Pedofiler och vanligt folk

Katolska kyrkans pedofiler har det inte så lätt just nu. Det är i sin ordning tycker jag.

Det ska inte vara lätt att utnyttja barn.

Men jag tycker kanske att det är att göra det lite lätt för sig, att tro, att det bara är i Katolska kyrkan eller andra kyrkor man bär sig illa åt mot barn.

Pedofiler finns lite överallt.

De blir inte finare eller fulare för att de finns i kyrkor.

Jamen.

Hör jag. Är dom inte fulare just för att man inte väntar sig av en präst...

Nä

Barn väntar sig inte att vuxna överhuvud taget ska använda deras kroppar för att tillfredsställa sig själva sexuellt.

För barn är alla vuxna en sorts präst. En man ska kunna vända sig till och lita på.

En som tar emot och tror att kärlek är att stå kvar.

Jag misstänker, att om vi förlägger pedofili och annat förtryck till miljöer utanför vår kontroll, så är det för att vi inte vill tro, att den sortens missbruk inte finns inom våra egna väggar.

Och då sviker vi ungarna.

För pedofiler rör sig i alla miljöer där det finns barn.

När jag sålde min kropp mötte jag rätt många av de män som fantiserar om småflickor. Jag är liten, nätt, ser ut som en fjortis och kan nog spela en barnroll rätt trovärdigt.

Jag tjänade rätt bra på det.

Och såg män i alla åldrar, alla samhällsklasser och av alla sorter bli förföriska farbröder. Tala med lena röster och jollra sig fram till det de ville. Och jag spelade med.

Jag visste vad jag gjorde.

Och särade på benen med ett villigt stön (jag är bra på att stöna teatraliskt) när nallen levererats, godiset ätits, farbrorn smiskat färdigt och prästen pratat om att alla barn är välkomna.

Så vitt jag vet var ingen av de pedofiler jag betjänade från katolska kyrkan. Men flera var prästvigda. Några hade andra människovårdande yrken. Och en var polis med ansvar för utredningar om... ja vad tror ni.

Rätt.

Barnporrbrott.

Ja vad vill jag säga med det här då?

Att man aldrig kan ta för givet, att en utbildning till präst, psykolog, pedagog.... vaccinerar mot sexuella läggningar eller ett behov av makt.

Och att man aldrig kan tro, att ett barn själv kan säga nej till en förförisk vuxen.

Jag tror vi måste lära oss att lägga oss i det där med vilka människor våra barn möter och delar vardag med.

Sluta vara så himla privata.

Men lära oss integritetens gyllene kärleksregler, de som inte avskärmar utan innesluter.

Som säger välkommen och som bjuder på ärlig samvaro och enkel delaktighet.

Och som ställer frågor.

- vad skulle du göra om min unge gör illa ett annat barn?

- hur skulle du handskas med om mitt barn berättar att mamma super?

- vad gör du när du har pms och helst skulle vilja slå ett barn med ett annat?

- hur ser du på mat och matvägran eller överätande?

- vad tänker du om barn och sexualitet?

och... om svaren känns knepiga... tja, då får man nog ta sig en funderare på om man ska låta sina barn vara kvar i förskolan, skolan, fritids, fotbollen, simningen, kören, kyrkis....

Och varifrån fick jag luft till det här då?

Jag som övergivit mina ungar och skitit i hur dom haft det.

Jo.... jag fick luft från min egen historia.

den som lärde mig, att man inte kan lita på en enda människa. Som gav mig ärr för livet och stora sår i själen.

Den som krossade mina framtidsdrömmar och lämnade mig som en trasa medan psykiatern knullade sig lustlös mellan mina ben.

Och som till slut sparkade mig ut i helvetet när jag bad om hjälp att resa mig. När den jag vände mig till, en vitkragad man med vänlig blick, sa att den som en gång gett bort sin kropp inte längre äger den medan han drog ner gylfen och bad.

Därifrån får jag luft att be för barnen. Be om att vuxna ska låta bli att godtroget glo på pappersmeriter och utbildningsbevis och i stället själva ta reda på vilka som tar hand om våra barn.

Fyfan vad det var skönt att skriva.