktigaste är väl att man är rakryggad och så ärlig som möjligt. Det största du gjort är ju att bryta med det gamla och öppna för det nya. Hur många människor klarar av att bryta gamla ovanor? Jag känner då ingen. Du har dessutom förändrat hela ditt liv. Största credit av alla ska du allt ha. Samt många påhejande kramar.

Cicki sa...

Håller med Gråa musen.

Just det att ta ansvar för det man gör tycker jag är viktigt. Och att vara sann mot sig själv. Det är nog de rättesnören jag försöker leva efter. Ser du att jag skriver "försöker"? Det är inte alltid det håller men för det mesta i alla fall.

Den hemska tvillingen sa...

Hear hear!
Just det, vi människor gör bort oss och är vi vuxna och mogna så tar vi ansvar för det och ber om förlåtelse.
Inget konstigt med det.
Och barn förlåter, de är alldeles fantastiska i sin ofta svart-vita verklighet, rätt eller fel, svart eller vitt, gott eller ont. Men förlåter oss föräldrar för våra misstag, tillkortakommanden...det gör de gång på gång. Vilket är en nåd. För just när man gjort bort sig så är det fan inte självklart att man ska bli förlåten. Då är man ju i regel världens värsta människa.

Lizette sa...

Så sant som det är sagt, ingen är perfekt och alla gör vi misstag
Perfekt när barnen håller koll. Ja, jag menar så att mamma är vaken;-))

Cina sa...

Ja, att leva utan att göra misstag är det ju ingen som klarar. Att ta ansvar och stå för sina misstag, visa att man ångrar sig, vill rätta till, är ju att visa vägen för barnen.
Ha det gott!
Kram!

Berith sa...

Det enda man kan göra är att försöka sitt allra bästa! Min 6-åring säger varje dag "lovar du?" och jag säger oftast, "nä det kan jag inte lova, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att..." Det går ju liksom inte att lova att man kommer att leva tills barnen är 50 år. Mission impossible att lova såna saker..
Jag tycker det verkar som du verkligen gör ditt bästa!

Anonym sa...

Jag tycker du är skitstark.

Tack för att du delar med dig.

Kram Sanna

Mimmi sa...

Håller med föregående talare. tack för att du delar med dig. Tänk att kunna formulera sina tankar så de når fram till så många andra, runt om i riket. Och du, vad vore livet utan misstag? Hur skulle vi då kunna gå vidare? Och känna att vi lever? Lära oss något? Den som inte gör misstag - gör ingenting....