Det är inte lätt att vara människa, inte att vara socialtant heller....

OK, det finns saker jag är stolt över. Sånt man antagligen borde gömma under lager av skuldkänslor och skam.

Jo jag inser ju, att det där inte är begripligt för människor som lever sina liv som man ska. Och då menar jag verkligen inte att mitt liv varit bättre. Eller att det är löjligt att leva som man ska. Eller fel eller suspekt på något sätt. Jag menar bara att jag är stolt över att ha levt mitt liv som en hel person mitt i allt elände, och att jag aldrig glömt bort vem jag är.
Jag är såklart inte stolt över allt jag gjort. Men jag kan känna att jag är en värdefull människa som gjort en massa dåliga val och ställts inför svåra situationer som inte varit lätta att handskas med. Jag har inte hittat bra vägar, inte slagits för att bli respekterad för vad jag gör. Men jag har alltid respekterat mig själv och alltid försökt vara ärlig med min situation.
Det är jag stolt över.

Men samtidigt är jag helt klar över, att just det har varit en av de saker som gjort det omöjligt för mig. Det går inte att ta emot "hjälp" från de institutioner i samhället som ska ge hjälp om man är ärlig mot sig själv - och mot dem som så gärna vill hjälpa. Det fungerar inte så. Det går inte att återge verkligheten eftersom de som ska ge hjälpen ofta har valt att låta bli att se verkligheten. De ser ett mål, ofta ett bra mål, fint, socialt acceptabelt och kanske möjligt för dem själva- men ser inte att målet ligger utanför verkligheten och att vägen dit är en lögn...

Inte skulle jag klarat av att bo i en lägenhet i tensta med mina tre barn, återtagna från sina älskade fosterhem. Inte fanns det möjlighet för mig att hitta balans nog för att finnas till för dem när jag inte ens klarade av tre dygn med mig själv.
Jag insåg det och avvärjde alla försök till återförening. Alla inbjudningar till försök. Jag visste att jag inte skulle vara bra för mina barn. Och jag var säker på att de hade det väldigt bra där de var.
Resultatet - jo, jag fick såklart ingen bostad eftersom jag inte kunde tänka mig att ta hem mina barn. Och jag fick inget försörjningsstöd eftersom jag inte sökte jobb (eftersom jag inte hade bostad och pengar kunde jag inte komma till intervjuer ren och fräsch med nytvättade kläder...nåja, nu ljuger jag lite, hade jag kunnat fixa ett par veckor drogfri kanske jag klarat en eller annan intervju)
Och när jag gick på gatan och fixade livet åt mig och hallicken var det dygnetruntjobb... jag hade inte tid att gå till socialtanten heller.
Jo, det var ju mitt eget val. Mina egna steg. Mitt eget liv.

Men alltså.
Jag är stolt över att ha klarat av att bevara mig själv genom allt det här.
Dessutom har jag bra minnen av de där socialtanterna. Varma, härliga människor som gör vad de kan utifrån sin verklighet. Jag hoppas innerligt att varenda en av dem har anledning att vara lika stolta över sig själva som jag är. Det är inte lätt att vara människa!