Det finns en berättelse om en lillebror och en storebror och ett arv.
Korpen sa att hon fått den av en präst. Eller rättare sagt att prästen tipsat om den när dom pratat om mig. för att jag skrivit ett inlägg på "dagblog" (Dag Sandahls blog) om att försonas med sitt förflutna.
Att kyrkan också skulle behöva förlåta sig själv liksom. Och gå vidare. Och då tog det hus i helvete. Folk blev så till sig, så att de började anklaga mig och
varandra för förtal och hotade med att det minsann skulle kunna polisanmälas och fick för sig att jag var någon annan eller möjligen spelade dubbelt med en annan kommentator på sidan. En soppa utan ände.
Så mycket hat.
För att jag skrev ett inlägg om att försonas. Och tyckte, att det kanske är så med kyrkan också.
Att den, för att bli trovärdig måste sluta med alla sina inbördeskrig. Liksom älska det förflutna, för att de som levt i det gamla patriarkatet faktiskt ändå överlevde och kunde ge det vidare som de här hetväggarna nu alltså strider om...
Ungefär som jag får göra. Älska det som är min historia för att det är min historia och det är ur den jag kommit och det är den som format mig.
Om jag inte kan förlåta och försonas med mig själv lär jag få gå trasig resten av livet. Och det tänker jag inte göra. Och jag skrev alltså, att jag tänkte ungefär lika om kyrkan och alla andra institutioner som menar sig vara moraliska förebilder eller vill stå för religiös grundfostran...
Men alltså
Korpen kraxade om den där storyn som handlar om bröder. En som får ut sitt arv i förskott och lever upp det. Det står inte hur - men man kan läsa mellan raderna. Vin, kvinnor och sång. Och kanske en del annat mindre rumsrent.
Storebror som inte fick ut något arv stannade kvar hemma och ... ja man får väl anta, att han levde ett städat liv tillsammans med farsan.
Men alltså. Pengarna tog slut och lillebror blev hungrig. Tog jobb som svinaherde och.. ja det var väl inte så välbetalt direkt. Så han svalt, for illa. Kanske frös han också. Och det står ingenstans något om bostad. Så... ja, i min värld kan han ha varit uteliggare.
Eller bott hos något olämpligt svin.
Så småningom, eller rätt snart, ledsnade han på det där och mindes hur det varit hemma på gården.
Hur pappans anställda (man kan ju tänka sig hur rik den familjen var, och hur stort arvet alltså måste varit) faktiskt hade det väldigt mycket bättre än han själv just nu.
Så... han bestämde sig för att återvända hem och , tja, jobba gratis kanske.
Fast hej och hå vilken vånda alltså... att komma hem utfattig efter att ha slösat bort ett miljonarv. typ.
Inget man skulle vilja för egen del. Fast.. det är här korpen kraxar lite extra.
- det är det där med att försonas med sin historia. krax krax.
- öh, jahaja.
- just det. Det är ju det du gör. Möter dig själv. Därinne dit du återvänt efter att du redan slösat bort allt du fått. Barnen och livet och allt.
- hm. Och sen får jag tillbaka det menar du?
- det är du som säger det.
Och det är ju sant.
Så fort man återvänder till kärnan. Därinne. Det där man liksom tagit ut i förskott och sen slösat bort utan att fatta det. När man kommer tillbaka till sig själv...då....
Nähä.
Man förlåter sig inte. Nix. Inte alls. Så det där med att komma hem och bli förlåten. Nä.
Storyn håller inte.
- gör den inte? kraxar korpen.
- nix.
- men ungarna då. vad hände med dom?
- öh. Vaddå.
- ville dom ha dig?
- hä. Jam. hm. Äh, jo.
- och?
Jamen det är fel. Fel fel fel. För mina ungar är inte min farsa och i storyn är det farsan som gör en fest.
- vem gör fest här då? Undrar korpen.
- ähm. jo.
Och så fattar jag.
Att det är jag som är farsan också. Pappan som tar emot den som slösat bort hela livet och inte tror att det går att komma hem utan att straffas med livstid bland svinen.
Att det är inuti mig det finns en som förlåter. Att alltihop utspelas inuti. Fram till festen..
Och att mina barn är själva festen. Och förresten, hela livet är festen.
Det där livet när det går som det ska. Det är en fest. Att kunna säga "jag går hem nu" och att ha mat och vänner och något som finns kvar varenda dag.
-men storebrorsan då? undrar korpen.
- ja, han blev ju avundsjuk. Eller?
- mm.
- Men egentligen... hade han väl inte förlorat något?
- nej men borde inte han fått något extra för att han skött sig hela tiden?
