lördag 10 oktober 2009

Lördag i sängen, täcket som en varm tanke runt hela kroppen. Bara händerna sticker ut och leker med tangentbordet. Och så frukosten på en bricka. Inte klokt vad jag har det bra. Rostade mackor faktiskt. Jag köpte en brödrost i förrgår. Knallblå.
Och så läser jag kommentarer och fastnar härochdär i en känsla av absurditet. Människor som läser mina texter och gråter och skrattar och blir berörda. Det känns overkligt. Underligt.
Skönt såklart.
Men sen tänker jag på alla de människor som vände bort huvudet när jag frös så jag skakade och på torskarna som visste att de låg med en knarkhora och på snutarna som lät mig sova i en bil en stund ibland och på alla som gav mig en tia till käk och tunnelbanefolket som tittade bort när jag smet in. Folk som inte bryr sig och folk som bryr sig.
Vad är skillnaden?
Vem bryr jag mig om?
Min goa granne såklart. Hon bryr sig ju om mig. Och restaurangfolket. Lätt som bara den att bry sig om såna man gillar.
Men om nån skulle be mig gå och hjälpa en sjuk torsk skulle jag backa. Och aldrig att jag skulle betala käket för någon jag inte gillar.
Så slutsatsen blir ju att jag är en lika stor eller liten skit som dom som vände sig bort när de såg min frusna nuna. Och att det finns somliga som lyckas vara lite mindre skitar, lite mer medmänskliga när de bryter mot bestämmelser och hjälper folk som de antagligen inte gillar.

En del kommentarer handlar om att tycka om sig själv, älska sig själv... Det är modernt just nu att älska sig själv. Inne att tro att man måste börja med att se sig i spegeln och i ensamhet frammana någon sorts kärlek man inte tror att man har.
Men nu ska jag skamligen erkänna att min egenkärlek är så stor att jag sällan lyckas övervinna den när den kräver att jag ska ta för mig av sånt jag borde dela med mig av. Att jag är en egocentrerad typ som får jobba stenhårt för att inte fastna i förakt för andra som är olika mig själv. Och att drogmissbruket handlar mer om att tillfredsställa egna behov än något annat.
Jag har aldrig drogat för att jag inte gillar mig själv. Jag har drogat för att jag varit fylld av ett begär jag aldrig ifrågasatt. Och det begäret har aldrig omfattat någon annan än mig själv.

Nu när jag inte längre svarar på de där begären som nästan alltid pinar mig har jag upptäckt, att jag ibland kan bry mig om andra. Som grannen och jobbkompisarna och en del andra som är vänliga mot mig. Och jag kan tänka klart. Vilket för min del innebär att jag kan använda en stor del av det förstånd jag tydligen blivit född med. Att jag fixar studier och att jag kan använda alla de här orden jag älskar att skriva i långa rader. Begäret efter droger byts ut mot andra sorters begär. För att tillfredsställa mig själv.
Fast en sak är rätt ny. Jag har hittat ett nytt begär alltså. Det där att andra ska må bra. Jag mår så inihelvete bra när jag kan göra något som leder till att andra får det bättre.
Och det är då jag fattar att jag inte vågar älska. Eller att jag inte vågat älska. Inite kunnat, inte fattat vad det handlar om.
Jag har trott att kärlek handlar om att jag ska få allt.
Men kärlek handlar om att jag ska ge något. Inte för att få tillbaka något. Utan för att när man älskar ger man utan att ens tänka på det.
En sorts total tillit faktiskt. För när jag inte kan kontrollera vad jag får tillbaka kan jag ju bli utan, bli sviken, bli sårad... Så om man börjar ge kärleksfullt till vemsomhelst som behöver det - såna som alltså inte älskar tillbaka eller som man inte ens känner - då kan vad som helst hända.
Och det var ju det somliga gjorde mot mig. De gav lite värme, lite omtanke. Och ibland spottade jag bara tillbaka. Men rätt ofta tog jag emot. Utan att tacka oftast.

