Tjernobylkatastrofen tog mig nog lite hårdare, jag kommer ihåg hur jag såg ut över en åker och tänkte, att nu är allt som ser ut som vanligt ändå inte alls som vanligt. Det som är nyttigt har blivit livsfarligt.
Men jag minns inte så mycket mer än just den tanken.
Det jag minns däremot är hur jag snappade upp en rädsla som jag inte kände igen. Människor som haft trygga ögon och orädda steg fick något dröjande i blicken och kunde stanna upp i en rörelse. Som för att se efter att allt var som vanligt.
Och för att upptäcka, att det var det inte.
På något sätt tror jag vi blev internationella under det där året. Att vi fattade, att vi är sårbara, inte bara för att vi kan bli osams inbördes utan för att det finns yttre hot. Sådant vi inte kan förutsäga eller förhindra genom att vara förnuftiga och leva som vi lärt oss.
Inte för att jag någonsin varit en sån som levt efter förnuftet eller varit trygg i min tillvaro. Men.. jo jag trodde nog att jag hade överblick ändå. Att jag visste vilka faror jag utmanade.
Och jag tror att också jag fick mig en rejäl törn när det blev så tydligt att en stadsminister kan bli skjuten bakifrån av en okänd gärningsman. Och att hela vår överlevnad kan äventyras av något som händer långt bortom vår möjlighet till kontroll.
Det började sprida sig en otrygghet.
Man började se sig om, hålla koll bakom ryggen och bära en kasse misstro med sig i livet.
Sen kom terrorhoten.
Och kontrollsamhället. Det här att vi inte längre har rätt att anses oskyldiga tills motsatsen bevisats.
Man vaknar upp och är en fuskare.
En som utnyttjar systemet.
En som inte vill vara med och stolt bygga upp ett samhälle som är bra för oss och barnen.
För att man blivit sjuk eller arbetslös.
För att stadsministern blev mördad och kärnkraften exploderade i ett annat land och för att det finns terrorism och lurendrejeri?
Som om det är som en svininfluensa ingen kan bli vaccinerad mot.
- Hörrnu Ebba.
Ropar det i huvudet.
-Ska du hålla politiska utläggningar får du vänta till en vanlig vardag....
Bild från scary festival
Jorå. Men här tänks sörru.
1 kommentar:
Och tänks klokt också.
Som vanligt!
Själv passerade jag platsen där Palme mördades bara en kvart innan.
Fattade ingenting dagen därpå när folk satt och grät på tunnelbanan, jag skulle till jobbet.
Först framåt lunch gick det upp ett "Liljeholmens" för mig när jag fick syn på löpsedlarna.
Overkligt - var nog första känslan.
Liksom vid Tjernobylkatastrofen!
Visst var det där och då vi började förstå att världen var lite större än bara det som rymdes innanför landets gränser.
Skicka en kommentar