onsdag 26 januari 2011

Utan nödbroms!

Man har ben. Och en jävla rumpa.
Det är det som finns kvar efter två timmar på hala brädbitar i iskall vispgrädde.
Resten ligger avdomnat i en hög under sängen. Benen och rumpan vibrerar ovanpå sängen, liksom skrikande efter någon sorts välgörande salvor.
Och man säger med djupt eftertryck, att den sortens övningar måste vara djupt oanständiga.

Alltså...
Iklädd nya konstiga trikåer med vidhängande mössa tar man sig ut till ett ställe som kallas start. Men lika gärna kunde ha hetat mål. För det var liksom till starten man kom när man kom till målet. En lång jävla utflykt helt i onödan alltså.
Nåja.
Där vid starten skulle man lära sig vad som är fram och vad som är bak på ett par smala brädbitar som visade sig inte alls vara bräder av trä utan mer en sorts plaströr man plattat till och lagt såpa under.
Mitt på rören fanns små piggar och en liten nypa man skulle ha kring stortån. Som knappt fick plats i det som minsann kallas pjäxor utan att ha ett dugg likhet med sådana doningar man i allmänhet förknippar med det jag trodde hette skidor.
Fast man fick säga löparskor också om man ville. Eller skidskor. Inte att förväxla med skridskor som är ett helt annat äventyr man nog tänker hoppa över.



När väl de där såkallade skorna klämts fast både runt fötterna och i de där sakerna på rören skulle man liksom röra sig framåt medan man tog stöd av ett par andra rör som skulle hållas i händerna. Längst ner på dem fanns (finns) såsslevar med hål i. Tamigsatan. Hur man ska få upp såsen kunde ingen förklara.
Man skulle bara koncentrera sig på balansen och strunta i såsen.
Ja. Så det var bara att grabba tag i rörgrejjerna, sno fast snöret runt handleden för att man skulle få med sig eländet, och så föra fötterna långsamt, en i taget - framåt i de där fördjupningarna som kallas spår. Och som ska hållas under fötterna.
Först gick det faktiskt riktigt bra. En fot i taget och en pendlande rörelse från höften och i motsatt axel. Men sen.
Jag kan berätta för sydligare belägna bloggläsare, att här, rätt nära något som heter höga kusten är det just precis så. Högt. Jag kan meddela, att man kan inte bli så hög på något alls man skjuter in i sina blodådror eller röker eller intar knaprande som de berg som skjuter i höjden i den här trakten.

Just när pendelrörelsen kändes riktigt rimlig kom just en sådan höjd. Eller en liten stigning. Som han sa, den där jag är ihop med. En liten stigning. Jo pyttsan. Här talar vi bergstoppar. Ni som är insatta... K2... jag säger bara K3.
Och de tillplattade rören under fötterna är liksom inga spikskor med grepp för att ta sig uppför isbranter.
Nej.
Och spåren man skulle hålla fötterna i är inte försedda med krokar eller öglor. Inga rep ligger färdiga att fästa sig vid.
Här gäller något helt makalöst. Man ska saxa sig upp. Alltså inte ta fram en sax och klippa hål på berget som då skulle visa sig vara en kuliss i papp. Nej.
Man ska föra sig som en anka.
Liksom skära in skidjävlarna i isen. Vaggande från sida till sida utstötande hurtiga rop.
Det gör man inte.
Man svär en ramsa och tänker, att den som såpat in skidjävlarna ska få veta att han lever.
Men man tar sig upp.
Faktiskt.

Det är bara det, att sedan ska man ta sig ner också. Och då finns minsann ett par väl inkörda spår att hålla fötterna i. Men inga bromsar. Inget nödhandtag att dra i. Inget annat än en gäll stämma att yla med.
Och en relativt liten bakdel som inte duger till motvikt. Än mindre till dragg eller ankare.

Behöver jag säga mer?
Än att det var ett fem kilometer långt jävla spår genom den mest fasansfulla alpterräng man kan föreställa sig. Och att jag inte är lagd åt S/M -hållet när det kommer till tillfredsställande aktiviteter.

Och när jag tänker efter så minns jag den där gången i skolan när det var skidåkning. Jag gillade det inte den gången heller.

14 kommentarer:

personlighet sa...

Haha, ljuvligt. Ny runda till helgen?

Gråa musen sa...

Precis så är ditt liv just nu. Ett enda långt provapåande så du får reda på vad du gillar och inte gillar. Du är modig och finner nog dina egna spår så småningom. De spår du gillar alltså. Med eller utan skidor.

Mångmamma sa...

