Nej, det är inte så viktigt, att människor känner min historia.

Jag tiger om det värsta, delar med mig av det bästa och låter orden om det jag bär på utan att tala om bli bloginlägg som andas det jag vet att människor inte kan ta emot.

I vart fall inte utan avsky eller misstro.

På sätt och vis tror jag att jag delar en del med de flyktingar som kommer från sönderbombade länder.

Om dom berättar vad de levt för liv blir de ofta misstrodda av de myndigheter som har makt att låta dem stanna - eller låta dem åka tillbaka till våldet, ruinerna och ... ja, i någon aspekt - till döden.

Det jag delar är naturligtvis inte deras erfarenheter av krigsfasorna. Den sortens hot kan jag nog inte ens föreställa mig.

Men det finns en annan sida av saken.

Utanförskapet. Misstroendet. Det där att ha levt ett liv som är så olikt det "normala" att det "nog inte kan vara riktigt sant"

Och när det livet dessutom innehåller döda kroppar, ruiner, bomber - eller nätter av iskall förtvivlan som dövas med vitt pulver medan kroppsvärmen rinner bort i hemlöshet... ja då är det för hemskt för att riktigt få vara en del av den sanning man kan härbärgera.

Det är lätt att förstå.

Lite svårare är det att förstå - och bära - att människor måste hata det de inte orkar se.

I två dagar har jag varit i Stockholm - inte egentligen för att möta min historia. Inte alls för att återse de platser där jag samlat mitt livsnnehåll. Nej, jag åkte för att besöka miljöer jag mest sett från utsidan. För att jag lär mig om annat än gatans stenar.

Men återseendet.

Ja.

Som att kastas in i utanförskapet utan att ändå vara del av det. Att vara utanför utanförskapet men ändå inte på rätt sida för att slippa det där utanför.

Som att titta i en gammal spegel och upptäcka, att glaset inte reflekterar något annat än ett minne av någon som inte längre vet hur man värmer sig i doften av en skitig kartong.

Och när mina fötter inte ville annat än känna konturerna av de linjer som var mina under jorden. Då brast hjärtat mitt itu.

Och jag grät mig genom tider.

Men inte en enda gång sökte jag ruset.

Förvånat ser jag mig omkring.

Och orden jag säger rör mina läppar i den spegel jag själv hängt upp innanför dörren jag öppnat med egen nyckel.

Hemma.

Är där gråten äntligen får plats

Bilder: Jose Maria Sert och Nik Helbig