Solsken på kajen, några måsar som skriker och jag är tillbaka i det förflutna. Morgnarna när dimmorna lättade tillsammans med morgonbruset från trafiken, när solskenet föll in bakom brofästet just i soluppgången. Och måsarna. Luftens tjuvar, lika fräcka som de där gängen som kommer varje sommar för att skinna turistfickorna på plånböcker.
Jag har aldrig varit bra på fickstölder och väskryckningar. Bara om plånböcker legat öppet, ostängda eller kvarglömda handväskor har jag sett som fri egendom. Men jag tänker inte på det nu, när solen skiner på kajen och måsarna skriker.
Det jag minns är friheten, de där stunderna av stad som pulserar värme genom att skimra möjligheter.
Eller. Jag vill minnas den där friheten.
Jag vill inte veta något om suget in i tunnlarna, desperationen i torra ögon och bultande tänder.
Händernas skakande vrede när fingrar finner tomma påsar.
Nej jag vill bara minnas dimmorna på vattnet, husfasaderna som speglar sig i töcken och himmel som blandas med röken från tiotusentals andedräkter ur munnar som dricker morgonluft.
Friheten och staden.
Det är de glimtarna av liv jag längtar till när jag längtar.
Som om det var min historia, den jag blivit den jag är av.

Idag är jag ledig för studier. Fri att gå ut på kajen, fri att lyfta blicken mot himlen och låta händerna vila mot något annat än tomhet.
Kanske är det min historia jag lever.
Äntligen