Gillar verkligen att läsa dina betraktelser över det vi andra dödliga har helt andra ord för - när vi beskriver det!
Ett riktigt varmt bad och en helkroppsmassage med hästliniment skulle kunna hjälpa dig nu, mot kommande träningsvärk...men jag misstänker att du inte är innehavare av något hästliniment!?
:)

Vivi sa...

Tack en härlig läsning. Skrattade högt ett par gånger när jag liksom kunde se framför mig hur det kan ha sett ut.

Övning ger färdighet heter det ju så nästa gång är du proffs =)

Anonym sa...

Mitt skånska hjärta flödar över av innerlig medkänsla och kärlek.............
Jag erinrar mig ett inslag i dagens eko för tusen år sedan, en snörik påsk. Reporterna gick från norr till söder och förhörde sig om snötillgången på olika skidorter. Alla hade vansinnigt mycket med snö och överallt stod skidåkande turister som spön i backarna. Så kom till slut turen till Frostavallen i Skåne - "hallå, det är från Sveriges radio! Hur har ni det med snö?"
- "Med snö?? Här är för jävligt med snö!!"
-"Jaså minsann, räcker det till att åka skidor på???"
Lång tystnad, man inser att den tillfrågade grubblar över hur korkade radioreportrar egentligen kan vara. Så kommer svaret, i ganska avmätt och sträv ton -"Nä, inte fan kan man åka skidor - MEN HÄR E SVÅRT Å PROUMENERA........."

Hälsar papillon

Lena Hasselborg sa...

Helt underbart beskrivet. Stort tack för skrattet.

Ebba G sa...

Ha! Man får väl vara tacksam för att ens mödor i den svenska naturen roar herrskapet!
Men skidor är nog inget för mig. Nä.
Erik tycker att det är för tidigt att ge upp. Men han är ju liksom född med de där grejjerna på fötterna. Hans mamma hade det jobbigt... förlossningen huvva, men sen vid amningen... skidor och stavar och... ja.
Fast A... jo alltså hon menar ju att vi ska åka skidor i fjällen och allt. Vi får väl se. Det finns visst något som heter vessla. Som tar stadsbor till fjälltoppar.
Och hästliniment - nja. Jag har fått något som kallas ormsalva på stjärten. Det känns faktiskt lite bra.
Men nu ska en viss Ebba sova.

Cecilia N sa...

Ett år när det sades finnas mer snör i dina trakter än mina (som var mer promenerbara; tack för anekdoten, papillon!) så for vi till en "friluftsanläggning" strax innanför din stad.

Det började med att de hade en bandyplan som parkering ... Sen hade de livsfarliga backar både uppåt och nedåt. Förutom den gången jag vintern innan bröt armen i en backe i Kramfors så har jag inte varit med om gräsligare. (Naturligtvis var jag dessutom rädd efter armbrottet.)

Som tur var fanns en "lägda" åt andra hållet, sett från bandyplansparkeringen. Den var det lagom lutning på.

Så ... lagom platt skidåkning är trevligt.

Men isiga spår nerför, med träd och spret nära inpå och dessutom dålig sikt och kurvor. Nä, det är för nån sorts kamikazetyper och det är inte jag.

I min värld sa...

Jag niger fint och tackar för dagens hjärtligaste garv och sen misstänker jag att det kommer att se likadant ut när jag ska försöka. Fast jag har lovat mig själv att skjuta upp den premiären tills nästa vinter (och så hoppas jag stillsamt att det inte blir någon snö, fast det har jag inte uttalat högt för sambon än)

Kenneth sa...

ler mjukt..förbannade landhöjning och förbannade höga kusten..backar som bara bär uppför. Sliter med samma elände när jag är ute med vovven och promenerar :)

Anonym sa...

Nu ska jag berätta hur man bromsar!

Du tar stavarna mellan benen lite snett bakåt. Sedan böjer du ner baken så mycket du behöver för att få en lugn nedfart.

Det är farmor och hennes syster som kom på denna lösning en fjällsemester. Be bara grodprinsen att blunda först..

Ebba G sa...

Den där bromsen verkar livsfarlig... men fungerar kanske till påsk? Kan man ha kvast istället kanske? Och när det börjar gå undan så lyfter man och singlar iväg mot Blåkullahållet?
Tror det är lugnare än stavar och skidor och annat otyg!
:))

Cecilia N sa...

Man ska iaf inte bromsa med stavarna framför sig. Det var så jag bröt armen.

Påskkärringsbromsen drar jag mig till minnes om att jag nog har hört talas om någon gång i forntiden.

Köra kvast behöver inte nödvändigtvis vara något lugnt. Tänk quidditch eller hur det stavas ...

viagra online pharmacy sa...

imponerande är bilden av bergen, men jag känner att något saknas på denna bild.