Mord

Kan inte låta bli...

att fundera över det här med att mörda folk. Ja inte så att jag tänker ta ihjäl någon. Det ligger liksom inte för mig.

Men alla de här morden man läser om.

Folk som uppenbarligen inte har alla hemma på kontoret. Som hör gudar och följer sina inre irrgångar och sticker knivar i sina närmaste eller i fullkomliga främlingar.

Hur blir det så?

Och nej, för mig räcker det liksom inte med, att man har blivit taskigt vaggad. Folk har det förjävligt när dom växer upp utan att bli mördare.

Och somliga som haft det rätt hyfsat, hur man än ser det, blir galna och skjuter omkring sig.

Sitter det i hjärnan? Små vindlingar som snott till sig.

Eller i omgivningen? Större vindlingar som snott till sig.

Eller är det en kombination av något skört eller knöckligt och en omgivning som inte kan handskas med folk som är sköra och knöckliga.

Förmodligen det sistnämnda. En kombination.

Vem som helst kan hamna i en situation där man gör rikttigt dumma saker. Men utan situationen blir det inte gjort.

Jag menar... att om jag skulle bli instängd i ett fängelse där ordningen krävde, att jag skulle göra som alla andra, ha likadana kläder, läsa samma information som alla andra, tvingas tycka som alla andra och hålla tyst om mina egna tankar, bo på en begränsad yta, se samma filmer och tvingas leva på en dagspeng som inte räcker till att spara ihop till en utträdesbiljett ur detta helvete... ja då skulle jag nog till slut bli tokig.

Och kanske inte döda någon men rista hemliga ord under en bordsskiva, slå sönder något, använda sövande droger eller uppåttjack för att komma bort. Eller använda legal sprit.

Det värsta är, att jag tror det är just sådär för en hel del människor.

Som inte har ett jobb men är i en åtgärd utan mening (nu talar jag inte om äkta rehabilitering eller en bra åtgärd) som kanske inte har svenska som modersmål, som går på en mycket låg dagpenning och har hela dagen intecknad med

meningslöshet bestämd av andra. Och inte ser några möjligheter att göra sig själv synlig.

Jag känner några människor som har det så. Begåvade, ibland välutbildade (men inte i våra myndigheters svenska ögon) Människor som slutat slåss för att få vara till nytta och känna sig behövda. För att ingen sett deras möjligheter eller använt deras erbjudanden.

Men nej.

Det finns såklart inget i det som förklarar mord.

Om man tar någon annan människas liv kan man inte förklara bort det.

Och att leva med den bördan är nog omänskligt.

om man mördat... kan man då någonsin lära sig leva som en människa igen?

Det tänks mycket i ebbahus i dag.

Bild: Cezanne