Men det är den sortens människor jag minns nu. Och vill likna.
Jag har ett jättehål inuti och det hålet kan jag inte fylla med att stå framför spegeln och "älska" mig själv. Men jag är rätt säker på att hålet fylls av att jag kan respektera mig själv och kanskse älska mig själv - när jag bryr mig om att älska andra som behöver det.
Så om jag ska våga älska...
kanske jag måste börja som jag gjort. Med dom som är rätt lätta att älska. Och sen lite i taget lära mig hur det går till. Praktiskt alltså. För det är väl så man uttrycker kärlek. Praktiskt.
Med en blick. En filt. En vänlig kommentar och ett telefonsamtal. Typ.

och nu... är kaffet slut, solen skiner och jag börjar jobba om en halvtimme. Ja jävlar!

7 kommentarer:

Johnny Andersson sa...

Du, när jag försöker älska mig själv genom att se mig i spegeln så brukar det oftast sluta i ett gapskratt....det är faktiskt riktigt roligt att se sin patetiska nuna varje morgon och den brukar göra min dag hur som helst =), kram tjejen!!

Cecilia N sa...

Vad jag skulle vilja sitta vid ett fikabord med dig och böja och fundera och klura på de härliga frågor du (och jag) tänker på!

Har du sett filmen "Skicka vidare"? (Pay it forward på engelska.)

Cicki sa...

På något vis så känns det som att du är det där lilla barnet som upptäcker världen. I ditt fall så är det en trettioårig (?) kvinna som återupptäcker världen ur ett annat perspektiv.

Att älska sig själv och att vara egocentrerad är inte samma sak för mig. Att älska sig själv är för mig att trivas med sig själv, att tycka om sig själv som den man är. Egocentrerad är man när man kan göra vad som helst för att få egen vinning. I alla fall är det så i min värld.

När jag träffade min sambo så var jag så rädd för det här med känslor. Jag hade genomlevt ett 25-årigt äktenskap med höga murar byggda runt omkring mig. Rädd för att släppa in någon som skulle se vem jag egentligen var. Rädd att älska för då blir man bara sårad. Ingen fick komma in innanför dessa murar. Jo, mina barn. De bodde där innanför med mig. Dem skyddade jag också mot den hårda världen utanför.

När jag träffade sambon så var det en helt fantastisk man jag träffade. En man som vågade visa sig sårbar. Efter lång tid så märkte jag att murarna började rämna. Gud så rädd jag var. Och jag flydde om och om igen. Packade min väska och drog för det var ju farligt att släppa någon innanför.
Men han drog mig tillbaka hela tiden så till slut vågade jag kasta allt vad murar hette.

Han lärde mig också att jag kan inte hjälpa någon annan fullt ut förrän jag hjälpt mig själv. Jag trodde han inte var riktigt klok när han sa så. Idag vet jag att det är sant. När jag är trygg i mig själv så orkar jag också ställa upp för andra.

Kärlek och vänskap det är att ge och ta. Jag håller med Cecilia att "Skicka vidare" är en toppenfilm. Den säger allt om att ge och ta och visa att man bryr sig.

Gråa musen sa...

Peter Jöback har sagt något väldigt bra tycker jag. Istället för att bära allt man gjort och som man varit med om i en tung ryggsäck så kan man bära allt i en omfamnande magsäck. Det finns där och man kommer inte ifrån det. Men man är den man är tack vare inte trots allt. Visst kanske det i ditt fall är tack vare hjälpande händer men någonstans så har du gjort ett fantastiskt val. Det är ju för att just du är du. Kram och bär vidare i livet.

Den hemska tvillingen sa...

Klockren iakttagelse. Det är så gott att få ge till någon som behöver, oavsett vad behovet är, en kram, en peng, ett varmt ord.

Och det vill jag ge till dig, en kram, ett varmt ord för jag gillar dig.

Lev väl

Annelie sa...

Ville bara skicka något som säger att jag alltid läser, även om jag sällan kommenterar. Kram i natten.

Fisken sa...

Bra text! Välskrivet och tänkvärt. Tack. :-)