Det här med att ångra...
Flera kommentarer handlar om att inte ångra. Men då kanske vi menar olika saker med det ordet. För mig är det något som kan vara bra det här att ångra. Att liksom fatta på insidan och djupet, att något man sysslat med inte var riktigt bra. Eller uselt.
Och fatta att man måste göra något åt det. Själv. inte skylla på andra och inte på omständigheterna och inte på samhället eller något annat. Även om det är omständigheter och andra inblandade. Om jag själv ser att jag gjort något jag inte kan stå för längre, eller inte vill fortsätta med måste jag ju erkänna det och stå för det och det hjälper verkligen att ångra sig. I alla fall hjälper det mig. För då gör jag något åt det.

Men det finns nog dålig ånger också. Sån som trycker ner folk och blir minst lika destruktivt som vilken drog som helst.
Man kan antagligen bli ångerholist. Snöa in på ångrandet och göra det till något man måste kretsa kring som en fluga runt hästskit.

Och sån ånger som förstör erfarenheter och sånt som egentligen är bra blir ju helgalet.

Att ångra något ändrar ju inte det man gjort men man kan lämna skiten bakom sig, gå vidare.
Att bara lämna och tro att man inte behöver göra jobbet med ångern blir för mig ungefär samma sak som att förneka eller inte låtsas om att det hänt. Och det funkar inte alls för mig.

Så... jag gillar möjligheten att ångra mig. Men tänker inte fastna där.

För övrigt har solen skinit så inihelvete att man kunde tro att det var sommar men.... alltså den sommaren har ihjäl flugor. Så kallt är det.