På förekommen anledning...
Jag äger rätt få grejjer. Till exempel har jag ingen dvd-spelare och egentligen ingen TV. Det är min granne Eva som äger den jag har stående i vardagsrummet. Hennes extraapparat - för hon tycker att vi kan titta på den hemma hos mig när vi lessnar på hennes vardagsrum.
Men för mindre än ett år sedan ägde jag liksom inget alls. Eller.. jo, jag hade en trunk. En såndär som fotbollsspelare har matchtröjan och handduken i. (Tror jag, för vad skulle annars finnas däri?)
Och i den där trunken fanns alltså allt jag ägde. Lite underkläder och ett par ombyten, tjocktröja och en mycket sliten ullfilt. Och såklart den lilla asken med verktyg. Sked och spegel och vasst stål... viktigaste ägodelen alltså. Under botten, i en tygpåse hade jag rätt ofta lite gräs. Annars visste jag att förvara pulver och annat stoff på en plats nära kroppscentrum.
Tandborste ägde jag också.
Och en del grejjer som inte fick plats i trunken. De låg hos folk. Ibland fanns de kvar när jag behövde dem. Rätt ofta fick jag stjäla nytt. Eller köpa ifall jag haft tur med fisket. Torsken går till när det närmar sig torsdag...

Ett tag levde jag ju i lägenhet med hallick och allt. Då var jag på sätt och vis rik. Köpte dyra kläder, svassade i högklackat och klirrade med guld.
Men det sket sig. Jag är ingen sån person man kan sätta på hursomhelst. En blåtira är alltid en blåtira för mycket. Och jag har aldrig blivit långvarig när det gäller att vara undersåte.
Så det har varit rätt mycket leva i trunk.
Märkligt nog är det få människor som fattar att det är att vara fattig, det där att leva utan hem.
Fattiga människor ska stå med mössan i hand, vara skötsamma - men fattiga. Ha slitna kläder, javisst, men rena. Lappade med omsorgsfulla stygn.
Jag vet inte vad det kallas det jag var.
Kanske får man skylla sig själv när man går i höga klackar och trunk.
vad vet jag.

Men alltså, när jag plötsligt fick flytta in i en helt möblerad lägenhet, där det till och med var gamla matrester kvar i kylen och obäddat i sängen... då fattade jag att jag missat en massa som andra tar för givet.
Som det där med att ha tidning. Snubben jag lånade lägenhet av hade en prenumeration som inte gått ut. Så det kom en tidning på hallmattan varje morgon. Gissa om jag blev skraj första gången.
Och sen... det fanns rena mattor, skinnsoffa utan spermafläckar, ett soffbord som saknade de obligatoriska ölringarna och ett kök med diskmaskin.
Jag visste inte hur man gjorde med den där maskinen.

inte nog med att jag fick bo..
vägg i vägg med lägenheten finns en restaurang som behövde diskhjälp en kväll. Jag bara gick förbi och blev tillfrågad av en svarthårig brunögd invandrare som väl såg på mig att jag inte var en svenne.... "diskar do" sa han.
Och det gjorde jag ju inte men fan flög i mig så jag sa att jag kunde göra det en kväll.
Han sken upp och vips var jag diskare.
Inte bara den kvällen utan flera.
Det kom fram papper, blanketter att skriva under och utan att jag fattade det var jag anställd. Lön... hade jag aldrig haft.
Och någon snackade om facket och försäkringskassan och en massa annat jag inte visste något om.
Nu vet jag.

Men underligast av allt är att nu sitter jag med eget kontrakt på en lägenhet i samma hus som den jag lånade. Hyresvärden kände restaurangkillen och ... tja det blev en ledig lägenhet och jag hade ju fast anställning och referenser.
Helt galet. Eller nej. Inte galet. Bara väldigt underligt.
Nu vet jag en del om hemförsäkringar också.

Men när jag flyttade från lånelägenheten till min egen hade jag alltså inget. Inte ens en madrass. Alla löner har gått åt till att fixa basvaror. En sängram från myrorna, madrass från IKEA och en otroligt skön fåtölj som kostade en halv lön.
Lyxen framför alla andra är min bärbara dator. Begagnad men bra.

Och som flitiga blogläsare vet så flyttade jag raskt från disken till löken... fast jag diskar ibland när det behövs. Och numera är jag faktiskt mest stationerad bland de lite ädlare såserna, efterrräterna och garneringarna.
När jag inte läser juridik alltså.

En fullkomligt osannolik resa från gatan till lyxen i en lägenhet i centrum av en stad som plötsligt blivit min.
Men alltså, dvd-spelare och mp3 och lavendelpåsar i linneskåpet saknas fortfarande. Liksom en massa onödor som ingen gett mig i födelsedagspresent och julklapp.
Så i mitt hem gapar skåpen med tomma hyllor.
Jo... jag har förstått att det är rätt ovanligt.
Men faktiskt, jag saknar inget.

kan man säga att jag är rik då?
jo
jag tror det.