Det här att vara ärlig med både det som går bra och det som är dåligt sätter tydligen igång en massa tankar och känslor inte bara i mig själv. Av alla kommentarer jag får förstår jag, att det berör på olika sätt det här att jag inte är perfekt - som om jag någonsin varit det.
Jag är såklart otroligt glad över allt stöd jag får.
Men det viktigaste är inte att jag är glad, det viktigaste är att jag fattar vad som är viktigt. Och det är inte att jag själv ser bra ut eller ger ett gott första intryck för att det sedan ska visa sig att jag egentligen är en skit.
Jag är inte en skit. Men jag är människa. Och det här med att vara människa är inte lätt. Jag bär mig åt som en skit av och till. Jag är inte stolt över att ha svikit mina ungar. Men jag förstår skillnaden mellan att svika och att slinta.
Och nog slant jag ordentligt i helgen när jag försov mig. Jag fick be om förlåtelse - vilket är stort.
Och jag fick den förlåtelsen. - vilket är ännu större.
Det var verkligen inte något jag förväntade mig eller kunde ta för givet. Det enda jag kunde veta var att jag inte tänkte låta bli att ta ansvar för vad jag gjort.
Jag kommer säkert att göra en jävla massa misstag, glömma bort sånt jag borde minnas, låta bli sånt jag borde göra, bära mig illa åt, svära i kyrkan och fisa på fel ställe.
Men jag kommer att se till att ta ansvar för när det går fel.
Eller.... det kan jag ju inte lova.
Fan, man kan inte lova något för framtiden, man kan bara lova att idag lovar jag det, i morgon kanske jag bryter mot det jag vill att jag ska leva upp till. I morgon kanske det är krig, man kan ha fått en hjärntumör eller ens ungar kan ha brutit benet eller grannen kanske fått en hjärtinfarkt. Det händer saker som gör att man inte kan hålla allt man lovar. Men... det är klart, det borde vara möjligt att ta ansvar för hur man handskas med det man är med om.
I den bästa av världar.
Och jag tänker leva i den världen. Den bästa.
Den här alltså. Och då antar jag att jag måste hjälpa till att lära mina ungar att kärlek inte är att lova sånt man inte kan hålla, men att hålla sånt man aldrig kan lova.... typ.
därmed har jag staplat nog med högtravande filosofiska resonemang och tänker övergå till basal verklighet... dvs skrapa skiten av mig och rulla in under en filt.

och så fick jag världens gulligaste sms i morse...
"är du vaken?"