fredag 23 oktober 2009

Iskall stryper jag barnet
med bara händer
skulle önska livet tillbaka till en punkt

Och jag upprepar mig gång på gång

Iskall stryper jag barnet
med bara händer

tillbaka till en punkt

Tillbaka

Hur kan barn vara så grymma? Hinner jag tänka innan jag förstår att jag själv är lika grym. Jag vill ju strypa det där barnet, som också har människor som älskar att det finns.

Det är såhär nämligen, att min lilla tjej ringde och sa att hon ville aldrig mer gå till skolan för att där finns den här pojken som slåss. Och så berättade hon att hon blir slagen, nypt och krokbenslagd och att idag hade hon ramlat i trappan och gjort illa sig så att hon fick åka till sjukhuset och få bandage.

Och det är då jag vill strypa det där barnet
iskallt

Är det det som kallas kärlek? Eller är det bara maktlösheten som skriker?

8 kommentarer:

Cicki sa...

Kärlek och maktlöshet i en otäck blandning. Har också känt något liknande. Kanske inte strypa min dotters mobbare men i alla fall slå hårt.

Milla sa...

Kärlek, beskyddarinstinkt, maktlöshet och allt det där som kärlek till ett barn väcker hos en människa.

Blir helt varm i hjärtat att ni hittat till varandra igen. Och att du resonerar så klokt. Du är verkligen klok mamma.

Kram från Milla

Ebba G sa...

...fast man känner sig ju inte så klok när händerna liksom krokar fast sig i fantasin om att strypa en liten pojkvasker!

/Ebba

Milla sa...

Men Ebba, det är tankar och en känsla. Skulle du träffa skit ungen skulle du se att han bara var ett barn och inte strypa honom. Men kanske lära honom ett och annar om livet, tex hur man beter sig mot andra.

Så tror jag varje fall!

Den hemska tvillingen sa...

För sina barn är man ju beredd att gå genom eld och is.
Och jag vet att du protesterar nu och säger att det har du inte gjort förr. Nä men då var de nog inte dina barn och du inte deras mamma. Det har ändrat sig och då kommer sånt här som ett brev på posten. Men som Milla skriver så är det här "bara" tankar och känslor. Handling, det är något annat och dit har vi ganska långt, de flesta av oss.

Har du lärt dig nu hur man lägger ut bilder? Om inte kan du skicka iväg ett mail till mig, denhemskatvillingen@telia.com

Comvidare sa...

Ah, strypa otäcka barn som förpestar juvelen man närt vid sin barm! Oj, den tanken har man haft. Lätt. Så välkommen Ebba till förälderns verklighet. Visst är det en rätt skrämmande verklighet? Den rycker och sliter i känslor man inte trodde fanns.

Come on join the joyride!

liten på jorden, men STOR i orden sa...

Åh,aj det sved i hjärtetarmen. Det där med barn som beter sig elakt åt. Mobbare.
Min lilla tjej på åtta hade två pojkar som betedde sig illa. Tankarna i skallen på mig var allt annat än rena då kan jag lova. Då förvandlades jag till en lejonmamma som i tanken ville sparka,slå,skrika på dessa 8-åriga småprinsar. I tanken alltså.

Det är nog både kärlek och maktlösheten,skulle jag säga.

Kram!

Ebba G sa...

Tack allihopa. Tankar och känslor.. jo det är det ju. Såklart. Och handling är något annat. Att verkligen strypa någon... näe, det gör man nog bara om man går på något eller är på avtändning. Eller råkar vara psykopat. Det är sant. Men jävlar vilka starka känslor och pregnanta tankar!

Och till denhemska... och comvidare.. det där med bilder. Jo jag har alltså ett gmail-konto. Och comvidare har fått min adress men.. alltså delar av gmail krashade i förrgår (Har ni också märkt att google är trögt? det är utsatt för hårda prövningar) och mitt konto är bland de där mosade. Så jag har inte ens en aning om ifall jag fått post. Grrr.
Återkommer....