Utan nödbroms!

Man har ben. Och en jävla rumpa.
Det är det som finns kvar efter två timmar på hala brädbitar i iskall vispgrädde.
Resten ligger avdomnat i en hög under sängen. Benen och rumpan vibrerar ovanpå sängen, liksom skrikande efter någon sorts välgörande salvor.
Och man säger med djupt eftertryck, att den sortens övningar måste vara djupt oanständiga.

Alltså...
Iklädd nya konstiga trikåer med vidhängande mössa tar man sig ut till ett ställe som kallas start. Men lika gärna kunde ha hetat mål. För det var liksom till starten man kom när man kom till målet. En lång jävla utflykt helt i onödan alltså.
Nåja.
Där vid starten skulle man lära sig vad som är fram och vad som är bak på ett par smala brädbitar som visade sig inte alls vara bräder av trä utan mer en sorts plaströr man plattat till och lagt såpa under.
Mitt på rören fanns små piggar och en liten nypa man skulle ha kring stortån. Som knappt fick plats i det som minsann kallas pjäxor utan att ha ett dugg likhet med sådana doningar man i allmänhet förknippar med det jag trodde hette skidor.
Fast man fick säga löparskor också om man ville. Eller skidskor. Inte att förväxla med skridskor som är ett helt annat äventyr man nog tänker hoppa över.

När väl de där såkallade skorna klämts fast både runt fötterna och i de där sakerna på rören skulle man liksom röra sig framåt medan man tog stöd av ett par andra rör som skulle hållas i händerna. Längst ner på dem fanns (finns) såsslevar med hål i. Tamigsatan. Hur man ska få upp såsen kunde ingen förklara.
Man skulle bara koncentrera sig på balansen och strunta i såsen.
Ja. Så det var bara att grabba tag i rörgrejjerna, sno fast snöret runt handleden för att man skulle få med sig eländet, och så föra fötterna långsamt, en i taget - framåt i de där fördjupningarna som kallas spår. Och som ska hållas under fötterna.
Först gick det faktiskt riktigt bra. En fot i taget och en pendlande rörelse från höften och i motsatt axel. Men sen.
Jag kan berätta för sydligare belägna bloggläsare, att här, rätt nära något som heter höga kusten är det just precis så. Högt. Jag kan meddela, att man kan inte bli så hög på något alls man skjuter in i sina blodådror eller röker eller intar knaprande som de berg som skjuter i höjden i den här trakten.

Just när pendelrörelsen kändes riktigt rimlig kom just en sådan höjd. Eller en liten stigning. Som han sa, den där jag är ihop med. En liten stigning. Jo pyttsan. Här talar vi bergstoppar. Ni som är insatta... K2... jag säger bara K3.
Och de tillplattade rören under fötterna är liksom inga spikskor med grepp för att ta sig uppför isbranter.
Nej.
Och spåren man skulle hålla fötterna i är inte försedda med krokar eller öglor. Inga rep ligger färdiga att fästa sig vid.
Här gäller något helt makalöst. Man ska saxa sig upp. Alltså inte ta fram en sax och klippa hål på berget som då skulle visa sig vara en kuliss i papp. Nej.

Man ska föra sig som en anka.
Liksom skära in skidjävlarna i isen. Vaggande från sida till sida utstötande hurtiga rop.
Det gör man inte.
Man svär en ramsa och tänker, att den som såpat in skidjävlarna ska få veta att han lever.
Men man tar sig upp.
Faktiskt.

Det är bara det, att sedan ska man ta sig ner också. Och då finns minsann ett par väl inkörda spår att hålla fötterna i. Men inga bromsar. Inget nödhandtag att dra i. Inget annat än en gäll stämma att yla med.
Och en relativt liten bakdel som inte duger till motvikt. Än mindre till dragg eller ankare.

Behöver jag säga mer?

Än att det var ett fem kilometer långt jävla spår genom den mest fasansfulla alpterräng man kan föreställa sig. Och att jag inte är lagd åt S/M -hållet när det kommer till tillfredsställande aktiviteter.

Och när jag tänker efter så minns jag den där gången i skolan när det var skidåkning. Jag gillade det inte den gången heller.