- kan man ju tycka.
Fast så är det ju inte med livet. Man får inget extra för att man lever som man ska. Liv är liksom liv oavsett. Och festen, lyckan, själva meningen blir inte annorlunda bara för att man väljer att leva ett bra liv.
Liv är faktiskt jämlikt. Alla får liv. Hela livet.
Så varför bråka om vem som har rätt sorts liv? Varför strida om rätten att vara älskad?
när det egentligen handlar om att hitta hem till sig själv och upptäcka att man är välkommen!
Bilder: Jesse Michaels och Max Slevoght
9 kommentarer:
Jag skäms så jag rodnar....men du kan inte ana hur många gånger jag önskat att det skulle vara slut. Hemskt va? Jag har nämligen en son som oxå levt i "de odödligas skara" och varit med om det mesta (som vi vanliga dödliga ALDRIG skulle fixat). Som mamma har det inte varit så lätt...ständig flyktberedskap...ständig chockberedskap...ständig ständig oro. Så ibland har faktiskt tanken (hemska tanke) slagit mig....är det bättre med EN stor sorg, eller sorg varje dag? Tja vem vet?/Många kramar till er alla
Du skriver med ett djup som få har tillgång till - dessutom med ett språk som är fantastiskt.
Så slutade ju också berättelsen med att sonen fick en ring på sin hand, skor på sina fötter, en festdräkt och en sparad kalv.
Du har fått allt detta extra och du använder dina gåvor generöst genom att du får oss andra att förstå vad verklig försoning är.
Ditt besök på "dagblogg" var inte förgäves. Jag tror att många fick åtskilligt att tänka på. Visserligen var den avundsjuke brodern där och då blir det upprört ett tag.
Gud har verkligen välsignat och kramat om dig. Hälsa korpen.
Vi får väl hoppas att om du verkligen blir jurist att du då bättre kan tolka vad du läser! Det blev inte ståhej på Dags blogg för att du skrev om försoning, det var det nog få som såg, de var nog mera intresserade av din rubrik som varande f d gathora.
Det som vi reagerade på var att en kommentator beskyllde mig för att vara samma person som du, och se det accepterar varken jag eller andra på den bloggen!
Vilken fantastisk insikt.
Precis så är det ju!
"Den förlorade sonen" är mer än bara en lycklig försoningshistoria, den innehåller hopp också.
Tant lila: Ärligt talat föreföll väl kanske inte alla dina kommentarer på dagblogg komma ur det du säger nu. Visst, det var en högst tramsig kommentar om att den ena "tanten" skulle vara densamma som den andra - och väldigt onödig. Om den gjorde dig upprörd, så var det din rätt att bli upprörd, lika väl som du hade haft rätt att bli upprörd om någon påstod/antydde att du var jag eller min granne eller vem som helst. Du är du och det har du rätt att vara. Självfallet.
Men vad jag inte för mitt liv kan begripa är kommentarer från dig av typen "...frossar i sina ligg med psykologer och präster som hon påstår tar kragen av sig och ber böner (Vilket trams!)...".
Man ser vad man vill se - vilket ofta är vad man letar efter. Du letade uppenbarligen hos Ebba INTE efter det beundransvärda modet och den otroliga beslutsamheten hos en människa som har goda skäl att rasa över sitt förflutna men väljer att i stället arbeta för att förändra sin och andras tillvaro till det bättre? Eller efter den knivskarpa intelligensen hos skribenten? Eller efter den empati som ger henne styrka att hjälpa människor som är kvar i träsket - och förmåga att närma sig, förstå och lyssna till sina barn? Eller efter den djupa ödmjukheten hos en mor som inte kan ändra vad som varit men däremot gör sitt bästa för att det ska bli annorlunda i framtiden? Eller efter modet det måtte ha krävts att alls ta kontakt med barnen? Eller efter den tydliga viljan att utvecklas och förändras, för att nu inte tala om den nästan obegripliga förmågan att samla sina inre resurser och göra något av dem?
Och allt detta missade du, eller avstod från att se, trots att du tydligen varit ledare i pedagogisk verksamhet?
Som yrkespedagog förvånas jag över en sådan brist på insikt och vilja att sätta sig in i andras förutsättningar och möjligheter.
Men mest av allt känner jag skam. Skam över att vi inte kommit längre än så här. Skam över att vi hellre fokuserar på en människas förflutna och bedömer henne utifrån det än att se till var hon finns idag, vart hon vill komma och vad hon gör för att sig dit. För att nu inte tala om att bekväma sig till att försöka sätta sig in i vem hon är i vid mening. Jag känner också skam över att vi inte vågar medge att de vi helst vill se upp till och tro gott om faktiskt inte alltid förtjänar det.
