Alltså, jag kan inte få till en enda vettig rad.
Som att hela tillvaron bara snurrar. Fast skäggungen mår hyfsat med tanke på hur det kunde varit.
Jag har liksom ingen vana vid det här med att barn man inte känner ändå sitter längst inne i hjärtat och värker.
Och jag hade inte en aning om hur mycket känslor det ryms i ett hjärta.
Så min självbild har liksom blivit förtörnad på mig. Och känner inte igen mig i spegeln.
Eller hur man ska säga.
Ett annat sätt att säga samma sak är väl, att jag är inte säker på, att det är mig själv jag kommer att vakna som.
Typ.
Så... jag ringer en vän.
Eller tar hjälp av publiken.
.... eller möjligen gör jag så att jag låter datorn slumpvis ta bort två alternativ.
5 kommentarer:
Confused, typ.
Att ha nån sorts halv aning om vilken riktning man vill färdas i och samtidigt tillåta sig att vara nybörjare på sånt man aldrig gjort förut.
Det tror jag är nån sorts början på en karta.
Å andra sidan. Just DET tror jag du har hållit på med ett tag ...
Heja dig och de dina!
Det kan du inte, slumpa bort två alternativ alltså. Men ring en vän eller ta hjälp av publiken går bra.
Så där är det ju att bli morsa, man upptäcker nya sidor hos sig själv som måste samsas med ens tidigare självbild. Enda skillnaden är att din unge kom ut med skäggstubb..de flesta föds utan sånt!
MVH En del av publiken
Det du upplever nu är nog vad varenda nybliven mamma upplever, din unge är lite äldre bara :-)
Man upptäcker hela tiden nya sidor hos sig själv och man fixar fan så mycket mer än vad man har förväntat sig och till sist ....Så ser man en helt ny? person i spegeln eller en person som har ändrat sig lite i utseendet/konturerna. Men jag lovar du kommer att så sakta vänja dig vid den nya spegelbiden och du kommer hela tiden att hitta nya delar att passa in där också.
Man får gråta o tappa hoppet, man får tvivla på sig själv ibland men man får också lov att konstatera att man klarade det här också :-)
Jag tror att du Ebba är den som klarar det här även om du inte känner igen dig i början så fixar du det här också :-)
Hehe - larven växer, spräcker sitt skinn och är tvungen att ömsa det många gånger innan den är färdig fjäril - för varje gång helt ny och ändå den samma.........
Säger "En som vet" (papillon)
Frågan om vem man är, ställer man sig nog ofta då och då. Du är Ebba. Ebba kan vara olika personen under olika skeden i livet.
Att du nu helt plötsligt blivit mamma till tre barn i varierande ålder kan ju vara skrämmande och förvirrande och alldeles underbart.
På sätt och vis började du den vandringen själv när du tog beslutet om att söka upp dina barn. Vad jag sett hittills är att du klarar det alldeles galant.
Att bli och vara förälder är en av de svåraste och mest fantastiska roller man kan ha. Men man vet aldrig hur det kommer att bli. Man trevar sig fram och gör så gott man kan. Så är det för alla föräldrar.
Själv kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle få ett barn med funktionshinder. Det fanns inte i min agenda. Hade något ställt frågan till mig hur jag skulle klara det hade jag bara ruskat på huvudet och sagt att sånt klarar inte jag. Så kortsynt var jag då. Idag har jag facit i hand som säger att jag klarade det riktigt bra. Bättre än vad jag själv trodde jag skulle göra.
Man stångar huvudet i väggen många gånger, men man ger aldrig upp. Man kämpar och slåss och bits och rivs som en tigrinna för att ens barn ska få det så bra som möjligt. För varje ny erfarenhet så lär man sig något nytt som man kan ta tillvara på längre fram. Och man blir stark, mentalt stark för varje grej som man upptäcker att man klarade av.
Jag kanske är en löjlig optimist men jag tror ni fixar detta i slutänden. På ett eller annat sätt kommer allt att ordna sig. Ta gärna hjälp av publiken eller ring en vän. Ensam är stark men tillsammans är vi starkare.
Skicka en kommentar