Minns en vän som magrade till ingenting när jag sitter här och följer skäggungens andetag.
Den vännen låg också inlagd på eget rum med slangar överallt. Han skulle dö och jag skulle sitta hos honom medan det hände.
Nu sitter jag på samma sätt. Fast den här gången väntar jag inte på döden utan på livet.
Ändå tänker jag på den gången.
De där sista timmarna när kroppen blev ett med tingen i rummet och andetagen tömdes på själva närvaron av den person som ägt den.
Hur underligt det är att en människa kan dö.
Och ännu mer hur underligt det är att en kropp kan innehålla en hel människa.
Att det bara behövs ett ögonblick av en sekund för att skilja mellan liv och död.
Om man tänker på det här. Att man ska dö.
Ja alltså, då blir det knepigt att låta bli att leva medan man lever.
Typ.
Bild: Egon Schiele
3 kommentarer:
Hej, är här och läser ikapp. Och skickar dig en cyberkram.
Du skriver så fint. Mitt i allt.
Visst blir man nästan lite galen när man tänker i dom banorna?!
Att lika lätt som man blivit till, lika lätt kan man dö.... märkligt!
Tack, Ebba!
Jag tänker så här: I alla våra dödar finns ett långfredagsoffer vid vår sida, som lider med oss, blöder med oss och dör med oss, alltså raderar den allt överskuggande ensamheten i vår död.
Skicka en kommentar