Man ser vad man vill se. Det tråkiga är att när man gör det utan att reflektera över sina egna motiv, så är det lätt att missa hela poängen.
Du missade poängen med bloggen, tant lila. Din förlust. Det gjorde att du såg dina egna förutfattade meningar speglas i en enskild text du inte ville förstå meningen med - och att du inte såg alla de andra, fantastiska texterna. Många andra berikas, lär, förstår en mängd saker på andra sätt än vi gjort förut - genom att i ebbas blogg bland annat se bortom det vi tidigare valt att se. Därigenom har vi också mött en fantastisk, otrolig människa med ett djup och en förmåga till empati som få andra visar.
Jag kan bara hoppas att du läser lite mera. Och tänker lite till. Kanske ser du då att här finns inte det "frosseri" du letade efter och tyckte dig se, utan något helt annat och betydligt viktigare.
Kanske berikas du också då, även om det blir lika obekvämt för dig som för många av oss andra. Vem vet?
Att våga känna det omöjliga... att våga skämmas för att man ibland inte orkar hoppas mer. Anonyma du som är först att kommentera... tack för att du delar dom tankarna. Jag tror man måste göra det för att orka.
Och anonyma du som skriver som nummer två och hälsar till korpen. (det har jag gjort) - du vet, jag är inte presenterad för någon speciell gud. Kan inte tro på något man begränsar till ett kön eller till en massa regler. Men... om förnuftet får råda, så finns det liksom ingen möjlighet att vi skulle finnas utan att det skulle vara någon sorts ordning bakom. Och sånahär gamla berättelser som överlevt modetrender och krig och allt... ja, i såna berättelser måste det finnas djup som kanske har att göra med det där ursprunget av ordning. SÅ någon sorts tro har jag väl. Men... nä, någon kristen sorts gud har jag inte. Men tack i alla fall!
Tant lila - välkommen till min blog. Vi behöver ju inte tycka lika för att samsas.
Mångmamma - ja nog finns det hopp när man kan hitta sig själv och dessutom hitta hem!
Viveka - ditt inlägg får mig att rodna och bli alldeles varm inuti.
Om den lila tanten läser din kommentar tror jag inte hon håller med dig. Och..så tycker jag det kan få vara. Jag menar, det finns plats både för att tycka om det jag skriver och för att inte göra det.
Mitt mål med det jag skriver är inte att skapa förakt och hat. Det är tvärtom det där med förståelse och försoning som driver mig. Att alla människor är värda respekt och medkänsla. Också lila tanter.
I likhet med andra som har läst din blogg, tant Ebba, tror jag inte på dig.
Vet inte vem du är eller vad du har för syfte, men jag tror inte en sekund på den bakgrund du uppger att du har. Och framförallt inte att man kan ändra liv som att vända blad i en bok.
Men jag tänker inte ta skit för det!
Men lycka till med bloggen! Visst är det spännande med internet!
Viveka!
Gå ut och skaffa dig lite erfarenhet av livet!!!
Ebba: Du hade förstås rätt i att tant lila inte skulle instämma i mina kommentarer - om jag trodde att hon skulle det hade jag ju inte precis tyckt att det var befogat att skriva ner dem. :-) Och själv har jag, liksom du, inget egentligt behov av att få medhåll utan konstaterar bara att vi människor verkligen har olika perspektiv på saker och ting, ser olika saker, tolkar det vi ser på olika sätt. Det är bra så, precis som du säger.
Det var inte min mening att göra din blogg till någon sorts diskussionsforum. Jag respekterar också vars och ens rätt att tycka och tänka vad de vill om vad du skriver. Allt annat vore sannerligen att brista i respekt för dig, om inte annat. Men ibland är det ju bara så svårt att vara tyst... :-)
Och tant lila: Jag har erfarenhet så det räcker och blir över, även av somliga av livets skuggsidor, men de är av annat slag än Ebbas. Tydligen också av annat slag än dina egna, förstår jag när jag kikar i din blogg. Du får tro vad du vill, förstås, om såväl Ebba som oss som läser bloggar och alla möjliga andra människor. Men jag förbehåller mig rätten att göra detsamma. Att mina erfarenheter inte är desamma som dina innebär ju knappast att de är mindre giltiga eller verkliga - eller?
Däremot kan jag ju lugnt konstatera att mina erfarenheter inte riktigt räcker för att förstå din upprördhet. Det är emellertid mitt tillkortakommande, inte ditt.
Blogga på. Det är givande för oss alla och även din blogg ger nya insikter för den som kommer i kontakt med den.
Skicka en kommentar