söndag 18 oktober 2009

På förekommen anledning...
Jag äger rätt få grejjer. Till exempel har jag ingen dvd-spelare och egentligen ingen TV. Det är min granne Eva som äger den jag har stående i vardagsrummet. Hennes extraapparat - för hon tycker att vi kan titta på den hemma hos mig när vi lessnar på hennes vardagsrum.
Men för mindre än ett år sedan ägde jag liksom inget alls. Eller.. jo, jag hade en trunk. En såndär som fotbollsspelare har matchtröjan och handduken i. (Tror jag, för vad skulle annars finnas däri?)
Och i den där trunken fanns alltså allt jag ägde. Lite underkläder och ett par ombyten, tjocktröja och en mycket sliten ullfilt. Och såklart den lilla asken med verktyg. Sked och spegel och vasst stål... viktigaste ägodelen alltså. Under botten, i en tygpåse hade jag rätt ofta lite gräs. Annars visste jag att förvara pulver och annat stoff på en plats nära kroppscentrum.
Tandborste ägde jag också.
Och en del grejjer som inte fick plats i trunken. De låg hos folk. Ibland fanns de kvar när jag behövde dem. Rätt ofta fick jag stjäla nytt. Eller köpa ifall jag haft tur med fisket. Torsken går till när det närmar sig torsdag...

Ett tag levde jag ju i lägenhet med hallick och allt. Då var jag på sätt och vis rik. Köpte dyra kläder, svassade i högklackat och klirrade med guld.
Men det sket sig. Jag är ingen sån person man kan sätta på hursomhelst. En blåtira är alltid en blåtira för mycket. Och jag har aldrig blivit långvarig när det gäller att vara undersåte.
Så det har varit rätt mycket leva i trunk.
Märkligt nog är det få människor som fattar att det är att vara fattig, det där att leva utan hem.
Fattiga människor ska stå med mössan i hand, vara skötsamma - men fattiga. Ha slitna kläder, javisst, men rena. Lappade med omsorgsfulla stygn.
Jag vet inte vad det kallas det jag var.
Kanske får man skylla sig själv när man går i höga klackar och trunk.
vad vet jag.

Men alltså, när jag plötsligt fick flytta in i en helt möblerad lägenhet, där det till och med var gamla matrester kvar i kylen och obäddat i sängen... då fattade jag att jag missat en massa som andra tar för givet.
Som det där med att ha tidning. Snubben jag lånade lägenhet av hade en prenumeration som inte gått ut. Så det kom en tidning på hallmattan varje morgon. Gissa om jag blev skraj första gången.
Och sen... det fanns rena mattor, skinnsoffa utan spermafläckar, ett soffbord som saknade de obligatoriska ölringarna och ett kök med diskmaskin.
Jag visste inte hur man gjorde med den där maskinen.

inte nog med att jag fick bo..
vägg i vägg med lägenheten finns en restaurang som behövde diskhjälp en kväll. Jag bara gick förbi och blev tillfrågad av en svarthårig brunögd invandrare som väl såg på mig att jag inte var en svenne.... "diskar do" sa han.
Och det gjorde jag ju inte men fan flög i mig så jag sa att jag kunde göra det en kväll.
Han sken upp och vips var jag diskare.
Inte bara den kvällen utan flera.
Det kom fram papper, blanketter att skriva under och utan att jag fattade det var jag anställd. Lön... hade jag aldrig haft.
Och någon snackade om facket och försäkringskassan och en massa annat jag inte visste något om.
Nu vet jag.

Men underligast av allt är att nu sitter jag med eget kontrakt på en lägenhet i samma hus som den jag lånade. Hyresvärden kände restaurangkillen och ... tja det blev en ledig lägenhet och jag hade ju fast anställning och referenser.
Helt galet. Eller nej. Inte galet. Bara väldigt underligt.
Nu vet jag en del om hemförsäkringar också.

Men när jag flyttade från lånelägenheten till min egen hade jag alltså inget. Inte ens en madrass. Alla löner har gått åt till att fixa basvaror. En sängram från myrorna, madrass från IKEA och en otroligt skön fåtölj som kostade en halv lön.
Lyxen framför alla andra är min bärbara dator. Begagnad men bra.

Och som flitiga blogläsare vet så flyttade jag raskt från disken till löken... fast jag diskar ibland när det behövs. Och numera är jag faktiskt mest stationerad bland de lite ädlare såserna, efterrräterna och garneringarna.
När jag inte läser juridik alltså.

En fullkomligt osannolik resa från gatan till lyxen i en lägenhet i centrum av en stad som plötsligt blivit min.
Men alltså, dvd-spelare och mp3 och lavendelpåsar i linneskåpet saknas fortfarande. Liksom en massa onödor som ingen gett mig i födelsedagspresent och julklapp.
Så i mitt hem gapar skåpen med tomma hyllor.
Jo... jag har förstått att det är rätt ovanligt.
Men faktiskt, jag saknar inget.

kan man säga att jag är rik då?
jo
jag tror det.

17 kommentarer:

Tina sa...

Åååvad jag diggar din osannolika resa..
att den har fått ett så bra resultat alltså.
Berätta mera..=)
Kram

Tina sa...

