Det är vad jag söker. Försöker dra in som en doft.
Eller som ett minne av något jag ägt.
Två småpojkar som knuffar sin vänskap som en låtsasstrid genom gallerians alla vindlingar.
Babyljuden. Mammalåten och mormorsblickarna.
Rollatorn som kryssar med tanten eller om det är tanten som låter rollatorn leka med tanken på evigheten.... Allt det där sorlet.
Något sökt, något borttappat och något spårlöst.
Jag står kvar på perrongen när tåget går. Jag står kvar och längtar.
Sedan låter jag ryggen tala medan rösten bryts i telefonens platta mikrofon.
Jag vet inte längre vem jag är.
Svaret jag ville att någon skulle säga, ville jag bara höra för att vända mig bort.
Men mannen som lärde mig skrattet var klokare än så.
Han smekte ett eko.
lämnade en längtan
och väntade mig hem.
Så jag lät timvisaren följa strömmen. Andades djupt och förstod vem som måste betala.
En enkel biljett.
ett enkelt beslut
Och hemma är platsen där gråten får plats.
En dag ska jag lämna gatan för alltid sörjd och evigt älskad.
Men ännu vet jag ekot
och ännu ska jag stanna i längtan
ännu en tid av livet
Bild: Kevin Clark
5 kommentarer:
Du är fortfarande på resa och det är nog därför du känner som du gör. Sen, när du har kommit fram då tystnar ekot.
Ebba, Gud vet vem han/hon har skapat i dig. Du är en välsignelse. Håll ut!
Vill gärna följa med dig på din resa. Om så bara i blogvärlden. Du är mitt hopp...min tro....min livlina, så jag är mer än tacksam.
Massa kramizar/B-M
Torsdag - fredag........ Jag var där, skötte sjuka barn på dagarna och gick runt på svarta gatstenar på kvällarna som en okänd skugga bland andra skuggor. Varje återkomst till det förflutna,en gång så självklart, inger mig samma känsla av evig förlust och meningslös saknad.
"Och hemma är platsen där gråten får plats." - det är svårt att formulera det bättre.
Kram på dig
Papillon
Så fint! Fint skrivet, fina tankar och fin man. Underbart att allt detta finns hos dig.
Skicka en kommentar