Så var det den där damen som ställde sig och stirrade. Det var en av alla regniga dagar när det enda jag tänkte på var hur jag skulle få ihop stålar till nästa sil. I allmänhet brukar jag skita i när folk stirrar. Det gjorde jag då också, men hon gav inte upp. I stället gick hon fram till mig, tog tag i min arm och frågade om närmaste allmänna toa.
Och jag hade stenkoll såklart. Man har det när man inte har någon egen toa. Fråga mig om vilken toa som helst som inte kostar pengar, och jag ska svara sovande på ett ben om det behövs. Nu såg hon inte direkt ut som någon som behövde gratis kissplats så jag gav henne en enkel vägbeskrivning till Kungsan.
Toaletterna där ligger bakom en rad av almar som under sommaren stinker luskiss. Det brukar vara nödvändigt att hålla sig i rörelse om man råkar hamna under en av dem, lössen pissar så in i helvete mycket att det är som en hinna av klister under almtaket.
Men där bakom ligger alltså en rad allmänna betaltoor.
Och damen tackade så mycket och började gå - åt fel håll.
Så jag ropade och sa det, att hon gick åt fel håll alltså.
Men hon bara log och sa att hon inte var nödig just nu men skulle gå dit framåt kvällskvisten.

Den damen träffade jag ett par år senare på en krog. Hon kände såklart inte igen mig, jag var uppsnofsad för att ragga kunder och hon satt tillsammans med en drös välsminkade kvinnor. Du vet, sådana som går ut för att dricka ett glas vin och slutar i sängen hos någon mycket yngre man som de sedan aldrig träffar. På sätt och vis var hon väl en sorts gratiskonkurrent till mig. Å andra sidan var de där unga pojkspolingarna aldrig tillräckligt modiga eller rika nog att ragga horor. Så nej, jag såg henne inte som en konkurrent. Jag blev bara väldigt nyfiken på om hon verkligen hade använt de allmänna toaletterna i kungsträdgården den kvällen.
Så.. jo jag gick och frågade.
Man kan ju tänka sig hur det lät... "jo hej, jag undrar om du hittade toan bakom pissalmarna i kungsan häromsommaren" typ....
Hon stirrade på mig - ungefär som hon stirrat på mig då, den sommaren.
Sedan sprack hon upp i ett stort vackert leende och sa:
"Men snälla du, jag trodde du var narkoman och behövde någon att prata med. Och något måste jag ju börja med, jag tänkte att du nog hade koll på toaletterna"
Gissa om jag gapade.
Och gissa om hon gapade tillbaka när jag helt obehärskat började gråta (min berömda tårcontainer som redan på den tiden hade taskiga ventiler) och hacka något om att nu är hela kvällen körd och vafan ska du vara så vacker för...

Alltså, hon var otroligt vacker. Just då och just där.

men långt senare har jag sett henne på bilder i kändistidningar. En parant dam i sina bästa år, en sådan som frotterar sig i lite finare kretsar.

Faktiskt lärde hon mig något om att medmänsklighet inte så ofta handlar om genomtänkta planer och riktad välgörenhet utan om att våga ta första steget.
Med risk att göra bort sig.
Ta första steget.


Tror jag ska kila in till grannen nu. Och bjuda på veckans anekdoter från universitetsvärlden.
En annan gång ska jag berätta om henne. Grannen alltså. Världens bästa satkäring!