Åååvad jag diggar din osannolika resa..
att den har fått ett så bra resultat alltså.
Berätta mera..=)
Kram

Cecilia N sa...

Nån från nåt nomadsamhälle (tror jag) har sagt att om du har mer saker än du kan bära så är det inte du som äger sakerna utan de som äger dig.

Jag har läskigt många saker varav jag använder några få. Och hur smart är det? (Inte att använda få, utan att ha för många onödigheter.) Och jag vet inte ens hur det blev så.

Den hemska tvillingen sa...

Jag tror att det är man själv som definierar om man är rik eller ej.
När mina ungar var små kände jag mig ofantligt rik de dagar då huset var städar, frysen full med bröd och det fanns tvättmedel, blöjor och sånt. Och ändå hade jag ju ingen rikedom på banken eller i nåt skatteparadis. Men om man känner sig rik så är man väl det antar jag.

Rosa sa...

Det är den finaste av rikedomarna, att vara nöjd. Oavsett om man har DVD eller inte. Saknar man inget sä ÄR man rik!
Du måste skriva en bok. Måste.

Gråa musen sa...

Själv har jag skåpen överfulla. Med bråte som jag aldrig använder. Vete fan om jag är rikare än dig. Bara korkad. Man skulle skänka till myrorna egentligen.

Comvidare sa...

Det inlägget tyckte jag om att läsa. Jag har ju undrat hur det blev så bra.

Och märkligt är det att läsa för nu håller jag på att göra mig av med saker. Jag har mängder av möbler och leksaker över från dotterns rum som jag inte vet vad jag ska göra av. Erikshjälpen är det alternativ som ligger bäst till nu. Och när jag skulle plocka fram en skål nyss så fastade mina ögon på en trave djuptallrikar som jag aldrig använt i den här lägenheten. Det kommer nog att bli några tankar om överflöd ikväll misstänker jag...

Kram till dig!

Prestationsprinsessa sa...

Om du kan uppskatta det du fått o det du har och inte ägnar tid åt att sörja vad du saknar så tycker jag du är rik. Jag har mer saker än jag rymmer o ändå slutar jag aldrig vilja ha mer o mer. Så mycket lättare köpa saker för att känna en stunds tillfredsställelse än att titta inåt o allt bråte som finns där

Du vågar det...o du uppskattar det du har. det är att vara rik enligt mig!

Kram till dig o tavk för att du delar med dig av din otroliga resa.

Kenneth sa...

Ebba..jag ville bara tacka dig. Tack för ditt sätt att skriva och berätta. Det lockar fram ömsom tårar och ömsom leenden. Hoppas du haft en fin dag och får den finaste av måndagar. Kram

Anonym sa...

Som vanligt...kollar din blogg varje dag, dina ord har en gräddfil rakt ner i hjärtat....kramar i massor//Lotta

MonasUniversum sa...

Du är jävligt rik Ebba. Men det är att förvalta som är konsten.

Och jag är övertygad om att du klarar det.

Cicki sa...

Fattig eller rik är en tolkningsfråga. Oftast baserad på tidigare erfarenheter. Det viktigaste är ju att du är nöjd och känner att du har det bra.

Mimmi sa...

Du är rik. För du är en sådan person som berör, som berikar och beundras. Du är rik och att läsa dina ord ger kraft att fortsätta dagen. Att känna tacksamhet. Tack för att du delar med dig.

Ebba G sa...

Oj vad mycket tankar om vad det är att vara rik!
Har fått en massa tankar själv efter att ha läst alla era. På sätt och vis tror jag att jag är en av de rikaste jag känner...
Lite häftigt är det att tänka så.
absolut.
Och en bit av förmögenheten är helt klart alla kommentarer, all vänlighet och allt som får min fantasi att blomma. Tack!
Kram till er allihop!
/Ebba

Anonym sa...

Ebba... Vet dina barn och deras familjer om bloggen ? Dina övriga nära och kära ? Studiekamraterna ? Om inte, har du tänkt berätta och visa dem ? eller ska slumpen när det dyker upp att du är den dom pratar om när det läst en blogg...../Malin

Ebba G sa...

Anonyma Malin - såklart vet mina anhöriga och nära att jag skriver. Alla jag skriver om som jag kan nå vet det, det vore inte ok att skriva annars tycker jag.
Min lilla tjej är stolt över att hennes ord finns skrivna, och min äldre har kommenterat blogen - anonymt men talat om för mig att det är hon.
Mina kollegor och vänner från gatan vet inte att de förekommer i min blog eller att jag blogar - utom i några få fall. Eftersom jag aldrig skriver namn (eller skriver andra namn än verklighetens) tycker jag inte att jag har överträtt några integritetsgränser.
Men...såklart kan jag trampa folk på tårna, sånt händer ju även irl.
Skvaller och förtal... fast jag hoppas inte att det är det jag håller på med.
/Ebba

Anonym sa...

Kul att dina barn gillar din blogg. Så länge man inte hänger ut nån så spelar det ju inte roll. Det är i a f intressant och höra din historia och följa ditt liv tillbaka som oss andra "svenssons". Nästa steg kanske blir en bok. Jag skulle läsa och köpa den !Ha en trevlig kväll med "lilla och familjen".
/Malin (www.tuvesson@blogg.se)