Lördag i sängen, täcket som en varm tanke runt hela kroppen. Bara händerna sticker ut och leker med tangentbordet. Och så frukosten på en bricka. Inte klokt vad jag har det bra. Rostade mackor faktiskt. Jag köpte en brödrost i förrgår. Knallblå.
Och så läser jag kommentarer och fastnar härochdär i en känsla av absurditet. Människor som läser mina texter och gråter och skrattar och blir berörda. Det känns overkligt. Underligt.
Skönt såklart.
Men sen tänker jag på alla de människor som vände bort huvudet när jag frös så jag skakade och på torskarna som visste att de låg med en knarkhora och på snutarna som lät mig sova i en bil en stund ibland och på alla som gav mig en tia till käk och tunnelbanefolket som tittade bort när jag smet in. Folk som inte bryr sig och folk som bryr sig.
Vad är skillnaden?
Vem bryr jag mig om?
Min goa granne såklart. Hon bryr sig ju om mig. Och restaurangfolket. Lätt som bara den att bry sig om såna man gillar.
Men om nån skulle be mig gå och hjälpa en sjuk torsk skulle jag backa. Och aldrig att jag skulle betala käket för någon jag inte gillar.
Så slutsatsen blir ju att jag är en lika stor eller liten skit som dom som vände sig bort när de såg min frusna nuna. Och att det finns somliga som lyckas vara lite mindre skitar, lite mer medmänskliga när de bryter mot bestämmelser och hjälper folk som de antagligen inte gillar.

En del kommentarer handlar om att tycka om sig själv, älska sig själv... Det är modernt just nu att älska sig själv. Inne att tro att man måste börja med att se sig i spegeln och i ensamhet frammana någon sorts kärlek man inte tror att man har.
Men nu ska jag skamligen erkänna att min egenkärlek är så stor att jag sällan lyckas övervinna den när den kräver att jag ska ta för mig av sånt jag borde dela med mig av. Att jag är en egocentrerad typ som får jobba stenhårt för att inte fastna i förakt för andra som är olika mig själv. Och att drogmissbruket handlar mer om att tillfredsställa egna behov än något annat.
Jag har aldrig drogat för att jag inte gillar mig själv. Jag har drogat för att jag varit fylld av ett begär jag aldrig ifrågasatt. Och det begäret har aldrig omfattat någon annan än mig själv.

Nu när jag inte längre svarar på de där begären som nästan alltid pinar mig har jag upptäckt, att jag ibland kan bry mig om andra. Som grannen och jobbkompisarna och en del andra som är vänliga mot mig. Och jag kan tänka klart. Vilket för min del innebär att jag kan använda en stor del av det förstånd jag tydligen blivit född med. Att jag fixar studier och att jag kan använda alla de här orden jag älskar att skriva i långa rader. Begäret efter droger byts ut mot andra sorters begär. För att tillfredsställa mig själv.
Fast en sak är rätt ny. Jag har hittat ett nytt begär alltså. Det där att andra ska må bra. Jag mår så inihelvete bra när jag kan göra något som leder till att andra får det bättre.
Och det är då jag fattar att jag inte vågar älska. Eller att jag inte vågat älska. Inite kunnat, inte fattat vad det handlar om.
Jag har trott att kärlek handlar om att jag ska få allt.
Men kärlek handlar om att jag ska ge något. Inte för att få tillbaka något. Utan för att när man älskar ger man utan att ens tänka på det.
En sorts total tillit faktiskt. För när jag inte kan kontrollera vad jag får tillbaka kan jag ju bli utan, bli sviken, bli sårad... Så om man börjar ge kärleksfullt till vemsomhelst som behöver det - såna som alltså inte älskar tillbaka eller som man inte ens känner - då kan vad som helst hända.
Och det var ju det somliga gjorde mot mig. De gav lite värme, lite omtanke. Och ibland spottade jag bara tillbaka. Men rätt ofta tog jag emot. Utan att tacka oftast.

Men det är den sortens människor jag minns nu. Och vill likna.
Jag har ett jättehål inuti och det hålet kan jag inte fylla med att stå framför spegeln och "älska" mig själv. Men jag är rätt säker på att hålet fylls av att jag kan respektera mig själv och kanskse älska mig själv - när jag bryr mig om att älska andra som behöver det.
Så om jag ska våga älska...
kanske jag måste börja som jag gjort. Med dom som är rätt lätta att älska. Och sen lite i taget lära mig hur det går till. Praktiskt alltså. För det är väl så man uttrycker kärlek. Praktiskt.
Med en blick. En filt. En vänlig kommentar och ett telefonsamtal. Typ.

och nu... är kaffet slut, solen skiner och jag börjar jobba om en halvtimme. Ja jävlar!