Cecilia N skrev ett citat - något Nelson Mandela sagt - när hon kommenterade mitt förra inlägg.
Det citatet gick rätt in. Och det känns som om några av meningarna kommer att snurra i huvudet framöver.
Det där att det är styrkan som är det man är mest rädd för. Att jag och alla människor faktiskt har möjlighet, makt, kraft... att förändra hela världen. Eller i alla fall sätta igång något som kan förändra hela världen.
På sätt och vis gör vi väl det allihopa. Så fort vi rör oss, finns alltså, påverkar vi det vi finns i relation till.
Och tänk om det är så att vi skulle välja att göra sånt som leder till något bra för fler och fler.
Jag menar, bara det här att säga hej och ge någon en vänlig blick kan starta ett helt jordskred av leenden och vänliga blickar. Och det skulle på sikt kunna leda till att ett helt samhälle mår lite bättre.
Tänk om det inte bara är en flummig tanke....

Det jag gör betyder något.
känns mäktigt att tänka
farligt?
ja.
Såklart, för då har jag ju ett ansvar också.
Och kan göra fel.

Men jag kan ju också göra rätt. Det finns ett val.

När jag skriver det känner jag mig fånigt präktig. Sådär löjligt trosviss som en nyfrälst. typ.
Du vet, det där fåniga leendet som avslöjar en fundamental bortvändhet från allt en gathora kan ta på allvar.
Så jag antar att jag verkar fånig när jag säger att jag tänker att det finns ett val - medan jag ler trosvisst som om jag just kommit på det självklara. Meningen med livet och allt det där.

Men tänk om det är sant.
Fan.
Då måste man ju börja bete sig som folk. Vad nu det är.